.

Svenska Dagbladet listar 8 tecken på att Sovjetunionen är på väg tillbaka:

1. Ryssar kan hindras från att resa utomlands. Det handlar om offentliganställda poliser, försvarsanställda och myndighetspersonal. I stället erbjuds subventionerade resor till det som tidigare var utlandet, den nyligen erövrade och annekterade Krimhalvön.

2. Yttrandefriheten begränsas alltmer. Den sovjetiska idén att registrera alla skrivmaskiner får en modern efterföljare i Ryssland. Den 22 april antog det ryska parlamentet, Duman, ett tillägg till anti-terrorlagstiftningen som tvingar alla bloggare som har minst 3 000 besökare per dag att registrera sig och bli föremål för statlig kontroll. Andra lagar som håller på att tas fram gör det straffbart med fem års fängelse att publicera information som ställer staten eller militären i dålig dager, eller att delta i demonstrationer som inte fått godkänt i förväg.

3. Rädsla för utländska agenter.I Sovjet fruktade staten spioner och utländska agenter överallt. Rysslands konstitutionsdomstol har gett grönt ljus åt den två år gamla lagen som tvingar organisationer att registrera sig som ”utländska agenter” om de tar emot ekonomiskt bistånd från utlandet eller engagerar sig i ”politiska aktiviteter”. Den vaga termen ”politiska aktiviteter” har tolkats brett och många organisationer har trakasserats med inspektioner eller tillfälligt beordrats upphöra med sin verksamhet. Lagen är nu på väg att skärpas så att staten själv kan bestämma vilka organisationer som är utländska agenter.

4. Rädsla för homosexualitet.I Sovjet sågs manlig homosexualitet som ett uttryck för kapitalistisk dekadens och förbjöds efter att Stalin fått makten. Förbudet varade Sovjettiden ut och avskaffades först 1993. Friheten att älska vem man vill varade i tjugo år. Förra året införde Ryssland en lag som förbjuder ”propaganda för icke-traditionella sexuella relationer”. Någon tydlig definition av vad denna propaganda kan vara görs inte i lagen och i praktiken innebär det att människor straffas för att de är sig själva, konstaterar människorättsorganisationen Amnesty International. Enligt president Vladimir Putin handlar det återigen om att försvara konservativa värden mot västvärldens dekadens.

5. Fantastiska valresultat.I Sovjet blev varje val en enorm framgång för den enda kandidat som partiet valt. Att få 99 procent av rösterna var närmast regel fram till Glasnost. Vid folkomröstningen på Krim var de sovjetiska valsiffrorna tillbaka. Mer än 96 procent röstade för att tillhöra Ryssland. Annat var det vid 1991 års folkomröstning om Ukrainas självständighet. Ingenstans var entusiasmen så liten för en självständig ukrainsk stat, men ja-sidan fick ändå 54 procent av Krims röster. I hela landet röstade 55 procent av de etniska ryssarna för självständighet från Moskva.

6. De gamla vännerna. När FN:s generalförsamling i slutet av mars tog upp frågan om Ukrainas territoriella integritet röstade en överväldigande majoritet av världens länder för att Rysslands annektering av Krim var olaglig. 100 länder röstade för, 11 länder röstade emot. 58 länder avstod. Det intressanta var vilka länder som röstade för Ryssland: Nordkorea, Syrien, Sudan, Zimbabwe, Vitryssland, Kuba, Armenien, Venezuela, Bolivia och Nicaragua. Några av dem tillhör världens minst demokratiska länder och de flesta stod på god fot med Moskva redan under Sovjettiden.

7. Union med gamla Sovjetstater. I maj skrev Ryssland och de tidigare Sovjetrepublikerna Vitryssland och Kazakstan under ett avtal för att bilda en euroasiatisk ekonomisk union, EEU. Det är bara början. Planen är att även de forna Sovjetrepublikerna Armenien och Kirgizistan ska gå med. Ukraina var tänkt att få observationsstatus. Redan står det klart att Krim kommer att ingå i unionen.

8. Ingriper i grannländer. Sovjet ansåg sig ha rätt att ingripa i kommunistiskt styrda länder där makten utmanades. Det kallades Brezjnevdoktrinen och drabbade bland annat Ungern 1956 och Tjeckoslovakien 1968. På liknande sätt anser sig Ryssland ha rätt att ingripa i länder där ryssar hotas, vilket sägs vara skälet till att man gick in i Krim. Märkligt nog tycks ryssar hotas just i länder vars regeringar vill närma sig EU. Det drabbade Georgien som efter ryskt ingripande 2008 förlorade stora delar av sitt territorium när Sydossetien och Abchazien bröt sig ur landet. Nu drabbar det som bekant Ukraina. Och näst på tur tycks Moldavien stå, att döma av ett tweet från Rysslands vice premiärminister Dmitrij Rogozin i tisdags: ”Ett förbund med EU kommer att vara destruktivt för moldaverna och förödande för Moldavien.” Ett hot lika mycket som en faktisk beskrivning av den ryska politiken i dag.

JESPER SUNDÉN Nyhetschef Utrikes SvD.

Vad är självständigheten värd? Vad betyder den egentligen när den så lätt kan hotas? Hallå Gudrun Schyman, Åsa Romson och Gustav Fridolin! Är det så enkelt att vi bör föregå med gott exempel och lägga ner alla våra vapen? Är det så enkelt att inget annat land då blir frestat att äntligen, efter att ha försökt så många gånger, ta chansen och bara ta över vårt land? Första steget är redan taget. De har ju Slite hamn på Gotland.

Är det fara för de baltiska länderna? Naturligtvis vill Putin att alla gamla sovjetstater ska ingå i det nya Putinriket. Det handlar om att visa beslutsamhet från de baltiska länderna och deras allierade. EU är viktigt. Men allra viktigast är Nato.

Det fungerar så i vår värld. Starkaste vapnet vinner. I alla bemärkelser.

-----

Anna-Lena Laurén skriver om den ukrainska paradoxen personifierad: Sjuchevytj.

En av de ukrainska paradoxerna är att nationalism och europavänlighet går hand i hand. Den motor som driver den europeiska rörelsen finns i västra Ukraina – samma region där extremhögerpartiet Svoboda är ett av de största partierna. En sinnebild för denna paradox är sovjetdissidenten och nationalisten Juryj Sjuchevytj.

/../Han är blind efter en misslyckad ögonoperation då han satt fängslad på 1980-talet, men han kan den här byggnaden i sitt huvud.

– Här satt jag isolerad i tio dagar. Det var straffet efter att jag försökte rymma. Jag hade bara skjorta och tröja på mig. Det fanns ingen säng, inga möbler. Det var i december och iskallt. Snön drev in genom de öppna fönstren. Jag satt i det där hörnet, stoppade huvudet under skjortan och andades mot bröstet för att hålla värmen, säger Sjuchevytj där han står inne i cellen. Den är ungefär lika stor som en hästspilta. (I Väike Maarja och alla andra större orter fanns en källarlokal där man placerade och torterade fångar. Det var sådana som godtyckligt hade arresterats av en eller annan anledning. Ants farmor t.ex. satt där för att hennes son hade flytt. Förhållandena var just så urusla som beskrivs i artikeln, och många av fångarna har skrivit på väggarna, så man kan läsa själv om hur det var.)

Sjuchevytj är inte bara före detta sovjetdissident och medlem i Helsingforsgruppen. Han är också ordförande för den radikala organisationen UNA-UNSO och i mångas ögon en extrem nationalist. Historikern Per Anders Rudling på Lunds universitet tvekar inte att kalla UNA-UNSO en ultranationalistisk organisation.

– Den tillhör utan tvekan extremhögern. De driver en aktiv personkult kring Stepan Bandera och Roman Sjuchevytj som samarbetade med nazisterna under andra världskriget och deltog i massmord på judar och polacker, säger Rudling som är docent i historia vid Lunds universitet. Hans specialitet är högerextremismen i Ukraina och Förintelsen.

Roman Sjuchevytj, Juryj Sjuchevytjs far, var befälhavare i partisanarmén UPA. Det var den militära grenen av OUN (Organisationen för ukrainska nationalister), en organisation som grundades år 1929 medan västra Ukraina var en del av Polen. Dess mål var att skapa en ukrainsknationalstat och en av metoderna var politiska mord. Ledaren för den radikala vingen OUN (B) var Stepan Bandera.

När tyskarna invaderade Ukraina 1941 ingick två specialtränade ukrainska bataljoner i Wehrmacht, Roland och Nachtigall. Den sistnämnda leddes av Roman Sjuchevytj.

– Vi vet med säkerhet att hans Nachtigall-bataljon deltog i massmord på judiska byar utanför Vinnytsia sommaren 1941. Dessutom vet vi att soldater ur Nachtigallbataljonen var med i pogromerna mot judar i Lviv som nazisterna satte i gång så fort de hade marscherat in i staden. Men framför allt vet vi att UPA år 1943-1944 anställde etnisk rensning i polska byar och mördade 91 200 polacker, enligt de senaste siffrorna. De här operationerna utfördes självständigt och med stor effektivitet, utan hjälp av nazisterna, säger Per Anders Rudling.

Jag frågar Juryj Sjuchevytj om detta. Han förnekar inte uppgifterna direkt. Han säger att det skedda ska ses i sitt sammanhang.

– Frågan är vem som led mest – ukrainarna eller polackerna? Det var krig. I krig väljer man inte sina allierade. Ja, min far ledde Nachtigallbataljonen, och om detta har jag ingenting särskild åsikt. Vi var i krig och Tyskland var vårt enda val – med Sovjetunionen kunde vi inte samarbeta och inte heller med Polen. Polackerna ville ju att västra Ukraina skulle återförenas med Polen.

Detta är mycket svårt för västlänningar att förstå. Det var krig. Två fruktansvärda makter stred mot varandra. Båda mördade dem på andra sidan. Naturligtvis finns absolut inget försvar för dem som deltog i förintelsemorden. Inget försvar alls. Men. Det finns heller inget försvar för dem som deltog i mord av vanliga människor i länderna de hemsökte. Det är precis lika brottsligt att mörda judar som att mörda ukrainare, polackeer och balter t.ex.

Som Laurén skriver: Till saken hör att motorn i den process som vill närma Ukraina EU ligger i västra Ukraina. Det är också här som stödet för Bandera och den ukrainska nationalismen är som starkast. Ryssland har utnyttjat detta i sin propaganda och försöker misstänkliggöra demokratiaktivisterna som ”banderovtsy”, galna nationalister. Det har lett till ett extremt polariserat diskussionsklimat i hela Europa när det gäller Ukraina.

– Jag är forskare och min källa är arkiven. Jag vill inte delta i politiserandet av den ukrainska historien. Men nu uppmanas vi att inte uttala oss kritiskt om de högerextremistiska rörelserna i Ukraina – för att inte spela Putin i händerna. Det är absurt. Putin kan inte tillåtas sätta agenda för vad forskare ska göra, säger Per Anders Rudling.

Det kan tyckas absurt, men vi har ju en tyst överenskommelse att inte kritisera vänsterextremisterna, och det anses inte absurt. T.o.m. var det ju en som menade att när “vänsterextremisten satte en kniv i högerextremisten var det helt rätt!”. När alla människor mognat och slutat vara så naiva, när alla kan erkänna att det var lika fel att tvångssvälta miljontals ukrainare och andra ockuperade folk (samtidigt som Sovjet exporterade säd till utlandet för att dölja nöden för oss), att arkebusera människor för att de haft “fel” yrke i sitt fria land (Iras kusin Nillas man; Nilla själv var nära att dö i läger som hon skickats till p.g.a. makens sommarjobb under studierna, men räddades av sin världsberömda syster), att skicka små barn till fångläger för ett brott som inte specifierats (som Evi Juhani) och allt, allt annat som miljoner människor drabbades av under kommunismen över hela världen. Inte förrän detta öppet diskuterats och värdesats; inte förrän vi inser att det finns ingen “god” ondska, att ett mord är alltid ett mord; utom i självförsvar i en akut situation förstås. Varför graderar vi politiska mord? Det som är det allra värsta är nog, att någon människa kunde hitta på något så fruktansvärt som att döda miljoner människor i gaskammare. Men jag kan lova er att lidandet är detsamma om man dör genom nedfrysning eller svält i Sibirien. Och lika fruktansvärt uttänkt är det.

För att återgå till Ukraina. Självklart ska vi tänka på vad vi säger, vad vi får andra människor att tro. Putin lär sina landsmän att vi på den här sidan gränsen är fascister och bara väntar på att skjuta av våra vapen mot dem alla.