april 28, 2013. Staffan Heimersson berättar.

Gässen landar.

Ni skulle se fågelstrecken på himlen. Det är gässen på väg norrut som flyger över oss. Det ena strecket efter det andra! Mäktigt!

Och där springer en räv över åkern! Det här älskar jag. Vi lever och dom lever, Så ska det vara.

-----

I går hörde jag en rolig historia som säger en del om hur det var i Sovjetunionen. Där man alltid fick veta att människorna hade det bäst i hela världen.

I Kazakstan skulle man utföra ett arbete. En ny fabrik skulle byggas och man skulle bara använda det fantastiska materialet som tillverkats i Sovjetunionen. Alla beskrivningar var på ryska. Förpackningarna var ryska.

Arbetarna började arbetet och några skulle koppla några elledningar. När de tagit bort plasten där det stod att de var tillverkade i Ryssland såg de en annan tape som också måste bort. De tittade på den; en man kunde tyda vad det stod: Made in UK. De såg på varandra. Skakade på huvudena och log. "Som vanligt alltså!"

-----

Vi hittade också ett urklipp från Aftonbladet den 9 maj 2009. Staffan Heimersson skriver om Jan Myrdalssällskapets "Lenins hederspris" som då hade instiftats. Därefter har priset delats ut en gång om året, och alla pristagare har tacksamt tagit emot priset.

Han besökte just då Gori, staden där Josef Stalin föddes.

I mer än trettio år ledde han Sovjets kommunistparti, utrotade hela samhällsklasser, segrade i andra världskriget över sin forne allierade Tyskland och blev världens mäktigaste man.

Forskare är oense om Stalin hade ihjäl ”bara” tio miljoner människor eller om korrekt siffra är sjuttio miljoner. En karl värd att hylla – eller att åtminstone att studera?

Han går in i Stalins födelsehus som är museum.

Framför museet tillåts jag gå in i stugan i vilken lille Josef föddes som son till en alkoholiserad skomakare och en sömmerska. Det är ett enda rum med säng, spegel och samovar. På museets andra våning finns hans arbetsrum i Kreml intakt med sitt påfallande lilla skrivbord och med en vit bakelittelefon.

På planen utanför finns järnvägsvagnen i vilken han i en av andra världskrigets slutmånader 1945 färdades till Jaltakonferensen.

I montrar ställs presenter från omvärldens gästande kommunistpartier ut: blomstervaser och träskor, hjärtknipande kitsch. Allt är skabbigt, en del luktar mögel.

Man skulle ha trott att god smak, anständighet, skulle hindra att denne notoriske massmördare fortfarande är respekterad. Inte. När, som en del av oss minns, en tv-kanal i vintras bland ryssar hade omröstning om den största personen i rysk historia fick Stalin en övertygande tredjeplats –och han hade, säger ryska vänner, vunnit om inte tv-kanalen av anständighetsskäl ogiltigförklarat tiotusentals av hans röster för att sålunda få fram en mera anständig vinnare.

Omröstningen vanns av Alexander Nevski, han som slog svenskarna i slaget vid floden Neva år 1240.

Övriga vinnare: Tvåa blev Pjotr Stolypin, en reformvänlig premiärminister som 1911 mördades av en revolutionär. Lenin, en annan massmördare, hamnade högt liksom Jeltsin men de stora författarna Dostojevskij och Tolstoy hade svårt att pressa sig in – och dissidenter som Sacharov och Solzjenitsyn tillhörde de nästan glömdas skara.

När det gäller Myrdals Leninpris skriver han:

Även vad gäller massmördare ska vi visa lite humor. (Det förstår jag inte.) Därför log jag, när jag såg notisen, att Jan Myrdalsällskapet (ett sådant finns tydligen) instiftat Leninpriset. Uppkallat alltså efter en utpräglat mordisk skurk. Ordföranden i sällskapet, Cecilia Cervin medgav uppriktigt: ”I första hand är det meningen att få människor att haja till.”

Och hajar till gör vi. Lystet väntar jag därför nu på den förening som – den dåliga smakens anda – utlyser Hitlers hederspris, Stora Pol Potutmärkelsen, Mussolini-medaljen och Idi Amin-stipendiet.

Det här är det stora historiska dilemmat. Så länge vi accepterar de kommunistiska mördarna som hjältar kommer deras offer aldrig få något erkännande. Hur många var det? Helmersson skriver: Forskare är oense om Stalin hade ihjäl ”bara” tio miljoner människor eller om korrekt siffra är sjuttio miljoner. En karl värd att hylla – eller att åtminstone att studera?

Bara de som dog under hungersnöden 1932-1933 i Ukraina var uppåt 8,5 miljoner. Då när Stalin rekvirerade allt ätbart från bönderna där, även deras utsäde.

När ska världen våga inse vad som hände i Sovjetunionen? När ska vi förstå den totala bristen på humanism där? Ska vi inte skämmas över att i vårt land delas ett pris ut i Lenins namn? En massmördares namn. Hur kan vi smutskasta små länder för att de kämpat för sin frihet när vi accepterar massmördaren Lenins pris?


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0