.

"Brorsan" har också sett och njutit av den vackra naturen i Estland därav komentaren i går.



Man får inte säga något nedsättande om ett folkslag som grupp. Det kallas rasism och fördöms. Rasism ska fördömas.

Om ett land fylls på med 1/3 nya människor från ett annat land, dvs. det landet som ockuperat dem, och mentaliteten och levnadsförhållandena totalt förändras; om villkoren för umgänge och villkoren för arbete och säkerhet förändras av just detta, kan man då inte säga att det var de nyinflyttade människorna som förorsakade förändringen? Får man inte säga att dessa människor är annorlunda än vi?
Om människor har bott i sina hus i alla år som vanliga människor gör, och det kommer nyinflyttade människor till övergivna hus, och det visar sig att de nya inte orkar hugga ved för att värma upp huset de tagit, utan i stället bränner upp det, planka för planka tills det inte finns något kvar att bränna, och flyttar in i ett nytt hus istället för det uppbrända, för att efter hand bränna ner det också osv. Är det inte ett tecken på att dessa nyinflyttade människor är annorlunda? Vem kan kalla detta ett normalt beteende?
Om plötsligt dessa människor får alla arbeten som affärsbiträden, och därefter blir alla kunder så fruktansvärt otrevligt bemötta i affärerna?
Vi råkade se detta själva och blev också utsatta för otrevligheter när vi frågade efter varor som biträdet måste hämta i lagret.
Får vi då inte säga, att det var just dessa människor som flyttade in, som förändrade stämningen i affärerna?
Om det plötsligt blir förbjudet med sångböcker när de här människorna flyttar in i landet? Om de utser någon på arbetsplatsen som ska kontrollera att ingen lyssnar på sånger från frihetstiden, helt vanliga visor, får jag inte tycka illa om dem som hittar på sådant?
Får jag hata dem som säger åt mina barn att de ska skvallra på sina föräldrar om de hör föräldrarna säga misstänkta saker, viket betyder att mina barn kan se till att vi alla hamnar i Sibirien?
Får jag tycka illa om dem för att de plockar fram det sämsta hos mina landsmän? Får jag hata dem för att de förändrat alla i mitt land så, att vi inte kan lita på varandra?
Om det plötsligt flyttar in främmande människor i min egen lägenhet, som skriker och härjar, förstör mitt privatliv och dessutom inte vet hur en toalett ska användas, utan fyller vatten i badkaret och använder det som toalett, som de gjorde som flyttade in en lägenhet i Ert hus, Proua Anna Lowiisa, får jag då inte säga att de är annorlunda människor?
Om dessa människor också tar sig rätten att anmäla er till stadssovjeten för att de inte tycker om er helt enkelt, är det normalt?
När ingen vuxen man vågar svara i telefonen av rädsla att han ska skickas ut på livsfarliga uppdrag åt staten, vilket den nya staten har rätt till sedan man gjort sin värnplikt, kan vi kalla det inhumant? Det var t.ex. så det gick till när estländare skickades att rensa upp i Tjernobyl utan skyddskläder efter katastrofen. Det kom ett telefonsamtal, och de som var hemma fick genast åka iväg.

När man alltid måste läsa en kurs om kommunismen som introduktion varje gång man skulle börja en ny kurs på högskolan, varför får man inte kalla detta kommunism? Varför vågar vi inte erkänna att detta prov på kommunism i verkligheten visar på allvarliga svagheter i just den filosofin?
Får jag hata dem som flyttar in i mitt land, tar makten över allt ända in i det mest privata, och ödelägger mitt liv; som kontrollerar allt jag gör, vart jag går, vem jag pratar med, till och med försöker kontrollera mina tankar?

”Men”, säger Ni nu, ”var alla estländare själva oskyldiga?”
Nej, naturligtvis inte, vad jag menar är att allt detta hände sedan de nya människorna och deras ideologi intagit landet. Det var ju deras rätt som hela tiden skulle beaktas. De minnesmärken och gravar som var så otroligt viktiga för esten, tog sig den nya makten rätten att förstöra. Med de nya människorna översköljdes landet av helt nya värderingar.
Vi var ju också på besök på en fiskkolchos utanför Tallinn, som verkligen såg välmående ut. I deras affärer fanns det många fler varor än i stadens. Människorna var bättre klädda.
Jag frågade Anne varför de inte ansökte om att få flytta dit. ”Vi är stadsmänniskor” blev hennes svar. Jag vet inte säkert vad hon menade med det.

Varför får vi berätta om andra ockupanter och skrämmas av deras inhumana och vedervärdiga sätt när estländarna inte får hata dem som förödde deras enda liv?

Men vet Ni, här finns inget hat.

Jag har aldrig hört någon hata. Istället är alla så realistiska som vi västerlänningar egentligen kräver att de ska vara. En gång sa Anne: ”Jag tänker aldrig någonsin dricka te i mitt liv. Det är ryssarnas dryck.
Men bara något år senare arbetade hon på en skola i Tallinn med rysk rektor och ryska elever och trivdes alldeles utmärkt med det.
Och Enno hade en rysk sekreterare. Det finns alldeles för många ryssar för att man ska kunna hata dem. Det är istället självklart att samarbeta med dem som vill samarbeta.

Ja, jag grät när vi stod i en lokal på sångfestivalplatsen i Tallinn och lyssnade på en inspelning av 20-30 000 människor klädda i estniska folkdräkter, som sjöng en fosterländsk sång tillsammans. Det var så mycket längtan och drömmar i den sången som sköljde över mig. Vem drömmer inte om frihet när alternativet är ett liv som slav?

Allting som kunde påminna om frihetstiden var förbjudet. Kommer Ni ihåg när många Tallinnbor var samlade för en påbjuden festlighet en gång, och några män hoppade ut från ett plan med fallskärmar. När fallskärmarna vecklade ut sig var de blå-svart-vita, som den estniska förbjudna flaggan! Vilket jubel!

När ni hade traditionella fester räckte det med ett samtal från någon viktig person för att hela festligheten skulle för alltid ställas in.

Jag minns när vi for med taxin till hotellet efter besöket hos Liia. Det var en rysk chaufför. Han gjorde inget tecken på att han sett oss när vi gick in i taxin, men Liias man pratade med honom, och sa till oss att mer än 5 rubler skulle vi inte betala för resan. Begärde han mer försökte han bara lura oss. Resan gick bra, men under en viss sträcka genom stan körde han mycket sakta. Jag stelnade till av skräck, och tänkte att ”nu händer det något”, men kunde andas ut efter en stund när han ökade farten igen. Det visade sig att han saktade farten därför att partipamparna som bodde i området inte ville bli störda av biltrafik.

Jag skulle vilja berätta för Er, Härra Hans och Proua Anna Lowiisa, om när Ants gick med sin kusin Anne på de trånga gatorna i Gamla stan. Det kändes så stort att de gjorde det. De är ju båda Era barnbarn. Det var ett tecken att det som ena dagen synes omöjligt, blir möjligt en annan dag. Jag vet att Ni, Proua Anna Lowiisa skulle ha blivit mycket lycklig om ni sett dem tillsammans. Jag vet att ni skulle ha velat se det själv med egna ögon! Ni levde ju med vetskapen att det var livsfarligt att ha kontakt med släktingar i väst. Och så en dag går de tillsammans!
Ni visste ju inte ens vad som hänt Er son efter flykten.

Kan Ni tänka Er hur Ert vackra land såg ut 1978 efter mer än 30 års ockupation?
Ni måste tänka Er hur grått allt var. Husen var grå och i förfall, människorna var grå och i förfall. Affärerna var nästan tomma. Det fanns några stora burkar med någon inläggning men för övrigt var det bara tur om man hittade något att äta.

När Anne skulle bjuda våra barn på något extra gott, köpte hon varsin apelsin åt dem av någon som hade fått tag på några stycken någonstans. Vi försökte få henne att förstå, att det var bättre att hennes egna barn åt dem eftersom våra barn kunde äta apelsiner varje dag.
När servitören på hotellrestaurangen ville ge våra snälla och underbara barn något extra, gav han dem varsin tomat. Jag fick förklara för dem i all hast att de måste visa tacksamhet. Här fick inga barn tomater.

Människor slängde dörrar i huvudet på varandra, bilar stänkte smutsvatten på de gående. Ingen brydde sig egentligen om någon annan. Aldrig kunde man höra någon glatt samtala med någon annan. Ville man in på en restaurang fanns risk att man måste övertala personalen att man skulle få komma in.
Anne stod en gång en halvtimme och förklarade att våra barn måste få följa med in på restaurangen.
Om maten eller drycken inte smakade bra, kunde man inte klaga. Man fick skylla sig själv som beställt just det.

Det är just detta som jag har så svårt att smälta. När otryggheten och ovissheten och ständig fara lurar, då blir människor stressade och nervösa och vågar inte vara vänliga. Så blev människorna i Ert underbara land.

Naturligtvis var inte allt solsken på frihetstiden heller, men då visste man vad man hade att rätta sig efter, man såg en framtid och kände att en positiv förändring ägt rum. Då, 1978, var det absolut inget positivt som väntade människor. Visserligen hade man påbörjat en upputsning av staden inför seglingsolympiaden 1980, men alla sa: ”Kom tillbaka 1981 då är allt raserat igen.” Ingen hade framtidstro.

Ja, Sibirien ja, det är ju ett kapitel för sig. Hur ska vi någonsin förstå och kunna värdera vad som hände människorna där. Hur värderar man smärta, svält och död?

Vi träffade Nilla hemma hos hennes syster Liia som varit stor dansös och fått Leninordern

Liia ringde till hotellet där vi bodde och frågade om vi ville komma hem till henne på middag.

”Ja, tack. Gärna!” sa vi.

Men vi var inte välkomna förrän om två dagar, och det var väl inte så konstigt tyckte vi, tills vi fick veta att det var så lång tid Liia behövde för att leta i affärerna efter något som hon kunde göra mat av. Så ont var det om mat, att man fick gå i många affärer för att hitta åtminstone något. Om man inte hade utländsk valuta förstås…

Hemma hos Liia fanns hennes man och syster.

Vi började med att grilla korv utomhus. De bodde i ett eget hus, samma hus som de bott i under frihetstiden.

De vågade inte tala om för någon att ena sonen flyttat hemifrån, för då fanns risken att någon främmande person skulle bli placerad i deras hem. Man fick inte ha lediga rum i en villa, det var lyx och orättfärdigt.

Liia låste ytterdörren när vi satte oss i trädgården.

”Kommer det en tjuv får vi ingen hjälp eftersom vi bor i individualhus” sa hon och sedan fortsatte hon med hög röst att spy ut sin galla över ryssarna som förstört deras liv. Hennes man försökte tysta henne, och efter en stund kunde vi samtala vanligt med varandra.

Men jag skulle berätta om Nilla, hennes syster som varit i Sibirien:

Nilla var mycket ung, ca 20 år när landet ockuperades. Hennes man hade sommarjobbat på en polisstation under frihetstiden medan han gick sin utbildning. De var ett helt vanligt ungt estniskt par med andra ord. De hade inte alls brytt sig om politik.

En dag ringde det på dörren hos Nillas mamma. En milis frågade efter Nillas man.

”Han är på sitt arbete.”

”När kommer han hem?”

”Han kommer väl med 17-tåget som vanligt,” sa mamman.

Milismannen gick direkt till tågstationen, där han mötte Nillas man med ett skott i pannan. Han hade ju arbetat på en polisstation under frihetstiden som sagt!

Nilla blev hämtad i hemmet senare på kvällen och skickad till Sibirien, där hon var nära att avlida av svält, som så många andra för övrigt, men skillnaden var, att Nilla hade en syster som var känd i landet som en mycket stor dansös. Hon lyckades rädda Nilla ur Sibirien i sista stund och tog hand om henne.

Men då kom ju problemet att alla blev osäkra på Nilla. Man kommer inte levande från Sibirien utan att ha gjort något misstänkt. Hon kunde tillhöra KGB t.ex. och skulle skvallra på allt hon hörde!

Men när vi träffade henne 1978, när vi satt kvar vid matbordet tog hon min hand. Hon sjöng ”Du gamla du fria” på svenska för mig, och både hennes och mina tårar rann.

1938 hade Nilla varit med en kör till Uppsala, och hon hade inte glömt den svenska nationalsången på originalspråket trots allt som hänt henne därefter. Är det inte fantastiskt?

 

Liia Leetmaa.

Om Liia Leetmaa på sidan http://tmm.ee/index.php?s=155

 Eugenia Litvinova`s student Liia Leetmaa (1924–2004; maiden name until 1950 Vink) won a Gold Medal at the contest of ballet artists held in Brussels in 1939. Later, she became one of the most outstanding classical ballet pedagogues of the Estonian ballet school ever. Among her students belong: Tiiu Randviir, Elena Poznjak-Kõlar, Juta Lehiste, Mai Murdmaa, Svetlana Balojan, Ülle Toming, Olga Tšitserova and many others.

3.

Vi följde med på guidade turer varje dag för att få se så mycket som möjligt. Vid ett tillfälle blev vi tilltalade av en kvinna på ryska. Eftersom Ants inte kan tala ryska svarade han henne på estniska istället. Då blev hon rasande och skrek att vi minsann var tvungna att kunna ryska och måste svara henne på ryska! Usch vad det var obehagligt! Vi är ju inte vana att bli utskällda av främmande människor på stan.

Efteråt frågade vi guiden som självklart också var KGB-anställd, varför kvinnan skrikit så åt oss.

”Ni vet hur det är!” svarade hon. ”Ni vet hur det är mellan ryssar och ester.”

Sedan sa hon inget mer, och egentligen hade hon sagt för mycket redan. Det kunde ha kostat henne jobbet om vi skvallrat för hennes chefer! Officiellt var ryssarna bästa vänner med esterna.

Ülo tog oss till en valutaaffär en dag. Det var en affär där man bara kunde betala med utländsk valuta. Där fanns många varor som inte fanns i de vanliga affärerna. Sådant som alla behövde, men som undanhölls det vanliga folket. Det kunde vara vanliga tvålar eller andra triviala varor. Dit gick vi alltså, Ülo, Ants och jag.

Först gick Ülo in. Vi såg direkt hur damen snörpte på munnen och visade sin ovilja. Hon svarade helst inte när Ülo frågade något, men var trevlig när Ants talade med henne.

Efteråt sa vi, att det kunde lika gärna ha stått en skylt med ”Whites only” eller ”Endast utlänningar” på dörren. En vanlig est var inte välkommen där!

Hur kan det vara att leva i sitt eget land, och bli behandlad som en gatlort av erövrarna? I modern tid! I ett västerländskt land!

Anne berättade om Ülos syster som gift sig med en rysk man. Det fungerade ganska bra, men ibland skar det sig. Om någon talade estniska när han var med skrek han till denne: ”Jag ser till att du hamnar i Sibirien om du fortsätter med det där!”

Och alla visste att det var fullt möjligt att det skulle hända.

Jag fortsätter att berätta om vår resa 1978.

2.

"Är det första gången ni är i Sovjetunionen?” är bland det första jag hör. Det är Ülo som frågar. Då går det inte längre att blunda för sanningen. Vi är i Sovjetunionen. Inte något litet rart Estland, som jag sett så många bilder från, i ”Arkitekturen under frihetstiden", "Det kulturella Estland" och andra böcker. Detta är Sovjet.

En buss tog alla båtresenärerna till hotellet. Den högsta byggnaden i staden. Vi gick till receptionen och fick en rumsnyckel. Ställde in våra väskor på rummet, tog med oss alla presenterna till Ülos bil som väntade, och for hem till Anne och Ülo.

Anne visade oss stolt sin fina lägenhet. Den låg i ett hus för ”finare” folk. Vi förstod inte riktigt, standarden var inte vad vi kallar ”fin”. Ruffigt och opraktiskt med en jättekonstig toalett. Men vilka var vi att döma?

Vi delade ut presenterna, som mottogs med förtjusning av barnen. Ülo hade svårt att förstå att de blev så glada för jeansen! Varför dög inte de ryska jeansen åt dem?

“Titta” sa han. “Vad är det för fel på de här byxorna!” Han höll upp de ryska jeansen, som inget svenskt barn skulle sätta på sig, så “fel” var de.

Men så är det ju alltid. Föräldrar förstår ju inte hur viktigt det är att ha något som gör en privilegierad!

Efter en härlig kväll återvände vi till hotellet. Vi såg genast att våra väskor var flyttade och genomgångna. Så ordentligt hade jag inte vikt ihop kläderna! Jag förstod att någon hade gått igenom vårt bagage!

När vi nästa dag fick besök på hotellet, hälsade alla på varandra, sedan satte våra gäster fingret för munnen, vilket betydde att vi inte skulle prata mer. Vi gick istället ut i parken utanför hotellet. Där sa de till oss att aldrig säga något viktigt inne på hotellet eftersom alla rum var avlyssnade. Hotellets andra våning, där inte hissen stannade, var en avlyssningscentral. Allt som sades i rummen spelades in för att eventuellt kunna användas emot besökarna.

Vi fick inte lämna Tallinn utan speciellt tillstånd. Vi kunde få åka till Pärnu med gruppen, men absolut bara tillsammans med gruppen!

Nu visste vi alldeles säkert att detta var Sovjetunionen.

Utanför staden fanns speciella vakttorn vid vägarna där vakter kontrollerade alla som lämnade Tallinn. En est måste veta sin plats! Hade han inte passet på sig och kunde förklara sig kunde han tas om hand.

Jag tänkte på den svenska fru Lind som reste med ett svenskt ressällskap på bussresa i Ryssland. Vid alla dessa kontroller vid infarten till en ny stad, måste alla pass fram och allt måste kontrolleras. Vid ett tillfälle hölls fru Lind kvar av milisen. Hon utfrågades och fick sitta i timmar och vänta. Varför? Jo, hon misstänktes för att vara estniska, eftersom lind är det estniska ordet för fågel, och som estniska fick hon absolut inte resa fritt i det Sovjetunionen hon i så fall tillhörde!!

 

1.

Jag trodde att jag hade berättat om vår första resa till Estland, men det har jag inte. Inte samlat. Nu ska jag i alla fall försöka göra det eftersom jag menar att för att förstå dagen måste man ha några kunskaper om gårdagen. Här börjar jag. (jag talar med Ants farmor Anna Lowiisa:

Om jag ska kunna förklara alla mina tankar för Er tror jag inte jag får låta bli att berätta om vad som hände 1978. Jag ska försöka göra det nu:

Det var midsommarafton. Våra barn var små. Hans, den äldste av dem skulle snart fylla elva, men först skulle Anna bli åtta, och lilla Sofia var drygt tre.

Hans hade tjatat om att han också ville åka utomlands som ALLA hans kamrater. Alla gjorde det. Åkte till Kanarieöarna eller så. Vi var ju bara ute och seglade hela somrarna, det var ju inget spännande.

Vi gav med oss. ”OK. Vi åker utomlands, sa vi. Vi ska åka till Estland.” Hans visste inte riktigt vad det betydde, men utomlands var ju bra. Sola, bada och bara leka hela dagarna.

 

Det var verkligen en vacker midsommarafton. I kvällssolen lämnade vi Stockholm hamn. Jag försökte se så mycket som möjligt av staden, och kände med hela min själ vilken vacker stad Stockholm är. Jag vågade inte lita på, att jag skulle få se det igen. Och ändå hade jag med mig mina barn! Hur tänkte jag?

Slottet.

Skeppsholmen.

Den vackra grönskan.

Skärgården i solnedgången.

Stugor.

Segelbåtar.

Motorbåtar.

Waxholmsbåtar.

Liv överallt.

Människor, djur!

Vår, min, levande skärgård!

Måsarna!

Hela tiden följde oss måsarna.

Skrik och skrän i sommarnatten. 

På däck stod musiker och spelade kommunistiska kampsånger. Vi gick till restaurangen och åt kålpiroger och sedan gick vi till kojs. Natten var lugn. Alla sov och alla vaknade tidigt på morgonen. Vi klädde oss och gick ut för att se Estland. Jag hade sytt likadana kjolar till flickorna och mig för att alla skulle se att vi hörde ihop om vi skulle komma ifrån varandra, ingen av oss kunde ju göra sig förstådd i Estland.

Solen sken.

Måsarna skränade,

för övrigt var intet.

Inte en båt.

Inte en människa.

Inga stugor vid stranden.

Tyst.

Tomt.

Nej, där kom en liten båt med lotsen.

Det var allt.

Vi stod förstummade.

Det är klart att vi visste.

Trodde vi.

Men vi visste inget.

 

Vi hade aldrig kunnat föreställa oss denna tomhet. Vad betydde den? Vad skulle vi få se härnäst?

Naturligtvis var den första passkontrollen i fartygets matsal komplicerad. Passkontrollörerna i Ants fädernesland talade inte landets språk! Det går inte att göra sig förstådd med en man som inte vill förstå något annat språk än ryska, när man själv bara kan säga fula ord på det språket. Det kunde Ants. Däremot talade han bra estniska. Men det gjorde inte de här männen. Och i Sofias pass fanns inget foto. Det behövs inte i ett svenskt pass när barnet är under fem år. Men vi hade kunnat sätta in det i alla fall. Och det hade vi inte gjort. Den här mannen hade aldrig sett ett pass utan foto! 

Skulle vi inte ens komma in i landet?

Efter en massa funderande och när alla andra gått i land, släppte de ut oss från matsalen. Vi gick snabbt därifrån. Bar våra väskor och kontrollerade noga våra barn. När vi klev nedför lejdaren såg vi ännu en passkontroll. Det var en liten bod med en soldat i alldeles där vid lejdaren. Vi hade ännu inte trampat estnisk jord. Han fick våra pass, så tittade han på oss, tog en telefon och ringde till någon. Vi höll andan. Skulle det börja om nu? Så log han! Och vi fick tillbaka våra pass. Vi gick därifrån och klev ner på den estniska kajen. Jag lyfte blicken en stund från barnen som traskade nedför lejdaren efter mig, och såg en mur av soldater med asiatiskt utseende med vapen beredda och hundar med munkorgar.

Därefter väntade nästa prövning. Tullkontrollen! Oh Herregud! Vi hade ju med oss jeans till släktens barn. Och tyger som man inte heller fick föra in. Fråga mig inte varför. 

Vi var sist av båten, så vi stod naturligtvis sist i den kön.

En man kom fram. Tog några av våra väskor och sa något som lät som "Viele kinder, viele kinder”. Och drog oss förbi alla andra. Fram till ett speciellt bord där för tillfället ingen turist stod!  Smidigt kastade någon en blick på våra väskor, och så blev vi insläppta. In i Estland!

 

Jag har skrivit ett brev till Ants farmor Anna Lowiisa, som dog på 60-talet. Här är ett utdrag:

 

Här är Pagarigatan där KGB hade sitt huvudkontor i Tallinn under ockupationsåren.

 

Vad är rätt:

En man i byn, som har förbindelse med Moskva får veta att vissa människor skall hämtas till Sibirien en speciell dag. Han vill rädda dem. Han säger åt dem att resa bort några dagar. Milisen (socialisters namn på polisen) kommer. De hittar inte de rätta människorna, men måste fylla den påbjudna kvoten. De kommer på natten, tar några andra människor istället för dem som inte är hemma, och beordrar dem att packa alla förnödenheter på kort tid för att resa iväg till ett helvete, som vi har svårt att föreställa oss. Det är föresten orsaken till att det var så många barn som blev skickade, att dessa människor måste hålla kvoten.

Var detta en ond eller en god människa? Han räddade sina vänner, men orsakade att andra människor fick göra den fruktansvärda resan istället.

Visst måste jag få tycka synd om människorna! Men nej! Inte tycka synd om, bara försöka förstå. Jag måste försöka tänka mig in i detta liv ni levde för att förstå hur unga människor, som vi verkligen försökt hjälpa, kunde bedra oss så. Alla kan bedra. Det finns alltid människor som gör vad som helst för pengar. Men när man inte kan lita på någon!

"Du ska aldrig lita på en estländare som växt upp i Sovjetunionen! Ingen! Inte ens på mig”, sa Hanno för över 10 år sedan. "Vi ska aldrig ha pengaaffärer ihop. Jag litar inte ens på mig själv!"

Proua Anna Lowiisa, jag försöker förstå hur ni fick det. Hur Ert liv blev.

"När ryssen kom försvann allt normalt liv."

Så sa Hanno, och jag förstår att det är viktigt. Men då måste jag också förstå vad ett normalt liv är, vad det var som försvann. Jag har ju bara levt mitt vanliga svenska liv.

"Det är så skönt, att Indrek kan cykla fritt omkring, utan att behöva vara rädd och utan att behöva gömma sig i skogen för att undvika att bli deporterad." Han talar om sitt 10-åriga barnbarn!

"Det viktigaste var att försöka uppfostra sina barn till människor. Till estniska människor."

Jag vet att det kom främmande människor till Er lägenhet. Första gången 1940, under den första sovjetiska ockupationen. När tyskarna sedan ockuperade Estland 1941 försvann alla nya inneboende. Men så blev det september 1944, ryssen kom tillbaka och Morits flydde med sin unga hustru och lille Ants.

Jag har hört att det en dag knackade på dörren hos Er, och där stod några främmande människor och sa, att de skulle bo där. Jag förstår, att Ni då fick lov att lämna ett rum till dem. Några dagar senare knackade det på dörren igen, och några andra stod där och krävde ett annat rum. Vad blev det kvar till Er själva till slut?

Hur är det för en gammal människa, som några år tidigare förlorat sin man och vars son har flytt med sin lilla familj, att i denna stora sorg och oro inte ha något privatliv alls. Nu gäller inga gamla levnadsregler.

Jag vet att Ni kallades till förhör hos KGB på Pagari tänav för att Morits flytt, men jag vet inte vad som hände där, bara att Ni efteråt var förändrad. Ni skrattade aldrig mer.

Jag vet att Er svärson dog i förtid för att han sålde medicin till alla sjuka, trots att han fått stränga order att bara sälja till "rättroende".

Naturligtvis förstår jag att det normala livet tar slut! Inget var ju längre människovärdigt!

"En est vill kunna stänga sin dörr, vill ha en meters avstånd till den människa han pratar med. Han behöver inte "känna" den han pratar med, det räcker med att han kan förnimma. Esten vill se, men inte hela tiden höra. Det är bl.a. det som skiljer esten från ryssen."

Så sa Õie en gång. Och hon vet, hon tvångsflyttades in i en 12kvm stor stuga med tre främmande ryssar och sin mamma i Sibirien.

 

 

Proua Anna Lowiisa. Jag frågade en man hur det var att leva i en kolchos. Hur det verkligen var. Han svarade så här:

Våren 1949 började tvångskollektiviseringen. Den byggde på "frivillighet".

Man gjorde så:

Först skickade man 21 000 estniska bönder och andra till Sibirien. Sedan sa man att alla jordbrukare fick välja: antingen anslöt man sig till kolchosen, vägrade man blev man ålagd att betala en synnerligen hög skatt, som nästan ingen kunde klara, eller skickades man till Sibirien. Nästan alla skrev då "frivilligt" ett brev, där man bad vänligen att få komma med i kolchosen. "Vill Ni vara vänlig att ta med mig.” Om man inte skrev detta brev, tvingades man att "frivilligt" skriva under ett annat brev, där man talade om att man ville till Sibirien. Skrev man inte under detta, tvingades man resa ändå.

De som stannade lämnade "frivilligt" allt hö, all säd och allt som jorden gav till kolchosen. Man lämnade nästan alla sina djur hästar, kor, får och höns. Man lämnade alla maskiner.  En kolchosarbetare fick för egen del behålla en ko, en gris, två får, kycklingar en hund och ½ ha jord. Allt annat ägdes hädanefter av staten.

"Frivilligt" arbetade man från soluppgång till solnedgång på kolchosen, sedan gick man hem för att sköta sitt eget! Det var ju livsviktigt, eftersom man inte fick någon lön för sitt kolchosarbete de första åren. Fick man något över på sin egen tomt var det absolut förbjudet att sälja det.

Leida, som ändå tog sig till Leningrad för att få några rubler för smöret som hon kunde undvara, ertappades, och blev dömd till 5 år i Sibirien. För lite smör! Nej, för att hon sålde sitt smör!

Det kunde hända (!) att man kunde få något lite i natura i lön. En husmor kunde få ta dammet som blev kvar när man malt mjöl. Men det räckte ju inte att leva på, så efter 2-3 år var svälten total i kollektivet. Hästen ramlade omkull, och kon orkade inte gå. I förtvivlan letade man grenar i skogen för att ge sina djur att äta.

Om någon inte orkade, eller av annan anledning inte gick till sitt arbete, omöjliggjordes den människans situation. Allt togs ifrån honom, vilket betydde att han självklart svalt ihjäl.

Den som hade någon som helst möjlighet flydde till staden och försökte att på något sätt skaffa sig ett viste.

Så började den estniska lantbefolkningens tragedi. Man lämnade landsbygden för att skaffa sig inkomst på något annat sätt, någon annanstans.

1953 dog Stalin. Och 1955-56 började man så smått tillåta folket på kolchoserna att tänka själva. Lite grand efter hand fick de börja sälja sina egna produkter. Det blev till och med så, att det fanns kolchoser som började löna sig, de hade duktiga ledare! De var duktiga på mygel, lögn, kriminalitet etc. alltså.

Behövde man en bil fick man lov att "kombinera". Det innebar att en intensiv byteshandel tog vid med varor stulna från kolchoser och andra arbetsplatser. Elektriska motorer gick det absolut inte att få tag i på ärligt sätt. Men genom att "kombinera" kunde man så småningom få köpa en till kolchosen. Detta gjorde, att det 1958-60 bildades nya rika kolchoser, där människor arbetade och fick lön för sitt arbete. De var inte så vanliga, men de fanns. I kolchosens butik fick bara de egna arbetarna handla. Hade man oturen att tillhöra en av de dåliga kolchoserna fick man inte mycket att äta. Så var det bara.

Det var redan för sent. Allt var slut. Den estniska kulturen var raserad. Man hade verkligen lyckats skapa "den nya människan". En egoistisk människa, som bara gjorde det som var nödvändigt, som aldrig var vänlig i onödan, och som alltid var beredd att stjäla. Att stjäla från staten var inget brott i folks medvetande. Det var självklart och applåderades. Att stjäla från en privatperson däremot var ett svårt brott.

1960 skedde en förändring. Då började man bygga nya bostäder i hela Sovjetunionen. Alla människor skulle bo likadant, i samma slags hus både i stan och på landet. Det var det sovjetiska "miljonprogrammet". Tyvärr förföll husen innan de var klara. Dålig betong, slarvigt arbete och undermåligt material förstörde även denna satsning. I Estland kallas dessa hus för Chrustjevka.

De gamla estniska byarna var borta. Allt förföll. Ingen hade någon möjlighet att reparera de hus som lämnades kvar.

Denne man, som berättade allt för mig ville verkligen få mig att förstå vad modernt slaveri är.

"För att man över huvud taget skulle få förflytta sig från den egna byn måste man ha pass. Det hade esterna. Men folken i Ryssland, Ukraina och Vitryssland fick inga pass. De måste för alltid stanna och leva sina liv i den by de befann sig. Det är äkta slaveri!!!"

Jag undrar, om jag nu börjar förstå hur ni levde. Kanske, men ändå inte. Det svåra är ju att tänka sig att ni alla varje dag, varje timme, varje minut levde i ett samhälle utan normala regler, utan den minsta trygghet.