.

David Brooks skriver i dagens DN:

De flesta av oss sysslar inte med den typ av avsiktligt stötande humor som är Charlie Hebdos specialitet – och vi har goda skäl för det. Ändå måste vi lära oss att tolerera det anstötliga.

/../

Vi rör oss i riktning mot en mer komplicerad verklighetsuppfattning och en mer förlåtande syn på andra. (Att förlöjliga andra blir mindre roligt efter hand som man varseblir sin egen ofta förekommande löjlighet.) De flesta försöker visa ett mått av respekt för människor med andra religiösa åsikter och inleda sina samtal med att lyssna, inte med att förolämpa.

Samtidigt vet vi att provokatörer och andra udda existenser fyller värdefulla offentliga funktioner. Satirikerna blottar vår svaghet och fåfänga när vi beter oss som viktigpettrar. De punkterar de framgångsrikas uppblåsthet. De jämnar ut sociala orättvisor genom att ta ner de mäktiga på jorden. När de är effektiva hjälper de oss att gemensamt bemästra våra svagheter: att skratta tillsammans är ett ypperligt sätt att etablera kontakt.

Provokatörer och satiriker avslöjar också fundamentalisternas enfald. Fundamentalister tar allt bokstavligt. De är ur stånd att se saker och ting från olika sidor. Deras religion kan vara värd den djupaste vördnad, men de är blinda för att de flesta religioner är konstiga på ett eller annat vis. Satirikerna blottar dem som inte kan skratta åt sig själva och lär oss andra att vi borde göra det.

/../

Massakern på Charlie Hebdo borde vara ett tillfälle att avskaffa den politiska korrekthetens tvångströja. Och den borde lära oss att tolerera anstötliga åsikter samtidigt som vi utövar vår sociala urskillningsförmåga.

Jag nämnde tidigare att jag läser Andres Küngs bok Ett liv för Baltikum. Där finns så mycket viktigt samlat. Just nu vill jag citera vad han skrev till Jerry Williams en gång. Det är ju i Sverige förbjudet att bära nazistizka symboler, men absolut inte förbjudet att bära kommunistiska. Och apropå det och att Jerry Williams hade en avskedskonsert i går måste jag nämna att en känd svensk kan säga att han beundrar Stalin, visserligen innan han blev paranoiker, Stalin alltså, i TV utan att motsägas. Skulle någon känd man säga att han beundrar Hitler innan han blev galen, då skulle det bli uppror i Sverige. Men tillbaka till Küngs brev till Jerry Williams:

Varje dag som du fortsätter att uppträda offentligt med hammaren och skäran om halsen, spottar du på kvarlevorna av de tiotals miljoner människor som mördats av kommunister i de flesta av våra grannländer. Vill du framstå som en sådan historiskt okunnig, politiskt oansvarig och moraliskt omdömeslös figur? Eller är du beredd att ge ditt bidrag till arbetet med att upplysa ungdomar om både kommunismens och nazismens brott mot mänskligheten?

Det kom aldrig något svar från Jerry Williams.

Hur kunde så många akademiker högljutt protestera mot att Forum för levande historia skulle ägna sig åt kommunismens brott?

När det gäller nazismen mördades 20-25 miljoner människor.

När det gäller kommunismen mördades minst 100 miljoner människor.

Vi behöver inte räkna, men vi kanske ska försöka förstå innebörden av det budskapet.

Men Forum för levande historia har kännt sig tvingad att sätta in denna (pinsamma) text:

Det upp­fattas ofta som stötande att jämföra Förintelsen med de brott mot mänskligheten som begåtts under kommunistiska regimer. Det kan finnas flera olika skäl för detta. Ett kan vara att Förintelsen uppfattas som en händelse av så enorm betydelse, något som i så hög grad skakar våra grundläggande föreställningar om män­niskans natur och hennes civilisation, att ingenting annat egentligen kan jämföras med den. Ett annat kan vara att många människor har varit eller fortfarande är anhängare av eller åtminstone har känt sympati för den kom­munistiska ideologin och därför antingen inte har trott på eller också ogärna har velat bli på­minda om de illdåd som begåtts i dess namn. Ett tredje kan eventuellt vara en avsmak inför en ”tävlan” mellan två skeenden som vart och ett redan för sig är ofatt­bart grymt.

Gemensamt för dessa invändningar mot en jämförelse är att ”jämföra” uppfattas som mer eller mindre synonymt med ”likställa”. Jämförelsen har ibland också lett till slut­satsen att na­zism och kommunism är jämbördiga. Ibland handlar den helt enkelt om vilken si­da som var värst, vem som förtjänar hår­dast dom av eftervärlden. Men en jämförelse innebär inte med nödvändighet att man jämstäl­ler de saker man jämför. Jämförelser görs i allmänhet inte mel­lan saker som är helt olika var­andra men inte heller mellan saker som är identiskt lika. Ur ett vetenskapligt perspektiv finns det ett värde i att kunna systematiskt ställa nazismens och kom­munismens brott mot var­andra för att kunna identifiera både likheter och skillnader mel­lan dem. På så vis kan vi få en djupare förståelse för de båda systemen och deras sätt att fungera än om vi enbart studerar dem vart för sig – vilket vi naturligtvis också måste göra.

Kanske ska man också poängtera att Hitler och Stalin samarbetade till en början, och det var i Sovjet som nazisterna studerade koncentrationslägren, och tog kunskapen med sig hem.

 

 

Bilder från läger i Gulag.