.

Nu vet vi. De förstörde inte bara kyrkogårdar och monument, de stal gravar också. I Postimees i dag läser vi om en estnisk grav som plötsligt benämndes "sovjetisk soldatgrav".

   

Elvi Pääro var fyra år när hennes far på hösten 1941 dödades nära Jõhvi. Hon har inga egna minnen av honom, men hon ser framför sig hur hon på våren 1945 besöker den nya kyrkogården i Jõhvi och ser kistor täckta av rött kläde. I en av dem finns hennes döde far.

Jaanus Lensment, fadern som begravdes på platsen.

Elvi minns hur hennes mamma ofta besökte kyrkogården med den vita sanden och gravplatser. Hon ser på foton från ett album från mitten av 1950-talet när hennes mormors begravdes.

Vid gravkullen står mamma Linda, Elvi och några andra kvinnor. Runt gravplatsen står fem hörnstolpar.

I början av kriget, 1941, då den första sovjetiska ockupationen var slut och den tyska ockupationen började, blev Elvis far och ytterligare 14 män och kvinnor från trakten dödade av kommunistiska hantlangare vid Toila-Oruvägen och slängdes i hål i bergen där man tagit järnmalm.

På våren 1945, när det stora kriget närmar sig sitt slut, ersätts den tyska ockupationen av den nya sovjetiska. Två massgravar grävdes upp och man försökte identifiera liken. Istället för att ta på sig skulden, anklagade de sovjetiska myndigheterna nazisterna för morden. ( precis som de sa att det var nazisterna som bombat sönder Narva.)

Någon gång, troligen på 1960-talet elller början av 1970-talet sattes en minnestavla med hammaren ock skäran upp vid graven och med namnen på sexton oidentifierade sovjetiska soldater och officerare vid gravhögarna.  

I Riksarkivet hemliga arkiv finns det information om vilka som verkligen begravdes där.

Elvi är inte särskilt förvånad eller upprörd över att det sovjeterna gjord med graven.  Året 1941 och åren därefter var en oerhört tuff tid, människor stred sida vid sida utan ens att veta varandras namn. Men Elvi har en önskan att få hedra sina föräldrar på platsen igen.

-----

Junideportationernas offer säger: Vi som överlevde måste också tala för dem som inte gjorde det.

På kvällen för exakt 73 år sedan, bankade det plötsligt på dörrarna till tusentals estländares hem.

I fulla boskapsvagnar skickades över 10.000 män, kvinnor och barn till Sibirien. Den estniska republikens säkerhet och vanor förändrades till något helt annat.

Den katolska prästen, teologen, historikern och författaren Vello Salos sammanställning år 1993 med alla namn på dem som hämtades: "Deporterades 1941". Boken var på engelska och släpptes i Toronto, han skrev den på engelska eftersom det under sovjetåren hade varit absolut omöjligt att ge ut en sådan bok i Estland. 

Salo säger att han ville finna de människor som var bortglömda och tystade. Han började att samla in information från olika håll. I USA, där många flyktingar fanns lyckades Salo få tag på den ursprungliga listan.

"Folk var glada att de äntligen fick berätta", säger Salo.

I Estland deporterades alltså sammanlagt över 10.000 personer. Salo har inte eammanställt deras minnen i boken, men han har pratat med många av dem.

"Den mest skrämmande med deras berättelser är att man inte kan förstå att detta verkligen kunde vara möjligt. Vi kunde inte tänka oss, på den tiden, att människor hämtades godtyckligt från sina hem för att föras långt, långt bort. Det är skrämmande att tänka sig att människor kört fram godsvagnar, gjort dem klara och parkerat dem för att vänta på dem som skulle deporteras. Ingen anade något, inte förrän på kvällen den 14 juni då människor började föras bort.”

Han tänker ibland på att man inte kunde tro att järnvägen kunde användas för ett sådant brott.

"Jag kunde inte själv tro det," säger Salo, som var en liten pojke denna hemska måndag.

Styrelseordförande i estniska Memento, Leo Õispuu överevde två deporteringar. Han var bara tio år gammal, när familjen kördes på ett lastbilsflak till varvet i Kuressaare, på flaket fanns också ryska soldater med estniska vägkartor. Soldaterna visste att det var fem barn i huset och de hade gett order om att de skulle packa väskor och så Marsch iväg! till bilen.

"Detta är just en sådan händelse som folk minns och numera, sedan tjugo år, högtidlighåller utan något som helst tvång", säger Õispuu. Han säger att man talade inte om det tidigare och alla sammankomster var förbjudna, nogsamt övervakade av KGB.

Memento är en förening sedan 1989. Õispuu berättar att dagens ungdom inte vet mycket om deportationerna, men ber alla äldre att berätta om vad som hände för sina barn och barnbarn, samt att förklara, förtydliga och skriva ner sina minnen.

"Mina minnen är starka," säger den för exakt 73 år sedan till Ryssland deporterade Õispuu.

"Få av de deporterade är fortfarande vid liv. Vi måste berätta deras öden, och vi måste berätta om dem som aldrig kom tillbaka från Ryssland.

(Postimees)

Man undrar över hur det kunde bli så, att sovjeterna visste så väl vilka som skulle deporteras och/eller skjutas. Jag tror att jag har en förklaring efter att ha läst om det.

1. Ryssland hade erfarenhet. De hade ockuperat andra stater innan de intog Baltikum. De hade redan fängslat och mördat miljontals människor. 

2. Komintern hade bildats med avsikt att genomföra världsrevolutionen. De hade gett kommunister i andra stater i uppdrag att göra anteckningar om vilka personer i varje land som var emot dem.

3. De samarbetade nära med kommunistiska partier i Europa, och finansierade deras partier. Även de svenska kommunisterna. 

Därför är jag säker på att listorna bara var att ta fram. I Estland gällde de i första hand alla intellektuella, alla frihetssoldater, alla som arbetat inom journalistik och rättsväsende. De dröjde inte många dagar efter att Estland och Lettland införlivats i Sovjetunionen så samlades topparna och saken var klar. Det var bara att sätta i gång.

Nästa steg var att skaffa speciella personer i varje samhälle som rapporterade till Högsta Sovjet eller KGB om folkets fiender.

En annan sak är att när det behövdes arbetare till de nya fabrikerna i Sibirien, då gick det ut deportationsorder på ett visst bestämt antal folkfiender. Om de hann smita togs andra som hittades, och man skickade iväg det antal som beställts. Man bestämde i förväg i Moskva hur många “förbrytare” det fanns på orterna. Sanning och verklighet var ointressant.

I Estland var det ju också så, att egentligen var ju varenda est folkfiende eftersom de krigat sig fria från deN fina unionen Sovjet. 

Kom också ihåg att man var skyldig i minst tre generationer, och man kan förstå att det gick att bemanna ganska många fabriker.

Förhållandena var svåra, men arbetarnas eget förlovade land brydde sig inte om människor.