.

Hur mycket får man förvränga historien?

Det finns fakta som förvridits tidigare som somliga trott på, men andra inte trott på. Hur ska vi veta vad som är sant?

När det gäller kriget i Ukraina, tror jag att vi som bor i Västvärlden inte tror på det Putin säger. Vi tror att det som sägs i Kiev och Nato är sant, och då måste det Putin säger vara lögn. Men för dem som vill annorlunda är det vi som ljuger. Man måste bestämma sig eftersom alla talar med samma emfas. I den ryska statstelevisionen och andra ryska kontrollerade medier visas bara Putins version av händelserna.

Putin agerar som alla sovjetiska ledare har gjort. I Sovjet var sanning ingenting som prioriterades. Vi vet att våra vapen inte hela tiden var skarpladde och riktade mot dem. Men de fick veta att det var så. Jag kommer ihåg den flyende sovjeten som skulle landa på Gotland; han valde Gotland trots att han trodde vi skulle skjuta ner honom, men livet i Sovjet var ännu farligare. Han tog en chans.

Det var ju inte heller en sanning att alla människor i väst ville flytta till Sovjet, som de fick lära sig var osaken till vakterna på stränderna. De var absolut inte där för att förhindra sovjetmänniskor att fly till väst.

De fick också lära sig att kriget började 1941 när Tyskland angrep Sovjet, men vi vet att det började 1939. För esterna var just det självklart eftersom det var 1939 de förlorade sin frihet och hamnade i det sovjetiska helvetet. Det var verkligen ett helvete eftersom allt förändrades till det sämre. Infrastrukturen bröts sönder. Människor arkebuserades, deporterades eller "bara" förlorade det mesta av vad de ägde. Livet blev fruktansvärt osäkert. Man visste aldrig vad som gällde eftersom allt berodde på vad Stalin ansåg just den dagen.

Jag önskar att alla som trodde på Sovjet nu förstår vad de gjorde mot människor, och klassar deras brott lika människjofientligt som de nazistiska.

I dagens Sverige får en högerextrem inte göra det som en vänsterextrem tillåts göra. Vi måste förstå att extrempartier vill störta vår demokrati från vilket håll de än agerar. Jag vill leva i ett fritt land, med fria val och möjlighet att förstå vad som händer.

Nej, jag hatar inte ryssar, men jag är fullt medveten om att vi inte får lita på det som sägs i Kreml. Det är inte i första hand sanning de uttrycker, utan betyder bara att de vill säga något.

"Kriget i Ukraina kan jämföras med belägringen av Leningrad." Putins ord. Vad menar han? Tydligen är det så att han jämför de ukrainska soldaterna med den tyska armén! Han kan ju inte säga att i det här fallet är det ryssarna som är de främmande soldaterna. Han kan ju inte säga, att Stalin var inaktiv 1941, eftersom han ansåg att det var ett bra sätt att bli av med de "europeiska" ryssarna, som han skulle bli tvungen att mörda själv i annat fall. Inte förrän många hade dött av svält och umbäranden agerade Stalin till stadens försvar. I Ukraina är det den egna armén som försöker försvara sitt land. Måste då inte Putin förstå att vi inte tror på lögnerna. Jo, men det betyder inget. Han vet att hans version av historien blir sanning i det område som kommer vara Ryssland när alla hans krig är över. Vi vet inte än hur länge han tänker föra sina krig. Att han vill bli härskare i en stor stat har vi nog förstått, men var gränserna kommer gå har han inte sagt.

Vi känner alltså igen sättet att ljuga från sovjetkulturen. Det är bara det att världen har förändrats. Nu kan människor vara bättre upplysta om vad som händer. Vi vet nästan i samma ögonblick det sker vad som händer. Men för att försvara sig mot det säger Putin att det som visas på nätet är lögn och manipulationer. Naturligtvis tror många av hans egna medborgare att det är sant, men vi andra vet att han ljuger. Att han använder nödlögner.

Ska vi inte försvara oss, den fria delen av världen?  

Mart Laar har ändrat uppfattning om Estlands beslut när Sovjet krävde att deras soldater skulle släppas in i det fria Estland 1939. Tidigare har han menat att president Päts gjorde rätt. Det lilla Estland hade inga möjligheter att segra mot den enorma röda armén.

Nu säger han att Estland borde ha gjort motstånd 1939.

Ja, när man har facit i handen är det så. Vi har själva försökt förstå hur Estlands president Konrad Päts tänkte när han utan motstånd släppte in Röda armén i Estland 1939. Troligtvis, mest sannolikt, ville han inte offra estniska män i strider med den fientliga armén. Men offrade blev de ändå i 10 000-tal. 

Mart Laar menar dock att vi har inte alla detaljer som var grund till Päts beslut.

1981 sa soldater som stridit vid Narva och Blå bergen mot röda armén att "det vi gjorde 1944 borde vi ha gjort 1939."

/../

Därför strävade vi att bli medlemmar i Nato; vi har höjt våra försvarsutgifter till två procent av bruttonationalprodukten, och vi har uttryckligen sagt att vi kommer att göra motstånd mot eventuella inkräktare även om vi inte säkert kan säga att allt kommer att gå bra.

Men vi borde ha gjort en annan bedömning 1939, vi borde ha uppträtt annorlunda helt och hållet. Som vi kan se av striderna som rasar i Ukraina, hade det blivit bättre att behålla hoppet «medan striderna rasade hade vi åtminstone kunnat behålla hoppet om fortsatt frihet, ett hopp som dör när man väljer att ge upp».

Han jämför Estland med Finland.

Hur såg det ut för det estniska försvaret i september 1939 jämfört med det finska som, mot alla odds och sin dåliga beredskap kunde trycka tillbaka de sovjetiska attackerna i vinterkriget men naturligtvis samtidigt betalade ett högt pris? Först när dessa och många andra frågor besvaras kan vi, om vi så önskar, ta itu med frågan om huruvida de beslut som fattats under hösten 1939 var helt optimala eller inte.

Syftet med att tolka historien skulle snarare vara att förstå, inte att fördöma. Efter det blir vår nya frihet mer värd.

/../

Men när det gäller lärdomarna från 1939, har vi agerat utifrån dem, och vårt land är inte längre ensamt och vår säkerhet är hög. De misstrogna får gärna lyssna på ljudet av Natos soldater som susar över hela Estland från basen på Ämari. Först och främst, är Estlands säkerhet på hög nivå på grund av vårt uttryckliga budskap som sänds av oss själva att “Estland kommer att stå emot alla angrepp”. Detta budskap måste vara tydligt, säkert och odiskutabelt. Möjligen var det pga bristen på avskräckande budskap det gick som det gjorde, 1939.

 

Mycket blir så annorlunda när man kommer till Sverige. Tiden går åt till att träffa alla små släktingar och hjälpa till vid behov, som alltid finns.

Det sorgliga är fortfarande schismen som uppstått mellan presidentparet i Estland. Fru Ilves har åkt på semester utomlands, och presidenten har tagit bort hennes bild från sin facebooksida. Har det någon gång tidigare hänt att presidentfrun uppfört sig illa? Det brukar ju vara presidenterna som gör bort sig, och frun som troget står vid hans sida och tittar rakt in i alla kameror. Ingen vet väl vilken rang Evelyn Ilves har i samhället när hon kommer tillbaka.

Naturligtvis påminns jag så ofta om alla elakheter och missförstånd som vi får höra om det lilla landet. Jag ska försöka göra en noggrann sammanställning av det jag sett och hört, och se om jag kan få någon mediaperson att förstå vad som pågår.

Problemet är ju att vi inte tar till oss vad Sovjet och dess ledare gjort mot människorna. Och så hakar jag upp mig på att människorna bakom järnridån inte hade tillgång till allt som man utvecklade och forskade i i Väst. Det käns som om de lurades att arbeta med sådant som redan var färdigt och vidareutvecklat hos oss. Helt enkelt som om de var lurade. Och det är inte bra. Naturligtvis var västmakterna oroliga för vad sovjetmänniskorna skulle kunna göra av deras upptäckter. Missbruka kunskaperna och använda dem mot upptäckarna.

Ni ser och hör just nu hur konstigt det blir när Rysslands utrikesminister talar. Det är alltså Väst som står för upptrappningen av kriget i Ukraina. Ryssarna är helt oskyldiga och vill bara komma med humanitär hjälp, trots att vi alla vet vem som har startat alla dessa hemskheter låtsas de inget begripa. Allt är EU:s, Natos och USA:s fel.

 

En gång i tiden, i en annan del av världen var allt Frankrikes, USA:s, Storbrittanniens och andra staters fel.  1936 "krävde" Elsass Lothringen att få till höra Tyskland. 1938 "krävde"  Österrike att tyska trupper skulle marschera in, de var ju "också" tysktalande… Tjeckerna höll på att “mörda” sudettyskarna, så naturligtvis måste Tyskland ingripa. I Prag träffade Tysklands ledare Tjeckiens president, Emil Hácha, de skulle förhandla; det slutade med att tysken jagade Tjeckliens president runt förhandlingsbordet. Undrar hur det går när Vladimir Putin och Petro Poroshenko träffas i dag. Just nu läser vi att Putin har varnat Ukraina för att ha något med EU att göra.

Allt är bara en fortsättning på hur det alltid varit. Så oskyldiga människor som ryssar finns inte någonstans i världen.  Att några ryska soldater efter “det humanitära” besöket hittades långt in i Ukraina är bara ett misstag. De har “råkat” komma dit. Var det någon som räknade besättningen i bilarna när de återvänt till Ryssland? Saknades det några unga män? Det kommer vi nog aldrig få veta. Och att Putin tackade de ryska soldaterna efter att de annekterat Krim, gällde bara “ett mindre fåtal som frivilligt tagit sig dit”.

Är det någon enda människa i väst som nu kan förstå att livet i Sovjetunionen var utan regler och vanor utom att man skulle göra som ledarna sa, vad de än sa. Det gällde att inte tänka själv. Ni vet: "Jag behöver ingen klocka, Moskva talar om för mig vad klockan är."

Vi hade just besök av Ida, 11 år. De hade talat om demokrati och diktatur i skolan i dag. De fick se en film från UR med beskrivning om vad orden betyder och innebär. När diktaturens införande beskrevs var det en beskrivning av det första året 1940-41 av Sovjets ockupation av Estland. Skillnaden var att diktatorn i filmen hade fått 117% av rösterna, medan i Estland blev resultatet drygt 90%, och vallolkalerna hade inte stängts när resultatet meddelades. Diktatorn bestämde allt och människorna plågades. När han skulle skänka några miljarder var det till hemlösa katter; människor var inget man bekymrade sig om i Sovjet heller.

Det är bra att skolbarnen förstår varför vi ska vara rädda om demokratin, och det poängterades att vi inte får slöa till och tro at demokratin är säkrad för evigt. Nej, vi måste alla aktivt bevaka vad som händer så ingen kan beröva oss det viktigaste vi har. Se vad som händer bland alla extremister vilket håll de än kommer ifrån!

 Vi har alla hört och läst att vissa mördar av ondska och andra av godhet. Just om det läste vi i SvD den 7 augusti.

 Putin med sin vän.

 Valery Gergiev

I SvT såg jag ett program där det sas att Ryssland räknas till Västmakterna. Jag måste protestera. Den som säger så har inte förstått någonting! I själva verket är skillnaden enorm och oerhört viktigt att förstå.

President Putin förstår sig inte på Väst. För honom är det självklart att Ukraina tillhör hans sfär, liksom alla staterna på den sidan jordklotet. Kadri Liik intervjuades i estnisk radio i dag och sa just det.

Det är ryssarnas särskilda tänkande som de baltiska länderna förstår sig på. De ser också hur vi andra inte begriper att ryssar inte tänker som Väst.

 

Det gäller även andra kulturer i världen. Det är oerhört naivt av oss att tro att det vi säger alltid uppfattas så som vi önskar ,när vi talar med andra människor. I viktiga frågor måste vi kontrollera.

-----

Nu övergår jag till att berätta om Kung Hans I. Han bor på en gård i Virummaa, och är kung över Rågriket. Han hade en Rågfestival som vi besökte.

Han äger stora åkrar där han odlar råg, och han äger ett uppgrävt vattenområde där han odlar fisk och även har en säl.

 

Vi hörde att Newsweek har skrivit att Estland har en av de bästa informations- och underrättelsetjänsterna efter USA, där man uppskattar deras kunskaper och resultat.

Jag skrev för kanske ett par år sedan om svenskar, t.ex. Sven Hirdman, Vladislav Savic och andra, som skakade på huvudet åt esterna som inte förstod att ryssarna inte längre var farliga. Det var slut på krig i Europa! Nu vet vi sanningen, som de tidigare sovjetstaterna vetat hela tiden.

Det är viktigt att informera sig från olika håll, och kanske sätta sig in i andra människors erfarenheter och slutsatser, och inte sätta sig på sina höga hästar och se hånfullt ner på dem som har dessa erfarenheter. Kanske det äntligen är dags att lyssna och våga lägga ansvar på dem.

Läs gärna http://www.expressen.se/kultur/bildspecial-oksanen-om-p-o-enquist/

-----

”Östeuropa” slickar sina postkoloniala sår.

I en krönika i SvD har Hynek Pallas skrivit om det tal Sofi Oksanen höll i Prag tidigare i somras.

Utgångspunkten var Krim.

Med dagens situation för ögonen undrade Oksanen hur vi egentligen bör betrakta de europeiska länder som var i Sovjetunionens klor fram till 1989. Och svarade med ett enkelt ögonöppnande ord: kolonialism. /../

Att lyssna innebär att höra hur Ryssland redan tidigare gett intryck av att områden som Baltikum ”naturligt” tillhör dem. Eller skapat föreställningen om ett homogent ”Östeuropa”, där enskilda länders historier och minnen suddats ut. (Rent konkret: stora delar av arkiven som gäller ockuperade nationer har KGB aldrig öppnat).

Insikten om decennier av övergrepp – från riggade val till avrättningar – är också nödvändig för att se dessa länder som unga demokratier med trauman. 25 år efter murens fall är Tjeckien en svårt korrupt plats. I Ungern är klivet till diktatur kort. Och så vidare. Det är dags att förstå att det behövdes mer än fri kapitalism för att läka såren efter 1989.

I Sverige finns alldeles särskilda behov av att se tidigare kommunistdiktaturer med postkoloniala glasögon. Här har postkolonibegreppet på senare år exploderat. Det utgör ram för den viktiga kampen att uppmärksamma rasism i den svenska historien och för att folk ska sluta använda sårande ord. Men samtidigt med denna rannsakan har vi fått en nymarxistisk våg där ingenting är nytt. Självrannsakan har nämligen aldrig gällt i de fantasilösa falangerna av vänstern, i stället tycks deras terminologi hämtad från DDR-reservatet i filmen ”Good bye, Lenin!”.

Och på kultursidorna hejar spillror av 68-vänster när de hör revolutionsromantiska slagord, kollektivt skuldbeläggande eller ser ändamål helga medel och rasera demokratiska principer. Precis som förr, när de underkände flyende röster från öst som vittnade om det som pågick bakom muren. För det var ju – som VPK meddelade 1990 – ”en annan slags socialism”.

I kriget mot antisemitiskt klotter och rasistiska ord inskärps vad detta ledde till och vilka historier som finns bakom. Men inför röda stjärnor och nackskott i borgarsvin görs fortfarande undantag. Som om 1900-talet inte hade varit fyllt av samma snack i en koloniserad del av världen ett stenkast härifrån – där det fick de brutalaste konsekvenser i kampen för proletariatets paradis.

Det är så att man kan höra Karl Marx mumla från evighetens hängmatta: ”Första gången som tragedi – andra gången som sommarprat”.

Det var svårt att skära i denna artikel. För en människa, som jag själv, som lider med dem som tvingades leva i Sovjetunionen är det så oerhört frustrerande att gång på gång höra och läsa om hur vänsterfolket vägrar se sanningen. Ondskan är Hitler och nationalsocialismen medan Stalin och kommunismen aldrig stått för några allvarliga fel. Som jag sagt tidigare anser jag att ett mord alltid är ett mord. Att rena avrättningar och tortyr är fruktansvärda brott mot mänskligheten vem som än utför dem. Jag ställer frågan igen: Varför är det inte samma brott att avrätta bönder, jornalister, juridikutbildade eller andra akademiker som det är att avrätta judar, homosexuella eller romer? Jag lovar er, att jag känner samma avsky för kommunistsymboler som för nazistsymboler. Jag blir oerhört upprörd över att någon kan tala väl om Stalin, som påbjöd miljoner och åter miljoner människors död, mångdubbelt fler än Hitler.

Alldeles nyss läste jag ett uttalande ferån en ryss att han inte kunde förstå hur någon i väst kan vara intresserad av det där lilla, lilla riket Georgien. Precis som de undrat över hur EU kan intressera sig för lilleputtländerna Estland och Lettland. De ställer däremot inte samma fråga till sig själva.

Tack Hynek Pallas för din krönika.

-----

Jag får inte glömma att berätta om att vi skulle till gammelryssarnas festival i Mustvee, och åkte den långa vägen dit i värmen, men upptäckte att vi tagit fel på dag. Då fick det bli en rundtur på landet istället.

Vi har haft fina dagar. Det är fortfarande varmt, och bara en aning regn har kommit.

Häromdagen besökte vi Blücheri kohvik/Blüchers café för att se hur det var där. Det var jättebra!

 

Kaféet var ett fint hus med stora glasfönster. De lagade mat på plats och vi köpte kaffe och grillad ostsmörgås.men det var nog mer en ostpirog, som var så välkryddad och smakrik att alla måste pröva den. Till efterrätt blev det två olika kakor; båda supergoda!!

 

 

 

När jag började skriva den här bloggen för 5 år sedan i dag, då tänkte jag att jag skulle hålla på i ett år. det har varit så mycket som hänt och så många minnen och annat jag velat förmedla. Nu känner jag att det är dags att gå igenom det skrivna och redigera det. 

Fr.o.m. i dag kommer jag bara skriva två dagar i veckan. Ska vi säga att jag skriver på lördag eller söndag nästa gång. 

Precis som för fem år sedan var vi bjudna på födelsedagskalas till Marju, men hon hade skadat sig på jobbet och måste vila. Kvällen är härligt ljummen och solen skiner. Vi sätter i gång grillen nu. 

 

Ute i världen fortsätter alla krig. Putin har begärt att Säkerhetsrådet ska sammankallas för att diskutera hur man kan lugna ner terroristerna i östra Ukraina. Han är sig lik. Hur många gånger har inte Väst begärt att han, som har gett dem allt krigsmateriel, ska göra något för att få slut på stridigheterna. Under de senaste slagen har 1500 människor dött och 750 000 människor har flytt till Ryssland. 

 

Må så gott allihop. Nu börjar redigeringsarbetet. 

 

 

När vi besökte bondgårdarna i lördags fick vi inte träffa grisarna. Jordbruksministern hade meddelat att p.g.a. risken för svinpest måste grisarna hållas ifrån andra människor och djur.

"Vi har för närvarande inte det exakta beloppet, men vi söker hundraprocentig finansering", säger den lettiska jordbruksministern, Virginija Baltraitiene, i en intervju. "2013 ansökte vi om 30 miljoner litas, men vi fick cirka 7 miljoner. Nu talar vi om en mycket större summa, som alltså beräknas uppgå till hundratals miljoner."

Man ska se: Käsmu Havsmuseum, invigt 1993, Dellinghausens kapell och en träkyrka. 

 

Sedan 2008 firas festivalen Viru Folk här. 

Ants spelar just nu setumusik. Det är setufolkets speciella sånger. Man förstår inte värdet av den egna kulturen förrän man stängts ute från den. Alla gamla kulturella minnen skulle utplånas under sovjetockupationen. Nu har man återupptagit sin gamla kultur, vilken den än är. Det estniska är speciell för stora delar av folket, men det finns mindre kulturer kvar. Setu är bara ett exempel.

Det speciella med de här kulturerna är att de tillåts utvecklas. Den sång jag lyssnar på just nu är en sådan, och den är inte sämre för det. Det var likadant när vi var på tarapitadansarnas årsfest. Dels fick vi se gamla, traditionella danser, men så kom en ny. Den var så fin och passade så väl i dagens Estland.

Jag vill säga till de svenska politiskt korrekta: Tillåt svenska kultur och låt den utvecklas!

 

(En del av Setumaa förlorades till ryssarna under ockupationen, när Stalin ritade om kartan, och tog flera områden som tillhörde Estand.)

 

Det är fortfarande mycket varmt. Badstränderna är fulla av människor. Vi tar det lugnt. I går när vi åkte på vägarna till de olika bondgårdarna råkade vi hamna i tävlingen Ebavere Triatlon. Det var verkligen många tävlande. Och det var förstås cykelloppet som gick genom hela vår kommun. I centrum såg det ut så här när vi passerade:

 

 

Det blev en jättefin dag för oss. Det var Böndernas familjedag. Jag hade inga speciella förväntningar utom att jag tyckte det skulle bli roligt att se bondgårdarna inifrån. 

Först besökte vi en gård där man satsar på får. Det var en man från England och hans estniska hustru som drev den. Hon hade bott några år i England där hon träffade honom, men längtade hem och de flyttade. Nu trivs de båda fantastiskt bra. Bostadshuset är helrenoverat och modernt. Flera olika mindre hus finns på gården. Ett som de höll på att klä med timmer, och med det rätta gamla taket. Det blir jättefint. Han bygger och sköter lammen, hon tar hand om ullen och stickar vackra saker av den. 

I ett uterum såg jag några verkligt fina tavlor på väggarna gjorda av ull, och kände att jag vill också....

 

Sedan for vi till smeden. Det var också verkligen roligt. Det var han som satt i sidvagnen när Indreks pappa Koit körde motorcykeln. De tävlade för 15-20 år sedan. Vi fick mycket att prata om. Han har byggt sitt fantastiskt fina bostadshus, renoverat ladan till en smedja, byggt ett lekhus till barnen på en kulle. Jag var helt begeistrad. Vilken miljö! 

Han gjorde en liten slant till oss, och vi pratade om vad han skulle kunna göra till vårt hus, ett smitt årtal t.ex.

 

Döttrarna hade bakat kaffebröd och vi köpte oss varsitt rån. Gott. Han försörjer familjen på beställningsarbeten och har gjort många trappräcken.

 

På nästa gård träffade vi en setukvinna som gift sig och flyttat hit. Hon odlade ekologiska grönsaker. Löken var odlad på gammelryssarnas vis, men vi fick ju lära oss när vi var där, att det får inte kallas Peipsi-lökar om de odlas någon annanstans. Där köpte vi gul lök och vitlök. Där var det också barnen som stod vid kassan. Hela familjen var engagerad på alla gårdarna. 

 

Den mest populära gården var Kaarli. Där har vi varit tidigare eftersom den ägs av en släkting till Hannos mamma. Han började med att varje år ha vernissage på träskulpturer gjorda av folk från trakten. De stod sedan utställda på hans tomt ett år.

Sedan började han med egen försäljning av sädesprodukter. Men nu har dottern tagit över driften och den är helt moderniserad och mycket praktiskt uppbyggd. Där finns en kvarn där man mal mjöl med olika grovhet av alla sädesslag. Det finns inte bara vetemjöl och grahamsmjöl av vete t.ex. Nej, det är tre olika grovlekar på mjölet. Där finns också linfröolja och linfrömjöl, som jag numera använder i bakningen.

På ladans övervåning finns bageriet där Kadri bakar olika sorters matbröd och speltkakor.

Vi passade på att dricka kaffe och äta gårdens grova små rågbröd med kryddsmör och till efterrätt varsin bärmuffins. 

 

Sedan blev det Kai som fick besök av oss. Henne har vi varit hos på midsommarfirande några gånger, och så träffas vi på bondetorget på veckosluten där hon ofta står och säljer. Hon och hennes man har en gård med många höns, två mjölkkor och ett tio-tal biffkor. Vi fick lära oss att man inte mjölkar biffkorna eftersopm kalövarna diar dem. Två bifftjurar såg vi. De var stora och feta. De väger över ett ton, berättade Kai. 

 

Alla hade ekologiska produkter. Kais ägg kontrolleras regelbundet av kommunen liksom mjölken. Förresten fick vi se hur man kärnade smör förr i tiden och hur man gör det nu med en elektrisk apparat. Mjölken separeras och ställs in i ett stort kylskåp innan den skickas vidare. 

 

 

Alla människor var så genomtrevliga. Vi har skrattat och skojat hela dan.

Det är en särskild känsla när man träffar alla dessa glada och avspända människor, och tänker på hur alla mådde för 25 år sedan. Då kunde de inte slappna av, utan såg sig omkring först för att se om de skulle våga säga något.

 

Jag trivs så bra här. Jag är glad att vi har ett hem i det här landet med de här trevliga människorna omkring oss. 

 

På vårt balkongräcke har några svalungar suttit och kvittrat några dagar. En förälder kommer då och då med något ätbart till dem.