.

En artikel i DN i dag: Balterna hukar under hotfull skugga från öst, Michael Winiarski.

Han skriver om en resa i Baltikum, och varje sådan artikel är viktig. Vi har så mycket att lära av dem som tidigare levt i, och numera gränsar till, Ryssland, det hotfulla landet.

Men, artikeln innehåller flera fel. Författaren, som så många andra,  trillar ner i propagandaträsket som drabbat de tre länderna.

Början är bra och rätt. Han berättar om när ryska FSB (förra året), efterträdare till KGB, precis så som skedde i massomfattning under sovjettiden: man grep en estnisk medborgare på estniskt territorium, förde honom till Moskva där han paraderades framför tv-kameror och spärrades in på Lefortovo – det ökända fängelset där Stalins hemliga polis torterade och mördade verkliga och inbillade fiender till partiet.

Sedan går resan till Narva, gränsstaden närmast Ryssland. Här kanske man känner en extra spänning. Men så är inte fallet.

Nato har sina män i Baltikum:

I Estland handlar det just nu om ett kompani på 150 man med USA-infanterister. De är här på roterande basis, eftersom ett avtal mellan Nato och Ryssland från 1997 förbjuder permanenta Natobaser i Östeuropa.

Estlands president Toomas Hendrik Ilves har noterat obalansen: Ryssland har haft militär-övningar med 40 000 soldater vid den estniska gränsen, ändå har Moskva anklagat Tallinn för att öka spänningen.

Det är skillnad på sanning och sanning. Moskvas sanning är, som oftast, inte densamma som man har i Väst. Moskva har under alla dessa år provocerat Estland. Under den s.k. Bronsnatten och dagarna därefter demonstrerade Putins Nashi-ungdomar framför den estniska ambassaden i Moskva. Putin försäkrade att man inget kunde göra för att stoppa dem. I stället fanns där en serveringsvagn med mat och flera toaletthus åt dem på platsen. Bara ett litet exempel.

I staden finns mest ryssar (bara 4 procent ester). Men många ukrainare och andra folkslag från olika delar av Sovjet förflyttades hit.

Konflikten i Ukraina har gjort att ukrainarna och ryssarna inte längre talar med varandra. I Narva talar och förstår många boende estniska.

I Narva placerades många ryssar under ockupationsåren. De flesta ester tvingades därifrån. Över huvud taget fick inte ester bo i områden “av särskilt intresse”. Det kunde gälla speciella industrier, som textilindustrin i Narva, som ansågs ha militär betydelse, eller övningsområden för militärer etc. Som exempel tar författaren upp staden Sillamäe:

Industristaden Sillamäe skapades under den sovjetryska koloniseringen på 1940-talet. Fram till Sovjets kollaps 1991 var staden stängd för utomstående, i själva verket var det en statshemlighet att Sillamäe alls existerade. På kartorna hade staden täcknamnet Narva-1.

Skälet var en militärt anknuten – miljöfarlig – anläggning för upparbetning av uran där även strategiskt viktiga metaller bearbetades. Dessutom fanns här ett straffläger för 5 000 politiska fångar. Det var de som byggde fabriken och staden. 

Natalja Morohova och andra ryssar jag talar med säger att de inte känner sig förtryckta – med undantag för sådana saker som att ryskan inte får användas i kontakter med myndigheter.

/../ det är viktigt för kommande generationer att kunna få sin utbildning på modersmålet, och det förvägras ryssarna i dag. Det är nog ett skäl till att flertalet ungdomar flyr sina hemorter, säger Tatiana Oseptsova.

Men. Det är inte sant! Problemet är ju det omvända. Esterna har försökt att alla skolor ska ha estniska som språk, och att man ska ha samma läroböcker i hela landet. Framför allt historieböckerna måste vara desamma. De ryska historieböckerna serverar en annan “sanning”. Där börjar Andra världskriget först 1941 när Tyskland angrep Ryssland. Det betyder att när Ryssland skickade in sina soldater in i Estland och Lettland 1938 och ordnade riggade val till resp. riksdag 1939, då var det inte krig. När de gick in i Polen 1938 var det inte heller krig.

Att en stat vill att landets språk ska vara det allmänna undervisningsspråket är ju inte särsklit märkligt. Att de vill bli av med ockupationsmaktens övergrepp är väl inte heller särskilt märkligt. Däremot är det märkligt att undervisningsspråket i alla ryska skolor är ryska, och, i bästa fall, dålig estniska lärs ut. Jag minns när vi hade besök en stor grupp lärare från ryska skolor i Estland. De var officiellt lärare i estniska, men jag försäkrar er, de kunde inte tala estniska själva. (De var tvångskommenderade av sina rektorer på uppdrag av estniska statens krav att alla skolor ska ha en lärare i estniska.) Hur skulle de kunna lära eleverna det språket då? Sanningen är, att ryssarna fortfarande “tar plats” i Estland. Vi ska komma ihåg att de var herrefolk i nästan 50 år, en lång tid för en människa. Man hinner få vanor.

/../

Alexander Sesenko, 90, blickar ut mot ryska Ivangorods borg. På huvudet har han en uniformsmössa med texten Sevastopol (den ryska Svartahavsflottans bas på Krim), vilket ger en bra anledning att tala om Ukraina. (jfr med att en tysk i Israel skulle gå med en Stasimössa, och muttra att i DDR var allt bra.)

Han kommer från Ural, som 19-åring krigade han mot Finland i Karelen 1944 (”vi körde bort finnarna till dagens gräns”) och slog sig ned i Narva efter kriget.

"Bortkörandet" av finnarna kostade 300.000 ryska soldaters liv och 30.000 finnars liv. Vet han det?

Alexander ångrar ingenting, och liksom andra ryssar i Baltikum sympatiserar han med de ukrainska separatisterna; Moskva vill bara hjälpa människor som annars skulle fara illa. Mössan köpte han vid ett besök på Krim nyligen, och han försäkrar att folket där är lyckligt efter återföreningen med Ryssland.

– USA försöker sätta käppar i hjulet för Ryssland. Men Ryssland behöver inte mer territorium, man har fullt upp med att få ordning på det man har. Och jag tror inte på något krig med Estland, det är bara amerikanerna som ägnar sig åt att omringa Ryssland.

Men stödet för separatisterna i östra Ukraina betyder inte att även Estland ska återgå till Ryssland, betonar Alexander.

Javisst. Här ser vi att det är ryska nyheter man får i Narva. Detta är ett praktexempel på vad som sägs i rysk TV. USA är skyldig till det mesta. Men, hur var det nu, läste vi inte nyligen att Putin hade planerat överfallet på Ukraina tidigare. Att han sett till att de ryska soldaterna hade gröna uniformer utan några emblem som talade om vilket land de kom ifrån.  -Hur lång tid tar sådant att effekltuera?-  De där soldaterna som han tackade för det arbete de utfört åt sitt land, Ryssland, när allt var klart.

Kanske kan vi ana problemet här. De som vill tro på vad som sägs i rysk TV gör det och ser inte den estniska nyhetsförmedlingen. Inte underligt att de tre baltiska staterna startar ryskspråkiga kanaler med opartiska nyheter. Alla tre länderna har nyheter på ryska i sina ordinarie kanaler, men det är få ryssar som tittar på dem.  I Estland är chefen för den nya ryska kanalen utsedd, och kanalen kan starta i närtid. (Det finns även ester som tittar på rysk TV. "Det är mycket bättre filmer och underhållning där, men nyheterna är ju bara skit", säger vår vän Ekke.)

Efter att ha rest söderut förbi Tartu och Miiski kommer de så till Lettland, till Daugavpils i söder.

Det behövs ett nytt säkerhetssystem, det som fungerade i 50 år har rivits upp, säger Jevgenij Drobot, som leder det ryska samfundet i Lettlands andra stad Daugavpils.

Vi träffas på organisationens kontor mitt i Daugavpils. På väggen hänger en rad tavlor med sovjetiska krigshjältar, sist i raden toppad av generalissimus Josef Stalin.

– Nu är det den starkes rätt som gäller och den militära spänningen ökar. Det har ett enda skäl: Nato flyttar sig närmare oss, och vi ryssar är oroliga för det, säger han. 

Vad menar han? Nu är det den starkes rätt som gäller. Vems rätt var det tidigare?

Jag kan förstå att ryssarna inte har samma syn på säkerheten som letterna. Hade Lettland inte varit medlem i Nato, då hade det troligen inte varit ett fritt land i dag. Inte heller Estland. Och då vill jag ställa frågan: Har ni någonsin hört om att en talman för ett grannlands palament rusat in i landets riksdag och krävt regeringens avgång? Är det enligt reglerna? Det var ju exakt det som hände efter flytten av en staty i Tallinn. Den ryska dumans talman tvingade sig in i det estniska parlamentet och krävde Ansip-regeringens avgång. För att de flyttat en staty från stadens centrum till en krigskyrkogård! Får en utomstående lägga sig i landets (små) angelägenheter på det viset? Vad skulle vi säga om en tysk gjorde något liknande i Norge? Naturligtvis är det en provokation av stora mått. Men esterna lät det bero.

/../ det finns problem. (säger Jevgenij Drobot) 85 procent i Daugavpils är ryskspråkiga och en tredjedel av oss är inte lettiska medborgare, utan statslösa. Jag har levt här sedan 1947, och är fortfarande statslös och får inte rösta.

Det framgår inte varför han inte är lettisk medborgare, vad var han fram till 1991? Var han statslös redan då? Eller var han medborgare i någon annan stat? Kanske han tillhörde Röda armén. Kanske han inte vill lära sig språket. Med tanke på Stalinbilderna kanske han inte vet något om det landet han bor i. Han kanske inte har förstått vad ockupationen innebar för letterna själva, och att han var en av dess representanter.

Han är numera en del av invandrarproblemet i Baltikum; en utlandsfödd som inte vill bli integrerad.

Resan fortsätter mot Riga där man träffar tre unga män som ska in i militärtjänsten.

/../ Som första baltiska land beslöt Litauen i våras att införa värnplikt. Den är inte allmän eftersom det bara är ett fåtal som behöver göra den.

Det är helt fel. Estland har haft allmän värnplikt sedan 1991. De estniska unga männen gör gärna den. Aldrig mer ska landet överlämnas utan att de försvarat sig. Aldrig mer ska de underställas en diktatur och tvingas leva i sådana förhållanden som de gjorde under sovjetåren. Det har president Ilves försäkrat, och president Obama har lovat att aldrig mer lämna dem ensamma i det arbetet. Estland är ett av få Nato-länder som gör som avtalet säger, de lägger 2% av sin BNP på försvaret. Esterna säger: Aldrig mer 1939!

Sartunas Nachodas, 23, säger att han kunde ha dragit sig ur (militärtjänsten) med hjälp av olika intyg, men väljer ändå att göra lumpen.

– Jag tror att det är viktigt för Litauen som har den svagaste militären inom Nato. Vi behöver en ordentlig armé om vi inte ska hamna i samma läge som Ukraina. Men vi ska inte lura oss själva, oavsett hur många vi kallar in är vi en munsbit för Ryssland. Kanske kan vi hålla ut i några timmar…

Esterna har en mer positiv syn på sin förmåga att försvåra ett ryskt anfall. Dessutom glömmer Sartunas Nato.