.

Hanno bekräftade min teori om att de ryska lantarbetarna aldrig gick i någon skola under tsartiden. I Estland var det balttyskarna som såg till att de gjorde det; och det var ju helt i Peter den stores anda. De var europeer.

 

I Bengt Göran Holmerts bok skriver prästen Elmar Töldsepp, som prästvigdes i Tallinn 1937 och blev kyrkoherde i Kaarma församling på Ösel/Saaremaa. Han berättar om de första sovjetiska åren när prästerna klassades som statsfiender:

B G Holmert redovisar också vad tidningarna skrev om flyktingströmmen. Den 10 augusti 1944 skriver han:

De senaste flyktingarna tillhör synbarligen de mer välsituerade klasserna. De är välklädda och synes ej ha utsatts för ockupationsårens påfrestningar. En av flyktingarna berättar att åren 1941 och 1942 (då var det tyskarna som ockuperade landet) visserligen hade varit påfrestande, särskilt då för stadsborna, men på landsbygden har man inte behövt lida någon direkt nöd även om man fått avstå mycket som tidigare ansågs tillhöra livets nödtorft.

Det är intressant att läsa. Jag har försökt att få fram berättelser om tiden när tyskarna ockuperade Estland. Tanja var så bestämd att det var mycket bättre än när ryssarna var där. Och det var inte samma mördande, människor skickades inte till Sibirien, det har jag förstått. De som arkebuserades var i stort sett de som samarbetat med kommunisterna och så judar förstås, men det var förhållandevis få judar kvar i Estland när tyskarna kom. De flesta hade följt med Röda armén tillbaka till Sovjet.

 

 

Arvo och Liidia Mägi berättade att de levde bra under den tiden. Arvo var journalist. Men en dag fick han veta  av någon bekant att de stod i tur att arresteras. Därför flydde de hals över huvud med sin lille son Jukko över till Sverige. De berättade om hur de gömt sig i skogarna och gett Jukko en klubba att suga på så han skulle vara tyst. Allt gick bra, och de levde ett gott liv i Sverige. 

Och apropå det förstår jag nu varför de flyende avlusades. Jag tyckte det var genant att så ordentliga människor som Ants mormor och morfar blev avlusade, men nu förstår jag att många gömde sig i skogarna i flera veckor i väntan på en båt som skulle ta dem till Sverige. De gömde sig i skogarna och hade bara de kläder de hade på sig. De klädde aldrig av sig, de kunde inte tvätta sig. Om det regnade blev de genomblöta och klöderna fick torka på kroppen. Tänke er när det hände i september 1944, när så många flydde. Då var det ingen sommarvärme längre!

En lite lustig historia handlöar om en man som bara var klädd i badbyxor och inte hade någonting alls med sig. Det var så här: Han skulle inte fly. Han skulle bara hjälpa till att skjuta ut en flyktingbåt från stranden. Därför satte han på sig badbyxorna. Medan man höll på att få iväg båten kom tyska soldater ner till stranden. Han förstod genast faran. Hoppade upp i båten och var därmed på flykt han också.

 

Den 13 september berättar nyanlända flyktingar om läget i Estland. Röda amén var på frammarsch. De trängde undan tyskarna mer och mer. I den tredjedel av Estland som nu erövrats av ryssarna torde det inte finnas en enda estländare kvar! Folket hade flytt undan efter hand och de som inte kommit iväg hade deporterats av ryssarna. Det område som ryssarna nu har erövrat lär vara helt uppbränt och förstört och inkräktarna synes ha för avsikt att helt förryska landet. Man fruktar därvid inte så mycket de äldre ryssarna utan är mest rädd för det uppväxande bolsjevikiska släktet.

 

Ja, det var sanneligen en svår tid för våra nära grannar. Men, som vår utrikesminister sa: Ryssland är ju en rättsstat.

 

I boken "Gotland under beredskapsåren 1939-1945" av Bengt Göran Holmert berättar några estniska flyktingar om tiden före och under flykten.

Jag tänker förstås på Tanja som gick på en liten båt i Pärnu med sin Vello. Hon satt på sargen hela överfarten. Båten var så full att alla bekvämare sittplatser var upptagna. Det mest pinsamma var dock att hon inte kunde kissa i båten. När hon kom fram till Gotland och båten lotsats i land, då måste hon "bakom en buske". Hon berättade att hennes första steg på svensk mark var en språngmarsch in bland träden. Hon var åtföljd av en beväpnad soldat som vaktade henne med vapnet skjutklart. Men ärligt talat; det var en så typisk bild av just Tanja, som aldrig riktigt var som andra människor. 

 

Andra minnen:

Niklavs Laupkins berättar om natten mellan den 14 och 15 juni 1941, den första stora deportationen till Sibirien:

Och jag minns den 14 juni 1992 när Ants och jag var i Tallinn. På alla husen fanns flagghållare och på många av dem var då estniska flaggan fäst tillsammans med ett sorgflor. Överallt såg vi de flaggorna. Det var som en tung börda lagts på oss alla den dagen. 

 

Bengt Göran Holmert visar en bild på vice direktören i Skoldepartementet i Riga, Arnolds Cuibe. Först en bild på en akademiker, mycket ordentlig och trevlig.

 

Sedan en bild på samme man efter förhör hos NKVD. Samme man? Är det verkligen samme man?

 

 

Det går att berätta om esteras lidande på olika sätt. Antingen berättar man med ord som beskriver händelserna utan att lägga in känslor som det var i boken "Minnesgömmor" som jag berättade om, och som jag tycker alla skulle lösa. Ett annat alternativ är att berätta historien med de känslor som är inblandade och det gör Bengt Göran Holmert i boken "Gotland under beredskapsåren 1939-1945°. Där berättar han hur flyktingströmmarna påverkade hela Gotland. Hur hans pappa och han själv var delaktiga i mottagandet. Han berättar om den hemska tiden i Estland när Sovjet spelade under bordet med de baltiska folkens liv och utsatte dem för ett oerhört lidande. Jag läser boken just nu och ska återkomma till den.  Men det är faktiskt lite spännande att hitta namn på människor jag känner. Det finns en lista på ca 6 000 av dem som kom till Gotland, och bl.a. nämns förlossningsläkaren i Pärnu, och det var den mannen som förlöste Ants. Jag hittar en studiekamrat och så förstås Ants mormor, morfar, moster Tanja och kusin Vello. Jag återkommer om det.

 

Just nu, näör jag skriver detta visas en film på etv där vi ser hur Tallinn bombas i mars 1944. Husen brinner och bomberna faller över staden. Jag tänker naturligtvis på Ants mamma som sprang förbi alla dessa brinnande hus för att komma till den lille som var kvar hemma i lägenheten. 2 år gammal bara. Hon tvekade inte ett ögonblick att springa till honom. Hon tänkte inte på faran för sig själv. Hon måste hem till honom och se om han lever!

 

-----

Det nya konstmuseet i Tallinn, KUMU, Tallinns har i dag vernissage på en ny stor internationell utställning som jag så gärna vill se. Vi fick se några bilder i nyhetsprogrammet på TV och det var verkligen intressant. 

Det kalla kriget, som följde andra världskriget påverkade fundamentalt Europas politiska och sociala landskap och det fortsätter att göra det ännu idag. Men många av de attityder som finns kvar från det kalla kriget är otidsenliga och utställningen bevisar detta. För första gången, undersöker "Kritik och kriser" konsten från den tiden som en integrerad helhet, utan att kategorisera det ideologiskt, geografiskt eller politiskt i två separata läger: öst och väst. Utställningen innehåller verk av estniska konstnärer Raul Meel och Kaljo Põllu, tillsammans artister som Damien Hirst, Christian Boltanski, Anselm Kiefer, Jean Tinguely, Alberto Giacometti, Niki de Saint Phalle, Henry Moore, Volf Vostell, Christo, Ilja Kabakov, Gerhard Richter, Lucio Fontana och många andra (dock ingen svensk).
Rötterna till den politiska situationen i det kalla kriget kan hittas i 1900-talets Upplysningstid. Upplysningen ledde till en oavslutad process av kritik och kriser som resulterade i både förödande och lyckliga tider. Estetisk radikalism, en term som kan användas för att beskriva den avantgardistiska konsten under det kalla kriget, gav en av de viktigaste möjligheterna att kritisera den sociala och politiska situationen och för att lyfta fram kriser.
"Kritik och kriser. Konst i Europa sedan 1945", är ett samarbetsprojekt initierat och sammanställt av det tyska historiska museet, öppnade i Berlin i höstas. Projektet, som rest till sin sista anhalt, Tallinn från Milano, är Europarådets 30: e Konstutställning.
Utställningen åtföljs av en grundlig engelskspråkig katalog "The Desire for Freedom. Art in Europe since 1945."

 

Det var ett program på Radio 7, en religiös kanal. En kvinna i 85-årsåldern berättade om hur det var i Estland 1953, för 60 år sedan. En bror till henne var i militärtjänst i Röda Armén. De var vid havet en dag, där ingen annan est fick vara. Det hände något och brodern ropade åt de två ryska soldaterna i närheten att han höll på att drunkna. "Gör det då", sa de och gjorde absolut inget för att rädda honom. Han dog och en estnisk kollega till broderna berättade för föräldrarna vad som hänt. Själv hade esten ingen möjlighet att hinna fram.

 

 

Jag har tidigare hört om att estniska soldater som dött under tiden i Röda Armén har kommit tillbaka i kista och med en vakt bredvid. Vakten har inte lämnat kistan ett ögonblick förrän den sänkts ner i jorden. Ingen skulle få se hur skadad esten var; hur misshandlad av andra soldater han blivit under tjänstgöringen. En bekant till oss som varit med i Eesti Korpus berättade om slaget vid Narva att de tvingats framåt av befälen mitt under striden, fram mot de tyska soldaterna och deras vapen samtidigt som de som försökte springa bakåt skjöts ihjäl av de sovjetiska inrikestrupperna, Omon. Många ester dog i den striden.

Den kanadensiske generalen som fick uppdraget som ÖB på 1990-talet tjänstgjorde en tid, sedan reste han tillbaka till Kanada. Han stod inte ut med moralen  i armén; och förre ÖB Ants Laaneots skickades på specialutbildning i Italien för att lära sig hur man på ett mänskligt sätt arbetar som soldat. Så illa var det med moralen i Sovjetunionen. Laaneots blev en utmärkt ÖB! 

En 10-årig bror till kvinnan som talade i radion, Ott, kallades Kirikurott (kyrkråtta) av läraren och kamraterna för att familjen var religiös. När skolan krävde att han skulle gå med i Pionjärerna vägrade han. "Ingen i min familj har varit med i Pionjärerna och jag ska inte heller vara med där!" - "Är det för att du är troende?" - "Nej, jag är inte troende, men jag tror på sanningen!"

1953 jagade NKVD som vanligt  ester som försökt fly, men inte lyckats, ester i tyska armén och skogsbröder. Jagade våldsamt!

Familjen bodde då i en lägenhet i Lasnamäe utanför Tallinn. Det var känt att de var religiösa. Vid ett tillfälle hade tre troende människor kommit till dem och bett om hjälp att ta sig ur landet. De fick bo i deras lägenhet. De lyckades sedan hjälpa en man till Finland och en annan fick ett bra jobb på falska papper. Den tredje minns jag inte.

NKVD fick i alla fall höra om detta och hämtade familjefadern för förhör. Lyckligtvis fanns det minst en officer från eesti Korpus (ester som tvångsvärvats till Röda armén) närvarande vid förhöret.

Pappan berättade om hur det var. Folk kom till dem och bad om skydd och hjälp, och de kunde inte vägra dem det. Därför blev det så här.

Hur som helst lyckades den estniske officeren kollra bor de andra och mannen fick gå hem ostraffad. När han satt och andades ut kom den äldre estnisk officer fram till honom och klappade honom på axeln och viskade: "Du gör inte om det där."

Så långt vågade de sträcka sig i det hårda människofientliga landet. Vi har nog svårt att förstå att förstå vilket förfärligt land Sovjetunionen var: sadister och människoplågare. Var fanns de "vackra, jämlika" tankarna?

Vi åkte till Rakvere i dag och jag satt och studerade träden under färden. Så tänkte jag: det var nog träden som hade det bäst under sovjetåren. De fick växa utan att någon brydde sig om dem. De har inga fiender. De formar sig naturligt tillsammans med de andra träden. Har ni sett när man huggit ner en stor gran i en skog? Runt granen växer de andra träden: smala och långa sträcker de sig efter ljuset. De anpassar sig naturligt. Inte ens de skulle kunna bli kommunister. Ingen av dem. Dessutom skulle de inte bry sig.

 

 

 Tyvärr har vi haft en del inbrott i trakten, esterna skrattar åt vår förskräckelse och säger: "Oj. oj, du skulle varit med på sovjettiden, det här är ingenting!"

Minns ni när författaren Lasse Berg med stor säkerhet fastslog att människorna hade levt mycket fredligare förr i världen?

I går kväll gick ett program på Kunskapskanalen som var ett axplock från olika föreläsningar om krig och fred. Det var intressant. Steven Pinker presenterade siffror och diagram över resultat av forskning som behandlar krig och fred i alla tider. Man kan naturligtvis inte veta så mycket om livet för flera tusen år sedan, men man har hittat skelettdelar och kan på dem se om den människan har några märken efter skador. Antalet skelettfynd med eller utan skador har registrerats och man har fått en siffra på hur många skadade människor relaterat till hela antalet skelettfynd och fått fram en siffra som man jämfört med antalet människor i kända tider med antalet döda i krig, och på så sätt fått fram att vi lever fredligare nu. (Kunde jag göra det begripligt?)

 Steven Pinker

 

Pinker menar att man säger att 1900-talet är det värsta århundradet av alla, men då vet man ingenting om man säger så. 1900-talet är ett jämförelsevis bra århundade.

Vad är det då som har gjort livet lugnare? Jo, det är skrivkonsten. Och det låter helt rätt i mina öron. När vi lär oss läsa och kan ta del av andra människors tankar och erfarenheter, då börjar vi reflektera på ett annat sätt. Vi får också hållpunkter; regler att reflektera över.

Och då tänkte jag naturligtvis på Ryssland och Estland. Man måste alltid ha i minnet att Estland har stått Europa nära. När Peter den store fick Baltikum i freden 1920, då såg han till att det området skulle vara europeiskt i fortsättningen också. Det var därför de balttyska grevarna fick så mycket att säga till om. Ryssland däremot blev aldrig europeiserat. S:t Petersburg var ett undantag i det stora riket. Skolor var ett sent fenomen i landet. Det var den ortodoxa kyrkan som påverkade människorna, och där behövdes ingen skolundervisning för att följa den tron. Litteraturintresset började inte förrän på 1800-talet. Det är grunden till de olika lívsuppfattningarna i det stora ryska riket. Att det ryska folket kunde anpassa sig något så när till den kommunistiska makten berodde på att den så mycket liknade tsarmakten. Någon bestämde något över ens huvud. Och sedan var det så. Esterna hade varit fria människor sedan 1816 till skillnad från de livegna ryssarna som blev fria först 1861, eller hellre: lite mer fria än de varit tidigare.

Esterna hade levt i ett fritt land där de själva varit aktiva medborgare sedan 1920. De hade satsat på utbildning för alla. De var europeer. 

I och med att landet ockuperades återuppstod slaveriet. Esterna kunde inte längre bestäma över sitt eget liv. De utbildade skulle försvinna på ett eller annat sätt, och den stora okunskapen bredde ut sig. Okunskapen om allt viktigt. Nya läroböcker presenterades som hade en annan grund för det de informerade om. Kanske hade ryssen lättare för att förstå de böckerna eftersom allt var skrivet på ryska ur ett ryskt, kommunistiskt perspektiv. Under de få åren med Jeltsin i ledningen fick skolorna nya, sannare böcker, som drogs tillbaka av Putin. 

 

Det var en grym tid som inte kan utläsas ur antalet döda i strid. Det var att ta livslusten och livsglädjen från människor. Den livsglädjen som återkom först när Estland åter blev ett fritt land 1991.

 

Se hela programmet: http://urplay.se/Produkter/173520-UR-Samtiden-Tema-Krig-och-fred

 

Jag vill rekommendera Steven Pinkers bok: "Ett oskrivet blad" där författaren, psykologiprofessorn, gör upp med vilseledande dogmer om människans natur såsom myten om den ädle vilden, förställningen att vi har en själ och en kropp och att hjärnan är tom vid födseln.

 

 

 

Trevlig midsommarafton med mycket dans och glädje önskas ni alla!

 

 

Nu har det gula fönstret satts upp i Tallinn:

 

Jag skrev en gång om att jag skulle vilja läsa Edgar Savisaars tankar. Han är Tallinns borgmästare och besöker Moskva ofta; fick pengar  av Ryska Järnvägens chef till kyrkan i Lasnamäe och till sitt parti. Han har lyckats få de rysktalandes öra. Jag skulle vilja förstå hur han tänker, om det bara handlar om maktens tjusning eller om det också är en önskan att Estland åter tas in i den ryska sfären.

En som vet mer om det är hans f.d. hustru Vilja Savisaar-Toomas. Hon kom till EU i Bryssel på mandat från Keskerakond, Savisaars parti, men har nu lämnat det partiet och finns nu i Reformpartiet.

Hon intervjuades i Ohtuleht där hon talar om sina ambitioner att bli ny borgmästare i Tallinn.

 

"Jag blir en bättre borgmästare än Edgar."

En tidigare partivän säger att hon är den enda allvarliga konkurenten till Savisaar.

Vilket parti hon skulle byta till var inte helt självklart. Hon tittade på socialdemokraterna också, men det var mer som överensstämde med hennes åsikter i Reformpartiet. Keskerakond säger hon "är bara ett populistiskt parti". Det är ju lite hårt efter många år i partiet. Men kanske det betyder att det bara är makten Savisaar vill åt, och att få de ryska rösterna till ett enda parti betyder många röster. Hennes tanke om borgmästarjobbet är bl.a. att hon skulle kunna genomföra de bra förändringarna som Keskerakond har propagerat för, och avsluta dem som inte är bra.

Den som varit Reformpartiets borgmästarkandidat tidigare är Valdo Randpere, en est som med sin hustru flydde till Stockholm på 1970-talet. Det stod en hel del i tidningarna då, och esterna i Sverige var, som vanligt, oroliga för att han var utsänd av Moskva. Han återvände när Estland blivit fritt och engagerade sig i politiken.

Vilja Savisaar-Toomas menar:

"President Ilves uppmanade oss att arbeta för Estlands bästa. Jag tror att inte att något land någonsin kan bli helt perfekt, men det kan ständigt förbättras. Ett sätt att göra detta är att engagera sig i något parti och delta i den politiska processen. Jag är estnisk patriot, och jag måste respektera alla estniska politiska partier, men jag beslutade att gå med i Reformpartiet eftersom jag ser det som den kraft som garanterar den mest stabila utvecklingen i Estland och är en garanti för överlevnad av det estniska,"

-----

Mot slutet av Frihetskriget stred estniska och lettiska soldater tillsammans på Lettlands mark för att tränga undan de tyska trupperna. (Då hade Tyskland ockuperat området; ryssarna var redan besegrade.) Det är därför man firar Segerdagen den 23.6 då balterna segrade i en stor strid. Sammanlagt föll cirka 600 estniska soldater i Lettland. Nu har det i Lettland rests en minnessten för alla dem som gav sitt liv i striderna. Estlands och Lettlands försvarsministrar deltog i ceremonin.

Så var det. Det var ett brott att komma från ett annat land. Och vi vet ju att det fanns många sådana i S:t Petersburg. Allt kan vara ett brott.

Vi vet också att det var sådana koncentrationsläger Hitler hade studerat innan han skapade sina.

Så trillade ett nummer av Kustbon ner i brevlådan. En tidning av och om estlandssvenskarna. Full med intressanta artiklar.

Chefredaktören, Mattias Reinholdson, diskuterar frågan om kulturen. "Vad är kultur?"

Vad är egentligen ursprunglig estlandssvensk kultur? Vad är det vi ska föra vidare till våra efterkommande?

Sångarfesterna? Den första estniska sångarfesten var i Tartu 1869, den första estlandssvenska i Hapsal 1933, men tyskbalterna hade sångarfest i Tartu redan 1857 och i Riga 1836. Är då sångarfesterna estnisk tradition? Tänk på den sjungande revolutionen. Nog har det alltid sjungits i Estland, men var började det?

Julgranen kommer ursprungligen från Estland, säger han. (Jag har lärt mig att det var i Tyskland) Den restes i Reval/Tallinn vid midvinterståndet någon gång på 1440-talet. I Riga säger de att de var först. I skolan fick de estlandssvenska barnen lära sig att den första julgranen restes i Sverige (det var rikssvenska lärare).

Folkdräkter då? Tygerna till folkdräkterna köptes av männen när de seglade utomlands. Sedan skapade man sig en dräkt. Det var färgssättningen som var viktig, beroende på årstid och civilstånd. Man måste också ha en dräkt som skiljde sig från de andra öarnas kvinnodräkter.

Något säkert svar finns inte. Lika osökert som det är med den rikssvenska kulturen är det med den estlandssvenska och den estniska. Ändå upplever vi deras kultur spå starkt. Jag har den uppfattningen att kultur är det som vi lever i. Vi har minnen, seder och bruk som betyder mycket för oss. Vi har koder som bara vi förstår. Vi är trygga med ett sätt att leva, ett sätt som är bekant för oss. Det är vår kultur! När den än uppstod.

Vi har samma kultur!! Vi svenskar som bara har midsommar som vi kan kalla "svensk" kultur, som somliga säger. Esterna har två speciellt viktiga dagar på året (förutom all annan estnisk kultur):

Den stora händelsen i Tallinn i dag är nog att Patriarken för Moskva och hela Ryssland, Kirill, invigde Lasnamäe kyrka.  Vi kunde se hela gudstjänsten på en direktlänk från Postimees. Det som slår en svenska allra först är allt guldet. Alla präster som deltog i gudstjänsten var klädda i guldbrokad. Ikonerna hade guldramar, alla kors, biblar och annat de höll i var av guld. 

Ceremonin var lång och sången var ortodoxt entonig. Språket var ryska och kyrkoslaviska med några korta estniska inslag.

Med på ceremonin var också chefen för ryska järnvägen som skänkt pengarna till kyrkan. Jag läste i Postimees att han tyckte esterna var ena tiggare... Det var ju Edgar Savisaar, Takllinns borgmästare, som fått pengarna av honom.

Längst fram i kyrkan stod också en grupp vakter, vända mot församlingen, som inte behövde ingripa, dock. Utanför stod tusentals människor och deltog via en TV-skärm.

 

I går var patriarken vid Lindas staty i Tallinn och lade ner en krans till minne av alla dem som deporterades för 72 år sedan. Och efter ett samtal med statsminister Andrus Ansip sa patriarken om sovjettiden:

"Vi vet att dessa brott orsakades av en ideologi som uteslöt alla oliktänkande, och som angrep folk på de värsta sätt för att få  bort dem. Detta har drabbat miljontals människor i Estland, Ryssland, Ukraina, Vitryssland, Moldavien och många andra ställen. Men vi måste glömma det förflutna och ta lärdom av det, vi får inte  göra samma misstag i dag", sa Patriarken," de människor som bär bitterhet i sin själ får inte sprida den till människor i närheten. - Sedan gick patriarkern till den sovjetiske bronssoldaten på krigskyrkogården och la ner en krans där. Minns Lenins ord: Döda alla präster!

"Må Herren välsigna både Estland och Ryssland, våra nationer, så att vi får hjälp att övervinna effekterna av de tidigare händelserna; må han hjälpa oss att forma vår framtid så att något liknande aldrig händer igen, aldrig någonsin," sade patriarken. "Herren skall giva oss sin välsignelse, och hjälpa oss att tillsammans arbeta för att framtiden blir bättre. Må Gud beskydda er. " I domkyrkan sa han också:  "Vi hoppas att våra böner når Gud och skuggorna från det förflutna inte ska påverka oss,"

Statsminister Ansip uttryckte att han ser det som ett positivt besök. Patriarken kommer från Moskva till Tallinn  i goda avsikter. Allt som kan förbättra trelationerna med Moskva är gott.

När det gäller kyrkan under ockupationen:

Redan under den första sovjetiska ockupationen, greps 18 ortodoxa präster, fyra präster dödades och fem mobiliserades i Röda armén.

Strax innan den sovjetiska armén åter nådde Estland år 1944 hade 23 ortodoxa präster lämnat Estland, bland dem Metropoliten Aleksander. (Den man som Ants mormors syster levde med. De flydde med fartyget Moero, som också blev beskjutet av det sovjetiska flyget; dock träffades det och sjönk. Patriarken och tant Olga blev räddade av fartyget Nordstern, som Ants familj var på.)  

Liksom den lutherska biskopen Johan Kopp arbetade metropolit Alexander i exilen för att organisera kyrkan och återställa allt i gammal ordning. Den ryska ortodoxa kyrkan hade avvecklat den estniska 1945.

I Estland är åter den ortodoxa kyrkan uppdelad. Dels finns dels den estnisk-ortodoxa kyrkan och dels den ryskortodoxa. Lasnamäe kyrka hör alltså till den ryska delen, liksom ortodoxa kyrkan i Tallinn, Alexander Nevskijkatedralen.

 

i september väntas  Konstantinopels ekumenisk patriark Bartolomeus till Estland.

-----

En cirkuselefant skulle bada i Narvafloden. Av någon anledning dog den där. Det var garanterat första gången något sådant hände i Estland! Men inte första gången någon dör i den floden!

 

 

I går var det den 14 juni. Igen. Detta hemska datum som påminner oss om den första stora deporteringen av balter till Sibirien under 1900-talet. Den natten hade tusentals människor väckts i sina hem. fått kanske 20 minuter på sig att packa "vad de behövde" (hur skulle de veta det, när de oftast inte fick veta vart de skulle, och definitiovt fick de inte veta hur länge de skulle vara borta från sina hem.). Därefetr transporterades de till ett tåg för den långa resan, ibland flera veckor lång, till ett "liv" som svältande slav i Sibirien.

-----

 

Ett Lenincitat:

100 000-rubel i bonus för varje hängd man

"...Utmärkt plan. Gör det sista på den med Dzerzhinsky. Medan vi låtsas att vara Gröna (som vi sen kommer anklaga för hängningarna) reser vi 6-12 mil och hänger alla kulaker och präster. !00 000 rubler i bonus för varje hängd man."

Lenin
Slutet av oktober — november 1920

(Latyshev, A.G. op. cit. p. 31; RNAPSH. F. 2. Op. 2. D. 380. Lenin's handwritten instructions.)

 

Söndag den 9 juni var det så dags för den andra Estlandssvenska Sång och Dansfestivalen i historien. Förra gången det begav sig var 1933, för 80 år sedan.

- Men nu skall det inte dröja 80 år till nästa festival! Vår ambition är att anordna denna festival vart fjärde år, sa Kulturrådets ordförande Sofia Joons.

Årets festival samlade ett imponerande antal sångare, körer och folkdansare från Estland, Sverige och Finland.

Alar Schönberg, styrelsemedlem i SOV-Estland och aktiv i Träbåtssällskapet Vikan, och Sveriges Ambassadör Jan Palmstierna läste upp Kung Carl XVI Gustafs och Drottning Silvias svar på det brev som Galeasen Hoppet nyligen förde med sig till Kungl Slottet i Stockholm. Kungens och Drottningens svarsbrev avslutades med varma välgångsönskningar till den svenska minoriteten i Estland.

Det var en mycket varm och solig festivalsöndag och i pausen mellan sång och dansuppträdandena arrangerade Svenska Handelskammaren i Estland och Svenska Ambassaden i Tallinn en gemensam sommarbuffet med förfriskningar för inbjudna gäster.

 http://www.sov.ee/news/show/79/rsmote-och-den-estlandssvenska-sng-och-dansfestivalen

Sångare och dansare från Estland, Sverige och Finland samlades för sång- och dansfest för att fira 80årsdagen av den första estlandssvenska sångarfesten i Hapsal.

Här blev det mest namn av det ena eller andra slaget. Titta på bilderna och njut!

 

 

-----

Dagens Lenincitat:

“Kiev

 Till Rakovsky, Antonov, Podvoisky, Kamenev

Hur mycket det än kostar använd alla möjligheter att få död på alla kosacker så fort som möjligt..."

Lenin
April 24, 1919

(Lenin, V.I. Complete Works vol. 50. p. 290.)

Mörda! Mörda! Mörda! Ja, så var det det där med de goda avsikterna...

 I dag blir det bara helt kort ett Lenincitat. 

Skoningslös terror mot präster!

“Penza

Gubispolkom (Landets Executiva Kommitte)

“…använd skoningslös terror mot kulaker, präster och soldater ur Vita gardet; sätt de misstänkta i ett läger utanför stan.

Lenin

9 august 1918

(Lenin, V.I. Complete Works vol. 50. pp. 143—144.)

Ytterligare ett exempel på grymheten. Utan att ifrågasätta om människor har rätt eller inte har rätt att leva bestämde Lenin att en stor del av den ryska befolkningen inte hade den rätten. Och alla hans kommunister, bolsjeviker gjorde som han sa. De ifrågasatte inget; det kunde betyda döden för dem också, och de fick ju höra av "chefen" att de gjorde rätt.

Hallå alla leninister, kulturchefer och andra: Varför är det inte ett stort brott att mörda alla dessa grupper av människor bara för att någon säger att de gjort sig skyldiga till sådant som han själv bestämt gör att de förlorar sin rätt till liv.

I Ryssland avskaffades livegenskapen 1861. Hur långt hade förändringarna kommit? Tsaren hade redan trätt tillbaka när Lenin tog makten. I Estland hade livet förändrats för de tidigare livegna. De som ville kunde köpa små gårdar att livnära sig på. Möjligheten till förändring fanns alltså. Men i Lenins (och många andras) liv var det bråttom. Hellre skulle man döda de som lyckats förändra sina liv och stjäla deras hus och gårdar än att arbeta fredligt för en förändring. I Estland skolade man folket. Vad gjorde man i Ryssland?

Hur kan man säga att denne man är god i grunden? Kan man vara god när man mördar eller uppmanar andra att göra det? Är det inte så, att när man en gång dödat en människa har man passerat en gräns, och därefter kan man upprepa gärningen utan att tänka efter så många gånger. Han borde ha tagits om hand. Han, och inte många intellektuella eller män som president Päts, borde ha satts in på sinnessjukhus och fått mediciner. Vad var det som gjorde att han kunde mörda? Vad var det i honom, i hans hjärna, som sa att han hade den här rätten? Och hur kan människor i vår tid mena att de mord han förorsakade inte betyder något? Måste vi inte istället diskutera det här, och tänka efter. Vad hände? Vad var det som hände i Ryssland vid förra sekelskiftet? ( Jämfört med Lenin var Hitler en småhandlare, hur obehagligt det än låter!) Vad var det som hände i Kina flera år senare? Vad hände på Kuba? Vad var det som gav alla dessa skjutgalna människor deras hjältegloria? Hur kunde Che Guevara hamna på finhyllan och på tröjorna i västvärlden? Han som dödade så många! "Några offer krävs det alltid!" Men inte mitt eller ditt. Andra människor kan skjutas ihjäl om jag låter mig hjärntvättas till att tro att de har ett lägre människovärde än jag.

 

Nu blev jag visst väldigt upprörd. Men egentligen vill jag bara att alla människor ska stanna upp och tänka efter. "Så var det då. Folk fångades av budskapet och tänkte inte på följderna. Många trodde på propagandan. Hur ska vi göra så det inte upprepas?"

Jag slutar här och ska skriva om roligare saker i morgon.

 

Dagens Nyheter i dag:

På sid 13 ser vi en tabell över världens länder och hur transparanta de är. Hur fritt man talar och skriver i landet:

1. Finland och Norge                index     -10

3. Estland och Nederländerna                 - 9

:

12. Sverige                                             - 5,5

:

179 Eritrea                                             +142

(Man ska alltså ha så mycket minus som möjligt och Eritrea är sist med sina 142 pluspoäng.)

Då är det väl fastslaget att det riktigt öppna samhället inte finns i Sverige, men i andra länder i vår närhet.

-----

Så Lenin:

Döda kulakerna!

"...Dessa vampyrer som har varit och fortfarande håller sitt grepp om lantegendomarna; gång på gång förslavar de fattiga lantarbetare. Ett skoningslöst krig mot dessa kulaker! Döda dem!

Lenin

Första halvan av augusti (efter den 6:e) 1918

(Lenin, V.I. Complete Works vol. 37. p. 41.)

(Lenin var själv son till en “storkulak” och levde på inkomsterna därifrån under sin uppväxt.)

Jag klipper följande stycke från tidningen Axess recension av boken Döda själar av Annagreta Dyring. Det ger en tydlig bild av livet i Sovjet.

 

Det stod i brevet att de var enkla och försagda, och att bolsjevikerna utnyttjade deras okunnighet. De hölls i hårda tyglar, skrev de. Om de opponerade sig blev de kallade kontrarevolutionärer och kastades i finkan.

Detta skrev en grupp bönder på den ryska stäppen 1924 i en insändare till Krestianskaja Gazeta, ”Bondebladet”. Men tidningens redaktion godkände den inte för publicering; i stället hamnade den tillsammans med miljontals andra insända texter i ett arkiv i Moskva. Sammantaget utgör dessa ett stycke rysk bondehistoria; de avslöjar in på bara huden de ryska böndernas situation under åren efter revolutionen 1917.

Att Lenin propagerat för kulakernas död på ovanstående sätt  har aldrig diskuterats! Jag förstår inte varför det aldrig ifrågasatts. I Estland fanns inte så många storbönder, och de flesta var tidigare livegna som efter 1860 under den tsarryska tiden fått möjlighet till statliga lån och kunnat köpa en liten gård och några djur. Därefefter hade de med hårt arbete skapat sig sin försörjning. Somliga lyckades bra, andra var inte lika framgångsrika men kunde leva på sin inkomst. När Sovjet hade ockuperat landet räknades alla bönder som hade någon anställd som "kulak". Även änkan som hyrde in hjälp för skörden och annat som hon inte klarade själv, även hon var kulak.

När landet skulle "kolchosiseras" gällde det att få bort att bönder. Deras gårdar skulle ingå i traktens kolchos, och deras bostäder skulle bli bostäder åt kolchosarbetare eller kontor eller något annat som behövdes. Då måste man bli av med bönderna. Till att börja med krävdes bönderna på orimliga skatter. För det andra fick folk som hade kommit från Ryssland inte berätta om hur livet var i kolchoserna där. Det var belagt med dödsstraff!

Vi ser förfallna gårdar fortfarande som ingen vill röra. De som levde där deporterades till Sibirien. Vi ser förfallna kolchosbyggnader. Ingen vill ha med de där dåligt byggda betonghusen att göra som bara minner om ett dåligt liv. Historien finns hela tiden omkring oss i Estland. Där finns de stora herrgårdarna som oftast är vackert restaurerade. Många är skolor, de flesta används. Vi ser husen från de fria åren på 1900-talet. Funkishus som på så många andra ställen i Europa. Hyreshusen från ockupationsåren. Betong, fuktskadade, dåligt isolerade. Nu är det hyresgästerna som bekostar renoveringarna. Vägarna asfalteras och får en mycket bra standard med EU-pengar. Bönderna är viktiga. De ska producera den livsviktiga basfödan i landet. Aldrig mer ska man svälta i Estland! (Om bara inte rysssarna kommer!)

Vi minns den duktiga bondfamiljen Lepik (klassade som kulaker) i Väike Maarja som deporterades till Sibirien med sina barn. Men barnen fick komma hem igen efter några år. Redan ett par år senare kom kommuniterna för att hämta dem och skicka tillbaka dem till det helvete de så väl redan kände till! De gömdes dock av sin farmor och hittades inte av kommunisterna! De överlevde!

-----

Den 1 juli blir Lettland ordförandeland i EU!

 

Ett nytt Lenincitat för att ni verkligen ska förstå hur han tänkte, den mannen som "bara ville allas väl":

"...Kan du också be Ter att han gör klart för att bränna Baku till grunden när vi invaderar; och se till att det finns på skrift i Baku."

Lenin
3 juni 1918

(Volkogonov, D.A. Lenin. Political Portrait. Bk. I. M., 1994. p. 357; PGAGPI [Russian National Archives of Political and Social History (RNAPSH)] F. 2. Op. 2. D. 109. Lenin's handwritten instructions to the chairman of Baku Cheka S.Ter-Gabrielyan; messenger unknown)

Javisst. det levde säkert bara dåliga människor i Baku... Eller...

Ni minns väl Baku? Det var där förra årets Melodifestival utspelades. Staden fick tydligen vara kvar. Men det var inte Lenins förtjänst.

Vad hände då?

År 1917, efter "Oktoberrevolutionen" och mitt i turbulensen i första världskriget och upplösningen av det ryska imperiet, kom Baku under kontroll av Bakukommunen, som leddes av veteranen, den bolsjevikiska Stepan Shaumyan.

Genom att försöka utnyttja de befintliga konflikterna mellan etniska grupper under våren 1918, försökte bolsjevikerna arrangera ett inbördeskrig i och runt Baku.

Under de ökända "Marsdagarna", försökte bolsjeviker och dashnaks etablera kontroll över Bakus gator inför beväpnade muslimska grupper. Muslimerna led ett förkrossande nederlag mot de förenade sovjetiska styrkorna och fullkomligt massakrerades av dashnakgruppen. Den 28 maj 1918 proklamerade den azeriska fraktionen av Transkaukasiska sejmen den oberoende Demokratiska republiken Azerbajdzjan (ADR) i Ganja. Kort därefter började azerbajdzjanska styrkor, med stöd av den ottomanska islamska armén ledda av Nuru Pasha, vinna framsteg i Baku, så för en tid befria staden från den lösa koalitionen av bolsjeviker, Esers, dashnaks, mensjeviker och brittiska styrkor under befäl av General Lionel Dunsterville den 15 september 1918. Tusentals armenier i staden massakrerades som hämnd för de tidigare "marsdagarna"ays. Baku blev då huvudstad i ADR. Den 28 april 1920 invaderade den 11: e Röda armén Baku och ominstallerade bolsjevikerna, vilket gjorde Baku till huvudstad i Azerbajdzjan sovjetiska socialistiska republik.

Wikipedia

Här ser man tydligt hur Lenin och hans män arbetade. Det var inte frågan om vad folket själv önskade. De, bolsjevikerna, hade bestämt för hela världen hur allas framtid skulle vara. Den kommunistiska revolutionen skulle gå som en eld över världen. Några länder förlorade sin frihet, andra bara drömde om att komma med, medan en stor del av världen såg och förskräcktes.

Här är en bildserie från Baku: http://www.hok.com/design/type/commercial/baku-flame-towers/

En dansk handelsexpert säger i E24, estnisk finanstidning, att Estland mycket väl kan bli världens rikaste land. Han ser möjligheterna i utvecklingen av mjukvara.

Det investeras redan i detta, men man kan höja investeringarna.

Istället för att vara en partner till företag i andra länder, bör esterna inrätta egna affärsmodeller.

Estland skulle kunna ha världens lägsta arbetslöshet.  

Esterna måste bli bättre på försäljning och marknadsföring.

Entreprenörskapet måste verka i en väldigt öppen miljö - det måste vara lätt att både starta och lägga ner företag.

"Regeringen kan inte förutsäga framtiden, och välja vinnarna. Låt marknaden att avgöra företagens framgångar. Ekonomi, demokrati och mjukvaruutveckling är alla kända estniska framgångar. Om ni arbetar med dem alla kan ni bli mycket framgångsrika i Estland", menar Bech.

-----

Dagens Lenincitat:

Skjut de intellektuella!

“Kriga till det bittra slutet mot de rika och deras underhuggare, borgerliga, intellektuella... de måste stämplas för det minsta felsteg... Antingen ska de 1. sättas bakom lås och bom... eller 2. sättas att tvätta dass, eller 3. avsättas och tilldelas gult kort... eller 4. arkebuseras... Ju större variation desto bättre blir den gemensamma erfarenheten...”

Lenin

December 24-27,1917

(Lenin, V.I. Complete Works vol. 35. pp. 200, 201, 204. — From the work “How to organize a competition”)

Ja just det. Alla intellektuella ska förintas eller straffas hårt på något annat sätt.

“Hans avsikt var god,” sa många kommunister. En människa som propagerar för miljoner människors död, är hon god? Kan man försvara sig med “några offer krävs det alltid” och sedan ta livet av så otroligt många oskyldiga människor?

Detta är ändå en tydlig fingervisare på det viktiga för Lenin: alla med kunskaper från det borgerliga livet ska bort! Kunskaperna skulle befolkningen få med kommunismen. Tillrättalagda kunskaper för att passa den nya makteliten. I Estland var de mycket snabba med att kasta ut alla universitetets böcker om lag och rätt och ge studenterna nya, med en helt ändrad syn på ämnet. Därefter erfor varje est hur deras liv förändrades, från att de levt ett bra liv förändrades allt till skräck, oro och hunger. De kunde bevittna hur människor dödades på gatan, hur de hämtades till ett liv någon helt. annan stans i världen. Hur skulle de kunna se förändringen som positiv?

-----

På SvD:s ledarsida läser jag kolumnen: Ingen blodsskuld i demokratin skriven av Adam Cwejman

| Adam Cwejman

Hemma i bokhyllan har jag en bok om den i Sovjetunionen skapade tionde polska infanteridivisionen. I slutet av boken finns en grynig bild på en 27-årig överstelöjtnant som 1945 står i Berlins ruiner. Min farfar Izrael hade kämpat sig hela vägen från Moskva till Berlin. På vägen passerade han de utbrända ruinerna av staden han växte upp i. Där mördades hans familj hösten 1941.

Min farfars erfarenheter under kriget har aldrig varit något att skämmas över. Snarare har det varit en källa till stolthet. I många tyska familjer är läget helt annorlunda: Vad Grossvater gjorde under kriget är en nedtystad hemlighet. En källa till skam.

Ja, så olika kan det vara. Och det är helt förståeligt att författaren ser på sin farfar med stolthet. Farfadern kanske aldrig gjorde sig skyldig till någon av de där hemska handlingarna andra sovjetiska soldater utförde. Han kanske helt enkelt stred för det han trodde på, och för att hämnas mordet på sin familj.

Varför är det så fruktansvärt fel att många unga ester valde att strida på tyskarnas sida för att försöka rädda sina familjer som deporterats till Sibirien eller för att hämnas mord på familjemedlemmar?

Vad tror ni estniska ungdomar spontant säger om Adams farfar?

Över huvud taget är det i allra högsta grad dags att vi äntligen kan se på det Andra världskriget utan förutfattade värderingar. Vi kan inte längre bestämt säga att Hitler var Onskan och att ingen annan varit lika ond som han. Varje offer som krävdes under den tiden är inget mindre än en tragedi. Alla människor som förlorade sina liv p.g.a. kriget, vare sig de var soldater eller tillhörde grupper i samhället som makten ville göra sig av med, alla dessa människors död är inget annat än mord. Brottet är att några män i maktställning bestämde vilka människor som hade rätt att leva. Jag anser att vi noga ska vakta på våra lagar. Vi får aldrig släppa på tvånget att alla människor har rätt till en rättegång, och att vi måste kunna värdera brott de begått och döma dem därefter. Ingen får hitta på att vissa människor är mer värda än andra. Ni vet: nyfiken respekt är det som ska visas alla våra medmänniskor!

Det har varit katastrofregn även i Estland.

I Imavere, en kommun ungefär i mitten av landet började ett ösregn vid femtiden på fredagen.

 

Imavere kommun.

Anneli Siimussaar i Imavere kommun berättar att "Det var en ren katastrof. Under 50 minuter kom över 20 cm regn och hagel. Det var så mycket hagel att marken var vit. Man kan fortfarande se de vita fläckarna under buskarna." 

Regnet öste ned med sådan kraft att skolan, allaktivitetshuset, och Ungdomens Hus blev skadade.

"Takrännorna kunde inte ta emot en så stor mängd vatten på en gång; det kom genom taket in i lokalerna. Ungdomens hus som ligger i källarvåningen är fortfarande vattenfylld i dag".

Man började naturligtvis genast rensa bort vatten. Många ungdomar kom och hjälpte till. Och arbetet fortsätter i dag.

De omgivande byarna slapp all nederbörd.

(Postimees)

Jag minns när vi hade hagel i juli månad på vår tomt. En liten hög låg kvar några dagar. Vad beror det på att det blir hagel så här års?

-----

Dagens Lenincitat:

Lenin
September – December 1914

(Lenin, V.I. Complete Works vol. 26. pp. 108-109, 6; Lenin's corpus. vol. 2. p. 195. Manifest treason: what Lenin wrote does a disservice to the Russian State. Note that World War I killed about 1 million Russians; the Civil War, 12 mln to 14 mln people; and the starvation caused by the Civil War, 3—5 million (other figures published in Stalin's time put the number at 15 million); in all, Lenin's political activities caused the death of 15—19 million Russian citizens.)

Visar det verkligen på en god avsikt, när Lenin förorsakar så många miljoner människors död? Jag menar, hans avsikt var ju att döda många människor. 15 - 19 miljoner ryssar, det måste väl kallas massmord, och ändå säger kommunister att han hade goda avsikter. Redan Marx ville utrota vissa folk, t.ex. serber.

Kommunismens första gäst heter Svält, brukar Hanno säga, och han vet. Han levde där.

På tal om ryssar och ryssarnas vurm för det ryska blodet: Lenin hade inte en droppe ryskt blod i sina ådror.

 

Sveriges Nationaldag! Hur tänker vi då?

 

Ivar Arpi skriver en synnerligen bra ledare i SvD om just det. 

 

Och vidare.

 

Hela artikeln:

http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/gor-den-roda-dagen-blagul_8243494.svd

 

Det har t.o.m. föreslagits att vi ska byta Nationalhymn. Jag har skrivit om en sådan idé den 5 juni 2012. Det har funnits fler.

 

Jag försäkrar er att Estlands nationaldag firas med hjärtat. Där tar man tillvara sin kultur. Man firar tillsammans utan tråkiga gliringar, vilket betyder att man har roligare. Man tänker på generationerna innan med värme och det jag tycker är så intressant: folkdräkterna är inte statiska, alla får använda sin fantasi, därför är min estniska huvudbonad broderad i gult och bått. "Du kommer ju från Sverige."

 

-----

Dagens Lenincitat. En fortsättning på synen på religion:

(Jag har tidigare glömt att lägga in när citaten sagts, det är inlagt nu.)

 

"alla gudstroende är nekrofiler... varje religös idé, varje tro på en gud är neklrofilsk, varje närmande till en gudstro är den värsta smörja...den allra farligaste smörja, det mest avskyvärda odjur."

Er V.I.

13 eller 14 november 1913

(Lenin, V.I. Complete Works vol. 48. pp. 226, 227, 228. — From Lenin's letter to M. Gorky. Having read the riot act to the eminent writer for god-building, Lenin ends his letter as follows: “Why do you do this? It's a crying shame.”)

Och detta sägs av en man som försökte skapa en ny religion: den kommunistiska. En man som växt upp på ett stort gods där det var slavar som skapade inkomsten med sitt arbete. Han måste ju vinna över allt gammalt. Han ville ju sudda ut våra kunskaper om gamla tider och låta världen pånyttfödas med den nya: kommunismen.

Dagens Lenincitat:

"Religionen är ett slags andlig förtryck ... Religionen är ett opium för folket. Religionen är ett slags andlig billig sprit i vilken kapitalets slavar dränker sin mänsklighet ... "

Lenin
3 December 1905

(Lenin, V.I. Complete Works vol. 12. pp. 142, 143.)

Vad ska man då kalla kommunisterna? I vad dränkte de sin medmänsklighet?

Vi satt och pratade med Astrid i dag. Hon har levt hela sitt liv i Estland och är i dag dryg 70 år. Hon berättade att först tog de pappan, som var tysk vilket naturligtvis var belagt med dödsstraff. Sedan kom mamman upp på en deporteringslista; hennes brott var att hon var gift med tysken; men en av hennes väninnor hann se listan och lyckades stryka mammans namn. Men ingen var säker, så när dagen för hämtningarna kom då hade de flyttat Astrid till en granne, så hon inte skulle tvingas med till Sibirien. Mamman klarade sig också. Men ändå var det människor som kallade henne för "tyskhora" och skrek att "nästa gång är det du som åker" när de kastade sten mot hennes hus.

Vari ligger mänskligheten att skicka små barn till Sibirtien till en synnerligen osäker tillvaro?

-----

Astrid berättade också att hon är släkt med en psykiater som skötte om den f.d. president Päts på sjukhuset i Estland där han fick vara under en kort period. (Han hade tvingats lämna som president 1940 när Sovjet tvingat fram enb ny regering och sett till att den "bett" om att få bli del av Sovjetunionen.) Han var alltså inlåst på ett psyksjukhus i Kazan där man fann bevis för hans svåra sjukdom när han sa att han var president i Estland. Sjukare kan väl inte en människa bli, eller...? Han flyttades så småningom över till det estniska sjukhuset, men där stod folk samlade och väntade på att få se sin president; därför fick han inte vara kvar utan skickades tillbaka till sjuhus i Ryssland där han dog 1956.

 

I dag kan vi läsa i tidningarna att Stefan Löfvens morfar var nazist. Och det är allvarligt. Hade han sagt att min morfar var kommunist, då hade ingen reflekterat ens. Så är det med ideologin som är skyldig till flera hundra miljoner mord på 1900-talet. "Deras syfte var gott", säger kommunisterna i Sverige. Men aldrig kan de förklara massmorden så att jag förstår det goda i dem. Egentligen hör jag dem inte förklara morden. Det är tyst om dessa oerhörda brott numera i tidningarna, och istället får deras representanter ideligen tid i våra medier.

 

 

 

Jag ska ta ett exempel på vad Lenin sagt:

Straffa Lettland och Estland!

“…Take military action, i.e. try and punish Latvia and Esthonia by force of arms (for example, “on the coat-tails” of Balakhovich go 1 mile across the border somewhere and hang there 100—1000 of their civil servants and rich men).”

Lenin
August 1920

(Latyshev, A.G. op. cit. p. 31; RNAPSH. F. 2. Op. 2. D. 447; Volkogonov, D.A. op. cit. Bk. II. p. 457. Lenin's handwritten instructions.)

Då var alltså Lettland och Estland nya fria stater. De hade frigjort sig från Ryssland/Sovjet och det var deras brott.

Citatet är taget från http://en.novayagazeta.ru/society/54598.html, alltså en rysk sida. Det är Vladimir Lavrov, Doctor of Historical Sciences, chief researcher Institute for Russian History,RussianAcademyof Sciences som skriver.

Lenininism är en ideologi som sanktionerar användandet av extrema metoder för att upp nå det önskade resultatet. (den omoraliska principen att resultatet rättfärdigar medlen).

Lenins verk som påtvingades Ryssland bygger på social rasism och socialt folkmord, dvs. eliminering av medelklassen, adeln, prästerskapet, den gamla ryska intelligentsian, "välbärgade" bönder (kulaker) och kosacker. Medan Hitlers Tyska nationalsocialistiska arbetarparti talade om nationell rasism och folkmord, talade Lenin om social rasism och folkmord; men båda -rasism och folkmord-  ledde till miljontals människors död som ett resultat av politiska beslut av dessa ledare, till brott mot mänskligheten som inte omfattas av preskription.

Lenin talade alltid om våld för att störta den legitima regeringen, vilket resulterade i kuppen i oktober 1917, då den valda regeringen avsattes och inbördeskriget började. Ett synnerligen omoraliskt krig då ryssar slogs mot ryssar, bror mot bror och söner mot fäder... Lenin uppmanade till det inbördeskriget. 

Lenin ställde upp fruktansvärda koncentrationsläger och implementerade den Röda Terrorn, en statsunderstödd terrorism.

Lenin åsidosatte de rättigheter, friheter och legitima, personliga intressen medborgaren hade enligt sin religiösa tro. Han främjade religiös intolerans genom sitt hån av religiös övertygelse, diskriminering av troende i sociopolitiska och andra områden av det offentliga livet. Under hans regim rådde militant ateism. Och Lenins instruktioner att döda så många som möjligt av prästerna är misantropiskt, kriminellt och extremistiskt.

 Allt detta finns att läsa i den massiva samling av över femtio volymer, verk av Lenin, som i själva verket inte är fullständig eftersom Lenins anhängare var rädda för att publicera uppmuntran till ett antal uppenbara terroristhandlingar.

Lenins verk har indoktrinerat nya generationer av vänsterfolk och extremister som är villiga och ivriga att provocera till blodbad. Och Gud förbjude att de skulle komma till makten igen. Det som förs fram och motiveras i Lenins verk: massaker på alla oliktänkande, floder av blod.

 Den 1 februari 1918 uppmanade den helige patriarken Tikhon bolsjevikerna ledda av Lenin: "Kom till era sinnen, galningar, sätt stopp för era massakrer. För det ni gör är inte bara illdåd: detta är verkligen ett verk av Satan, för vilket ni skall brinna i helvetets eld i det kommande livet - efter döden, och ni skall vara förbannade av en fruktansvärd förbannelse från era ättlingar i detta livet - på jorden. Av den myndighet som gett oss av Gud, förbjuder vi er att förneka mysterierna i Kristus, vi förbannar er ... "

Galningarna kom inte till sina sinnen.

I Sverige finns t.o.m. en kulturchef på en stor dagstidning som är leninst/stalinist. Hon och andra av hennes meningsfränder hör vi och ser vi ofta i våra media. Aldrig, aldrig har jag sett dem förklara ondskan hos Lenin, avsaknaden av humanism. Vilka förebilder väljer vi egentligen? 

Jag kommer överraska er med ett Lenincitat om dagen en tid framåt. Vi måste ju få klart för oss vilken "god" människa han var.

Ni vet ju att det finns både "Leninpris" och "Leninhotell" i Sverige. Senast var det Maj Sjöwall som tacksamt tog emot priset. Var finns moralen?

Ett klipp från Huvudstadsbladet:

Rysslands president Vladimir Putin besökte St Petersburg där han undersökte OS facklan som ska till Sotji.

Putin visade hur facklan öppnades och sattes ihop, varpå han skämtade: ". Oavsett vad du försöker att göra i Ryssland, slutar det alltid med en Kalashnikov (. Den legendariska ryska kulspruta - Ed)"

Den olympiska facklan börjar sin rekordlånga resa på 65.000 km långa resa den 7 oktober och avslutas den sjunde februari med öppnandet av de olympiska spelen. Under fyra månader bärs fackla av fler än 14 000 personer.

-----

 

Det talas mycket om försvar och Ryssland just nu. Det diskuteras om Ryssland är en ev. fiende till Sverige eller inte. Sanningen är att säkra kan vi inte vara förrän frågan prövats.

Det vi vet är, att president Putins makt gungar. Han har varit tvungen att stifta nya lagar för att folk inte ska kunna protestera mot vad han gör. Vi vet också att han anser att det värsta som hände under 1900-talet var Sovjetunionens fall. Och att han gärna vill vara Tsar. Tsar Vladimir den förste.

Vad händer om han får klart för sig att hans makt verkligen håller på att ta slut? Om han vid nästa val känner att alldeles för få tror på honom. Naturligtvis har han förebilder. Han kan ju alltid börja med massrättegångar, uppgjorda, som Stalin gjorde och eliminera oppositionen. Men tänk om han börjar söka en fiende utanför riket. Han kanske kan elda upp folket mot någon stat och påstå som Stalin m.fl. gjorde, att den andra staten rustar för att angripa Ryssland. Som man sa under Bronsupproret i Tallinn 2007. Sanningen är den, att alldeles för få ryssar vet hur litet landet Estland är, så de blev verkligen oroade.

Eller försöker han få tillbaka utbrytarstaterna från Sovjet? Ryssland var så stort under sovjetåren, det är ett gigantiskt misslyckande för stormakten. Vilka länder ger han sig på då? Kanske i första hand de, som inte är med i Nato. Georgien har ju haft ett krig med Ryssland nyligen, och blev då av med en del av sitt område, Ossetien.

Den som följer den ryska pressen får klart för sig att en sak kan man säkert säga om landet: "Du vet aldrig vad de kan hitta på." Ryssland är ett otroligt stort land med många människor och mycket vapen. De tänker inte som vi, de har inte samma kultur som vi. Det gäller nog att följa med ännu mer noggrannt och med öppet sinne.

 

 

Nu kommer de! Vittnesberättelserna om livet i Gulag. Jag minns hur mannen från Göteborg sa i "Klarspråk", det inlägget jag svarade på 1992, att "Gulag går inte att jämföra med nazisternas läger eftersom man kunde komma levande därifrån." 

Ja, några gjorde det. Andra inte. Och det liv de levde i lägren var inte vad vi brukar kalla "liv". Även från Auchwitz har människor kommit levande.

"Vi barn i Gulag var som en flock djur. Kände ingenting, tänkte ingenting", säger Julian Better från Täby, som föddes in i Stalins arbetsläger. Han intervjuas i SvD med anledning av en bok han skrivit.  "Jag var barn i Gulag."

De flesta i Gulag dog som flugor, vet Julian Better. Barnen som överlevde och växte upp i Ryssland fick ofta hårda liv. ”Därför har ingen skrivit en bok som min. Själv var jag tydligen av den motståndskraftiga sorten. Under många år glömde jag det som hänt, tänkte aldrig på det. Mamma däremot, hon glömde aldrig.”

Jag har talat med Evi Juhani som också fanns i Gulag från sex års ålder. Liksom Julian Better har hon förträngt minnen. "Du får intervjua min äldre syster", sa hon när jag frågade. "Hon minns." Julian Better talar om hur han glömde livet före barnhemmet, t.o.m. sin mamma glömde han. 

Fadern sköts. Han träffade aldrig sin son. Kanske visste han inte att han fått en son. Moderna var gravid när hon arresterades och skickades till Gulag. Eftersom hon fick havandeskapsförgiftning och det var osäkert om hon skulle överleva registrerades inte gossen. Men hon tillfrisknade och hennes fortsatta liv handlade bara om sonen. Hon fick ett arbete i Gulag. Hon sorterade avförings- och urinprover i en miljö som fruktansvärd stank av proverna. Där kunde de sitta tysta, modern och sonen, när han inte bodde på barnhemmet, utan att säga något till varandra. Kanske skulle hon straffas om hon gjorde något annat än arbetade. 

Han berättar också om den fantastiska dagen när Stalin dog. Föräldrarna hade varit kommunister, men när de sett resultatet av omvälvningarna kunde de inte längre vara troende. Faderna var död sedan länge, men modern och Julian hade fått återvända till Polen och hon firade Stalins död.

/.../ till 1945 när det polska kommunistpartiet vädjade till den sovjetiska regeringen att få fängslade partikamrater fria. Julian Betters mor stod överst på listan som Stalin själv skrev under. En kväll då han, Julian, besökte henne i fängelset kunde hon glädjestrålande berätta: ”Från och med idag är jag fri. Nu kommer du alltid att vara med mig”.

–Det var som ett slag i huvudet. Rena chocken. Men när hon i nästa andetag sa att det skulle dröja några dagar innan vi kunde bo ihop vägrade jag gå.

Han protesterade samtidigt som han såg henne djupt i ögonen. Där, i mammans blick, hade tidigare bara funnits sorg. Nu såg han glädje.

–Jag tror hon kände, för första gången, att jag älskade henne.

De kom till Moskva, som första anhalt i friheten. Sedan valde Hetty Sierankiewicz (modern) att återvända till Polen – och det är där hon får veta att hennes man är avrättad. Men hon säger ingenting till Julian, väntar tills Stalin är död.

Han minns den där marsdagen 1953, hur barnen fick gå hem från skolan – och där i köket var redan hans mamma med en väninna:

–Hon strålade med röda kinder, sa: ”Äntligen.”

Han själv, medlem i ungkommunisterna med en bild på Stalin över bokhyllan, förstod ingenting. Särskilt inte när hans mamma kommenderade: ”Ta ner mördaren från väggen.”

–Sen sa hon sanningen: ”Han mördade din far”.

Om detta förvägrades vi berätta i årtionden. Vi ansågs ljuga för att misskreditera kommunismen och det goda livet i Sovjetunionen. I våra dagar borde vi lära oss mer om Nordkorea, där samma lidanden förekommer i dag, men ingen bryr sig om det.

Hela i intervjun är lika viktig. Allt måste läsas för att man ska förstå utsattheten, grymheten och lidandet. Jag måste läsa boken. 

Att jag säger så ofta att människor inte trodde på oss på den tiden, det är inte för att säga "Hurra vad jag är bra" utan att jag skulle vilja att alla analyserade sitt eget tänkande på den tiden. "Varför hade jag en helt annan uppfattning? Varför trodde jag på det som sas utan att tänka en gång till?"

Såg någon programmet om Sofi Oksanen på SVT? Det handlade om hennes Estland. Estland som hon upplevde det under sommarloven hos mormor i ett hus nära Haapsalu.

Det är så oerhört smärtsamt att se. Det här landet och det här folket som lidit så. Vi fick se Pagarigatan. KGB:s kontor där och rummen där förhören skedde, och jag tänker på Ants farmor som satt inlåst i ett trångt utrymme där därför att hennes son, sonhustru och sonson hade lämnat landet. Därför blev hon illa behandlad och blev aldrig sig själv igen. Vem bestämmer vad som är ett brott som ska bestraffas?

 

Vi fick se böckerna på biblioteker, de böcker som inte bränts, hur de märkts för att inte vanliga ester skulle kunna läsa om sin historia. Eller andra känsliga saker. Som att jordbruket fungerade väl under Estlands första frihetstid. Allt som trycktes under den tiden 1920 - 1938 var helt förbjuden litteratur under ockupationsåren. Faktum var att vuxna så sällan talade om de åren med sina barn, att åren föll i glömska.

 

Jag tänker på den unga Malle, som satt och skrev ner de gamla estniska visorna i anteckningsböcker och gav bort i födelsedagspresent till sina vänner som blev så otroligt glada. Visböcker fanns inte att köpa. Visorna fick inte sjungas.

 

Precis som jag är Sofi Oksanen fascinerad av att man ser historien hela tiden i Estland. Allt finns kvar. Utom det som förstördes under ockupationsåren och ännu inte ställts tillbaka. I Tallinn har man bevarat riuinerna efter ett bombat hus; det ör också ett historiskt minne.

 

En engelsk filmregissör berättade att han numera är så fångads av Estlands historia, att ingen förstått folkmordsförsöket som pågick så länge, medan man hela tiden talat om Förintelsen. Då kan jag inte låta bli att tänka på när jag sa i radioprogrammet "klarspråk" 1992 (tror jag) att "inte förrän vi sett lika många filmer och läst lika många böcker om Sovjets brott, inte förrän då kan vi jämföra de fruktansvärda brott som begicks under 1900-talet i Europa." Nu börjar vi komma dit. Sofi Oksanen har betytt myckert. Det behövdes en skicklig författare, med ett alldeles eget utseende. Men det är en hel del kvar. Intresset börjar växa med kunskapen.

 

Det är märkligt att denna unga kvinna representerar Estlands lidande under ockupationen.