maj 4, 2013, Oberscharführer O. Valk vid Narva den 25 juli 1944

Det är sommarvarmt på sina ställen. På balkongen har vi 30 grader varmt i dag. Nu ser vi också svalor. Antagligen har de flyttat in i ladan som de brukar. Koltrastarna pickar i sig mat de hittar på gräsmattan. Allt är så idylliskt.
-----
 
 
Estniska soldater vid sjön Peipus strand.
  
Så börjar jag bläddra i en bok igen. "Undergången, estniska frontsoldater berättar" av Petter Kjellander. Den handlar om strider. Många fruktansvärda strider, och sådant läser jag sällan om. Det värsta hos oss människor, det är att vi kan sätta igång krig. I dag ser vi det i Syrien, och man kan inte riktigt förstå menngen med allt dödande.
Här ska jag citera Oberscharführer O. Valk vid Narva den 25 juli 1944:
... Jag korsade bäcken och tog mig till andra sidan varifrån jag beordrade mina soldater att följa mig i fotspåren. /.../ Då jag bytte magasin kände jag något träffa mig i ryggen. Det ringde i öronen och jag såg stjärnor. Snart insåg jag att jag låg på rygg med en skarp smärta i axlarna. Det var uppenbart att jag träffats, så jag beslutade mig för att krypa ner i ett närliggande granathål. När jag kröp kändes det som om mina ben hängde fast med snören, de var bortdomnade och livlösa.
Jag hade beslutat mig för att inte bli tillfångatagen av ryssarna, speciellt inte då jag var hjälplös. Jag sträckte mig efter en handgranat och drog i säkringen, något jag vet att jag gjorde på impuls när jag var rädd. Jag uppfattade även att det flög kulor över mig och ett par ryssar låg en bit bort, varav en sköt mot mig med en kpist. Granaten kastade jag rakt på dem och den exploderade i huvudhöjd på dem, det var allt som krävdes. Det räddade livet på mig och stoppade mig från att ta mitt liv. Samtidigt som jag kastade granaten fick jag en kula i axeln, som slog ut min högra arm. Den kulan sitter än i dag i axeln på mig.
 

Han hittades av sina kamrater och blev omhändertagen av en läkare som förklarade:  "Ett splitter har tagit bort en 16x4 cm stor bit och kanterna på två av dina kotor. Du har haft stor tur med det. Troligen kunde du först inte röra dina ben."
 
 
Striderna fortsatte vid Narva.
..."Ryssarna var tvungna att anfalla medan deras eget artilleri gav eld, utan att bry sig om sina egna soldater. De tvingade fram sitt eget manskap under sin egen eld. Vissa hävdar att fler ryssar föll av den egna elden än av vår eldgivning."
 
Det var mångdubbelt fler ryska soldater som föll i striderna vid Narva och Sinimäed/Blå bergen än tyska soldater. Därför har de här slagen fallit i glömska. Stalin ville inte att det skulle bli känt hur illa det var.
 
 
 Danska och norska fallna soldater i Sinimäed.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0