juni 15, 2014. "Vi tror verkligen på frihet för oss alla medborgare i Estland."
Det var många som i går talade om det fruktansvärda som hände för 73 år sedan. Vi i Sverige har nog aldrig funderat närmare på det och aldrig satt oss in i, att under en enda natt natt kan livet förändras från det vanliga till något helt fruktansvärt.
Postimees skriver om tre av talen som hölls i går. Ingen av de tre hade ännu fötts den där natten, men deras liv har ändå präglats av den.
Först president Toomas Hendrik Ilves, som föddes i Vällingby 1953. (Socialdemokraterna).
"Denna meningslösa ondska som drabbade generationer måste vi för alltid minnas för att inte hamna i en upprepning, en situation med en blandning av blind intolerans, brist på frihet och demokrati, förtryck av det egna folket och mot andra folk," sade Ilves.
Ilves sade i sitt tal att den kommunistiska regimen i sitt förtryck medvetet valde offer som hade varit fria människor och kände till det livet. "De var rädda och försökte förstöra som alla totalitära regimer: deportera och mörda, plantera in fruktan och ödmjukhet", sade statschefen.
"I dag högtidlighåller vi alla offer, oavsett etnisk tillhörighet, religion eller hemland," tillade han.
Tjugofem år efter efter “det underbara året” - järnridåns fall och kollapsen av det totalitära systemet - i Europa har vi återigen bevittnat våldsamma förändringar av gränsen till ett annat suveränt land och att den internationella rätten trampats hårt.
"Det handlar om att deras självgodhet i retoriken är kusligt bekant för oss. Vi har sett hur de vackra orden har dolda mål och grymma avsikter ", sade presidenten och tillade:" Det är därför vi hela tiden måste ta hand om Estland. Låta alla människor stanna i sitt land och skydda den nationella säkerheten och friheten i och utanför Europa. Friheten och demokratin kräver omsorgsfullt arbete. Det måste vi göra själva, vi kan inte skjuta över ansvaret på andra."
-----
Taavi Rõivas,statsministern född i Estland 1979, (Reformpartiet) tände ljus denna kväll.
Ett starkt samarbete med internationella säkerhetsorganisationer kan hjälpa oss att utesluta varje möjlighet för nya brott mot mänskligheten i Estland, sade statsministern.
“Vi har för närvarande lugnt även på nätterna. Jag kan bekräfta det som premiärminister. Och vi tror verkligen på frihet för oss alla medborgare i Estland. Och när vi minns de tragiska händelserna för 73 år sedan, förstår vi särskilt tydligt betydelsen av det nationella oberoendet, ett fritt land och ett demokratiskt samhälle.
Jag hoppas att natten var lugn för våra landsmän den 13 juni 1941, samma sommarkväll som i kväll. Även om tiderna var oroliga, och spänningar kändes i luften var ingen i Estland riktigt förberedd för det som började hända denna natt.
Det var livligt på järnvägsstationerna, vagnar kopplades ihop, men ingen i Estland kunde tro att något så tragiskt, gällande så många skulle kunna hända. Att det var en massdeportation som gav vårt folk en ny historia...
Att det i själva verket var den sista natten för tusentals människor i vårt land som de var i sina egna hem. Det var sista kvällen mannen låg bredvid sin hustru i sängen, sista gången han kunde ge sina barn en kram och sjunga godnattvisa för dem. Det är mycket svårt att förstå, fortfarande efter så många decennier.
Nu är allt detta historia, känsloladdat och tufft. För mig och mina jämnåriga läser jag sanningen i historieboken. Många äldre landsmän har fortfarande alla minnen kvar av fångläger i Sibirien och annorstädes, det är tusentals esters livshistoria.
Som även de bland oss som den natten kanske för sista gången såg sin far, och senare de unga mödrar som blev tvugna att begrava sina barn i Sibirien. Många av dem som deporterades kom aldrig hem igen.
Jag böjer mitt huvud inför alla offer.
Och jag försäkrar er - esterna kommer aldrig mer att vara ensamma. Vi har byggt starka nationella och internationella samarbeten och säkerhetsorganisationer. Uteslutit alla möjligheter till ett likadant brott mot mänskligheten på Estlands jord. Vi känner alltför smärtsamt priset för att förlora friheten. Ljuset som brinner hjälper oss att minnas.
Och till sist utrikesminister Urmas Paet, född i Tallinn 1974. Han talar flytande estniska, finska, engelska och ryska.(Reformpartiet).
Urmas Paet menar att junideporteringen inte får glömmas, den kommunistiska regimens förtryck har på något sätt drabbat alla familjer i Estland.
"För 73 år sedan, den 14 juni 1941, deporterade en totalitär främmande mer än 10 000 ester, vilket betyder att tusentals familjer förlorade sina nära och kära", sade Paet.
Paet betonar att deportationerna är ett brott mot mänskligheten. "Det var ett försök att förgöra folket i Estland. Ett försök från självständigheten gjordes att ta bort människors minnen och göra så att allt hopp om att återfå friheten och självstyret skulle dödas för alltid", säger utrikesministern.
Paet konstaterar att i Estland är junideportationerna en historiskt tragisk händelse. "Den sovjetiska regimen förtjänade ett internationellt fördömande för sitt brott mot mänskligheten", betonar han.
Och jag har ju Õie Kuritsas hela berättelse om sitt liv i Sibirien. Hon hade varit på klassfest, examensfest, och tappat bort sina skor på söndagen den 13 juni 1941. Hon skulle just börja sitt vuxenliv och kanske studera på universitetet i Tartu, men var så bekymrad över de borttappade skorna att hon sov lite dåligt på natten. Tidigt på måndagsmorgonen vaknade hon av röster. Hon drog på sig en morgonrock och gick nerför trappan. Där satt pappa vid sitt skrivbord och tre män i uniform stod framför honom. Hon kände igen en av dem från skolan. Pappan vände sig till henne och sa: "Õie, vi ska åka till Ryssland." Vad det egentligen betydde det han sa, tog det en bra lång stund för henne att förstå. Men hon fick order om att packa en väska. Det var försommar och hon tog med sig sommarkläder. Pappa tog med sig den stora säcken med nymald råg. Konstigt. De kördes till stationen och där tog hon och mamma farväl av pappa, som de aldrig såg mer. Han dödades under resan liksom många andra män. Han var dessutom en frihetssoldat, så han var självklart dödsdömd.
