mars 31, 2016. Mail till Rapport
I förrgår gav Hasse Svens en som vanligt mycket negativ och felaktig rapport om Estland. Han sa bl.a. att antalet kvotflyktingar skulle sänkas från 700 stycken på ett år till 345 på två år. Detta är helt fel.
Jag har ställt frågan så många gånger: Varför är SvT så negativa till Estland? Det visas inta särskilt många reportage om Estland, men när det görs är det negativt. Det började direkt efter frigörelsen. Kanske var det märkligaste när Jarl Alfredius strax efter befrielsen ifrågasatte om vi verkligen skulle hjälpa ett land med så fruktansvärda fängelser. Helt otroligt! Var det inte självklart att det han visade var sovjetiska fängelser. Skulle man inte kunnat kommentera vilka fruktansvärda fängelser Sovjet hade? Varför får vi inte istället se något om den stora förändringen i landet? Estland är nu ett europeiskt land, med europeisk infrastruktur. Även fängelserna är nu europeiska!
Vilka krav har vi på de länder som levde så många år under en sträng diktatur med en främmande kultur, och sedan totalt har förändrat livsförhållandena för sina medborgare?
Men ryssarna- säger ni då. Många ryssar är numera estniska medborgare. De som inte är det vill inte underordna sig Estland. De lever kvar i Sovjettänkande, även om de flesta inte vill till Ryssland. De vill leva i det goda estniska samhället, men vill att kulturen ska vara rysk.
De blir ju illa behandlade! Nej! Vi svenskar måste inse att vi utsatts för rysk propaganda. Ända sedan 1939, när ryska soldater tågade in i Estland har ryssarna sett sig tvingade att sprida falska beskyllningar om Estland. Esterna levde på en högre levnadsnivå än ryssarna mycket snart efter den första befrielsen. De soldater som skickades till Estland 1938 fick inte återvända hem och berätta om det lilla landet där människor hade fina bostäder och alltid mat på bordet. När Ryssland skickade tåg med säd till Tyskland skrev de med stora bokstäver på vagnssidorna "Mat till de svältande i Estland".
När man i Tallinn och dess omgivningar senare kunde se finsk TV, och därmed avslöja lögnerna om den sovjetiska propagandan om svälten i Väst, då blev det ännu viktigare att sprida rykten om det fascistiska folket, esterna. Det ryktet har sedan spridits i världen. Det har t.ex. Sofi Oksanen berättat om.
En mycket märklig "sanning" som Sovjet spred var, att esterna var fascister under sina första frihetsår, sedan blev de kommunister och bad att få bli en del av Sovjetunionen, för att sedan omedelbart bli fascister igen.
Detta är lögn och falsk propaganda från början till slut. Estland har aldrig varit ett fascistiskt land. De bad aldrig att få komma in i Sovjet, de tvingades till ett riggat val (resultatet presenterades t.ex. innan vallokalerna stängt).
Under Nürnbergrättegången var det estniska soldater som vaktade. varför? Jo amerikanerna förstod att esterna hade iklätt sig tysk uniform under den tyska ockupationen för att försvara sig mot Sovjet och för att försöka rädda släktingar och andra som deporterats till Sibirien. De visste vad Sovjet gjorde med människor. De hade levt i ett rent helvete åren 1939-1940 under sovjetisk ockupation.
Det är svårt att fatta sig kort, när så många felaktigheter och lögner spritts i svensk media om det lilla landet Estland, som inte fanns under femtio år.
Betrakta en karta över Ryssland, och se på de små punkterna som finns där i väster. De är Estland och Lettland. Så små länder, och så fruktansvärt baktalade. Jag önskar att när vi så sällan får höra om dem, att det blir sanningen och inte lögnen som presenteras.
Mars 29, 2015. När man vet sanningen är det alltid fel i media.
Mars 27, 2016 Märkliga uttalanden; Minnesmärke mm.
Som jag berättat om flera gånger är det stora problem i Estlands största parti, Keskerakond/Centerpartiet. Det är inte bara det, att ordförande Edgar Savisaar har avslöjats med stor korruption, eller att han numera inte tål sin tidigare vice ordförande, Kadri Simson, för att hon ställde upp mot honom i partiets ordförandeval. Det är inte heller bara det att partiet fått pengar från Ryssland, eller att deras EU-representant Yana Toom röstat enligt Moskvas önskemål i EU-kommissionen.
Nej, nu har en av partiets medlemmar Viktor Vassilijev haft en monolog i radion, med minst sagt märkliga åsikter.
"Jag förstår mig inte på EU. De släpper in gränsöverskridare utan papper. Vi har lärt oss, att om någon olovligen tar sig över gränsen ska vi 1. Varna personen. 2. Skjuta i luften. 3. Skjuta på dem. 4. Köra över dem.”
Dessutom anser han att skolagan ska återinföras, och kvinnor i tvivelaktiga sysselsättningar eller med funktionshinder ska steriliseras. “Alla möjliga idioter överlever sin förlossning, och barnen blir sedan ofta ännu mer korkade.”
Vassilijev sitter i parlamentet, och parlamentets ordförande Erki Nestor kommenterar det hela med: “Den som får en plats i parlamentet måste först i ed lova att aldrig göra något uttalande som kränker någon annan människa. Det Vassilijev sa i radion har kränkt många. Parlamentets arbetsgivare är väljarna, och vi får se vid valet 2019 vad de säger om sådana uttalanden. Visst kan jag tänka mig att några applåderar, men om de är så många att han åter väljs, då är det förskräckande.”
-----
Det var val till ordförandeposterna i parlamentet nyligen, och en som ställde upp var Krista Aru, Vabaerakond/Frihetspartiet. Om hon blev vald skulle hon genast ta bort ledamöternas möjlighet att leasa bilar på väljarnas bekostnad. "Varför ska vi, med våra höga löner ha leasingbilar som andra betalar? Många andra har mycket lägre löner än vi. Sådana dumheter måste bort!”
Jag kommer då att tänka på när det var ekonomiska problem i världen och alla i Estland, även politikerna, fick sina löner sänkta för att klara krisen. Vid en liknande situation på 1990-talet sa man i Sverige. "Nej, inte ska vi sänka riksdagsmännens löner, de är ju så få att det betyder ingenting." Jag kan aldrig glömma det. Det är ett uttalande, så naivt och helt utan förståelse för de vanliga människornas situation; deras väljare. Så resonerar man inte i Estland.
När ordförandevalet var klart, och Erki Nestor, SDE/socialdemokrat, hade blivit vald lämnad han en bukett rosor till Krista Aru, Vabaerakond. Då stack en partikamrat en likadan rosbukett i hennes hand, som hon genast lämnad till Nestor. Det var så snyggt gjort!
-----
Man har också beslutat att uppföra ett stort minnesmärke över kommunismen offer i Maarjamäe, på platsen i Tallinn vid Östersön där Sovjetunionen reste ett monument över deras seger mot esterna. Det kallas “Bron till Finland” i folkmun.
Hur det ska se ut är inte bestämt. Förslag ska vara inlämnade senast den 30 maj.
Kalle Kommissarov, ansvarig för tävlingen säger att de tänker sig:
1. En mur med alla namnen på alla kommunismens estniska offer.
2. En tavla med de mördade estniska officerarna.
3. Förslag på officiell minnesplats.
4. En minnesplats för gåvor: blommor och ljus.
När detta är färdigt, då kanske besökare kan få klart för sig vidden av det lidande esterna utsattes för. Då kanske världen kan få klart för sig varför ester klädde sig i tysk uniform, och man kan sluta att kalla dem nazister och fascister. De var, och är fortfarande, ett litet folk som fått kämpa, och riskera livet för sin frihet!
mars 26, 2016 De nya esterna.
Nu ska jag berätta om hur man kan, och bör, agera för allas bästa. Det är så fint att se hur Estlands makthavare arbetar i vår svåra tid med flyktingarna som söker sig till Europa. Man ser så tydligt skillnaden mellan ett land som tagit sig ur stora svårigheter och en förlust av självständighet, egen kultur och sätt att se på livet, och ett land, ett folk, som aldrig varit med om något sådant.
Estland har lovat ta emot 700 kvotflyktingar under 2016. De ska välja komma till just Estland, helst ha en kristen kulturbakgrund, intresserade av estnisk kultur och vilja bli ester.
Nu har de första sju kommit. Det är en irakisk familj på fem personer, en syrier och en jemenit. Men innan det blev klart att just dessa skulle få komma undersöktes noga att
1. De sannolikt inte var terrorister och hade sådana kontakter.
2. Att de hade verkligt skyddsbehov
3. Att de förklarade hur och varför de flytt från sitt land.
Dessutom fick de information om Estland, estnisk kultur och levnadssätt. De fick veta vad som inte är tillåtet, om relationen kvinna - man, relationen mellan lärare - elev. De fick veta vad som förväntades av dem själva, om ekonomi och att de förväntades söka och ta ett arbete.
Därefter fick flyktingarna en viss betänketid och meddelade sedan att de accepterade och gärna ville komma till Estland.
Dagen för deras ankomst meddelades inte allmänheten i förväg, men de har nu anlänt och installerats i sina bostäder. Därefter var det hälsokontroll och de registrerades på arbetsförmedlingen. Barnen introducerades i sin skola, och de träffade sina stödpersoner, som utsetts i förväg. I skolan finns också förberedda stödlärare. Undervisningen sker på estniska.
Utbildningsministeriet säger, att barnen behandlas som alla barn, ev. speciella behov visar sig så småningom. Vi är beredda.
Chefen för gränspolisen talar om säkerhet. " Det vi undersöker är skyddsbehovet, om de förstår vad Estland är och om de vill leva i vårt samhälle . Vi kontrollerar om de har kontakt med terrorister eller kan misstänkas vara det. Det viktiga är att förklara varför vi skiljer oss från andra ´generösa´ länder i Europa. Hittills har vi sagt nej till ett tio-tal flyktingar. I första hand ser vi på deras dokument och diskuterar kring dem. Det får ta den tid som behövs, ibland en dag, ibland flera dagar."
På frågan om hur många som sökt sig till Estland svarar han: "Inte så många, eftersom de inte vet något om vårt land. Men vi berättade om vårt lilla land, med en liten befolkning, och ännu inte så många flyktingar. Det såg de som positivt, men när vi berättad om klimatet, då tyckte de att det lät lite jobbigt. Men de tvekade ändå inte."
Grekiska myndigheter har valt ut tolv nya flyktingar till Estland. "De är från Jemen, Syrien och Irak. Vi håller på att gå igenom deras papper. Är de ok, då åker vi ner för en intervju. Vi tar högst emot femton flyktingar i taget. Vi anser det viktigt att vi kontrollerar allt grundligt. Vi har nog av etniska problem utan flyktingar. Vi kan inte öka bördan."
Visst är detta värt att studera. Ett litet land i ett utsatt läge, måste vara noga med att landet inte råkar i nya svårigheter. Att med öppna ögon se verkligheten handlar inte om att inte välja hjälpa människor i flykt, det handlar om att inte skapa livsfarliga situationer varken för dem eller det egna folket.
Maktmänniskor.
Om vi tänker oss att Putin skulle känna sig hotad som president för Ryssland. Vad skulle han göra. Inte skulle en maktmänniska som han, lämna sin plats. Nej. Då skulle risken vara stor, att han skulle göra något drastiskt. Varför ska andra människor få leva, om hans liv är i fara? Då kan en sådan man som Savisaar vara en reell fara för sitt land.
Människorna i Estland vet hur det är att leva i ett ockuperat land. De vet hur det är att leva i krig. De vet hur det är att leva i en främmande kultur. Låt det aldrig hända dem igen!
Mars 20, 2016. Savisaar har talat i Moskva.
Alltid denne Savisaar. Men finns det en partiordförande, som är beredd att göra vad som helst för att behålla makten, då måste man hålla ögonen på honom. Det verkar som om han är t.o.m. är beredd att offra sitt lands frihet. Han är nu i Moskva har hållit ett föredrag för studenter i statsvetenskap vid Moskvauniversitetet. Han jämförde sig med Jaan Poska, mannen som skrev under fredsavtalet i Tartu 1920. Savisaar själv har samma goda förbindelser med Moskva som Poska hade, menar han. Han sa också att han inte gillar EU:s aggressiva politik mot Ryssland utan vill arbeta för goda grannrelationer. Han menade att Keskerakonds goda samarbete med Putins parti Enade Ryssland skulle ses som en förebild för resten av Europa.
Det hans huvudämne skulle vara, var att berätta om hur Tallinn växer. Där kunde han visa på betydelsen av stadens bostadsstiftelse och gratis kollektivtrafik.
Som åhörare fanns bl.a. också Maria Jufereva, stadsdirektör för Lasnamåe, som är en stadsdel i Tallinn bebodd av till största delen rysktalande, och den tidigare ordföranden för de ryska järnvägarna Vladimir Jakunin, som skänkt pengar till en ny kyrka i Lasnamäe och till partiet. Det var en stor skandal i Estland när detta uppdagades. Jakunin har växt upp som huligan i Pärnu, hans pappa var sovjetisk stridspilot och kallade esterna “fascister och vita judar”, och är en god vän till Savisaar. Se min blogg från Dec 31, 2010.
Kjell Albin Abrahamson
Just nu
Mars 13, 2016. En estnisk gigant.
Detta blev början till en fantastisk hjältesaga, som ändå slutade i sorg.
När det blev känt att människor dödades av soldater tsarens armé utan riktig rättegång, då blev Tõnisson mycket upprörd. Ingen annan vågade protestera. Visst, man satte sig inte upp mot tsaren, men det tog han ingen hänsyn till den här gången. Brottet var för grovt. Han skrev en upprörd artikel i sin tidning Postimees. Den lästes av många, och den kom till officerarna i straffbataljonens kännedom. Tõnisson och några av hans medarbetare hämtades till rättegång förhör. Officerarna hade för avsikt att skjuta ihjäl honom, men han lyckades få generalens öra. Han protesterade mot anklagelserna och förklarade att detta var absolut inte rätt. På det sättet fick han igång ett samtal om rättigheter och demokrati, och fick officerern att till slut släppa honom.
Dagen efter hemkomsten till Tartu upptäcktes den redan färdiggrävda graven straxt utanför staden.
Ryska tidningar skrev då om hur lögnaktigt den estniska tidningen skrev om tsarens Ryssland. Alla ryska tidningar, som alla var tsaristiska, skrev om det, och många började fråga vad det var som var fel. Inte skjuter väl tsarens armé ihjäl folk? Det är ju inte krig! Vad har hänt? Och vad har inte hänt? Ryktesspridningen gjorde det hela mycket pinsamt för tsaren och hans män. Generalen fick förklara för tsaren vad som hänt, och tsaren drog tillbaka sina satraffbataljoner. Tõnissons protest var inte bara modig den lade grunden för fortsatt arbete med demokratin som mål.
När tsaren abdikerade, under Kerenskis socialliberala regering, skulle man välja representanter för alla delfolk till en duma/parlament. Tõnisson blev en av delegaterna för Estland. Men Lenin och Trotskij gjorde sin blodiga statskupp, och allt gick fel. Man såg inte ens röken av demokratitanken. Tõnisson flydde till Tartu, och arbetade för ett fritt Estland.
När Sovjet ockuperade Estland 1940, då fängslades Tõnisson och fördes till Patareifängelset, och hans fortsatta öde är okänt. Det man talat om är att han krävde vatten att tvätta sig i varje dag. Han fortsatte med detta trots tortyr och hunger. Han menade att en civiliserad människa tvättar sig varje dag.
Sedan vet man inte vad som hände, men man antar att han blev ihjälslagen av fångvaktarna 1941 i fängelset, men man vet inte datum, och man vet inte var hans kvarlevor finns.
En intressant tanke är, att när Estland slapp livegenskapen 1816, började man sakta men säkert ett arbete för ett fritt Estland. !850 började herrgårdarna sälja hus och mark till de tidigare livegna. De som bodde i sina gamla hus köpte loss dem, men sålde produkterna till herrgården. Till det pris köparen bestämde. Det var samma arbetare, samma jord, men större inkomst för alla. Större lönsamhet alltså. Detta var ett europeiskt tänkande.
I Estland fanns det sedan 1850-talet en visningsgård att besöka för dem som ville lära sig modernt jordbruk. Det var en driftig est som skapat den.
I Ryssland däremot bodde lantarbetarna kvar i byarna, skapade av herrgårdarna. De brukade jorden tillsammans enligt herrgårdarnas anvisningar. Ingen särskild utbildning krävdes, så man gjorde inte som i Estland, där man förtutom kurser i allt som behövdes också hade gården där alla fick komma och studera arbetet. Alla skulle utvecklas!
-----
En sak till:
1941-46 leverare USA mat och krigsmaterial till Ryssland enligt ett lend-leaseavtal de undertecknat. Men för att USA skulle skriva under avtalet hade de tre krav som först måste uppfyllas:
-
Alla judar skulle få autonomi (som i Estland under frhetstiden).
-
Kyrkorna och synagogor skulle öppnas
-
Officerarna skulle ha epåletter på sina uniformer.
Stalin kunde ju inte erkänna att han öppnade kyrkorna pga tvång från USA, han trodde att rysarna skulle slåss bättre mot tyskarna av nostalgiska skäl, de skulle älska sitt fosterland allt högre.
Det är inte många som vet detta, men Hannos pappa var god vän med en sovjetisk ambassadör. De hade suttit i samma fångläger i Sibirien. I lägret fanns också en kinesisk general, en tysk general och general Terentejv, som var chef för Röda armén när de intog Berlin. Han var också med när matleveranser kom från USA, och berättade om en 5 km lång konservburksväg i Arkhangelsk. USA höll ryssarna med kläder, skor, mat och krigsmaterial, som tanks, flygplan, amunistion etc.
Terentejv såg direkt vilka av fångarna som fängslats av politiska skäl. Det var de kloka och begåvade. Själv var han övertygad om att han snart skulle släppas, så han lovade föra de andras talan när han var fri. När han återkom till Moskva skulle han se till att de kom ut. Så dog Stalin. Terentejv släpptes direkt. Men vägrade lämna lägret utan generalsuniform. Han fick en uniform och lämnade lägret medan lägerorkestern spelade för honom.
De andra fick vänta två år innan de släpptes, och en av dem sökte genast upp generalen i Moskva, som sedan två år låg sjuk i hemmet! Vilken sjukdom? Osäkert, men han visste säkert för mycket; han var general; han var krigshjälte. Men KGB (NKVD) ville bli av med honom. Så var det då. Och nu?
Apropå det berättas det också om när Stalin fick långa dödslistor av sina män. Han gick noga igenom dem, och konsekvent strök han två namn. Varför? Han spelade någon sorts teater. Han sa till tjekisterna: Men varför vill ni skjuta dessa människor? Att ni inte skäms! - Vad hade han för psyke egentligen?
Han fick också bedöma allt som skulle sättas upp på teatrarna. Han fick två dramer i taget. Gillade han det han läste fick författaren medalj och berömelse. Gillade han det inte försvann de.
-----
Jag har tidigare nämnt att den estniske stora författaren Jaan Kross fick veta av Artur Lundkvist att han aldrig skulle få Nobelpriset eftersom han var emot Sovjet. Nu får vi höra att Artur Lundkvists böcker gavs ut i mängder av exemplar i Sovjetunionen och i Östeuropa. Han fick stora honorar, ett sätt att betala honom för hans insatser. Om böckerna verkligen lästes är mera tveksamt.
Det diskuteras fortfarande om han verkligen skrev Stilla flyter Don. Kan han ha fått priset pga Lundkvists kontakter med Moskva? I Estland anser man att det är så.
Varför berättar jag allt detta?
