.

Men Katri lämnade dem efter en stund. Hon bestämde sig för att gå. Inte någon särskild stans. Bara ut. Hon orkade inte med alla människors oro. Krig! Elände! Alltid var det något. När kriget började bestämde hon sig för att hon inte ville veta något. Hon ville leva. Ha det bra. Lära sig saker. Studera djur och natur. Kanske var det för mörkt. Skymningen hade redan börjat lägga sig över huset. Riktigt mörkt blev det inte i juni, men om hon gick in i skogen skulle det kännas bättre. Hon blev ensam med sina tankar. Hon måste komma underfund med vad hon ville. Hon tyckte att hon mest av allt var en naturmänniska. Hon ville leva nära naturen, växterna och åkrarna. Men mamma och pappa menade att hon måste studera vidare när skolan var slut nästa vår. Hur skulle hon ha tålamod att studera, att läsa en massa böcker, när hon bara ville vara ute.

Hon kom fram till stenen där hon hade suttit flera gånger förut. Alltid när hon tyckte att någon av de vuxna därhemma var orättvis mot henne, när någon i klassen sa något elakt, då gick hon hit. Till tänkestenen. En vanlig grå sten, bredvid en björk, en av få björkar i skogen. Grenarna hängde ner över stenen, och gav henne ett tak att sitta under. Hon kröp ihop. Suckade.

– Sitter du här?

Det var en mörk röst, men där var ingen människa. Hon såg sig omkring.

– Vem är du? Var är du?

– Jag är här, bakom granen. Jag säger till dig bara att du inte ska sova hemma i natt.

– Vad konstig du är. Varför ska jag inte sova hemma? Vem är du som kan säga så till mig?”

– Bry dig inte om vem jag är. Men gör som jag säger. Finns det någon du kan gå till?”

– Ja, det är klart, men jag förstår fortfarande inte varför.

Hon vände sig mot granen, men såg absolut inte någon. Det var bara den dova rösten som visade att någon fanns där. Hon vågade inte resa sig upp och titta bakom trädet. Hon var rädd för vad hon skulle se. Men kanske ändå… Vad var det här för konstigheter? Det här kan inte vara sant.

– Sitt där du. Gör som jag säger bara. För att du ska få leva länge och bli gammal.

Nu blev det ännu konstigare. Bli gammal. Hon var tonåring. Det var en evighet tills hon blev gammal. Och det tänkte hon verkligen bli. Men det ska hon väl inte bestämma nu! Men hon gav med sig. Egentligen visste hon inte varför.

– Ja, jag kan sova hos Maarit, men jag vet inte vad mamma och pappa säger. De vill att jag är hemma.

– Gå nu till Marit och kom tillbaka till stenen i morgon, så ses vi då igen.

Hon tittade stint på granen, och efter en stund såg hon en björns sträva bruna päls. Men ingen människa. Ingenstans. Kunde det vara björnen som talat till henne? Hon förstod inte vad som hänt, men gick tillbaka till Maarit, som lovade henne att sova kvar. Mamma och pappa sa inget särskilt heller när hon ringde. Hon sa inget om rösten till någon. Hon var rädd att de skulle tro att hon mist förståndet.

– Gör det du, sa mamma. Maarit är en fin flicka. Men kom inte hem för sent i morgon. Det finns mycket arbete att göra.

Maarit och Katri lade ut en madrass på golvet bredvid Maarits säng, och bäddade den. Som tur var fanns inte Juhan i huset, men hon frågade inget om honom. Allt var så komplicerat ändå.

– Tror du på att man kan höra röster i skogen? frågade Katri när de lagt sig ganska sent på kvällen.

– Nej vet du vad. Det räcker väl med det man ser. Vad går du och funderar på?

– Ingenting.”Katri vände sig mot väggen.

– God natt.

– God natt.

Följande morgon vaknade Katri tidigt. Det var alldeles tyst i Maarits hus. Alla sov tydligen fortfarande. Hon började känna sig dum. Antagligen hade hon drömt alltihop. Somnade hon på stenen?

Hon smög upp så tyst hon kunde för att inte väcka någon. Hittade ett papper och en penna bredvid telefonen och skrev ett meddelande till Maarit:

Jag ska bara hem ett tag. Vi hörs senare i dag. Tack! Katri.

Luften var klar. Sommardofterna fyllde henne när hon gick längs vägen. Det var tyst överallt. Ingen människa syntes till, men hon tänkte inte så mycket på det, ville bara hem och se att allt var bra därhemma. Det kändes konstigt att hon lydde den där rösten. Björnen… Eller vem det var.

Det var tyst på gården hemma. Pappa borde vara i stallet, men där var bara Bella. Hon klappade hästen och fortsatte in i huset. Ingen där! Hon ropade:

– Mamma, pappa!

När ingen svarade rusade hon upp för trappan in i föräldrarnas sovrum. Tomt! Sängen var inte bäddad, så de hade legat där, men var fanns de nu? Det var helt obegripligt. Ner för trappan igen! In i köket. Inga spår efter någon måltid.

Hon sprang ut. Stirrade vilt omkring sig. Letade igenom ladan och trädgården. Tomt. Tomt. Tänkte att hon måste springa till någon och fråga. Tårarna började sakta trilla nerför hennes kinder. Det blev svårt att andas, men hon måste få veta. Vem kunde veta? Närmaste granne var en ensam tant, Signe, hennes man hade dött några år tidigare. Det var en olycka med en tjur som hade blivit tokig eller arg och sprungit på honom, så han föll och slog sig i huvudet på en sten. Därefter levde hon ensam i sitt hus. Hon skötte sin ko och sitt grönsaksland. Tjuren hade slaktats och blivit till många goda middagar för henne, men så särskilt glad och lycklig var hon inte.

När Katri kom springande steg hon ut på trappan. Hon såg alldeles förtvivlad ut. Huvudsjalen satt på sned som om hon inte haft tid att sätta på den ordentligt. Den svarta yllekjolen med sitt mönstrade förkläde rörde sig i vinden.

– Vad är det nu? Var du inte hemma?

– Vad? Vad menar tant, var är de? Det är mamma och pappa som inte är hemma. Var är de?

– Kom in lilla barn, kom in så ska jag berätta. Signe vände sig om, gick in och satte sig vid köksbordet. Hon vred sina händer och hade svårt att tala.

– Tidigt i morse kom en bil, en lastbil med några män. Jag vaknade av billjudet. Här är det alltid så tyst på nätterna, att jag vaknar av varje litet ljud. Till och med småfåglarna väcker mig.

Katri var otålig. Varför var tant Signe så omständlig? Hennes ögon var svarta av oro.

– De stannade en halvtimme eller så, inne i huset. Sedan kom de ut med dina föräldrar. Så stuvades de in med några väskor och kördes bort. Jag vet inte vart. Men jag är rädd. En av männen hade en uniform på sig. De var militärer.

– Vad då? Militärer. Varför har de tagit mamma och pappa?

– Jag vet inte. Jag bara säger vad jag såg.

– Men vart kördes de? Kan jag hitta dem?

– Jag vet inte. Men cykla till Centrum och hör om någon vet något.

Hon hann inte säga varken tack eller adjö. Hon vände på klacken och sprang till cykeln som stod hemma på tomten där hon ställde den förut. Kastade sig upp på den och cyklade till torget. Där Kommunalkontoret och affärerna fanns.

Det var redan många andra där. Lika oroliga som hon själv. Alla dessa mörka ansikten. Och så hennes klasskamrat Peeter som skrek rakt ut.

– De är borta! Alla är borta!

Katri drog honom i armen för att han skulle se henne.

– Vad är det! Vet du inte? Det var massor av människor som togs härifrån. De stoppades in i lastbilar. Och så kördes de iväg. Fattar du? De är borta!

– Såg du mina föräldrar? Katri pressade fram orden. Såg du dem?

– Jag vet inte. Det var så många. Och alla såg likadana ut. De är borta!

Längre bort stod en kvinna och ropade åt henne.

– Jag såg dem. De var med.

Katri blev alldeles förtvivlad. En ilska hon aldrig känt tidigare blev henne övermäktig. Plötsligt förstod hon. Hon kastade sig på cykeln en gång till. Cyklade det fortaste hon kunde ut i skogen. Slängde ifrån sig cykeln och sprang den sista biten fram till tankestenen.  Sprang runt granen, den stora granen där ingen fanns kvar. Hon skrek ut i vildaste förtvivlan:

– Var är du? Vad har du gjort? Varför skulle jag gömma mig? Jag måste vara med mamma och pappa. Förstår du! Jag måste vara med dem. Nu vet jag ju ingenting. Varför lurade du mig?

Hon föll ner mot stenen. Kände inte om hon gjorde sig illa. Hon grät och kunde inte längre få fram ett enda ord. Och ingen svarade. Ingen dök upp. Rösten var borta. Han som lurat henne vågade inte komma fram och förklara sig.

Inte visste hon hur länge hon legat så över stenen. Men så småningom lugnade hon sig. Hon reste sig upp, skakade av sig gråten, satte sig på cykeln och cyklade hem till det tomma huset. Pappas hus.

Det var den 14 juni 1941. Den stora deportationens dag. Katris föräldrar var bara två av många tusen människor som denna dag packades in i trånga boskapsvagnar för att föras till slavläger i Sibirien. Många av dem kom aldrig fram, andra dog i lägren eller tillbringade många fruktansvärda år av sin korta livstid i det kalla, karga Sibirien, en annan verklighet än någon riktigt kan förstå, som aldrig varit där.

Jag lånade en annan bok på biblioteket som jag måste läsa först. Det är ett fjärrlån.
Deportationerna i Estland 1941 - ett försök att förklara tomheten i svenska och norska gymnasieböcker, skriven av Olev Ott, 2009.

Han skriver om att vi har diskuterat hur mycket vi lär ut i gymnasierna om kommunismens brott. Det är ur ett människorättsperspektiv naturligt att alla övergrepp och folkmord ska belysas och tydliggöras för medborgarna. Ja, och det är nödvändigt inte minst för dem som är ättlingar till de som flytt landet. Alldeles för många av dem skadades så av sina erfarenheter och har inte klarat av att ens nämna något om erfarenheterna för sina barn. Jag hörde talas om att två våra grannar, visste inte att deras respektive föräldrar kommit från Estland. Mannen var est och kvinnan var estlandssvensk, men de sa inget om det till varandra förrän efter flera år. Ants mamma ville inte berätta något heller, så vi har lagt ner mycken energi på att få veta så mycket som möjligt innan det är för sent. Tiden håller på att rinna ut, alla blir äldre, och många har redan hunnit dö.

Han skriver vidare: Det är en självklar demokratisk ansats i de europeiska ländernas läroplaner. Att vi ska lära eleverna om brotten mot mänskligheten under 1900 – talet. Trots detta har över femhundra akademiker och kulturarbetare i ett upprop i svenska tidningar protesterat mot detta självklara beslut.

Han går sedan igenom det historiska sammanhanget och skriver bl.a. om

1. Den första sovjetiska ockupationens deportationer. Den där min väninna Õie var en av de deporterade, och som jag ska återkomma om. … Målet för den sovjetiska makten var att neutralisera de grupper som kunde göra motstånd mot sovjetmakten eller försvaga införandet av den nya regimen i Estland. I början omfattade begreppet sovjetfientliga element bara den tidigare ledarstrukturen, t.ex. de som var regeringsmedlemmar, eller tillhörde den estniska domstolens kår och administration. Õies pappa var officer i frihetskriget, livsfarligt. Han sköts efter att Õie och hennes mamma klivit på tåget i Estland. Vi träffade en släkting, Nilla i Tallinn 1978, som varit i läger och vars man sköts direkt vid tågstationen i Tallinn. Hans brott: han hade arbetat på tingshuset på sommarlovet. … från januari till maj månad registrerades 37794 personer efter en politisk värdering .... Av de till sovjetiska fångläger deporterade människorna dog de flesta åren 1942 – 1944.

2. Den tyska ockupationen. Enligt den tyska säkerhetstjänstens fjärde årsrapport, arresterades från juli 1941 till juli 1942 18 893 individer, av dessa frisläpptes 7485, avrättades 5634 och 5627 sändes till koncentrationsläger. Enligt uppgift var … 70 % ester, 15 % ryssar och 12 % judar…. Det mest uppmärksammade är massakrerna på judar i koncentrationslägret i Klooga strax utanför Tallinn alldeles innan Röda Armén kommer.

Blå sjön.

Jag ska fortsätta att läsa boken. Men nu ska ni få ett snitt av en text jag skrev för ett tag sedan. Jag tror, att det bl.a. ger en bild av vardagslivet i Estland under friheten. Det handlar om Katri, tonåring i Väike Maarja.

Frukosten var god och efteråt skulle Katri hjälpa mamma med disken, som vanligt.

Pappa la ifrån sig besticken.

– Lilla Katri, du får följa mig till kvarnen i eftermiddag. Jag måste ta hand om rågen.

Och då kunde inte Katri protestera. Hon visste att det var viktigt, och att pappa behövde hennes hjälp, och så var det den bekymrade stämningen. Både mamma och pappa var ledsna och oroliga. Och det var ryssarnas fel, förstod hon. Vad hade de i deras land att göra? Att det var krig i Europa, det visste hon, men här i Maarja kunde man väl leva som vanligt, eller…?

För pappa var det en annan sak. Han levde i Estland då, när det var en provins i det stora ryska riket. När han började skolan fick man prata estniska och man lärde sig allt på ett estniskt vis, men sedan sa tsaren att nu skulle hela ryska imperiet bli ryskt. Nu skulle man lära sig ryska i skolorna över hela landet och det offentliga språket skulle vara ryska. Det var många som reagerade då. Folk började samlas för att förberedda sig för uppror, och en estnisk flagga tillverkades. Den var blå-svart-vit. Blå som himlen, svart som jorden och vit som den estniska själen. Första gången den visades var i Otepää längre söderut. Men det var länge sedan. I dag är i dag. De var en vanlig bondefamilj på den estländska landsbygden. Och sommarlovet hade just börjat.

– Hejdå mamma. Jag går till Maarit. Säg till pappa att jag kommer hem till lunch, så kan jag följa med till kvarnen sen.

Deras hus såg faktiskt ut just så som presidenten Päts hade tänkt sig att alla ester på landet skulle bo. Ett typhus kan man säga. Lagom stort för en bondfamilj med kök och vardagsrum där nere och sovrummen en trappa upp. Och en fönsterveranda mot skogen. Runt den fanns mammas speciella område: trädgården. Mamma var antroposof, det betyder att hon aldrig använde något konstigt i jorden, allt skulle vara så naturligt som möjligt. Några bikupor fanns också, och därför hade de alltid massor med bär och frukter.

Hon sprang förbi allt detta utan att tänka så mycket och fortsatte förbi nästa bondgård. En liten bit på de ensliga vägarna med de stora tallskogarna. Bakom där, långt in i skogen, där fanns det björnar. Riktiga, stora. Hon har inte träffat någon på nära håll, men skymtat har hon. Hon såg hur han vände sig om och såg på henne. Hon drog efter andan, och han vände sig snabbt bort igen och var försvunnen.

Utanför Maarits hus stod tant Irene och hängde tvätt. Det såg ut som om hon tvättat bort vintern. Bara tunga yllekläder och vinterjackor och mössor hängde hon upp. Hela klädsträcket fylldes.

– Vi får hoppas det inte kommer mer snö nu. Uj, uj vilken vinter vi har haft. Nej, jag bara skojade. Hej du lilla Katri. Du letar efter Maarit förstår jag.

– Är hon hemma?

– Du får titta efter själv. En sådan här dag har jag ingen kontroll. Men hon sa förut att hon väntar på dig.

Katri gick uppför trappan in i hallen. Där var lika mörkt inomhus som i alla gamla bondgårdar, och tunga ylledraperier hängde som gardiner runt fönstren. I vardagsrummet stod vävstolen, och där satt Maarit.

– Jag måste göra färdigt en bit på den här väven, sa hon. Jag lovade mamma att göra det för länge sen, men jag har inte haft någon lust. Det är så mycket med skolan.

Maarit vände på huvudet och ropade inåt huset:

– Juhan. Kan du komma ett tag.

Katri kände att hon rodnade. Tänk om Maarit visste. Hon såg Juhan med nya ögon för bara ett par veckor sedan. Gamle vane Juhan fick plötsligt något intressant över sig. Något spännande. Det var på en fest hos en kompis. Han var ju aldrig något särskilt förut. Blond, lång, lite rund och ganska kaxig. Men så tittade han på henne på något särskilt sätt, och hon blev blixtkär, ja, eller i alla fall kär. Och sen dess kunde hon inte vara riktigt naturlig tillsammans med honom. Men hon var ju ganska säker på att han tyckte om henne också.

– Jaså, vi har främmande, sa han när han kom in i rummet. Hur är det med dig då? Skönt att ha slutat, eller hur?

– Jo, det är det väl, men ännu bättre för dig, som slutat helt och hållet.

– Men jag ska börja läsa språk i Tartu till hösten. Det ska verkligen bli kul. Skönt att flytta hemifrån, säger han och plirar mot Katri. Jag kanske bara kommer hem några gånger då. Man måste ju vara med och festa också.

Vad skulle hon svara? Att hon tycker det ska bli tråkigt. Att hon kommer sakna honom, eller vad?

– Jaha, sa hon bara. Och kände sig olycklig och generad.

– Fast om det är något som drar här hemma, kan jag ju komma oftare, tillade Juhan.

Och så skrattade de alla tre. Det gillade Katri. Det kändes ner i tårna när man skrattade ihop. Och hon förstod att Juhan ville vara med henne.

– Ska vi åka och bada? Frågade Maarit.

– Ja! Jag åker hem och hämtar mina badgrejor. Vart ska vi?

– Vi tar någon av småsjöarna. Men det är nog inte så varmt ännu. Jag tar en termos med te med mig.

– Då tar jag några smörgåsar. Vänta på mig! Jag kommer snart.

Katri sprang hem, packade badkläder och smörgåsar, tog sin cykel och var snart tillbaka igen.

Så här ska hela sommaren vara, tänkte hon. Bara ledighet, sol och bad. Och så vara med Maarit och Juhan förstås. Nej inte bara ledighet, hon måste ju hjälpa till på gården.

Flickorna tävlade om att komma först fram till Blå sjön. De cyklade så fort att de nästan körde in i varandra.

Några underbara timmar badade de, lekt som småbarn och bara njöt. De brydde sig inte om de andra människorna runt den lilla insjön. Platsen var ändå stor och räckte till för många.

Till slut gick de upp ur vattnet, lade sig på badlakanen och solade. Då hörde de:

– Vet du vad som har hänt i Tallinn? Ryssarna har mördat min moster.

Det var en flicka som kom springande till sina vänner en bit bort. Med andan i halsen ropade hon ut sin ångest.

– Vad säger du? Hur gick det till? En solande flicka satte sig hastigt upp och såg med stora ögon på henne.

– Inget vet säkert, men de säger att hon bara gick på gatan när de började skjuta. Det var många fler som dog då.

– Ja, jag har hört att det är många som skickats iväg. Och i går var det några skolbarn som dött för att de kom för nära några röda soldater.

– Kom så hoppar vi i igen, sa Katri hastigt. Hon ville inte höra mer. Krig var inget för en 16-åring som var så kär som hon.