.

Nu har det publicerats fler artiklar som behandlar Rysslands situation på ett sätt som vi kan förstå. Till skillnad mot dem som tänker och ser alla problem på Putins vis. Det är mycket intressant. Vi måste komma ihåg att Putin och många, många andra ryssar är äkta Homo sovjeticus. Vi måste se att Sovjetryssland och dagens Ryssland är en fortsättning på Tsarryssland. Det är samma behov av en stark människa som löser alla problem och talar om för dem vad de ska göra - ni vet: “Moskva talar om vad klockan är och ingen annan behöver någon klocka”.

I dag är det Vladimir Sorokin som skriver i DN. Den ryske författaren jag citerat tidigare i mars. Han skriver bl.a. om, att det var i det första skedet av den nya friheten som alla tidigare sovjetiska monument över Lenin, Stalin, Bronssoldaten m.fl.skulle ha tagits bort, men i flera länder, bl.a. Ryssland blev de kvar.; I flera länder blev de kvar, och nu är de problem för dem som vill ha ett västerländskt land. I Putins Ryssland har man börjat ta fram de få som togs bort och putsat av dem. Det kan komma en ny “Bronsnatt” i alla f.d. sovjetsamhällen som vill bli av med dem. 

Sorokin berättar om när en folkmassa skulle dra ner statyn av KGB:s grundare Dzerzjinskij, eller "Järn-Felix" som han kallades av sina bolsjevikiska vapenbröder. De blev stoppade för att en kran skulle ta ner den, vilket också hände.  I dag står statyn i de nermonterade minnesmärkenas park i närheten av Nya Tretiakov-galleriet, och nyligen föreslog en av dumans deputerade att statyn borde ställas upp på sin ursprungliga plats. Efter de senaste tilldragelserna i vårt land kommer denna symbol för den bolsjevikiska terrorn med stor sannolikhet snart att återvända till Lubjanka. I Ukraina har statyerna fällts först i år. "Lenins fall" under det förbittrade upproret på Majdantorget, som också blev president Janukovitjs fall, visade tydligt att den verkliga antisovjetiska revolutionen i Ukraina har skett först nu. I Ryssland har den egentligen aldrig ägt rum.

/.../ Notera vreden med vilken våra politiker och statstjänstemän mottog nyheterna om att de sovjetiska idolerna hade störtats i Ukraina. Varför beklagar de det förflutnas avgudabilder? undrar man. Men de ryska tjänstemännen förstod att man i Ukraina tillsammans med Lenin också krossade deras älskade homo sovieticus, sovjetmänniskan. ”De slår sönder Leninstatyerna för att de representerar Ryssland!” utbrast en av dem. /.../ Ja, Sovjetryssland, SSSR, det skoningslösa imperiet som Stalin byggde, som förslavade folken, som stod bakom massvälten Holodomor i Ukraina och arbetslägren. Det var detta imperiums arvtagare – Putin och Janukovitj – som den ukrainska revolutionen vände sig mot. Det är talande att alla pro-ryska manifestationer på Krim och i östra Ukraina alltid hölls runt Leninstatyer.

Under Jeltsins tid gjorde man inte upp med det förflutna. /.../  i opinionsundersökningar uppger nästan hälften av de tillfrågade att man anser att Stalin var "en bra ledare”. I landets nya lärobok i historia kallas Stalin "en effektiv manager", och förföljelserna beskrivs som personalbyten, nödvändiga för att modernisera SSSR. Sovjetunionen gick under både geografiskt och ekonomiskt, men ideologiskt överlevde den i huvudena på miljontals homo sovieticus.

/.../ maktpyramiden som skapades redan av Ivan den förskräcklige och befästes av Stalin fortfarande existerar.

/.../ Vladimir Putin, som i sitt första tal till folket förklarade att Sovjetunionens fall var en geopolitisk katastrof. Han citerade också Alexander III, den ärkekonservativa tsaren som menade att Ryssland bara har två bundsförvanter: armén och flottan. Den ryska statsapparaten rörde sig baklänges, mot det förflutna, och för varje år som gick blev den allt mer sovjetisk.

Problemet nu är nyckfullheten i makten. Att, som tiodigare sagts, Putin inte verkar ha någoon plan, utan gör det som ser ut att passa för ögonblicket. Stalin var paranoiker, det har jag skrivit om, och alla andra blev paranoiker för att kunna överleva. /.../  landet (blir) automatiskt ett offer för den högste ledarens ”psykosomati”. Alla hans rädslor, böjelser, svagheter och komplex blir regeringspolitik. Om ledaren är paranoid, då måste hela landet bekämpa fiender och spioner; om ledaren har sömnsvårigheter, då måste alla ministerier arbeta på nätterna; om ledaren är nykterist, då måste alla sluta dricka; om ledaren är alkoholist, då måste alla supa; om ledaren hatar det Amerika som hans älskade KGB ständigt bekämpade, då måste hela befolkningen hata det. /.../ De flesta tänkande ryssar känner att det Krim som Ryssland bet loss från Ukraina kan komma att visa sig vara en alltför stor tugga att svälja och smälta. Vår stat har inte längre de rätta tänderna, och inte heller magen fungerar som förr. Om man jämför dagens postsovjetiska björn med den sovjetiska så återstår på sin höjd det imperialistiska morrandet

/.../Den gången i augusti 1991 (vid statyn i Moskva) borde vi inte ha väntat på att en lyftkran skulle komma till Lubjanka, vi borde ha vält järnguden direkt. Trots att den kunde ha skadat asfalten med sitt huvud och förstört "viktiga underjordiska kommunikationer". Då hade vi levt i ett annat land i dag. Man måste låta det förflutna falla innan det är för sent.

Han har ett så underbart bildspråk. Ni behöver läsa hela artikeln.

http://www.dn.se/kultur-noje/skymning-over-ryssland/

I Postimees läser vi också en artikel av Gordon F. Sander:

Kan Estland bli nästa mål för rysk annektering?

Vissa fruktar att Estlands rysktalande minoriteten skulle försöka följa Krims exempel. Men många ser gräset som grönare i Estland än i Ryssland.

Vid en flyktig blick kan det tyckas som om det finns likheter mellan Estlands nordöstra del och Krim. Flertalet är rysktalande, gränsar till Ryssland och området har en lång historia tillsammans med Ryssland. Men Aleksandr Dusman insisterar på att Ida-Viru County inte frivilligt kommer att bryta sig loss från Estland för att omfamnas av Kreml, som Krim gjorde.

"Det kommer inte att hända," säger Mr Dusman, affärsman och ingenjör som varit aktiv i Ida-Viru län (Nordöstra delen av Estland)  med regionala och statliga angelägenheter i 20 år.

Efter Rysslands blixtinvasion och annektering av Krim - och det bifall som den dominerade rysktalande befolkningen där hälsade det - har skapat larm i hela Europa över risken att Kreml snart skulle vända sina ögon mot och annektera andra, främst rysktalande, regioner i utlandet . Och få regioner tycktes vara ett bättre mål än detta avlägsna hörn av den forna Sovjetrepubliken Estland, där landets 340.000 rysktalande - av en befolkning på 1,3 miljoner - är koncentrerade. Men många av lokalbefolkningen i Narva, länets största stad, som ligger vid den estnisk-ryska gränsen, säger att de inte behöver bli "räddade" av Ryssland och dess president, Vladimir Putin. De säger att deras liv i Estland har varit bra och blir ännu bättre, och de trivs i sitt land.

"Narva är inte Simferopol," säger Dusman  och jämför staden med Krims huvudstad.  "Och Estland är inte Ukraina."

 Allt man behöver göra är att ta en promenad genom Narva, Estlands tredje största stad, ned till floden för att se hur lätt det skulle vara för Ryssland att gripa staden om de ville. Den skitiga, femhundra år gamla industristaden med 58.000 invånare är bara en kort resa över en kort bro, 400 meter lång, från ryskt territorium. I själva verket har de flesta av Narvas ryskspråkiga befolkning- som utgör 97 procent av befolkningen och av dem har ungefär hälften nu estniskt medborgarskap - flyttat till staden under den sovjeiiska tiden och förklarar sig vara en del av Estland.