nov 6, 2013 En mycket bra artikel om svenskbygden under sovjetåren.

Jag kan inte låta bli att läsa om skärgården och måste berätta för er om vad jag läser. 
Det är naturligtvis flera öar i den estniska skärgården också. Och alla öar har sina egna speciella båtar. De byggde sina båtar för just det behov de hade när de fiskade i sitt område. I de flesta fall måste båtarna vara flatbottnade för att kunna dras upp utefter den långgrunda stranden. Eller så vadade de ut i vattnet och la ut nät. 
Det var olika båtar i Stockholms skärgård också. I Wettershaga byggde vår skutskeppare roddbåtar och sålde. Det var tunga, tjärade ekbåtar. En båt hade han sparat åt sig själv, den var inte perfekt... Just den båten lärde vi oss att ro i när vi var små. Jag lovar att det var mycket bra. Den var så tungrodd, att när man klarade att ro den båten, då kunde man ro vilken båt som helst. I Bergshamra, längre in i viken, där hade de lätta ljusa båtar, som nästan flöt iväg av sig själva. 
 
 En estnisk jala, fiskebåt.
 
Göran Hoppe skriver en mycket bra artikel om svenskbygden under sovjetåren:
 
Det gemensamma för alla öar är att de tömdes nästan helt under 1940 - 1944, och andra människor flyttade in. De som stannade kvar kunde ha någon familjemedlem i Sibirien, och ville vänta.
 
Till en början kom folk från Ryssland och andra ställen i riket och flyttade in i de tomma husen.. De bodde där en tid, men när det talades om att allt skulle kollektivisteras, då flyttade de därifrån. Varför? Jag skrev för en tid sedan om att de som kom inflyttandes från Ryssland fick absolut inte säga något om hur det var när ländsbyggden förvandlades till kolchoser. Fick fel person veta att någon sagt något, ja, då blev det i bästa fall en enkelresa till Sibirien. I Ryssland, Ukraina m.fl. stater hade alla fått lämna ifrån sig allt. Verkligen allt. Till och med sina kläder! På morgonen när de gjorde sig i ordning för dagens arbete i kolchosen, då fick de ta något i den gemensammas klädhögen. Hur är det att vara så kollektiviserad?  Ingenting var privat. Ingenting. Naturligtvis fick de inte berätta. Nu blev det inte så i Estland. Där fick man behålla sina kläder. 
 
För estlandssvenskarna blev det emellertid som för alla andra ester. Alla ägor över 30 ha fick man lämna ifrån sig. De hade blivit av med jord tidigare när markerna skänktes bort av någon som bestämde och fått tillbaka när tiderna förändrades. Nu skulle det bort igen. Det gällde både åkermark och skog. De som vägrade ålades enorma skatter, och fick välja: lämna allt eller Sibirien. Precis som i resten av Estland. 
 
Båtarna beslagtogs och bara politisk pålitliga fick tillåtelse att fiska. För de få kvarvarande estlandssvenskarna måste det ha varit katastrof. Under de första åren fick man ju ingen lön. Vad man skulle leva av var ett stort problem. De få djuren man fått behålla och den lilla marken måste kunna försörja familjen. Jag tänker på seto-bonden som i stor hunger smög över till det som tidigare varit hans egen åker och tog lite av vetet han sått själv. Han avslöjades och skickades till fångläger och dog ganska snart. Jag träffade en granne som berättade.
 
Här talas det om när de nyinflyttade brände upp huset de tagit när det blev kallt på vintern. När vi fick höra det för flera år sedan, då försäkrade vår sagesman, Ivar Rüütel att han sett att många hus bränts och var borta. Men officiellt var allt frid och fröjd. Hoppe citerar en sovjetisk tidning son skrev:
Fiskarna ha för övrigt väsentligt överskridit sina normer som uppställdes i femårsplanen. År 1952 levererade fiskekolchosen Põhjarannik (Nordkusten, Ormsö) 3.732 centner fisk och 1953 6.545 centner. De mest framstående fiskarna Anders Rosenblad, Johannes Pruul, Hans Lilja, Herbert Proos m.fl. ha var och en redovisat fångster på över 300 centner. Kolchosen har utvecklatd till ett förmöget kollektivhushåll. Årets vinst översteg fjolårets med över en halv miljon rubel och inträdde härmed i miljonkolchosernas familj.
 

Det fanns människor i världen som blint trodde att detta var sant, för att de ville att det skulle vara sant! Hade någon frågat Anders Rosenblad eller någon av de andra hade de istället fått höra om nöden i levde i. Men ingen frågade... 

 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0