.

I dag skriver yle i Finland om estlandssvenskarna. Intresset sprider sig! 

http://svenska.yle.fi

Det är intressant med en liten kultur, som fanns i många hundra år och som plötsligt så gott som förintades, och som nu håller på att återuppstå.

Jag har själv träffat Ivar Rüütel, som arbetade som lärare i Birkas svenska gymnasium under ockupationen, men som då 1993 förberedde att starta upp den svenska folkhögskolan. Han var ett starkt namn i ämnet och berättade för oss om kulturen som inte längre fanns. Jag minns att det var svenskundervisning i skolan redan då, och vi reste sedan med en grupp svenska lärare till Birkas. Rektorn hette Laine Belovas och hon höll ett föredrag för oss. Mycket intressant.

 

Vi har också träffat Ülo Kalm, som nu är chef för Aibolands Museum. Han var kommunordförande i Birkas och hade lärt sig svenska som vuxen. Efter befrielsen. Som kommundirektör var han beslutande i ärenden som gällde återlämnade av privategendomar som stulits under ockupationen. Det hade gått bra. En gång var det dock problem. Det var när han, innan tiden gått ut för att ansöka om att få egendom tillbaka, en estlandssvensk man begärde att få¨föräldrahemmer tillbaka.. Han fick tillbaka den. Året efter, när tiden alltså gått ut, hörde mannens syster av sig och frågade vad hon skulle få! Det var svårt att få henne att förstå att det var för sent. Tiden var ute! Hon ansåg att hon var lika mycket arvtagare som brodern. Det blir ofta problem, även när man försöker göra rätt.

 

Jag såg en artikel i tidningen Skärgård från år 2007. Det var Kulturrådets dåvarande ordförande som skrev bl.a. detta om nutiden:

I augusti 1991 blev Estland självständigt. Juridiskt – formellt deklarerade Estland att man återupprättade sin självständighet. Genom detta knöt man samman ”dagens” Estland, år 1991, med det Estland som existerade fram till 2:a världskriget.

Med det återknöt man även till den grundlag som var i kraft i landet före krigsåren, med bl a kulturautonoma rättigheter för nationella minoriteter och tidigare medborgarskapslagar. Formellt återställdes tidigare kulturautonoma förutsättningar för landets nationella minoriteter, men för de estlandssvenskar som levde i Estland år 1991 var de praktiska förutsättningarna helt olika de tidigare levnadsbetingelser som de hade haft i Estland före världskriget.

I augusti 1991 fanns det ännu estlandssvenska personer kvar i Estland – men svenskheten i landet var borta. Åren från 1991, fram till idag 2007, har för Estland inneburit en oerhörd överlevnads- och utvecklingsutmaning. Det har omfattat en stark entusiasm, parallellt med en mycket mager vardag, brist på mycket och knappa förutsättningar för många. Dagens Estland har en stark ekonomisk utveckling och uppbyggnad, samt en målmedvetenhet om att se framåt.

Samma drag har varit utmärkande också för estlandssvenskarna. De har under dessa år tagit vara på de möjligheter som har funnits. Förändringar har skett, entusiasmen och arbetsviljan har varit stark, parallellt med samma tunga vardagsliv som för alla övriga i landet.

Många som har växt upp utan svenska i Estland, talar idag svenska. Under dessa 15 år har delar av en levande estlandssvenskhet växt upp, men helheten saknas. Ett flertal estlandssvenska ”öar” har växt fram, och man ser möjligheter att skapa/återskapa sådana.

Aibolands museum i Hapsal, Svenska kyrkan S:t Mikael i Tallinn, Ormsö Hembygdsgård på Ormsö, Rosleps kapell i Nucköområdet, Pasleps folkhögskola - Svenska folkhögskolan i Estland – är alla exempel på estlandssvenska kultur- och språköar.

På några håll, bl a i Nucköområdet, kan man åter stöta på namnskyltar med svenska ortnamn. Många av dessa har skett i samarbete med de estlandssvenskar som lever i Sverige, eller på andra ställen. Det har även förenat både äldre och yngre estlandssvenskar som har levt och växt upp i Estland, med de estlandssvenskar från Sverige som knyter/återknyter band med Estland.

Svenska Odlingens Vänner i Estland - arbete för kulturellt självstyre

Tidigare levnadsförhållanden går inte att återskapa, men dagens estlandssvenskar vill se framåt, ta hand om det som har bevarats, lyfta fram och utveckla det man har idag. Diskussioner inför framtiden, funderingar och oro över vad kommande generationer skulle känna för sitt språk, sin identitet och bakgrund kom ofta fram bland kvarvarande estlandssvenskar.

Tankar att mer formellt och organiserat hålla samman den svenskhet som växer fram förde till det möte i slutet av juli år 2004 då föreningen Svenska Odlingens Vänner i Estland - Rootsi Hariduse Selts konstituerades.

Hösten 2005 började föreningen Svenska Odlingens Vänner i Estland förbereda arbetet för kulturellt självstyre. Genom sin minoritetsförening, SOV Estland, hade man den officiella representant för estlandssvenskarna i Estland som uppfyllde de formella förutsättningarna för att föra frågan om kulturellt självstyre framåt.

SOV Estland har även sett frågan om kulturellt självstyre som en angelägenhet som berör alla estlandssvenskar som vill bevara och hålla estlandssvenskheten i Estland levande. Regelbundna kontakter mellan estlandssvenskar i Estland och estlandssvenskar i Sverige har varit ett viktigt inslag under hela arbetsgången.

/.../ 

Antalet estlandssvenskar

Det är svårt att precisera antalet estlandssvenskar, både beträffande de som lever i Estland och de som finns utanför landets gränser, huvudsakligen i Sverige.

Den senaste folkräkningen i Estland från år 2000 ger siffran 300 personer. Tidigare erfarenheter har fört med sig att många undviker att uppge sin etniska bakgrund, vilket gör att det är svårt att beräkna det faktiska antalet estlandssvenskar och de med estlandssvensk bakgrund som identifierar sig med denna. Ofta anger man talet ”omkring 1000 personer”.

Under 2:a världskriget flydde ca 7 500 estlandssvenskar till Sverige. Uppskattningar om hur många de är i dag är svår att göra, likaså hur många estlandssvenskar som idag är aktivt intresserade av rötterna i Estland.

Säkra befolkningsberäkningar eller statistik med vars hjälp man kan precisera antalet estlandssvenskar finns idag varken i Estland eller i Sverige.

Både i Estland och i Sverige är många aktiva inom föreningar och/eller i kulturinstitutioner – som känner till varandra. Då arbetet med minoritetslängderna inleddes var svårigheterna för oss i SOV Estlands att snabbt nå ut till så många som möjligt med information.

Minoritetslängden kommer därmed att ha en viktig framtida funktion för en översikt av befolkningsförhållandena bland estlandssvenskarna.

 

Vägen till kulturellt självstyre - ett intensivt arbetsår

Det har varit ett arbetstyngt, omväxlande och positivt år. I hela detta arbete har estlandssvenskarna haft ett påtagligt stöd från den estniska staten. Föreningen Svenska Odlingens Vänner i Estland (SOV Estland) började arbetet med att upprätta kulturellt självstyre och val av kulturråd enligt de föreskrifter som är fastställda genom Lagen om kulturautonomi från år 1925/ reviderad år 2002 och enligt den förordning som fastställs för genomförandet av Val av kulturrådet för nationell minoritet. Denna senare följer i mycket gällande förordning för ”Lagen om val av kommunstyrelse”.

När vi inom SOV Estland i början av år 2006 drog upp riktlinjerna för det kommande arbetet fastslog vi att vår målsättning var att upprätta kulturellt självstyre för den svenska minoriteten i Estland, som skulle ge de kvarvarande estlandssvenskarna möjligheter att skapa en säkrare och ett mera mångsidigt framtidsperspektiv för svenskheten i Estland.

Den 10 januari 2006 kändes som ett historiskt ögonblick. Vår förening (SOV Estland) lämnade in en ansökan till Estlands kulturministerium om att upprätta en minoritetslängd för den svenska minoriteten i Estland med syftet att sedan gå vidare för att etablera kulturellt självstyre för minoriteten.

I början av april fick SOV Estland sin ansökan verifierad genom samma ministerium och samtidigt uppdraget att upprätta en minoritetslängd för den svenska minoriteten i Estland, i enlighet med de riktlinjer som är fastställda. Parallellt med detta arbete sammanställdes även den valkommission, Huvudkommittén för val av Kulturråd för den svenska minoriteten i Estland, som skulle genomföra det kommande valet. I valkommissionen ingick representanter för SOV Estland och företrädare för regeringen i Estland. Denna Huvudkommitté fastställdes sedan av den estniska regeringen som ansvarig för genomförande av val av Kulturråd för den svenska minoriteten i Estland.

Året har även varit lärorikt, både för oss i valkommissionen, (huvudkommittén), och för en del statliga institutioner. Lagen om kulturautonomi är fastställd redan länge, men med begränsad tillämpning har det funnits få tillfällen till tolkningar om hur den i detalj ska genomföras. Vår (huvudkommitténs) preliminära tidsplan var att genomföra val av kulturråd till slutet av sommaren 2006. Under arbetets gång ändrades många aspekter.

Estlandssvenskarna - som väljare i ”valet och kvalet”

Estlandssvenskarna i Estland såg aktivt fram mot detta val. Under samma period förde SOV Estland även en diskussion med estlandssvenska föreningar i Sverige om olika möjligheter/vägar att även inkludera de estlandssvenskar/personer i Sverige som hade återknutit kontakt med sina tidigare hembygder i Estland.

I maj 2006 skickade SOV Estland en förfrågan till den estniska regeringen om möjligheter till en utvidgad tolkning kring den punkt, stadigvarande bosatt i Estland, som finns i Lagen om Kulturautonomi för minoriteter utgående från estlandssvenskarnas reella situation.

Frågan var komplicerad. Den positiva och generösa tolkning av punkten territoriell anknytning till Estland som man från den estniska statens sida fastställde den 31 juli 2006 berörde direkt, och enbart, den estlandssvenska minoriteten med hänsyn till den exceptionella situation som föreligger för estlandssvenskarna.

De argument som tas upp i dessa utlåtanden från respektive ministerium, och som ligger till grund för detta ställningstagande kan sammanfattas enligt följande:

• I jämförelse med övriga minoriteter i Estland, anser vi att det är möjligt och grundat att tolka de territoriella krav som finns i LoK §1, på så sätt att det omfattar alla estlandssvenskar, med estniskt medborgarskap, som finns införda i det estniska befolkningsregistret.
• Den punkt om territoriella band med Estland som finns Lagen om Kulturautonomi, kan tolkas som uttryck för/behov av nära och långvariga band med Estland. Den estlandssvenska minoriteten har enligt vår uppfattning dessa långvariga och nära band, många har återtagit mark och fastigheter.
• Den estlandssvenska befolkningsgruppen måste rättsstridigt och på grund av tvingande omständigheter lämna Estland. Enligt allmänt grundad rättsuppfattning (ex iniuria non oritur ius) skall inte brott mot någon individs rättigheter medföra att dennes juridiska ställning i framtiden försämras.

Därmed kunde estlandssvenskar delta om

• man är estnisk medborgare
• man är införd i det estniska befolkningsregistret (Rahvastikuregister) som estnisk medborgare, även med en permanent adress utanför Estland.
• man har etnisk, kulturell, traditionell eller språklig samhörighet med gruppen och att man själv vill bli upptagen i den estlandssvenska minoritetslängden.

En nystart

Detta beslut ändrade på ett avgörande sätt både omfattning och genomförande av det kommande valet. I än större utsträckning hade detta beslut en avgörande betydelse för den svenska minoriteten i sin helhet. Målsättningen var, obestridligt, kulturellt självstyre i Estland. Nu hade även de estlandssvenskar som upprätthållit, eller började bygga band till sina tidigare hembygder samma möjligheter och ansvar, att påverka den framtida utvecklingen för estlandssvenskheten i Estland.

Valkommissionens arbete inleddes i september 2006. Arbetet omstrukturerades i enlighet med dessa nya utgångspunkter. Anvisningar fanns uppställda i föreskrifterna för kulturellt självstyre, men en detaljerad struktur måste läggas fast t ex för sammansättningen av Kulturrådet, gången för registrering av kandidater i det kommande valet och för valtekniska frågor (bl a antalet valdistrikt och vallokaler).

Antalet ledamöter i det kommande Kulturrådet fastställdes till 21 personer. Estlandssvenska föreningar både i Estland och i Sverige ställde upp kandidater i valet, möjligheten att ställa upp som oberoende kandidat utnyttjades inte.

Val av kulturråd för den svenska minoriteten i Estland utlystes till den 2-4 februari 2007. Det fanns två alternativ för att rösta, antingen genom att poströsta eller i någon av vallokalerna som var belägna i Tallinn, Hapsal och Stockholm. Över 75 procent av de valberättigade personerna utnyttjade möjligheten att ta del av detta första val och upprätta kulturellt självstyre. Valresultatet tillkännagavs den 7 februari och de valda representanterna presenterades.

Valkommissionen kunde därefter avsluta sitt arbete och den 25 februari 2007 sammankalla det nyvalda Kulturrådet med 21 ledamöter till dess första, konstituerande mötte.

Första sammanträdet

Kulturrådet har nu haft sitt första sammanträde, fastställt sina stadgar och genomfört val. Riktlinjer för Kulturrådet är att bli ett aktivt och lyhört organ som på bästa möjliga sätt kan representera estlandssvenskarna. En institution som kan föra fram nuvarande och framtida behov och intresseriktningar och som svarar mot den förändrade situation som finns både idag och i framtiden. I stadgarna om målsättningen för den kulturella självförvaltningen står följande:

Målsättningen för den kulturella självförvaltningen är att bevara och utveckla estlandssvenskheten i Estland och förena estlandssvenskar i Estland och i utlandet samt;

• att företräda och tillvarata den svenska minoritetens intressen
• att bevara och utveckla det svenska språket i Estland
• att värna om estlandssvensk identitet, kultur och traditioner
• att sprida kunskap om estlandssvensk kultur och traditioner
• att organisera samarbete med andra organisationer med samma intresseinriktning,
• att verka som informations- och samarbetspartner med olika officiella instanser och vetenskapliga institutioner i Estland samt med motsvarande institutioner i Norden och på andra håll.

Uile Kärk-Remes är ordförande för Kulturrådet för den svenska minoriteten i Estland.