Jag fick ett mail från 

Jag gick till deras hemsida och hittade deras tidning:

 

 

Alla är välklädda och sitter på skinn som restaurangägaren har lagt på alla stolar. 

 

 

 

 Vi såg filmen “Sju år i Tibet” med bl.a. Brad Pitt. Jag har skrivit om hur Tibet lätt intogs av kineserna eftersom de inte hade något försvar. Det är hemskt att se hur ett folk genomsyrat av godhet och varsamhet om allt levande skulle förlora sina möjligheter att leva på det sätt de anser vara det bästa. Det handlade om att de inte hade något försvar. Kina, jätteriket, hade desto mer. Mao gjorde på samma sätt som Stalin några år tidigare hade gjort i Baltikum.

Jag ställer frågan igen: När har ett annat land rätt att kräva att få de områden som en gång i historien har tillhört dem, men som har fått sin frihet?

Ryssland anser att Estland och Lettland är ryska områden. Kina anser att Tibet är deras område. Vilka andra stora stater har krav på stater som numera är fria? När kan en stat som tillkämpat sig frihet andas ut? Aldrig? Kanske Finland inte känner någon oro för att Sverige ska ha krav på deras mark, men man kan väl aldrig veta säkert...

-----

Våren så här långt i Estland: http://www.tarbija24.ee/?g=16992#693576

 

-----

 

Aktuaalne Kaamera i dag:

 

"Det finns ingen grund för dopningsanklagelserna mot Andrus Veerpalu" meddelade en domstol i dag.

FIS ska betala ett stort skadestånd till honom.

-----

Jag kan däremot meddela att hela våren blir kall. Hanno har gjort ett experiment.

Man tar ut ett ägg från kylskåpet. lägger det på en bänk utomhus under natten. Om äggskalet spricker, då blir våren kall. Och vårt ägg sprack! Men tappa inte hoppet. Det kommer i alla fall en sommar.

-----

Hanno har just nu varit med som guide på en historisk resa för Vänskapsföreningen Rakvere - Tver. Han berättade hela Estlands historia för dem, och det var nyheter hela tiden. I Ryssland får man veta att esterna är fascister, slödder och allmänt otrevliga. I Vänskapsföreningen vat man att det är lögner, men i samhället i övrigt tror man bergfast på det Moskva vill att man ska tro. I Tver finns bara regeringstrogna medier.

När gästerna hade rest runt i området och fått höra den sanna historien, då tackade de med att säga att "Nu ska vi berätta för alla hur fel vi har fått lära oss. Vi har aldrig träffat så trevliga människor som vi gjort i dag. Vi har aldrig sett så lugna och vackra samhällen som vi gjort här i Raklvere och i Tallinn tidigare. Och de såg ut att mena det. -De hade ju inte behövt säga någonting.

Tver Oblast ligger 10 mil norr om Moskva, rakt österut från Estland. Det är alltså en vänort till Rakvere.

 

I Wikipedia läser vi: 

Tverskaya oblast är Rysslands hjärta. Stor-Tver var en fri stat till slutet av 1400-talet, och härifrån arbetade huvudaktörerna vid bildandet av Ryssland.

 

Den här bilden tycker jag är otroligt vacker: 

----

Vi såg ett program om den katolska kyrkans historia, och jag kom underfund om att jag nog missförstått arvssynden. Jag fick lära mig att en påve fastslagit att "kärlekslivet" är smutsigt och syndigt. Alla som är produkter av den smutsen bär automatiskt på arvssynden och måste sona den synden hela livet.

Det är väl infernaliskt! Att vi har blivit till är bland det fulaste som finns!

Dessutom fick jag lära mig att skärselden inte varar för evigt. En liten tröst.

-----

Man har högtidlighållit minnet av marsdeportationerna 1949 med att tända ljus på torg i hela Estland.

På Frihetstorget såg det ut så här:

Ni förstår säkert att det är många som har någon släkting som deporterats till Sibirien under sovjetåren. D.v.s. alla har det. Det är en ofattbar tragedi. Så många dog där. Det var t.o.m ett tre dagar gammalt barn från Dagö som skickades iväg. Föräldrarna var skjutna, så mormor följde frivilligt med. Vad hade det gjort sig skyldigt till? Annat än arvssynden förstås.

Jag har redan berättat mycket därifrån. Vi måste förstå vad de här människorna varit med om.

 

Statsminister Jyrki Katainen inbjöd bl.a. president Ilves till ett informellt möte på hög nivå för europeiska ledare. De ska i tre dagar diskutera om framtidens EU och Unionens ekonomiska problem. Huvudsyftet med diskussionerna är att bygga broar mellan norra och södra Europa, liksom euroområdet och länder utanför euroområdet och mellan EU: s medlemsstater och andra europeiska länder. Mötet är opolitiskt och man fattar inga politiska beslut. Andra gäster är den lettiske premiärministern Valdis Dombrovskis, turkiske vice premiärminister Ali Babacan, den danske statsministern Helle Thorning-Schmidt och Europeiska centralbanken direktionsledamot Jörg Asmussen. Värdar är Finlands statsminister Katainen och Finlands EU-minister Alexander Stubb.

 

 

 

-----

 

 

I Tallinn ställde man 2007 upp ett stort frihetsmonument centralt till minne av dem som avled i Frihetskriget.. Det har visat sig att det inte är byggt på bästa vis, men företaget (utländskt) som byggde har gått i konkurs. Men nu har det hänt ännu värre saker. Någon har stänkt rödfärga över stora delar av monumentet. Det är ett grovt tilltag. Ännu vet man inte vem som gjorde det. Polisen är ganska säker på att det är en rysktalande som gjort det. Någon, som inte uppskattar att esterna är ett fritt folk i ett fritt land, utan demonstrerar mot just det.

 

 

På Kunskapskanalen har det i dag avslutats en serie Stora tänkare: Inom kulturen. Med tanke på vad jag skrivit tidigare om kultursynen i Sverige kan jag nu berätta att den behandlade just det. Tidigare menade man med ordet "kultur" bara finkulturen som vände sig till de intellektuella, konstkännarna. Numera är begreppet vidgat och numera avser man ungefär "sättet vi lever på," 

Det var tänkare i England och USA som uttalade sig, och de berättade hur hela kulturbegreppet förändrades när våra nya media kom. Genom att sända intressanta föreläsningar på radio kunde man medvetandegöra många fler människor om vår kultur på ett mer påtagliogt sätt. Naturligtvis finns det exempel på männisakor som vill hålla fast vid den gamla betydelsen dvs. finkulturen. Vi vill så gärna tala om för andra vad som är bra eller dålig konst, men jag säger som min pappa: ett konstverks värde framträder i betraktarens öga. Vem det än är, och vad han/hon än upplever. Detta skriver jag för att understryka att vi måste vara medvetna om att vi har en kultur, och att vi inte bara ger upp den hur som helst. Den är ett sorts "hemma" för oss.

-----

Jag fick en inbjudan till Tallinn:

Hemslöjden: Tallinn och Estlands starka hemslöjdstradition

Estniskt handarbete.

Folkkonsten tas på allvar i Estland, det rika hemslöjdsarvet vårdas ömt men utvecklas också ständigt. Gamla mönster återanvänds flitigt i nyproducerade textilier, nutida inredning, modern design och även ungdomarnas klädesplagg. Vårt samarbete med Eesti Käsitöö, motsvarigheten till svenska Hemslöjden, möjliggör för oss att kunna erbjuda ett unikt program, en spännande upptäcktsresa för att på plats i Tallinn uppleva det rika hemslöjdsarvet. Resan är planerad så att vi ska kunna vara med på den stora slöjd- och hantverksmässa som hålls i samband med Estlands firande av Martindagen den 10 november, en mässa som brusar och sjuder av liv och utgör ett riktigt eldorado för den slöjd- och hantverksintresserade! Vi ska tillbringa en hel dag på mässan där det bästa av lokal slöjd och hantverkskonst presenteras. Stickade vantar, virkade sjalar, tovade halsband, broderade tofflor, handgjorda mattor, vävda band och mycket annat, till och med närproducerad mat finns att köpa. Under dagen deltar vi även i en av mässans workshops och på kvällen väntar en spektakulär show, en folkdräkternas ”catwalk”. Under mycket kunnig ledning ska vi också göra en historisk vandring genom Tallinns gamla stadskärna som i sin helhet är upptagen på UNESCO:s världsarvslista som hela norra Europas mest välbevarade medeltida stad. Här besöker vi Eesti Käsitöös egen utställning och hemslöjdsbutik men också små lokala hantverksateljéer och butiker för att se mästare och konstnärer i arbete. Innan vi stiger ombord på båten för återresan till Stockholm ges vi gott om tid för ett besök i Tallinns och hela Estlands mest välsorterade butik för sybehör och slöjdattiraljer där vi verkligen kan göra fina fynd i det mycket stora och prisvärda sortimentet.

Program:

10.00 Ankomst Tallinn./.../. Vi gör sedan en historisk promenad genom Tallinns gamla stadskärna som bjuder på många svenskminnen. De gamla stadsdelarnas unika värde ligger först och främst i den välbevarade helheten av en medeltida miljö och struktur, en miljö som till stora delar gått förlorad i de flesta andra nordeuropeiska huvudstäder. Sedan 1997 är Tallinns historiska stadskärna upptagen på UNESCO:s världsarvslista Tallinns mäktiga försvarskonstruktioner från 1000-1400-talen har skyddat staden från allvarliga krigsskador, och avsaknaden av träbyggnader har skyddat den från bränder. Dessutom har Tallinn i modern tid inte utsatts för någon omfattande ombyggnadsvåg i moderniseringssyfte. Ockupationer av tyskar, svenskar och ryssar har under århundradena satt sin prägel på kyrkor, gatubilden, herrgårdar och slott. Sovjetperiodens hårda styre till trots, de nordiska ländernas influenser och traditioner dominerar Tallinn och Estland.

/.../ I Katarinagångens norra del ses bevarade delar av Katarinakyrkan. Gångens södra del kantas huvudsakligen av våningshus från 14-1600-tal. Gången restaurerades och återöppnades 1995 och har bevarat sin medeltida miljö. I hantverksateljéerna i Katarinagången använder konstnärerna traditionella metoder för att skapa och sälja glasprodukter, hattar, filtar, keramik, smycken, handmålat silke och andra varor. Vi besöker ett urval ateljéer och får en presentation av några mästare som är i arbete. Vi fortsätter sedan genom Gamla stan till Mästarnas Gård Denna tysta innergård visar Tallinn som staden såg ut för sekler sedan, när hantverkarnas arbete och kunskap stod på toppen och de var högt uppskattade. Den medeltida arkitekturen och den trivsamma atmosfären lever kvar. Även här finns olika konst- och hantverksateljéer, men också ett gästgiveri och det berömda caféet Chocolaterie. Vi avrundar programmet med att hälsa på hos smyckeskonstnären Jaan Pärn som i Estland är känd för sina unika smycken.  

Dag 3,

Dagen börjar med att vi promenerar till Gamla stan för ett besök i det gamla fina medeltida hus vid gatan Pikk där Eesti Käsitöö, d v s Estlands Hemslöjdsorganisation, har sin verksamhet. Här får vi bl a se en utställning av moderna folkdräkter som unga konstnärer skapat. Studenternars handledare Silvi Allimanni finns på plats och presenterar utställningen för oss. Här finns också utsökta hemslöjdsprodukter till försäljning. Vi fortsätter sedan med buss till Saku Suurhall i utkanten av Tallinn där hela Estlands största slöjd- och hantverksmässa hålls. Mässan har blivit en stark och välkänd tradition som i folkmun kallas för ”sångfestivalen för hantverksintresserade”. Hundratals hantverkare från Estlands alla hörn kommer till Tallinn för att ställa ut på denna Martindagsmässa. Martindagen firas i Estland den 10 november, dagen då Martin Luther föddes. Till Martindagen ska alla utomhusarbeten vara avslutade och då inleds en period då inomhusaktiviteter tar vid. Tusentals hemslöjds- och folkkonstintresserade från hela landet kommer till mässan som besökare. Mässan bjuder på ett stort och mycket rikt urval av estniskt slöjd och hantverk, produkter säljs och workshops arrangeras.

/.../ Framåt kvällen spelar ett lokalt band folkmusik och det bjuds på en mycket populär modeshow då moderna folkdräkter med traditionella mönster visas upp, en ”catwalk” till den estniska hemslöjdens ära!  

Dag 4,

Vid 12-tiden samlas vi för ett kort besök till Brukskonst- och designmuseet i Gamla stan varefter bussen tar oss till en sybehörsbutik där allt från sax till tråd kan inhandlas. Butiken är ett eldorado för den som älskar slöjd, textil och hantverk. Observera att man måste tänka på att ha tillräckligt med kontanter med sig (euro) då butiken inte accepterar kortbetalning.

En bra presentation av vad man kan uppleva i Tallinn och ett stycke estnisk kultur.

 

Vad händer i Estland i dag?

 

Det har hänt två tråkiga händelser i Estland nyligen. Den ena handlar om en ung man som dog av en magsjukdom.

Den andra var en ung man, schitzofren, som skulle skrivas ut från ett sjukhus och promenerade hem, 10 mil. Han frös ihjäl på vägen.

Socialministern intervjuades i Aktuaalne Kaamera. Han förklarade att den förste unge mannen hade en otroligt ovanlig sjukdom. En av 50 miljoner människor får den. Flera olyckliga omständigheter orsakade olyckan. Han hade kommit till sjukhuset tre gånger för magsmärtor, men blev hemskickad och dog i hemmet. Mycket tragiskt.

Den andre hade frivilligt sökt vård för sin schitsofreni, och efter en tid ansågs han så mycket bättre att han kunde skrivas ut från sjukhuset. Han skulle få ta en liten promenad först, men förklarade att han skulle gå hem. Han bodde 10 mil från sjukhuset. Han blev aggressiv och gick bara. Sedan hittades han död på vägen hem, ihjälfrusen.

Socialministern uppmanar sjukhusen att gå igenom sina rutiner. Något liknande får aldrig hända igen!

-----

Estonian Air har gått med en enorm förlust 2012. Man har nu kunnat se att det gäller 50 miljoner €. Den nye chefen, svensken Jan Palmér, som anställdes för att reda ut problemen för företaget har nu lovat att stanna ytterligare två år. Under år 2012 hade bolaget 24 linjer. De minskas nu till 10 och år 2015 när bolaget ska ha rett ut sina förluster och börjat gå med vinst igen, då ser man över om man kan öka antalet destinationer.

 

Flygplatserna i Estland hade 1,8 miljoner resenärer 2012. 2013 beräknas de bli 1,9 miljoner.

 

Även i Estland slår man ihop kommuner. Kommunerna runt Viljandi stad har nu gått ihop till en kommun, Viljandi kommun. Till skillnad från Viljandi stad som är en egen kommun. Nu diskuteras det om att det är oerhört viktigt att kommunen ska ha representanter från alla tidigare kommuner i sin styrelse. Det är en viktig fråga om ett problem vi sett i Sverige också.

 

 

 

Dubbelmördaren Denis Bondarenko dömdes för mord, våldtäkt, rattfylla till 14 år i fängelse. Han finns i kriminalregistret sedan 2004 för våldtäkt.

Enligt åtalet gav han sig iväg hemifrån för att besöka en vän. Han var kraftigt berusad. När han kom dit ville vännen inte släppa in honom. Bondarenko blev arg och slog honom med knytnäven i ansiktet. Sedan försökte han våldta vännens fru. Värden försökte då skydda henne, varför han misshandlades, och hustrun blev våldtagen. Kvinnan ringde efter en ambulans, men mannens liv gick inte att rädda.

Natten därpå återvände Bodarenko och våldtog kvinnan igen

När domen meddelades skakade mördaren på huvudet som om han tyckte folk var dumma i huvudet. "Det där var väl inget märkvärdigt."

 

Tycker ni att det är kallt i Sverige? I Estland kommer det vara mer än minus 20 grader på nätterna och flera minusgrader på dagarna. Det dröjer tills våren verkligen kommer. 

I Rapla har en ny restaurant öppnats. "Restaurant Neljapäev/Torsdag". Der är en kockskola som har öppet för allmänheten på torsdagar och serverar mat då. Det såg läckert ut!

 

Jag fick tidigare kontakt med Miranda vars farfar var en av de flyende Runöborna. Nu skickade jag en fråga till hrenne om hennes farfar berättat om hur de blev behandlade av svenskarna när de kom hit 1944. Hon svarade:

 

 

Så här kan det skilja när två personer betättar samma historia. Om vi ska förstå vad som verkligen hände måste de sekretessbelagda pappren bli fria att läsas av oss. 

Som jag tidigare skrivit har så gott som alla ester i vårt land och i många andra länder i världen blivit kallade nazister eller fascister. Det har bara varit en sanning, och har aldrig diskuterats.

Över huvud taget måste alla hemligheter belysas. Vi sätter oss på våra höga hästar och har åsikter om andra, men vi har absolut inte "gjort upp med vår egen historia".

Vi har kunnat se att det framkommit bevis på att valen inte gått rätt till i Ryssland. Vid valen till Duman var inte partiet Enade Ryssland vinnare. Även presidentvalet var fel. Putin fick 13 % färre röster än valresultatet visade. Vad gör då Putin? Jo, han skrotar partiet Enade Ryssland, skapar ett nytt, "vitt" parti och utlyser nyval. Det är inte beslutat ännu, men det är en stark gissning vi har. Putin är nämligen en “ärlig” människa som vill vinna på ett “ärligt” sätt. 

-----

SvD, Jan Blomgren, skriver om bankavgiften som skulle tas ut på Cypern.

10 000-tals ryssar drabbas när Cypern krisar

Den ryska börsen tappade i går drygt 3 procent när beslutet att beskatta cypriotiska bankkonton skickade chockvågor till Moskva. För 10 000-tals ryssar är Cypern ett skatteparadis, som utnyttjas av såväl laglydiga som kriminella.

Enligt en färsk rapport från kreditinstitutet Moodys hade ryska banker och företag i slutet av 2012 31 miljarder dollar placerade på Cypern. ”En smäll i magen” kallade den ryske analytikern Sergej Suverov Eurogruppens beslut och många ryssar tappade säkert andan. Enligt Forbes webbsida förlorade ryssar ”över 3,5 miljarder dollar på en dag”. Den cypriotiska ekonomin är mycket intimt förknippad med Ryssland.

/.../

Det finns alltså flera anledningar för hederliga ryssar att utnyttja Cyperns banksystem. Men, det finns än fler anledningar för kriminella ryssar som vill undkomma skatt i hemlandet eller som vill tvätta olagligt förvärvade pengar. Enligt den ryske centralbankschefen Sergej Ignatiev fördes drygt 300 miljarder kronor ut ur landet under 2012 och av tradition hamnar en stor del av pengarna på Cypern.

I ”nytvättad” form kommer sedan en hel del pengar tillbaka till Ryssland. 2011 var Cypern det land som stod för de största direktinvesteringarna - 13 miljarder dollar - i Ryssland.

Cypern används ofta som bas för korruption av olika slag. Den ryske superbloggaren, och korruptionsjägaren Alexei Navalnij har till exempel avslöjat hur banken VTB betalade ett Cypernägt företag 457 miljoner dollar för kinesisk oljeborrsutrustning, vilken företaget samma dag hade köpt för 297 miljoner dollar. 160 miljoner dollar, eller en dryg miljard kronor, försvann snabbt på en Medelhavsö där ryssar på många sätt har fria händer.

Vladimir Putin talade i går om ”ett orättvist och oprofessionellt beslut”. Men om den ryske presidenten menar allvar när han vill bekämpa korruptionen borde han uppskatta om möjligheterna till olagligheter på Cypern begränsas eller åtminstone blir mer riskfyllt.

Premiärminister Medvedev säger i tidningen: “Det här ser helt enkelt ut som konfiskering av andra människors pengar.”

I Ryssland håller de på att vända Stalintiden till något positivt. Det har vi sett i många tidningsartiklar. Vad man tiger om är att Stalin gjorde just så. Han gav de baltiska folken först en falsk växlingskurs när esterna tvingades växla in sina pengar till rubel, så att de förlorade nästan hela sitt värde. Sedan fick de bara ta ut 100 rubel om dagen av sitt bankkapital. Därefter la han beslag på nästan allt kapital på bankerna. Med andra ord: Han konfiskerade de baltiska folkens pengar. Tydligen ska man se det som ett orättvist och oprofessionellt beslut enligt Putin. Men det är väl skillnad på vem det är som drabbas. Eller?

-----

På Rakvere teater har utsetts den bästa manlige resp. kvinnliga skådespelaren.

 

 

Huvudstadsbladet har några intressanta artiklar.
En fantastisk liten artikel som lika väl kunde vara skriven av den finlandssvenske docenten Bäckman.

Rysslands president Vladimir Putin ser vinterkriget som Sovjetunionens försök att rätta till misstag som begåtts under bolsjevikrevolutionen.

Enligt nyhetsbyrån Interfax framförde Putin sin syn på vinterkriget i ett tal till ryska krigshistoriker.
Putin sade att han inte vill ta ställning till om de sovjetiska ledarna gjorde rätt eller fel 1939.
– Som en snabb analys kan man konstatera att riksgränsen (till Finland) var 17–20 kilometer från S:t Petersburg. Det var ett stort hot mot staden med fem miljoner invånare, sade Putin enligt Interfax.
– Jag tror att den tidens bolsjeviker försökte korrigera historiska misstag som de hade begått 1917.
Vinterkriget utkämpades 1939–1940. Det började med att Sovjetunionen anföll Finland.
I själva verket var det efter överenskommelsen mellan Molotov och Ribbentrop i det hemliga tillägget som föranledde angreppet på Finland. Tyskland och Ryssland hade delat upp Europa och Finland tillföll Ryssland, precis som Baltikum.
------

Finland har många turister från Ryssland, precis som Estland och även Sverige.

K-Citymarket i Jumbo i Vanda lockar ryska ­kunder med muminte och stora köttstycken som de flesta finländare inte ens vet hur man tillreder. Mängden ryska turister förväntas tredubblas fram till 2025.

Matti Himberg är köpman i K-Citymarket i köpcentret Jumbo i Vanda, där de ryska konsumenterna blivit allt viktigare för kommersen. Himberg berättar att ryssarna som besöker butiken köper stora mängder te, snabbkaffe, fisk och stora köttstycken.
– En finländare köper kanske ett paket snabbkaffe åt gången, medan ryssarna köper tio. För köttet har de ofta stora kylväskor med sig. De kanske köper åt bekanta också, säger Himberg.
Rysslands tullar gör att många varor är billigare i Finland än i Ryssland. Enligt Himberg är det ändå framför allt pålitligheten som lockar ryska konsumenter. Obs! Pålitligheten! varför säger han så?
– Jag har varit i S:t Petersburg och jag tycker inte att prisskillnaderna är så stora. Ryssarna litar på finska produkter. De vet att varorna inte är förfalskningar och att till exempel elektronik verkligen fungerar. Just det. Det är skillnad på teknik och teknik.
Enligt Rysslands statistikcentral besökte fem miljoner ryssar Finland i fjol. Det var en ökning på 16 procent jämfört med året innan.
– För några år sedan vid nyårstid började det komma hela busslaster med ryska turister som
knappt alls kunde engelska. Det var svårt för dem att göra sig förstådda, men nu har vi åtta anställda som talar ryska, säger Himberg. I Estland tycker ryssarna att det är så bra eftersom de kan tala ryska med expediterna.
Matti Himberg visar vakuumförpackade köttbitar som enligt honom inte går åt nästan alls bland finländare. Rauno Koskinen är i färd med att lägga köttbitarna i hyllorna.
– Finländare vet inte ens hur man ska tillreda de här köttstyckena med ben och allt, men ryssarna kan handskas med dem. De har konsten att laga mat i ryggmärgen. Nöttunga går också åt. Kring tre fjärdedelar av all tunga köps av ryssar, säger Koskinen.
Spa lockar kunder
Flamingo spa, som finns i byggnaden bredvid köpcentret, lockar många ryska turister. Kring åtta procent av kunderna är ryssar. Framför allt på helgdagar kommer ryssarna gärna, och till exempel på kvinnodagen – en helgdag i Ryssland – var kring hälften av kunderna ryska.
– Vi gör reklam för köpcentret i bland annat radio Sputnik. Flamingo spa är väldigt viktigt för att locka ryska konsumenter, säger Salla Kivinen som är marknadsföringschef för köpcentret Jumbo.
– Information via bekanta är väldigt viktig då ryssarna väljer resmål. Också webben är viktig, så vi satsar på ryskspråkiga webbsidor. Förra året växte de ryska taxfree-inköpen med tio procent, säger Kivinen.
Enligt en undersökning gjord för Södra Karelens landskapsförbund kan mängden ryska turister mycket väl tredubblas fram till år 2025, också utan visumfrihet.

Även i lilla Rakvere är ryska turister vanliga. De kan ha rest flera hundra mil för att komma dit. Där finns Aqva Spa som har fått bygga ut sin hotellavdelning för att kunna ta emot alla ryssar.

 

Häromkvällen såg vi ett program på SvT-Kunskapskanalen som visade hur man med samma fakta kan vinkla ett reportage på det vis som passar ens egna syften.  Vi fick se hur man berättade om livet i Gaza ur israelernas resp. palestiniernas synvinkel. Båda var lika övertygande. Det visade alltså på hur man kan accentuera ett budskap med musik, flytta en replik eller välja ut delar av materialet. Det är just det jag så ofta talat om. Så kunde kommunisterna berätta om livet i Sovjet med bara lögner. Eller som vi såg i nyårsprogrammet på estnisk TV i slutet av 1980-talet (fortfarande Sovjet-tid) där svenskarna satt och tiggde på gatorna och parisarna sov under broarna. Intressant.
-----
En orsak till att det var viktigt för Moskva att beskylla esterna flör fascism var också därför att de kunde se finsk TV. På något sätt måste makten hindra att övriga sovjetmedborgare fick veta att levnadsstandarden var så otroligt mycket högre i väst än i deras rike, som de så övertygande propagerat för i alla år.
-----
Statsminister Jyrki Katainen uttryckte oro vid Europeiska rådets möte i Bryssel om utvecklingen i Ryssland.
Katainen sade att Rysslands inrikespolitiska utveckling föranleder allvarliga frågor om situationen för det civila samhället och rättsstaten.
I ett program i ETV uppmanades Finlands statsminister att uppmana EU och Ryssland att närma sig en gemensam politik gentemot Syrien. (Postimees)
-----
I SvD kan vi läsa att en läckt fuskrapport visar på maktstrid i Ryssland.

Jan Blomgren skriver:
Anklagelser om fusk i samband med ryska parlaments- och presidentvalet är inget nytt. Men när uppgifterna på nytt dök upp i veckan var det sensationellt. Bakom läckan stod nämligen en av Vladimir Putins mest trogna män och avslöjandet visar på en tuff kamp inom Putins egen maktelit.

/.../ Därför var det högst överraskande när den oberoende affärstidningen på nätet, RBK Daily, avslöjade en rapport från en välkänd tankesmedja. Rapporten visade att maktpartiet Enade Ryssland inte alls fick 49,5 procent som officiellt angavs utan bara 20–25 procent. Kommunisterna skulle i stället ha fått 25–30 procent (mot officiella 19,5) och mindre partier som Ett Rättvist Ryssland och liberala Jabloko blev av med många procent till Enade Ryssland.

/.../Som sagt, rapporten är ingen stor överraskning även om omfattningen av fusket var större än även oppositionen hade misstänkt. Men med Vladimir Jakunin som ansvarig för tankesmedjan blir uppgifterna plötsligt spännande.
Jakunin är chef för Ryska järnvägar, ett av världens största företag. (Den man som gav estniske Savisaar skandalpengarna) Han har i många år tillhört den innersta kretsen kring Putin och är såväl ekonomiskt som politiskt en maktfaktor.
Nikolaj Petrov, ansedd politisk analytiker vid Higher School of Economics i Moskva tillhör de som fäster stor vikt vid rapporten.
– Att rapporten läckt ut visar att vi står på randen till ett politiskt avgörande läge. Det är bara en signal, men en viktig sådan. Klaner inom eliten är mer aktiva, skaffar sig nya positioner och gör sig beredda för förändringar, säger Nikolaj Petrov.
Det finns fler tecken på att marken skakar inte bara för den kända politiska oppositionen och andra oliktänkare. Försvarsminister Anatolij Serdjukovs förödmjukande avsked inför tv-kamerorna före jul var inte alls typiskt Putin, som helst skyddar de sina. Och de senaste veckorna har flera parlamentsledamöter ur Enade Ryssland tvingats ta avsked efter uppmärksammade korruptionsanklagelser.
Putin är väl medveten om Enade Rysslands skamfilade rykte. Superbloggaren Alexej Navalnijs öknamn ”Partiet för tjuvar och banditer” har blivit allmänt vedertaget. Putin har därför inget emot att dra undan mattan för maktpartiet och skapa sig en ny plattform utan omvittnat korrumperat förflutet.
Men i den läckta rapporten sades också att Putin inte fick 65 procent i presidentvalet utan ”högst 52” och det kan han knappast gilla. Frågan är därför om Putin börjar tappa greppet också om sina tidigare lojala medarbetare.

Det här är ett viktigt påpekande. Om makten sviktar för Putin blir risken större att han gör något överilat. Han kan inte bara stiga åt sidan utan att få garantier att han inte åtalas för brott han gjort. Dessutom tror jag att han absolut inte tänker stiga åt sidan. Makt är en drog för honom.
Vad det kan betyda för de numera fria staterna från Sovjettiden, det vet vi inte. Men naturligtvis skulle hans popularitet öka om han vann tillbaka de länderna. Alltför många medborgare anser att de tillhör Ryssland. En kolonialmakt som inte vill förlora sina kolonier; det skulle man nog kunna kalla Ryssland.

Jag hittade en artikel i SvD från 14 mars 2007 kl 06:15 , uppdaterad: 7 september 2011.
Detta är hela artikeln! Det är en lång historia, men jag tycker det är så intressant. Detta är människor som levde på ett vis som alla svenskar gjort under lång tid, men också för länge sedan. I artikeln sägs ingenting om det som hände Runöborna när de kommit till Sverige. De var alltså inte flyktingar i vanlig bemärkelse. De hade fått löften från Sverige som visade sig vara luft!

 

"Du ska aldrig ha pengaaffärer med en vän!” Så sa min mormor. Jag vet att hon hade rätt. Pengar brinner i händerna på människor.
Så var det också för Runöborna när de levde på sin ö. De var av svensk härstamning och levde i den gamla svenska kulturen. De brukade jorden, fiskade och jagade, men deras redskap var av gammalt stuk och inte så effektiva som de redskap som användes på andra sidan Östersjön av deras landsmän. De hade kommit till den lilla ön någon gång på 1200-talet och levde isolerat på sin ö. Visst sålde de sina produkter till fastlandets folk; esterna, letterna och ryssarna, men de flesta lämnade inte ön.

 

En gård på Runö.

Jakob Steffensson har skrivit om livet på Runö i flera böcker. Den jag nu har läst är boken Runöborna och deras invandring till Sverige.
Steffensson levde 28 juli 1924 - 2 maj 2011. Han föddes på Runö och dog i en förort utanför Stockholm. Men det hem han och hans hustru Elsa skapade i Sverige var ett riktigt Runö-hem.  Han sa:“Runö var den bästa platsen på jorden. Sverige är det inte. Runö är det inte längre.” Han hade sparat minnen från sitt Runö och spred kunskap om livet där i flera böcker och radiointervjuer.

 

Jakob och Elsa Steffensson.

Boken om invandringen till Sverige berättar om livet under de sista åren på ön och hur invandringen blev. Många svenskar kom på besök till Runö, och 1929 kom kören Orphei Drängar. Alla öbor var överförtjusta att få besök från det underbara Sverige, dit de alltid längtade. Det var som ett paradis i deras tankar. Hugo Alfvén som var med OD höll ett tal till Runöborna om deras trofasthet och kärlek till Sverige genom århundraden, och han gav dem löftet, att året därpå, alltså 1930, skulle ett hundra Runöbor få tillbringa en vecka i Sverige på “O D”:s bekostnad.
Alla blev jätteglada och hade det i tankarna hela året. Torsdagen den 7 augusti 1930 anlände de femtio (svenskarna hade varit tvungna at skära ned på antalet gäster) Runö-svenskarna med ångaren “Odin” till Stockholm. Och besöket blev så fantastiskt som deltagarna drömt om. Tyvärr var det skördetid på Runö då, så de flesta Runöborna var unga flickor, men de njöt och hade mycket att berätta när de kom hem.

Det finns så mycket att berätta. Det är svårt att begränsa sig. Hur som helst sattes en insamling igång i Sverige för att Runöbornas liv skulle bli bättre. Bl.a. lovade man samla in pengar till en större motorbåt som skulle gå i trafik mellan ön och fastlandet. Många tunga svenskar skötte insamlingen. En av dem var faktiskt överstelöjtnant Wennerström. Ja, just han, spionen.
Det samlades in mycket pengar. Stora förändringar var att vänta på Runö. Men. Det blev inte ens en tumme. Eller det kanske blev just en tumme. Vart de övriga pengarna försvann har ingen fått veta.
1938 kom ryssarna, men de gjorde ingen skada på Runö. Tvärtom. Där levde människorna redan ett “kommunistiskt” liv. Därefter kom tyskarna. Och det var under den tiden Runöborna fick rådet av svenskarna att flytta över havet, och tyskarna samtyckte. De skulle fly till Sverige för att där "få gårdar som motsvarade vad de hade på Runö". På avresedagen blev de tvingade att lämna kvar det mesta de ägde. Bara kläderna de hade på sig och mat för överresan fick de ta med. Pengarna fick de lämna mot kvitto på båten.
De litade på svenskarna.
Som ni förstår skulle de aldrig ha gjort det! Ingenting blev som utlovat. Kanske de hade haft det bättre om de aldrig lämnat sin ö. Pengarna de lämnat på båten försvann! Gårdar fick de inte! De kläder, kontanter och hjälp till bosättning de fick var bara till låns. Några Runöbor fick köpa mark på Singö, men de flesta fick ingenting.
Mina vänner. Ibland skäms man över att vara svensk.
Jag träffade en kvinna som hade fötts på Runö och som fått mark på Singö. Hennes syster hade som liten träffats av granatsplitter i huvudet när hon låg och sov utomhus i sin vagn på gården. Allt var så fruktansvärt. Jag trodde att de fått gården till ett bra pris och med fina lån. Så var alltså inte fallet.
Tiiu, som jag trodde jag kände så väl, hon föddes på Runö och hade flytt tillsammans med sin mamma. Pappan blev kvar. Aldrig talade vi om den svpåra tiden när de kom till Sverige.

Vad som hände med alla pengarna och allt annat Runöborna blivit lovade är gömt i sekretessbelagda papper. Där ska de stanna i 70 år. Men nu har väl de 70 åren snart gått. Vi kanske får veta vad som hände, får veta vem som la beslag på de pengar svenskarna samlade ihop för att förbättra förhållandena på Runöl och senare för att hjälpa dem i Sverige.

Här är några rader om vad som hände i Sverige:

Stiftelsen (för estlandssvenskarna) var ju underställd överståthållareämbetet, som utsåg revisorer att granska Stiftelsens räkenskaper och förvaltning. Granskningen omfattade stiftelsens kassaböcker med tillhörande verifikationer, huvudböcker samt säkerhet för utbetalda lån. Därjämte kontrollerades Stiftelsens banktillgodohavanden. Vid granskningen konstaterades, att Stiftelsens räkenskaper icke förts enligt sedvanliga bokföringsnormer och med sådan noggrannhet att man därav med säkerhet kunde anse att de överensstämde med Stiftelsens verkliga ställning. Vid revisionens avgivande den 30 oktober 1950 ansåg sig revisorerna icke kunna tillstyrka ansvarsfrihet för Stiftelsens styrelse för dess förvaltning under de granskade räkenskapsåren.

Men vissa saker har väl inte ens revisorerna kunnat få insyn i. Vad hände t.ex. med de utblottade invandrande Runöbornas (estlandssvenskamas) kontanter? När de steg ombord på den ödesdigra färden överlämnade de sina pengar till Kommitténs och Stiftelsens representanter mot särskilt kvitto. Kvittona var av två olika slag. På de kvitton som lämnades under novembertransporten 1943 stod det med tryckbokstäver "Major Carl Mothander Schwedischer Bevollmächtigter für die krankentransporte" undertecknat med namnet Marcus. På de kvitton som lämnades under den slutliga transporten augusti 1944 står det med tryckbokstäver "Transportleiter I. A." undertecknat med ett oläsligt namn.

 

President Toomas Hendrik Ilves, skickade sina gratulationer till påven Franciscus I.
"Jag önskar er styrka och framgång i Ert arbete som efterträdare i Peterskyrkan vilket innebär ett stort ansvar. Den stabilitet och säkerhet samt all den glädjen som den den romersk-katolska biskopen betyder i den globala katolska världen såväl som i den ickekatolskas världen är mycket väsentlig i dagens flyktiga och snabbt föränderliga värld ", skrev den estniska statschefen.
President Ilves har också skickat ett tack till påven emeritus Benedictus XV och inbjudit s娨äl honom som den nyvalda påven Franciscus att besöka Estland.
-----

 

I häftet Pennan och Svärdet, medlemstidningen för Svenskt Militärhistoriskt bibliotek kan vi läsa denna, för mig, oväntade presentation av en ny bok:
Operation Norrsken, om Stasi och Sverige under kalla kriget. Christoph Andersson

Före Berlinmurens fall var DDR och dess ökända säkerhetstjänst Stasi en maktfaktor i Europa. Journalisten Christoph Andersson har grävt i arkiven och hittat häpnadsväckande uppgifter om dess svenska kopplingar.

På 80-talet ville regeringen Palme exportera svensk kärnvapenteknologi till DDR. Ärendet var kontroversiellt, men den enda som började nysta i frågan var Rapportjournalisten Cats Falck. Hon upp­täckte ett mystiskt östtyskt företag som skulle vara mellanhand. I november 1984 försvann hon spårlöst och hittades senare död.

Lika mystiskt dog krigsmaterielinspektören Carl Algernon. Det var under efterdyningarna av Bofors omstridda export av krut och sprängämnen till Iran via DDR. Men också efter att Bofors i hemlighet tillverkat krut till östtyska folkarméns Kalasjnikovgevär. Även här figurerade ett mystiskt östtyskt företag.

I båda affärerna hade DDR:s säkerhetstjänst Stasi sina fingrar med i spelet. Stasi gav sig även in i frågan om immunsjukdomen aids. Målet var att få aids att framstå som ett hemligt amerikanskt bio­logiskt vapen. Filmregissören Roy Andersson var snabb att svälja betet och bakade in idéerna i en upplysningsfilm, bekostad av Socialstyrelsen.

Men den kanske största Stasioperationen blev en flopp. Den gick under namnet Operation Norrsken och skulle kompromettera det svenska kungahuset för dess gamla förbindelser med Nazityskland. Allt avblåstes i sista stund när Stasi och DDR insåg att det fanns pengar att tjäna. Närmare bestämt genom att göra ljusskygga affärer med svenska Asea, Bofors - och den socialdemokratiska regeringen Palme.

Samarbete mellan Sverige och kommunstländerna var nog ännu mer intensivt än jag föreställde mig. Jag har dock alltid undrat vad Palme gjort för att få en gata uppkallad efter sig i Moskva och andra kommunistländer. Jag menar att Palme måste gjort något som de ansåg viktigt. Vad? Han arbetade internationellt. Han mäklade fred. Jag vet. Men exakt vad var det som föranledde Moskva och de andra länderna att uppkalla gator efter honom?

 

 

 

Den där tjocka boken på engelska får vänta ett tag, känner jag. Jag började läsa i Sven Danells bok Guldstrand, som skildrar livet i de svenskestniska byggderna på 1930-talet, och det är helt fascinerande att läsa om livet då. De använder verkligen gamla redskap och lever som vi gjorde några hundra år tidigare. Det känns som att åka tillbaka till ett tidigare århundrade med en tidsmaskin. Det beror inte på att människorna var mindre intelligenta, nej, det är mer att de varit isolerade. Den storväxta bonden Anders talar flytande, hemmamålet den gamla svenskan, rikssvenska, estniska, ryska och tyska. Alla språk har han lärt sig vid möten när han ska sälja sina produkter eller när han arbetat på någon herrgård.

-----

 

Efter 9 år som statsminister avgick denna vecka maltesiska premiärministern Lawrence Gonzi. Därmed blev statsminister Andrus Ansip den som suttit näst längst på sin post i Europa. Maltas premiärminister Gonzi som hade suttit längst, nämligen i 9 år från mars 2004 till mars 2013. Estlands premiärminister Andrus Ansip, valdes den 12 april 2005, och har variot statsminister i åtta år och 181 dagar, och om han fortsätter till nästa val blir hans tjänstetid 10 år. Premiärminister Jean-Claude Juncker i Luxemburg, som utsågs den 20 Januari 1995 har suttit på sin post i 18 år och 52 dagar.

-----

 

Vad beträffar gränskonflikten med Ryssland, har man från deras håll framhållit att man vill snabba på processen. Vi får se hur det går.

-----

 

Apropå gränsproblem. Sjön Peipsi som utgör en del av gränsen mellan Estland och Ryssland, har nu en tjock is. Det betyder att det är stora problem att vakta gränsen mellan EU och Ryssland. Det största problöemet är dock att många ryssar tar sig in i Estland den vägen med smuggelgods, eller stjäl i Estland och tar sig tillbaka över isen efteråt. Man har i alla fall kunnat avslöja 10 gröänsbrott hittills. ----- Den estniska militären övar nu. Tidiagre har man tränat elektronisk sönderskjutning av fiendetanks, ocg det har varit så lyckat, att soldaterna lyckades träffa de tanks de skulle redan vid ett flörsta försök i verkligheten. Ammunitionen är så dyr, att man måste spara...

-----

 

Vem är du?

 

Ett okänt djur har hittats dött. Det är inte en räv och inte heller en varg. Efter mycket funderande har man bestämt att det är en sjakal. Den måste ha tagits in i landet som valp. Den lever annars i Afrika. (Det var den roliga nyheten på Aktuaalne Kaamera.)

 

I morse talade någon i morgonradion om faran med att det alltid ska vara koncensus i Sverige.

Problemet är att någon har bestämt vad vi måste tycka likadant om. Om vi tar invandrarfrågan, så ska vi alla hälsa alla invandrare välkomna. Punkt och slut. Men det vi egentligen säger är, att vi svenskar ska tycka det är bra, men vi kräver inget motsvarande av de inflyttande. De ska få behålla sin kultur och sina vanor. Vi har ju inget sådant i alla fall.
Jag menar att ett sådant förhållningssätt bäddar för problem. Man ska aldrig i något sammanhang förminska sig själv, det vinner ingen på. Man ska visa respekt för de som kommer genom att tala om hur vi lever här. Jag skulle önska att vi hade kurser för nya svenskar som inte bara innehöll språklektioner utan också kunskap om livet och reglerna i Sverige. Jag har sagt det förr, och jag tror det är fundamentalt.
Varför ska det vara så förbjudet att diskutera även svåra problem? Är det inte genom att diskutera som vi utvecklas?

Förresten sas det i Aktuellt i kväll med en mycket allvarlig och indignerad röst att Wienerfilharmonikerna hade stått nazisterna nära under Hitleråren. Men i Sverige kan vem som helst säga att han/hon är leninist, stalinist eller bara kommunist och ändå vara en människa som anses mer än rumsren. När ska vi med samma indignation prata om dem som stod Lenin och Stalin nära? Återigen: När ska alla människor få samma människovärde?

I Estland krävs ingen koncensus; däremot lever esterna ett estniskt liv med sina regler. Det bör alla andra som bor i landet lära sig eftersom de lever i Estland. Naturligtvis sker myndigheters informationer på båda språken, all reklam görs på båda språken etc. Somliga rysktalande lever på estniskt vis, andra inte. De som inte gör det lever i en mindre krets med bekanta, och de kan få svårt att hitta arbete överallt eftersom det officiella språket är estniska. Men det viktiga är, att det är tillåtet att diskutera allt i Estland!
-----

 

Här i överenskommelsen från Tartu 1920, står det tydligt att ryssarna aldrig skulle ställa krav på estnisk mark!!

Sovjetunionen var en union av republiker underställda Moskva.
1939 var Estland en fri stat med gränser som omgivningen och framför allt Sovjet skrivit under på att de aldrig någonsin skulle kränka igen. Vi vet hur det gick. När Stalin sett till att få herraväldet över den lilla staten, då ändrade han också det landets gränser. Han minskade landets yta.
Nu har det snart gått 22 år sedan Estland frigjorde sig från Sovjet/Ryssland, men gränsdiskussionerna blir aldrig färdiga. Just nu gör man ett  nytt försök. Estlands utrikesminister Paet sa i dag att han hoppas att det ska bli klart under 2013. De pratar och pratar och pratar och pratar men det händer inget. Man ska komma överens om gränsdragningen, ingenting annat. “Men,” sa Paet, “Det är aldrig enkelt att prata med ryssarna, och nu är det svårare än någonsin.”
“Vi diskuterar i egenskap av medlemmar i Nato och EU, men ryssarna har svårt att förstå det. Problemet är också att: Lagt kort inte ligger!”
-----

Det är fortfarande mycket kallt och mycket snö. Skaren ligger hård på ytan. Det är mycket jobbigt att ta sig fram. Jag kan säga det. Jag har gjort det. Och nu ska jag vila resten av kvällen! Så blev det.

 

 

Våghuset byggt på 1500-talet. Nu helt borta.

 

 

 

Postimees.

----- 

Sanna Rayman skriver om vår yttrandefrihet i en ledare på SvD i dag. En mycket bra ledare. Den gör att jag mycket tydligare förstår vad Lars Vilks menar med att allt "ingår i hans konstverk". Hans stora konstverk handlar bl.a. om just yttrandefriheten; vad som händer då en svensk konstnär gör en (inte särskilt bra) träbild av profeten Mohammed. Han kunde ha kallat den vad som helst, men av någon anledning kallade han den så. Därefter har han också gjort teckningar med profeten, vilket har förstärkt upprördheten. När man tänker på allt som hänt sedan han gjorde den, då kan man verkligen säga att konstverket är stort.

Vi tror gärna att vi har yttrandefrihet i Sverige, Det har vi inte. Vilks talar om det för oss. I det "goda landet Sverige" får vi inte tala fritt. I ledaren kritiseras bl.a. Ulrika Knutsson: Sarkasmen dröp från rader om hur journalister dansar ”efter Vilks pipa” när de frågar honom om han är rädd. Knutsons bedömning var att han inte hade skäl att vara rädd – det hade ju Jan Hjärpe sagt. Udden var tydligt riktad mot Vilks. Hans ”usla jycke” stod i vägen för de ”värdigare uppgifter” som världens kämpar för yttrandefriheten kunde ägna sig åt. 

Tidigare var det inte våldsprotester men uteslutning och skarp tystnad när man försökte säga att Sovjet var förfärligt. Ni som följer min blogg har också många gånger läst om hur media har missfirmat det lilla landet Estland, men där en rättelse av dessa felaktigheter aldrig får komma fram. Det är också en begränsning av yttrandefriheten.

 

 

 

 

På kvällen den 5 mars sågs en man simma över Narvafloden av gränsvakten. Han ansågs ha gjort detta på ett olagligt sätt.
Det visade sig vara en man, Konstantin,  som tidigare dömts för misshandel och dömts till 120 timmars samhällstjänst, av vilka han endast gjorde sex timmar.
På sin meritlista har han också ett stöldförsök. Tillsammans med de andra brotten gav det domen på 4 månader och 25 dagar i fängelse. Han ska också betala rättegångskostnader och en återbetalning för en stöld på sammanlagt 403,68 €. (sic)

Narvafloden utgör en smal gräns mellan EU och Ryssland. Det är Estlands skyldighet att bevaka den.

Postimees
-----

 

Michail Sjisjkin skäms över Rysslands ”kriminella regim”

 

SvD:
En av de internationellt mer kän­da ryska författarna, Michail Sjisjkin, har avsagt sig uppdraget att representera Ryssland på bokmässan Book Expo America i år. Anledningen är han inte vill vara ansiktet utåt för ”ett land där makten har erövrats av en korrupt, kriminell regim”.
Michail Sjisjkin, som vunnit flera litteraturpriser, däribland ryska Bookerpriset, deltog förra året i bokmässan, men nu har han fått nog.
”Rysslands politiska utveck­ling, och det senaste årets hän­delser i synnerhet, har skapat en situation i landet som är helt oacceptabel”, skriver han i ett öppet brev. Det som sker i Ryss­land får honom att skämmas som rysk medborgare och för landet tillbaka till något som lik­nar medeltiden, skriver han.

En man som är född i Moskva 1961, en av Rysslands stora författare i dag. Han växte alltså upp i Sovjetunionen. Kanske trodde han som så många andra på en annan utveckling efter sammanbrottet.
-----
Vår mormor bakade alltid en Napoleontårta när det var fest. Den var så god och jag minns den så gärna, men jag har aldrig vågat baka en själv. “Jag kan inte göra den så god som mormors.” Och så ser jag att Postimees har ett recept. Kanske ska jag våga i alla fall. Här är det:

Gourmefesternas värdinna i Estland Margit Eerma ger oss  familjens eget recept på Napoleontårta.
Tårtans vänner vet att baka en Napoleontårta är svårt och en tidskrävande aktivitet. Kakan är helt handgjord, foch ska ätas vanligtvis efter ett par timmar. Men kakans goda smak brukar göra arbetet värt det.många kvinnor har sina hemliga familjerecept för Napoleontårta, som förbättras från mor till dotter och vid viktiga familjen händelser letas receptet fram. Hennes familj har ett recept på  Napoleontårta som är nästan 30 år.

Napoleontårta:



Deg
• 100 ml ljummet vatten
• 50 g jäst
• 150 g margarin, mjukt
• 800 ml mjöl
Krämer
Vaniljsås:
• 700 ml mjölk
• 200 ml mjöl
Smörkräm:
• 200 g smör
• 4 äggulor
• 300 ml socker
• 1 tsk vaniljextrakt
• 1 msk konjak (om så önskas)

Lös jästen i ljummet vatten, tillsätt mjöl och rumsvarmt margarin skuret i småbitar. Knåda degen tills den är slät och sätta in den 1/2 timme i kylskåp.
Under tiden gör du vaniljkrämen:
Ta rumsvarmt margarin  och tillsätt socker, äggulor, vanilj och konjak om så önskas. Skumma.
Tillsätt mjölken och mjölet. Koka upp grädden på låg värme vispa hela tiden.När krämen har tjocknat kokta tillsätt den och kallt vatten i skålen och vispa. Låt vaniljsåsen svalna. Rör i kall grädde.
När båda krämer är färdiga, blanda ihop dem. Tänk särskilt på att vaniljsåsen har kallnat innan blandning.
Kavla degen i åtta tunna bitar och baka dem separata i 225-graders ugn. Låt dem svalna. Bred vaniljkräm på plattorna. Lägg dem på varandra. Den sista sönderdelas och strös över tårtan som dekoration. Kakan är bäst om du kan låta den stå i flera dagar.

Mormor gjorde mandelbottnar. Men jag har inte hennes recept nu, som sagt var.

 

Jag läser en fruktansvärt tjock bok, som är så tung att man inte orkar hålla den. Den heter  Esterna iklädde sig den tyska uniformen för att rädda sina familjemedlemmar som deporterats till Sibirien. De ville ha dem tillbaka, om de fortfarande var vid liv. Ingen visste.
Tyskarna krigade då mot Sovjet och det var Sovjet som hade arkebuserat på öppen gata, dödat, torterat och deporterat esterna. Inget annat land var berett att hjälpa esterna mot Sovjet.
Vi i Sverige vill tro att det finns inga så grymma människor som nazisterna. Jo, de finns. De hade härjat dödat, brännt och stulit under ett drygt år i esternas land 1939-41. De hade bestulits på allt som de lyckats uppnå under sina tjugo år i frihet, och mera.

 

Jag läser fortfarande boken Ryssland. Ett annat Europa.

 

Det var inte första gången stormakter delade upp länder i Europa mellan sig när Molotov-Ribbentroppakten skrevs under. Nej, Frankrike och Ryssland gjorde det redan 1807. Ryssland fick då Finland, Estland, Lettland. 

Så där enkelt kan det vara. Kan vi lära oss något av det? Kanske att EU har stor betydelse för freden i Europa och är värd att bevaras. Kanke att vi måste anstränga oss att förstå verkligheten och inte hastigt svälja lögner och propaganda.

 

Det var inte ryssar som i första hand bosatte sig i S:t Petersburg. På sid 69 läser jag:

Så många ester hade alltså flyttat till den nya staden. Intressant! Och detta var under tiden som livegenskapen fortfarande existerade i Estland och Lettland. Man kan misstänka att de nya historikerna har rätt när de omprövar huruvida alla ester verkligen var livegna och "icke-tyskar" under alla hundra år som ockuperade stater.

 

Just detta avsnitt i boken är skrivet av Hein Rebas, född i Tallinn 1943 men uppväxt i Sverige, 1980-2008 professor i nordisk historia vid Kölns universitet. Estlands försvarsminister 1992-1993.

 

-----

 

Postimees:

 

 Andrei Hvostov är en estnisk journalist, essäist och författare. Han skriver om det estniska språket i dag.

 

 

I DN i dag:

 

En modern ikon. Stalin!

Sextio år efter sin död är Sovjetdiktatorn Josef Stalin populärare än på länge bland ryssarna. Många ser honom som en symbol för det starka Ryssland, samtidigt som hans brott sjunker i glömska.
Den 5 mars 1953 avled Stalin i sviterna av en stroke i sitt residens Kuntsevo utanför Moskva.
Dagens jämna årsdag infaller mitt i en smärre renässans för den döde diktatorn: det är inte längre bara en grånande skara gammalkommunister som bär omkring på Stalinporträtt.
Under den gångna vintern har en stor och högljudd rörelse drivit kampanj för att staden Volgograd ska återfå namnet Stalingrad, och bussar med Stalins porträtt har setts köra runt i ryska städer.
Inget av detta hade varit möjligt vid femtioårsminnet av dödsdagen för tio år sedan.
Vad som har hänt sedan dess är ett skifte i opinionen, delvis frammanat av landets ledning. President Vladimir Putin har fört fram ett dubbelt budskap om Stalintiden som uppenbarligen har gått hem i stugorna: å ena sidan fördömanden av terrorn och Gulaglägren som drev miljoner Sovjetmedborgare i döden, å andra sidan hyllningar av Stalin som ”en effektiv manager” som vann andra världskriget.
Resultatet kan avläsas i en alldeles färsk opinionsmätning från Levada center. 49 procent anser att Stalin spelade en positiv roll för landet, mot 23 procent som tycker tvärtom. Samtidigt förknippar hela 55 procent hans död med slutet på terror och förtryck.
De paradoxala siffrorna kan delvis förklaras med att ryssarna till varje pris vill hitta något positivt i sin tragiska historia. Men den långsamma omvärderingen av Stalin kan också ses i ljuset av samma ”taggarna utåt”-attityd som ledde till förbudet för amerikaner att adoptera ryska barn.
Så här skriver den bloggande historieprofessorn Georgij Mirskij:
”Man bygger upp en primitiv tanke­figur som ser ut så här: ’Du älskar Ryssland och vet att vår fiende är USA, du vet att den som skyddade Ryssland mot USA var Stalin, alltså: den som är emot Stalin i dag är Rysslands fiende’.” (min kursivering)

Ingmar Nevéus

USA skickade en mängd krigsmaterial till Sovjetunionen enligt ett Lend-leasingavtal de signerat tillsammans. USA bidrog med krigsmaterialet, Sovjet bidrog med kanonmaten! Det är inget som Putin talar om.

Vi skulle vilja se reaktionerna på motsvarande i Berlin. En lång kö med människor som hedrar den döde Hitler. Jag anser att det är viktigt att väst-världen tar ställning. Vad gjorde Hitler som var värre än det Stalin gjorde?

1. Han satte oskyldiga människor i koncenrtrationsläger. (Samma)
2. De skickades med boskapsvagnar till lägren. (De skickades utan vinterkläder på resor som tog flera veckor till lägren som fanns i områden med fruktansvärt kalla vintrar.)
3. Han försökte utrota några specifika folkgrupper. (Samma)
4. Han skrev under dödsdomen för dessa folkgrupper. (Samma)
5. Många miljoner människor avled i koncentrationsläger. (Samma)
6. Han dödade dem i gasugnar. (Han dödade dem genom att de frös ihjäl, genom svält, hårt arbete, ingen vård eller genom att tortera ihjäl dem eller skicka ut dem på ett lastbilsflak i 50 minusgrader utan ytterkläder, tippa av dem någonstans och hämta nya att döda. Eller andra tortyrmetoder.)
7. Inga rättegångar hölls mot dessa. (Samma)
8. De som överlevde fördes till andra länder för att få ett fritt liv. (De som överlevde förpassades till olika områden. De fick inte komma hem till sitt eget hem. Deras liv fortsatte i fattigdom.)
9. Kanske var det 7 miljoner människor som mördades på detta sätt. (Kanske var det 100 miljoner människor som mördades på detta sätt.)

 

 

Den ryske kommunistledaren och en lång kö av människor som ämnar lägga blommar på Stalins grav.

I Expressen skriver Mats Johansson en artikel som jag inte heller vill stryka något i. Den är viktig för vår förståelse om vad som händer i Ryssland i dag. Det är något som de baltiska staterna är djupt medvetna om.

Räkna inte bort den ryska risken.

För några veckor sedan undertecknade president Putin en ny rysk försvarsplan. Det har spekulerats i omläggningar med anledning av bytet av försvarsminister, men även om texten är hemlig kan man av uttalanden förstå att den höga ambitionen ligger fast:
Ryssland rustar. 2020 ska man ha återställt sin forna slagkraft, över fyra tusen miljarder kronor investeras i modernisering och effektivisering.
Det sker mot bakgrund av ett skärpt världsläge; enligt Putin är Ryssland alltmer hotat av omvärlden. Rysslands intressen utmanas inte bara i länder som Syrien och Libyen utan också i närområdet; även om frihetens krafter tillfälligt kvästs i Georgien och Ukraina fortsätter utvecklingen i Finland och de baltiska staterna att oroa Moskva. Som blivande konfliktområde listar Putin nu också ett Arktis som "hotas av militarisering". Fienden heter nu som alltid: väst.
Putins strategiska mål anges vara en återintegration av det postsovjetiska området inom ramen för en "eurasiatisk union" som ska skapa styrkebalans i en multipolär värld. Det kräver enligt uttalandena fullskaliga, permanenta, stridsberedda styrkor utmed alla framryckningslinjer och en marin närvaro i Medelhavet som under Sovjetepoken. Så precis ter sig framtiden ur Kremls synvinkel att man annonserar att ett tjugotal bataljoner ska bemannas med professionella soldater för att utgöra snabbinsatsstyrka. De forna militärskolorna öppnas för att rekrytera 15 000 nya kadetter bara i år - en femdubbling mot tidigare.
Dessa nyheter förstärker den bild av ett Ryssland som förbereder sig för 2020 som jag beskriver i en bok som presenteras denna vecka, "Kalla kriget 2.0. Ryssland rustar". Jag hör redan invändningarna; "rysskräck!", "Natohets!", "det-var-bättre-förr-nostalgi" - som det brukar låta när någon i den inåtvända svenska debatten berättar om läget i ett instabilt Ryssland.
Min bok är inget inlägg i den försvarsdebatt som handlar om Sverige här och nu, utan mer en analys av hur läget politiskt i värsta fall kan se ut 2020, om USA försvagas militärt i vår del av världen och vi på egen hand misslyckas att stärka vår försvarsförmåga under det kommande decenniet.
Det mest uppenbara scenariot Sverige har att förhålla sig till är hur vi ska kunna infria våra redan gjorda utfästelser till den närmaste omvärlden i enlighet med solidaritetsförklaringen. Med rätta ställs frågan hos våra baltiska grannar vad Sverige vill och kan bidra med i händelse av skärpt säkerhetsläge kring Östersjön. Rysslands grannar har noterat att redan dagens ryska militära kapacitet räckte för en framgångsrik invasion i Georgien 2008, vilket innebär att riskerna ökar i takt med upprustningen mot slutet av decenniet.
De svenska svagheterna är välbelysta. Kungl Krigsvetenskapsakademien har i flera studier visat på bristerna i vårt svar på den baltiska frågan. Visserligen är Estland, Lettland och Litauen medlemmar i Nato - ett medlemskap som skyddar också Sverige - men vårt åtagande är vårt ansvar. Det understryks av den senaste tidens besked både från Natos generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen och Norges regering att Sverige inte kan räkna med hjälp från Nato, något som i ett halvt sekel varit grundbulten i den svenska försvarsplaneringen.
Desto egendomligare ter sig nuvarande fixering vid påståendet att "det finns inget hot om en rysk invasion av Sverige", ett mantra som upprepas även av sådana som rimligen inget vet om den hemliga ryska krigsplaneringen.
Det vi vet något om är hur det växande förmågegapet kan se ut om tio år, för vilket det räcker att kunna läsa innantill. Det är vad man gör i Norge, Finland och Baltikum.
I ett underlag från Försvarsmakten om det svenska försvarets ekonomi läser jag följande:
"De långsiktiga kostnaderna för försvarsreformen har underskattats... prolongerade anslagsramar innebär att förmågan att enskilt möta ett begränsat väpnat angrepp på sikt helt utgår... förbandskvantiteten blir så låg att det går att ifrågasätta om uppgiften att hävda territoriell integritet kan upprätthållas om systematiska kränkningar sker i luften och till sjöss." Utöver det växande materielberg som innebär teknisk efterblivenhet skulle oförändrade ramar leda till nedskärningar i basorganisationen med "upp till hälften av regementen, flottiljer och baser, och i insatsorganisationen utgår mer än en tredjedel av krigsförbanden."
Det vore bättre om vi kunde fokusera på att lösa dessa framtida problem än att älta det förflutnas misstag och spekulera om nuvarande ryska svagheter. 

Mats Johansson

Ordförande i tankesmedjan Frivärld och riksdagsledamot, M, i utrikesutskottet.

 

 

Här ligger senioruniversitetet. 

I Tallinn öppnas ett senioruniversitet.

På torsdag, 7 Mars på Rådhustorget Hopneri hus öppnas dörren för ett senioruniversitet.

Det är en pedagogisk satsning för alla i pensionsåldern. Föreläsningarna är gratis för de äldre, meddelade huvudstadens ledning.  Bra! I Sverige kostar de pengar.

Ordföranden i Centrala Tallinn Mikhail Korb sade att frågan väckts och har visat sig mycket intressant - det har alltid funnits gott om deltagare i olika evenemang, och äldre diskuterar gärna.

Det är ett resultat av de insända förslagen till stadens styrelse. Därför beslutade staden att genomföra ett centrum som ska heta Universitet för äldre/Senioruniversitet. Man vill ge de äldre en möjlighet att fortsätta att hålla kontakten med livet.

"Detta sker i samband med att befolkningen blir allt äldre och numera utgör den snabbast växande och en allt viktigare grupp i samhället. Det är viktigt att våra äldre inte slutar vara aktiva i aktiva liv ", säger Korb.

Högskolan för de äldre arbetar inom fyra fakulteter: den historiska, psykologiska samt fakulteterna för hälsovetenskap resp. statsvetenskap. Föreläsningarna kommer att ske på estniska och ryska en gång i veckan.

Tänk ändå. Esterna som diskriminerar den rysktalande befolkningen så mycket, varför har de universitetsföreläsningar för ryska seniorer? Har Putin fel?

Konsthistorikern George Kuuskemaa ska hålla en föreläsning i mars.

Psykologen och förebyggande psykiatrikern Jüri Ennet föreläser på estniska och den rysktalande psykologkonsulten Elena Matvejeva föreläser på ryska.

Hälsokunskap tar instruktören i Zhong Yuan Qigong Catherine Hein hand om på estniska och  den ryske läkaren och ögonläkare Mark Levin föreläser på ryska.

På fakulteten för statsvetenskap föreläser Enn Eesmaa.

Den första terminen avslutas i slutet av maj och deltagarna kommer att få ett diplom i slutet av läsåret.

Inledningsvis är det tänkt att de äldre i Tallnns centrum ska deltaga men andra seniorer kommer också tas emot om det finns plats.

För mer information ring 6466123 (Jane Hiibus).

Detta är positivt och mycket intressant. Man måste ha i minnet att de äldre utbildades i den sovjetiska skolan med de sovjetiska begränsningarna. Jag hoppas vi får höra hur de äldre reagerar.

Postimess.
-----

En Rimilagad pizza.

Även i Estland har människorna blivit alltmer intresserade av närproducerad mat. Rimi meddelar att det gäller både grönsaker och t.ex. pizza. Deras försälning av butiksbakad pizza har ökat stort.
Förra året var det kycklingpizza de flesta frågade efter. Själv tycker jag det är förvånandsvärt hur mycket butikslagad mat det säljs. I Väike Maarja finns det färsk tillagad mat i två butiker. Och då ska man komma ihåg att människorna här inte har så höga inkomster. De prioriterar antagligen att göra annat och köpa färdig mat till familjen.
Tydligen har fler frågat efter rågmjöl nu, eftersom det har kommit in i Grossis affär. Jag var så förvånad över att de inte hade det i sitt sortiment tidigare.

 

Våra åsikter baseras på vad vi förstått, läst eller hört och som passar in i vårt tänkande. Vet vi att Runö är en del av vår svenska historia? Där levde svenskar i flera hundra år. De talade en gammal svenska och uppehöll en gammal svensk kultur.
På Estlands Nationalmuseum i Tartu var en utställning som vi missat:

Den 14 december kl 16 öppnades en utställning på Estlands Nationalmuseum i Tartu, ”Runö - en egen värld”, som presenterar det speciellas kulturarvet på en av de mest avlägsna småöarna i Estland. Kl. 17 hälsades gästerna välkommen med en konsert av Sofia Joons och vänner.

Ännu idag känner man till platsen i en sandig havsvik där ett gammalt vikingaskepp lär ha gått under. Vraket sägs ha vilat i havssanden i mer än 900 år berättade runöbor när de skulle visa denna plats för sina barn för mer än 60 år sedan. Och besättningen på skeppet, som räddat sig undan på ön, lär ha blivit de första runöborna. Så berättar en av flera sägner.

 

Brudpar på Runö 1910

Det har inte varit lätt att bo mitt i havet. Första gången öborna nämns i skrift är av Johannes, biskop i Kurland år 1341. Följande 600 år fortlöpte under olika makthavare, men i en stolt ensamhet bildades dock en stark och karaktäristisk folkspillra. Säljägare och vackra kvinnor i folkdräkter, den lokala dialekten och lokala seder fanns kvar fram till Andra världskriget. När en kultur tar slut är alltid tragiskt men livet och historien går vidare och nu bor det nya människor på det avskilda Runö.

Mera fakta:

Runö, estniska Ruhnu, ö i Rigabukten, Estland; 11 km2, 50 invånare (2009). Runö var den mest särpräglade av de estlandssvenska kolonierna. Under drygt 600 år, alltifrån den första bosättningen vid tidig medeltid fram till 1944, fanns det på Runö en svensk kultur, ålderdomlig och traditionsbunden, där invånarna inte bara talade en från de andra estlandssvenska områdena kraftigt avvikande dialekt, runska, utan också var delaktiga i en samhällsstruktur baserad på ett kollektivt tänkande där gårdarna och deras fortlevnad sattes framför den enskilda individen och familjen.

 

Runöbönderna var fria och självägande även om de formellt lydde under olika styresmän, från medeltidens biskopar, furstar och svensktidens befallningshavare (1605–1710) till den ryska överhögheten fram till 1918. Intill slutet av 1920-talet var säljakt det dominerande näringsfånget på ön, och sannolikt kan namnet härledas till lettiskans benämning på ön, Ronu sala('Sälön'). I det fria Estland kom det runösvenska samhället att förändras, framför allt genom landskiftet på 1930-talet. Det kommunistiska maktövertagandet 1940 åstadkom under blodspillan en splittring av runöborna, en split som existerar än i dag. Andra världskriget hade till följd att nästan samtliga ca 300 runöbor flydde till Sverige, där de på kort tid integrerades i samhället. Runöbornas förening, bildad 1966, har ca 100 medlemmar (2006). Efter runösvenskarnas flykt till Sverige flyttade ester till Runö, som fram till 1991 tillhörde den estniska sovjetrepubliken. Sedan Estland 1991 på nytt blivit självständigt har många runösvenskar fått tillbaka mark på ön. Sankta Maria Magdalena kyrka (uppförd 1644) är Estlands äldsta träbyggnad och förklarad som kulturminne.
www.ne.se

Jag vill lära mig mer. Alldeles för många estlandssvenskar flydde till Sverige under andra vätldskriget. Alldeles för många blev rikssvenskar för fort. Sådan är historien, och det är just sådant som gör att kulturer påverkas hela tiden, om inte det är en liten avskild befolkning som lever isolerat; just som Runöborna. En viss utblandning blev det. Många kvinnor gifte sig med ester från fastlandet. Men trots det fanns deras kultur kvar så länge!

 

Nu vet jag varför det var just Ivan den förskräcklige som började med deporteringarna till Sibirien. Gissa! Det var han som erövrade och införlivade Sibirien i Ryssland. Och bland det första han gjorde där var att skicka dit oskyldiga ester. Det som Sibirien var viktigt för då var faktiskt pälsdjuren. Exporten av pälsar var av synnerligen stor betydelse. Han var också den som införde livegenskapen. Ändå är det inte det som gett honom tillmälet "den förskräcklige".

 

Men att det är det synnerligen olämpliga läget för ett litet land det som esterna valde då flör många tusen år sedan. Det var ju handel och sjöfart som alla stora nationer blev rika på, och där låg lilla Estland och lilla Lettland precis vid kusten. Just där ryssarna måste komma åt kusten för att nå Europa och där Europa ville segla på floderna mot Konstantinopel. Det kan man kalla otur!

Peter den store var mycket intresserad av skeppsbyggeri. Han ville ha en stor flotta för att använda både i handel och krig. Därför höggs alla ekar ner i norra Rakvere och nya planterades för just detta ändamål, och vi kan fortfarande se resultatet i en jättelik ekpark, som numera strosas i och där de också åker skidor.

Det var också Peter den store som var herre till den andra stora deportationsvågen av ester till Sibirien. Jag antar att det var av samma skäl som Stalin; han behövde arbetare i industrierna. Det var järnbruk och masugnar som anlades i Ural 1702 när Estland fortfarande var svenskt! Men senare tillkom mer än tvåhundra järnverk, väverier, segelmakerier, läderindustrier och skeppsvarv. Bönderna började med hantverkstillverkning. Kanalbyggandet tog också fart för att hjälpa handeln. 

 

När Ryssland utvecklas behövs esterna. Det är det tragiska. Det gäller både under Peter den store och Stalin. Kanske är det ett tecken på att de människor som arbetar mest effektivt kommer från ett land som haft renässans. Där inte mystiken varit dominerande. Kanske.

 

-----

Nu till mer dagsaktuella händelser:

 

 

Inomhus EM i friidrott i Göteborg. Estlands hopp var europmästaren Mikk Pahapill i sjukampen, men det ville sig inte riktigt. Just nu ser det ut så här:

 

Första plats Eelco Sintnicolaas (Nederländerna) 1887 (6,88, 7,61)

Andra plats Kaarel Jõeväli (Estland) 1884 (6,93, 7,67)

3. Dominik Distelberger (Österrike) 1863 (6,86, 7,48)

...

15. Mikk Pahapill (Estland) 1621 (7,16, 6,92),

så det finns ingen anledning för esterna att gråta ändå.

-----

Kommer ni ihåg Arctic Sea, fartyget som kapades i Östersjön? Nu är det diskussion om var fartyget egentligen kapades. Det finns alltså förespråkare för att det skedde på svenskt vatten, och då ska rättegången ske i Sverige. Ryssarna menar att det var på internatiobnellt vatten det hände. De måste få ta rättegången själva, eftersom det finns ryska hemligheter fördolda där.

 

 

Esterna börjar känna sig alltmer som européer, står att läsa i Postimees i dag. Jag kan förstå det och har fortsatt läsa i boken om Ryssland. Ett annat Europa. Vi måste tänka på att Estland tillhörde den europeiska kulturen egentligen ända fram till den sovjetiska ockupationen 1939.

Det finns inga 10 Guds bud i den rysk-ortodoxa tron. Det finns inga moralregler. Vi tar det för fullständigt självklart att ingen ska mörda, att man inte ska stjäla, att man ska behandla sin nästa såsom man själv vill bli behandlad. Vi kan knappast föreställa sig att någon annan kan tänka på något annat sätt. Men vi frågar inte andra människor. Vi tar det bara som fullständigt självklart.
Jag tänker på den unge ryske mannen som sattes i fängelse efter att ha dödat en annan gäst på en fyllefest någonstans i Estland. När han släpptes sa han: “I det här landet kan man inte bo. Att man råkar sätta kniven i någon på en fest är väl inte så märkvärdigt.” Vi bara skakar på huvudet åt honom och tänjker att han säkert är ensam om att tänka så. Men det är han inte.
I Sovjetunionen dödades vem som helst av vilken anledning som helst. Speciellt under Stalins tid. Ingen visste när det var hans/hennes tur. Även barn mördades och deporterades av någon anledning som bara den som bestämt det förstod. I dåvarande Leningrad färgades floden Nevas vatten rött av allt blod efter dödade och torterade människor. Man beställde fram båtar som fick cirkulera vattnet så att det röda försvann, sedan färgades floden rött igen o.s.v. o.s.v. Vad spelade det för roll? Det var ju bara människor, och man benämnde dem folkfiender och det blev helt godkänt att man mördade dem. Hur många människor i världen har tagit upp problemet med alla mördade människor i Sovjetunionen? Varför? Varför är det inte viktigt? Jag vill skrika ut min förtvivlan: Varför är inte alla människors liv lika mycket värda i realiteten när de är det i teorin. I alla fall i det goda landet Sverige. Hur kan svenskar kalla sig “goda” när de inte reagerar på de kommunistiska morden? Hur kan just de människor kalla sig “goda” som omfamnar Lenin och Stalin? Behövs det några generationer till innan man kan se klart?

I det ortodoxa Ryssland finns inget mitt-i-mellan-värde. Ortodoxin talar inte om himlen, skärselden och dödsriket. Nej, det är antingen himlen eller dödsriket som gäller. I Ryssland finns inget “mellan”, antingen är något svart eller så är det vitt. Det slår fram och tillbaka. Allt “maximaliseras” innan det växlar till sin motsats. Kompromisser och nyanserade lösningar av problem förekommer inte! Antingen är man ond eller god. Antingen är något bra eller dåligt.

Tydliga exempel på detta i rysk historia är tre: Tsar Peters reformer, den ryska revolutionen och den nya tiden. De är tre tillfällen då Ryssland förändras totalt i ett svep. Under tsar Peter den store vändes Europa från att ha varit syndigt till att bli ett mycket positivt föredöme.  Efter den ryska revolutionen var det som tidigare varit ett gott tsarrike ett fruktansvärt land, man förkastade kulturen och livet i riket, och nu är Sovjetåren en katastrof. Det är ett antingen - eller. Men: frågan är om det inte kommer slå tillbaka ännu en gång om Putin får stanna kvar som president. Det verkar som om hans flirtande med Stalinepoken kommer slå mot en nytändning för Sovjet igen. Vi kan bara vänta och se.

 

I Estland lever man alltså som vi. Allt detta som fortfarande finns i Ryssland är främmande för dem. Den kultur man återtog och levde med under de förtsa fria åren har nu tagits tillbaka. Vi åker till Peipsis strand för att se de gammeltroende. De rysk-ortodoxa som inte ville vara med när Nikon, patriarken av Moskva och hela världen, 1652 efter sin utnämningen tog tag i moderniseringen av deras tro. Nikon satte alla som inte ville vara med i förändringarna i getton, men senare kunde folk ta sig därifrån. En grupp bosatte sig just vid sjön Peipus strand, och där bor de fortfarande och utgör ett trevligt utflyktsmål. Det de protesterade mot var i våra ögon inte så allvarliga förändringar, men tydligen var det så för dem. Det gällde
1. göra korstecken med tre fingrar istället för två,
2. gå motsols i processionerna istället för medsols och
3. man skulle använda fem nattvardsbröd istället för sju.

 

Där i Peipsi lever de nu med sina fina träkyrkor i närheten av huset och odlar lök och fiskar i sjön. De har blivit specialister på lökodling och fiskrökning. De var också specialister på att bygga vackra stenmurar.

På höstmarknaderna brukar jag alltid köpa på mig av deras varor.

 

Postimees skriver också: Litauen anklagar letterna för att sälja nötkött som hästkött! Fattar ni. Det står hästkött på etiketten, men är nötkött!