.

Jag har bara sett två avsnitt, men jag är oerhört berörd. Den handlar om livet i ett kommunistiskt land. Hur friheten försvann, hur alla var bevakade, och hur enkelt det var att bryta ner en människa.

Att alla var avlyssnade och ständigt iakttagna, det var en självklarhet. Den berömda sångerskan i filmen fick till slut välja på att bli omyndigförklarad eller bli Stasi-agent. Hennes liv var därmed slut. 

En liten pojke hade blivit antagen till en specialskola. Fadern ville fira det. Han var själv stor inom Stasi, och förväntades stiga ännu mer i graderna. Han bjöd in "hela" Stasi på god mat och fest. Som höjdpunkt skulle den kända sångerskan sjunga för dem alla. Den kvinnan som just den mannen hade förstört livet för. Hon kom, stod framför sina vedersakare och såg helt förstörd ut. Så började hon sjunga. Hon sjöng en sång som var förbjuden! Det blev en spänd stämning i rummet. 

Många helt vanliga sånger förbjöds i de kommuistiska länderna. Det var farligt att sjunga dem. I Estland var det en anledning till att man deporterades till Gulag.

 

Där stod hon framför just dem, som hade rätt att straffa människor för sådana "brott". De såg på varandra. Ingen gjorde något för att tysta henne När hon i det närmaste begick självmord.

Det positiva som ändå fanns i stunden var, att den yngre brodern i det ögonblicket förstod att man måste våga protestera. Han lämnade huset och sprang iväg till sin fästmö för att följa med henne till en utländsk journalist och berätta sanningen om livet i DDR. Den sista bilden visade hur de båda fotograferades av Stasi på väg in till journalisten. Alltid bevakade.

 

Det var så svårt att se hur människor led av att ha förlorat sin frihet. Hur de hela tiden var bevakade. Jag känner så väl igen allt från de berättelser jag läst och hört från Estland. Hur apoteket där Malle jobbade hade en rapportör som meddelade KGB om någon lyssnade på " fel" musik på arbetsplatsen. Och då gällde det bara visor från förr som handlade om Estland eller något annat känsligt ämne.

Svetlana Alexijevitj.

 I dagens DN Kultur kan vi läsa om författaren Svetlana Alexijevitj. Det intressanta är att artikeln inte finns med på DN.se. Är det "fel" att skriva om livet i Sovjetunionen ur människornas eget perspektiv? Det är just vad författarinnan gör, och jag blir alldeles övertygad om att jag måste läsa hennes böcker.

I dag skrivs om boken:

"Tiden second hand. Slutet för den röda människan."

Hon har också skrivit 

"Kriget har inget kvinnligt ansikte"

"När katterna slutade äta döda möss."

"Bön för Tjernobyl:"

"Utopins röster" i flera delar.