.

I går var Ants på klassfest. Det var de gamla klasskamraterna från första klass som träffades efter sextio år! Tänk er det! Och då såg han plötsligt något han inte hade en aning om, då, på den tiden. En av klassens sötaste flickor var estniska! Hon visste inte heller att han var est! Eller kanske kom de inte ihåg. Men de hade samma inställning till att först gå på svensk skola på dagen och sedan på kvällen gå på estnisk skola och på lördag gå till ortodoxa kyrkan och på sönda gå till den lutherska kyrkan. helt enkelt tröttsamt!

Och så har vi beställt biljetter till Rakvere Teater i dag. Vi ska se "Kaval-Ants ja Vanapagan", som alltså handlar om Listige Ants och Gammeldjävulen. En gammal sägen som handlar om just det som titeln antyder. "Men Ants" säger Gammeldjävulen "Du sa ju i går, att du ska börja arbeta i morgon!" "Ja, men i morgon är ju i morgon." svarade Kaval-Ants.



Och så ger teatern också "Kui Harry kohtas Sallyt". Just det, kommer ni ihåg filmen "När Harry träffade Sally"? Jag berättar mer när jag sett den.

Jag fick ett anonymt brev. Jag nämnde det tidigare, men nu ska jag kommentera hela brevet för att ni ska få en bild av hur fel det kan bli. Jag tar det mening för mening.

 

 

 

ESTLAND

Brevet: Från 1300-talet fram till 1561 stod Estlandunder tysk överhet. År 1561 erövrades Estland av Sverige. Det förblev svenskt till 1721 då det förlorades till Ryssland.

 

Min kommentar: Vintern 1220 var hela Estland under tyskt och danskt herravälde. Efter många strider. Därmed förlorade esterna sin frihet i sitt eget land för ganska exakt 700 år. 1227 var det tyskarna som hade hela landet. Här bör man skilja på Estland och Livland. Estland är den norra delen av nuvarande Estland, och Livland låg söder därom. Danskarna behöll det som i dag kallas Estland. Ett bondeuppror 1343-1346 i den danska delen förlorades av esterna och hela området tillföll den Tyska orden, och blev Livland, som lydde under den tysk-romerske kejsaren. Omkring 1500 infördes livegenskap, och böndernas dagsverken ökade till 3–6 dagar i veckan.

1561 gav sig ridderskapet och Tallinn åt Sverige, senare erövrade svenskarna också det gamla Livland, och vid freden i Brömsebro fick Sverige också den största ön Ösel.

Sverige förlorade Estland till Ryssland efter det stora Nordiska kriget 1721.

Brevet: Under den ryska tiden hade den estniska adeln enorm makt. Livegenskap rådde bland befolkningen ända fram till 1819, då livegenskapen avskaffades.

 

Min kommentar: NEJ!! Det finns ingen estnisk adel. Däremot lät tsar Peter de tyska adelsmännen ha kvar sina slott och herrgårdar eftersom hans tanke var att hela Ryssland skulle bli mer europeiskt. Det var esterna själva som var livegna i sitt eget land till 1819.

Brevet: Efter ryska revolutionen erövrades Estland av tyskarna.

 

Min kommentar: När esterna lyckats besegra ryssarna, var de tvungna att också strida mot tyskarna, och det stora slaget mot dem stod den 23 augusti 1919, vilket nu firas som segerdagen. Freden i Tartu undertecknades av ryssar och ester, inga tyskar.

Brevet: Efter Tysklands sammanbrott efter första världskriget förklarade sig Estland självständigt. Detta skedde 1920.

 

Min kommentar: Alltså: självständigheten hade inget med Tysklands sammanbrott att göra!

Brevet: Estland styrdes av en koalitionsregering fram till 1932.

 

Min kommentar: Det var 1934 som parlamentet upplöstes.

Brevet: Efter val 1932 blev det nationalsocialistiska Frihetskämparnas förbund största parti. Genom en folkomröstning lyckades man genomdriva en ny författning.

 

Min kommentar: Det var under den här tiden en världsdepression, inte att förglömma. Frihetskämparnas parti (som aldrig klassats som nationalsocialistiskt) förbjöds 1934, samtidigt med att parlamentet upplöstes. Ingen ny författning förrän 1938, då den röstades fram och Päts blev landets förste president.

Brevet: Den nya författningen stoppades av Bondepartiets ledare K. Päts genom en statskupp.

 

Min kommentar: Se ovan.

Brevet: Päts införde diktatur, som rådde fram till 1939, då Sovjet krävde och fick baser i Östersjön. Sovjet genomförde regeringsskifte, och den regering som tillträdde begärde och fick anslutning av Estland till Sovjet.

 

Min kommentar: 1. Den nya författningen röstades fram 1938.

2. 1939 undertecknade Molotov och Ribbentrop ett hemligt tillägg till sin pakt, vilket gav Sovjet rätt till de baltiska länderna och en del av Polen, d.v.s. Tyskland skulle inte lägga sig i vad Sovjet gjorde i detta onmråde. Själva ansåg esterna att de inte kunde stå emot en flera miljoner man stark armé, och alla tidigare samarbetsländer var upptagna av krig, så man hade inget val. På det sättet tvingade Stalin i september 1939 Estland att öppna sig för militärbaser för 25 000 man.

3. Den ”allmänna omröstning som föregick den egentliga ockupationen var allt annat än demokratisk. Röstresultatet var klart i förväg, och vår släkting Tanja berättade hur hon hämtades av beväpnade soldater för att gå och rösta. Hon röstade på ”Perse”(arsel), men det framkom inte av omröstningsredovisningen att någon röstat på arslet. Dessutom: Det sovjetiska ockupationsåret 1940–41 i Estland orsakade en befolkningsförlust på 60 000 människor.

Brevet: 1941 ockuperade Tyskland landet fram till 1944. De betydande nationalsocialistiska grupperna i Estland fick under denna tid en stark maktposition.

 

Min kommentar: Vilka? Vilka grupper? Vilka människor? Det fanns precis som i Sverige nazister i Estland, men de var inte så många. Dessutom var det Hitlers mening, att göra landet till en tysk lydstat och befolka landet med tyskar. Esterna skulle förflyttas därifrån.

Brevet: Sovjet återerövrade Estland 1944 och ett stort antal estländare flydde till Sverige och Tyskland.

 

Min kommentar: Ja, och till Amerika, Kanada och Australien. Tyskland var för många en mellanstation, därför att man väntade för länge med att fly. Man följde med fartygen med retirerande tyska soldater för at rädda sitt och familjens liv. Man visste vad som väntade efter ett år av sovjetiskt helvete.

Brevet: Estland har varit ett fritt demokratiskt land 1920-1932 (12 år) och en oavhängig diktatur mellan 1932 – 1939 (7 år)

 

Min kommentar: Estland var ett fritt demokratiskt land 1920 – 1934 (14 år) och en diktatur 1934 – 1938 (4 år). Hur man ska definiera åren 1938-1940 är lite oklart, det hölls allmänna val, men partierna var förbjudna, så man röstade på person.

Brevet: Estland har tillhört Sverige i ca 150 år och Ryssland (Sovjet) i drygt 200 år.

 

Min kommentar: Estland förlorade sin frihet på 1200-talet. Det har tillhört Sverige mellan åren 1561-1721 (160 år), Ryssland 1721-1920 (199 år) och Sovjet 1940-1941 och 1944-1991 (48 år).

Jag vet inte vad den anonyme brevskrivaren vill med detta brev. Men det är intressant med alla felaktigheter. Vad beror det på? Finns de här felen att läsa någonstans? Eller är det bara förvanskade historiefakta i någons eget huvud? Är det fler som tror detta? Det skulle jag gärna vilja veta.

För att förstå allt som hänt och händer i Estland började jag också läsa Anna Politkovskaja bok om Putins Ryssland. Den är verkligen värd att läsas. Livet i Putins Ryssland är så oerhört präglat av livet i Sovjetunionen. Och det hon skriver stämmer så väl överens med det som jag hört av esterna som levde i Sovjet.
"Det viktigaste jag lärde mig, det var att ljuga." säger de. Och jag kommer ihåg hur det var i början av den nya friheten, när så många levde kvar i det gamla tänkesättet. Sverigeesten som fick tillbaka en sjötomt, och planerade för att bygga båtar där. Han satsade en hel del pengar och anställde män från orten. Han litade på dem, och lät dem arbeta lite för länge utan kontroll. När han så äntligen reste över fick han veta, att inga leveranser av material hade kommit, men alla anställda körde Mercedes.

Eller prästen som tog emot en gåva till de fattiga, och behöll allt själv. Visst, vi är inte heller alltid ärliga, men det här var så klumpigt gjort.

Eller den mannen som skrev på ett avtal, och när vi hade lämnat rummet rev han sönder det: ”Ett papper betyder inget.” Det fick vi höra senare av ett ögonvittne.

Det var så det gick till i Sovjetunionen, och det är så det fortfarande ofta går till i dagens Ryssland enligt Politkovskaja.

Den nuvarande ÖB:n i Estland, Ants Laaneots var tvungen att lära sig vanlig humanitet. Han Var för andra gången Generalstabschef för de estniska försvarsstyrkorna 1997 – 1999, men dåvarande ÖB som levt sitt liv i USA och i USA:s armé var tvungen att skicka honom till USA för att lära sig av med den pennalism som han lärt sig som helt naturlig. Han tog examen vid NATO:s försvarsskola i Rom 1998. Politkovskaja berättar att soldaterna är officerarnas slavar, egendom. De kan få vilken behandling som helst, inget händer. Jo, det finns mödrar som reagerat, men det gör tydligen ingen skillnad. De kan till och med säljas som slavar. För mat och logi kan de tvingas att arbeta med vad som helst hos någon som betalar officeren bra. Bygga hus eller reparera ett hus, eller vad som helst.

Min uppfattning är, att det håller på att bli bättre i Estland även när det gäller hederlighet gentemot utlandsester. De hade ju den uppfattningen, att alla levde i ett överflöd bara för att de flytt från Sovjet. Trots att Sovjet berättade för dem att folk levde i en fruktansvärd fattigdom i andra länder. När Anne kom till oss i början på 1990-talet, då fick hon veta innan hon reste, att de hon såg när hon kom in i hamnen i Stockholm, det var bara kulisser. Bakom dem låg barnen och grät av hunger och poliserna slog dem med batonger.

!988 eller 1989 var det ett nyårsprogram i Sovjets TV, då visade de också bilder från utlandet. Från Sverige fick man se försäljarna på Drottninggatan, och det sades, att så satt alla svenskar och sålde vad de kunde av sina tillhörigheter för att få råd till mat, och i Paris visades luffarna som bodde under broarna som om alla fransmän levde så.

Jag blir nog lite deppad av att läsa de här böckerna, det var ju bara någon vecka sedan jag läste om Litvinenkos död också. ”En dissidents död”.

Så jag tänkte att jag bryter av med en bok av den estniska författaren Jaan Kaplinski. ”Ögat” en kortroman.

 

Vilken bok! Så svår att beskriva. En man ”I” har kommit underfund om att någon betraktar honom. Han kallar det Ögat. Han berättar det för en god vän, berättaren. De diskuterar vad det är, och kommer fram till att det är Gud. Eller en gud.

 

 

 

 

Bilden från Kalevala.

 

Ja, nu har jag läst ut boken om hur Sverige tog emot de estniska (och lettiska och finska) flyktingarna. Den drivande kraften från början var USA, som ville att Sverige skulle ta emot intellektuella ester. Och då tänker jag, att USA ändå måste ha vetat att Sovjet först av allt förintade den ryska intelligentian. Om man var medveten om vad som hänt i Sovjet, om den otroliga grymheten, hur kunde man då lämna ut de baltiska länderna efter kriget? Små länder är ointressanta, eller?

Men jag ser också framför mig hur Tanja sitter där på sargen på den lilla båten med Vello i sin famn. Hon sitter still, vågar inte röra sig. Det är många andra där. Genom mörker, vågor och med faran att de ska bli upptäckta hela tiden. Hjärtat i halsgropen stämmer inte riktigt. Det är värre, mycket värre.
Jag har inte hört hur hennes föräldrar, Ants mormor och morfar, kom, bara att de kom ungefär samtidigt till samma hamn. Båda snart 60 år. De kom olika dagar, så antagligen fick de inte plats i samma båt. I Pärnu var de ett känt par. Han var rektor och hon var lärare. På den ryska tiden när Jelena var ung, då fick unga estniska kvinnor inte studera om de inte valde att bli lärare. De fick fyra barn, tre flickor först och sedan en pojke. Och jag har hört så många fina historier om dem.
Första gången jag träffade Babu, Ants mormor, var 1964, då var hennes man död sedan länge, och hon kom på besök tillsammans med sin syster, som kommit till Sverige via Tyskland. De satt i soffan framför mig, och synade mig och diskuterade mig på ett för mig helt främmande språk. Men jag såg att det inte var några ovänliga saker de sa.
Olga, systern, flydde tillsammans med Eslands metropolit med Moero, ett av de sista fartygen som lämnade Tallinn. Med en annan båt än den Ants och hans föräldrar lyckades komma ombord på, Nordstern. Hon har berättat att vid ett tillfälle när hon satt på toaletten på fartyget blev de angripna av bombflyg. Hon var alldeles förtvivlad, men satte sin tillit till den Gud hon trodde på och ropade: "Men Gud! Du kan väl inte låta mig dör nu! Nu när jag sitter på toaletten!" Och Gud lät henne överleva.

50 år senare, 1994, gjorde vi en resa tillbaka till Tallinn. Vi steg iland i staden på just femtioårsdagen av flykten. Och vi var inte ensamma. Det var många gamla Sverigeester med på den båten, Estonia. Många av dem kom inte tillbaka, de följde Estonia i djupet. De flydde 1944 och fick femtio år till att leva.

 

Jag tror också att jag verkligen har fått svar på min undran om hur det kom sig att alla ester klassades som fascister. Det var den kommunistiska tidningen Ny Dag, som fick order från Moskva om vad som skulle skrivas. Och så spreds den märkliga uppgiften. Jovisst, det fanns både fascister, nazister och även kommunister i Estland på den här tiden. Men det fanns det ju i hela Europa, och även i Sverige. Och vi kan faktiskt jämföra detta med dagens israeliska påståenden att alla svenskar är nazister, på grund av Aftonbladets artikel (påståenden) om att palestinska organ säljs av israeler. Så snabbt klassas en hel nation.

I tidningar och radio i dag talas det om Arctic Sea, både i Sverige, Estland, Ryssland och kanske ännu fler länder...
En kapning i Östersjön är naturligtvis intressant, och en aning otrolig. Vem har intresse av att göra Östersjön till ett farligt innanhav?

Våra östeuropeiska gäster har en mycket bestämd uppfattning att det absolut aldrig tidigare har hänt att rysk militär någonsin hjälpt till vid en civil olycka. Och de har ju levt med det ryska systemet i femtio år.


Den ryska tidninge Ria Novosty namnger kaparna. De heter: Aleksei Andrusin, Jevgeni Mironov, Dmitri Bartenev, Igor Borissov, Vitali Lepin, Aleksei Bulejev, Andrei Lunev och Dmitris Savinf. Det intressanta är, att inget av dessa namn är estniskt. Alla låter typiskt ryska.

Först sa man ju att de flesta var ester, men i dag meddelar Ryssland att två är ryska medborgare, en är estnisk medborgare, resten är statslösa.

Varför är det Ryssland som tar hand om fartyget? Det ägs inte av Ryssland, rederiet är inte ryskt och försäkringsbolaget är inte ryskt. Ändå förs fartyget till en rysk Svartahavshamn.
Ingen annan har släppts ombord efter att Ryssland tog hand om det.

Det här är en intressant händelse, som kanske någon gång kan få en förklaring.

I närheten av världsomseglaren A J Krusensterns (1770-1846) herrgård finns en gammal, vacker egendom med flera omålade trähus och en stor sommaräng med vilda blommor i lysande fäger och en lada där Annikas får bor på natten. På dagarna är de ute på ängen, som Annika och Madis röjt.


Fåren är de sista av Virumaasort, det bruna fåret. Annika tänker sig att vi gör varsin kjol enligt traditionell stil med just den bruna färgen, som man använde förr i tiden. Vi får väl se...

Av träden och buskar som låg på marken gjorde hon en risgärdsgård, som varit vanlig här i Sverige också.



Det här är den första delen, som blev fel. Typist att det är den vi fotograferat. Först lägger man riset och sedan grenar och smala stammar åt samma håll. Den "rätta" gärdsgårn är mycket vacker och fåren kan inte ta sig över den eller den mindre vackra.

På ängen finns också mellanstora stenar. Några ligger i båtform, andra ligger för sig själva, men är karvade. Hon har inte fått någon att fastställa vad det betyder, men det hon fått veta, det är att stenarna kommer från istiden (Estland har naturligt nästan bara kalksten) och från norra Sverige!




Här ligger bostadshusen bakom ängen med blommor och högt gräs. Hon måste få någon snäll bonde att komma och ta hand om höet, det brukar gå bra.

Grönskslandet tog vi ingen bild av, men hon berättade, att hon måste vakta det noga. Det finns människor, som bara går in och tar det de behöver. Då tar hon en kvast och skriker åt dem att det är henes, och de springer iväg. (Precis som Oksanen berättade i sin bok att hennes mamma gjorde på 60-talet) När frun i huset närmast dog, då blev hon tvungen att vakta de grönsakerna också.

Ja, ja,det känns lite att man längtar tillbaka, men vi har ju barn och barnbarn som drar här också!

Jo, lite bättre gick det i dag. Vi pratade bl.a. om bronssoldaten, och Hanno berättade att 1965 var han i Kaliningrad, och där hade man staplat gravstenar från en kyrkogård i en enorm hög över varandra till en stapel (området var ju OstPreussen tidigare, så gravarna var tyska). Högst upp satte man den röda stjärnan. Detta var symbolen för Sovjets seger över tyskarna. Alltså apropå att Ryssland anser att man inte får störa en kyrkogård, och rusar in i riksdagen och kräver regeringens avgång när det händer.(Tallinn 2007) Jag frågade också, om man läste obligatorisk ryska i skolan i Ungern också. Jo, sista året i grundskolan och hela gymnasiet, men det var ibland svårt att hitta lärare i ryska, så Tjaba läste inte så mycket ryska att han kunde tala, och tydligen inte Agnes heller. Men högskolan låg ju i Leningrad, så alla var ju tvungna att snabbt lära sig ryska där. Och det var få från randstaterna som verkligen kunde ryska när de kom, eftersom "alla" hatade det språket. Ja, det var ett omtumlande dygn. Fantastiskt att umgås så nära med människor man inte träffat tidigare.

Det är kväll, våra ungerska gäster har lagt sig. Vi andra tittar på Gerd Kanter på diskustävlingen. Jo, jag skulle bara säga: försök att diskutera när 1. jag talar svenska och lite estniska 2. Ants talar svenska och estniska 3. Hanno talar estniska och ryska 4. Tjaba (det låter så, men stavas väl på något annat sätt) talar ryska och ungerska 5. Agnes talar ungerska. Man kan säga att det är knepigt att hålla en diskussion flytande med eviga översättningar. Men det är himla trevligt i alla fall. Positiva och glada människor!



Våra gäster i Sigtuna.     
I Ungern var "Tjaba" direktör för en spritfabrik och Agnes var specialist på liköravdelningen

Nu åkte Ants iväg för att möta våra gäster. Det är Hanno och en kurskamrat från Leningrad med fru. De båda männen läste till spritingenjörer i Leningrad på slutet av 50-talet och början av 60-talet. Hanno valde att läsa till ett yrke som var helt ofarligt, okontroversiellt. Isället för det han ville läsa. Det han brinner för. Historia, som var ett känsligt ämne och under stark kontroll från staten. Istället kan han allt om sprit och sprittillverkning. Hur det var att leva i Leningrad? Hanno vill inte berätta det, men Malle har antytt att den studentlägenhet han delade med många andra studenter var ... oren. Många visste inte hur en toalett användes. Det ska i alla fall bli väldigt intressant att träffa våra gäster och höra vad de berättar om livet i Sovjetunionen, och Ungern naturligtvis. Apropå känsligt och kontroversiellt: Den födelsedagspresent som Malles bekanta blev gladast för var en sångbok. Alla sångböcker med estniska sånger var förbjudna, så Malle satt och skrev ner de sånger hon kunde för hand i en skrivbok. Hon har berättat att på det apotek hon arbetade fanns en annan anställd (KGB?) som kontrollerade att ingen lyssnade på förbjuden musik. Hörde hon något misstänkt, kom hon inrusande och stängde av. Så är det inte nu.

Nu har jag börjat läsa Carl Göran Andrae: Sverige och den stora flykten från Estland 1943 - 1944. Acta Academiae Regiae Gustavi Adolphi 2004, och då kommer jag att tänka på vad jag själv hört.

Arvo och Liidia Mägi berättade bl.a. om hur de stoppade in en klubba i munnen på lille Jukko för att han skulle vara tyst när de låg gömda i buskarna och väntade på att komma vidare.

Jag minns att Tanja berättade om hur hon satt i den lilla båten på havet, genomvåt, nedkyld, livrädd och väntande. De möttes utanför Slite av en båt och lotsades in i hamnen. Hon var oerhört kissnödig. Det fanns inga möjligheter att ordna sådant på den lilla båten. Då fick hon gå i land, sätta sig bakom en buske under uppsikt av en soldat med gevär!

Eller... Nej, jag ska samla allt och berätta det i ett sammanhang. Men de värsta, och det som gör mig så generad, det är att alla avlusades. Jag tänker på Ants morfar, rektorn för en skola i Pärnu, en man med stil. Han blev avlusad i Sverige! Men, krig är krig.

Nu ska jag berätta precis som det var. Jag har läst det i en fullständigt tillförlitlig bok.  Jag hoppas jag återger det rätt.

När Vanaisa skapade världen, gjorde han så, att de få människorna levde inom ett mindre område, som efter en tid visade sig bli för litet. Det räckte inte till. Vanaisa funderade på vad han skulle göra, sedan sa han:
I morgon klockan sex ska ni alla vara här, då ska jag dela ut nya områden till er. Påföljande morgon vaknade esterna tidigt, och bestämde sig för att gå till Vanaisa. Varför skulle de vänta? När de kom blev Vanaisa nöjd, och de väntade tillsammans på de övriga. Som kom sent. De hade svårt att passa tiden. Vanaisa såg förgrymmat på dem, och sedan sa han: Esterna får det här fina området för att de kom i tid, och de får också mitt språk. Sedan delade han ut resten till de övriga folken.

Så nu förstår ni, att esterna verkligen har ett fantastiskt land.

Men det är alldeles för litet. Och har alltid haft stora grannar. Och det är alltså det som är problemet. Och det är just vad Ulf Larsson skriver i sin bok. Sverige vågade inte ha för intimt samarbete med det nya landet på grund av närheten till Sovjet. England försökte få Sverige att skriva på ett samarbetsavtal, men det innebar ju att Sverige måste ingripa militärt vid ett angrepp från Ryssland, och man resonerade just så: att det var otänkbart att Ryssland inte skulle vilja ha tillbaka de fina och mestadels isfria hamnarna i Estland.
I freden i Tartu 1920 skrev Ryssland under att de aldrig i evig tid skulle ha några anspråk på landet. Då undrar jag: Var det någon som trodde på det?
Och redan 1924 var det ett kommunistiskt kuppförsök. 4 år. Är det evig tid? Det är som när Anna frågade mig, när hon var liten: "På din "snart" eller min "snart"?"  När jag lovade komma snart.

Svenskarna hade inte heller något riktigt förtroende för de nya makthavarna i Estland. De trodde inte på deras kapacitet. Och det var många regeringsombildningar. Alla har sina egna drömmar när man strider för att befria sig.
En som de ändå såg som en bra man, det var de estniska socialdemokraternas ledare: August Rei. Men. han blev regeringsledamot 1938, vice utrikesminister, enligt egen utsago: opolitisk. I den regering, som svenskarna dömde ut. De såg Estland som en ren diktatur. Och efter att ha samarbetat och diskuterat med A. Rei i flera år, ignorerades han fullständigt när han kom som flykting till Sverige 1944. Det smärtar mig.

Så många tankar som rusar genom huvudet när man sitter här i Sverige.
På radion talar de nu om att Ryssland skapar en "historiekommission" som ska se till att ingen sprider fel historia om det stora landet. De säger att i Baltikum gör man det. Att det är lätt för små länder att känna sig som offer.
Om det är fel, måste någon tala om för mig vad ett offer egentligen är, jag måste ha missförstått ordet. Om landet förlorar hela sin identitet och man gör allt för att ge befolkningen en ny, med nytt språk, nya vanor och nya adresser i Sibirien. Jag har aldrig hört att någon frivilligt rest till det iskalla området för att dö av svält. Men enligt den finlandssvenske docenten vid Åbo(?) universitet Beckman var det av omtanke man skickade just esterna dit. För att skydda dem mot bl.a. Skogsbröderna.
Skogsbröderna var dels en grupp som förde gerillakrig mot ockupanten, dels sådana som gömde sig i skogarna för att överleva.
Jag har träffat personligen en skogsbroder, Peep Kärp, som då efter 1956 bodde i Rakvere, och var känd som den som inte var rädd för någonting. Han hade stått öga mot öga mot ondskan. Han var en skogsbroder, som gömde sig. Under frihetstiden var han journalist, och den gruppen var bland de första som deporterades. Han klarade sig i skogarna i flera år, men en dag blev han avslöjad. Han låg och sov i en lada, när han hörde dem komma in och han visste att nu var det slut. Han kom så småningom till samma hårda läger som Hannos pappa, Rein. Han var dömd för att han hade varit domstolssekreterare under frihetstiden. Rein blev mycket sjuk, och någon sjukvård fanns inte. Dessutom var det totalt förbjudet att hjälpa en sjuk i lägret. Men det gjorde Peep Kärp i alla fall. Det gjorde att Rein överlevde. Han kom hem på bår.
Kan man tänka sig att det var maktens omtanke allt detta? Var de offer för något?

Egentligen hade jag tänkt skriva om böckerna jag just läst. Raimo Raags bok om hur ett folk som börjar känna att det kanske finns ett nytt liv för dem, utan främmande herrar, hur de samlar sig och förbereder sig för att klarar sig själva. Detta var i slutet på 1800-talet, och hur de sedan ständigt arbetar för att få ett helt gemensamt språk. Han beskriver detta in i detalj och på ett så intressant sätt, att man måste sträckläsa den tjocka boken. Och så boken om hur de svenska socialdemokraterna uppfattar de nya staterna och hur de följer utvecklingen under den fria tiden och in i kriget. Socialdemokraterna var i regeringsställning under den största tiden, och därför blir det viktigt.

Ett folk började vandringen bort från Uralbergen för cirka åtta tusen år sedan. De är nomader och livnär sig på jakt och fiske. Efter cirka två tusen år närmar de sig Västerhavet / Östersjön, där de blir kvar. Och de har verkligen hittat ett fantastiskt område. När de börjar ägna sig åt jordbruk visar det sig att det är mycket goda jordar, och dessutom har de ju havet med mycket fisk. De lever där. Lever helt enkelt. Men området ligger för bra. Och det blir deras olycka. Deras frihet slutar på 1200-talet när danskarna kommer. Och esterna blir en andra rangens folk i sitt eget område. Lite bättre blev det under svenskarna. Plötsligt hade esterna samma rätt i domstolen som maktens folk. Men det försvann. Tsar Peter tog bort möjligheten efter det stora nordiska kriget och han tyckte ju också att Ryssland skulle bli lite mer europeiskt, så han lät baronerna från Tyskland och några grevar från Sverige ha kvar sina gods. Och esten blev en obetydlig, arbetande varelse igen. Han ägdes av godsen.

Nu måste jag laga mat. Vi har besök av två unga släktingar från Estland, och de vill äta!!

Ja, nu är jag i Sverige igen. Det var svårt att lämna Estland den här gången, eftersom jag vet, att när vi kommer tillbaka är sommaren definitivt slut. Men jag vet också, att hösten är otroligt vacker. Vad jag missade i år var också storkarna på vår tomt. När bönderna tar hand om sin säd, då kommer storkarna så nära, och förra året var de till och med på vår tomt. I år var alla gamla storkbon bebodda, det var de inte förra året. Förhoppningsvis betyder det att storkstammen inte är i fara i Estland.
 Annika berättade för resten att Estland kallas "sjöfåglarnas land". Det hade jag aldrig hört. Men jag har däremot sett en massa sjöfåglar. Förra hösten var himlen fylld av gässen och deras läten. Plog efter plog fyllde himlen. Det var helt fantastiskt.
Just nu läser jag en bok av Ulf Larsson:  "Socialdemokratin och Baltikum under mellankrigstiden", utgiven av  Acta Universitatis Stockholmiensis, Studia Baltica Stockholmiensa. Mycket intressant, men det finns frågar att ställa. Jag ska ta och fråga den allvetande Raimo.

Någon gång i mitten av 90-talet skulle vi till Tartu. Det var vårt första besök där, och det kändes spännande. Jag var bl.a. nyfiken på Gustav II Adolf statyn. På vägen dit stannade vi vid en vägkrog för att äta lite. Vi hade väl haft för bråttom iväg förstås och glömt att äta. Det var en solig vårdag, men vi gick in i den mörka lokalen. Ett gammalt posthus var ombyggt till restaurang, med de sedvanliga stabila trämöblerna och de mörka gardinerna framför de små fönstren. Vi beställde fläskstek med pommes frites, som smakade riktigt bra.  När vi ätit färdigt och reste oss, kom en man fram till oss. Det visade sig vara ägaren. Han ville prata lite när han hörde att vi kom utifrån världen. Bland annat berättade han detta:

Hans pappa bodde i huset vi kunde se i backen. Det var september 1944 och tyskarna retirerade. Pappan såg en tysk soldat närma sig när han stod med sin häst på gården.
"Får jag köpa din häst!" ropade den tyske soldaten. "Fort! Hur mycket ska du ha?"
"Jag kan inte vara utan den. Det går inte!"
"Men jag betalar det du vill ha! Säg bara! Jag måste till Tallinn"
"Jag måste ha min häst!"
"Kör oss dit istället då! Vi betalar bra. Men fort!"
Så blev det. Han körde dem till Tallinn och de kom ut ur landet.

När han efter några dagar kom tillbaka hem, möttes han av sovjeterna. En sovjetsoldat kom fram till honom.
"Jag vet vad du gjort."
Han sköt hästen.
Pappan skickades till Sibirien där han dog.

Jag måste bara berätta, att Malle är bättre på sydestniska än på riksspråket, (Hon växte upp i Tallinn, men somrarna tiillbringade hon hos mormor i Valga, i södra Estland) och nu har hon förstått, att jag tycker det är så roligt när hon säger något på dialekt. Och i kväll bjöd hon på en typisk sydestnisk mycket god rätt med potatis, lök, dill och ägg. Inte alls rösti, men väldigt gott. Kanske får ni det när ni kommer på besök.
Hanno tittade in just och sa, att Malle ska leta fram fler sydestniska recept ur minnet och bjuda oss på!

Nu ska jag förklara mitt intresse för sydestniskan. Jag har just läst Raimo Raags bok: Från allmogemål till nationalspråk. Det är en bok som skulle kunna vara tung att läsa. Men tvärtom! Den är skriven på en flytande svenska. Den är dessutom spännande. Och jag har läst den från pärm till pärm. Man kan läsa den även om man inte är specialintresserad av hur det gick till när man samlade ihop flera olika diaekter till ett nationalspråk. Numera handlar det mer om att parera alla utländska ord, så att estniskan inte försvinner.
Förra våren var vi med på Wiedemannskonferensen i Väike Maarja. Där var också bl.a. Raimo och Virve Raag. Jättetrevligt! Raimo talade om "Det kungliga svenska språket". Och en tysk språkman, jag har glömt hans namn, talade om att han oroas över att det tyska språket håller på att försvinna. Engelskan tar över allt mer. På universiteten skrivs allt fler avhandlingar på engelska. Visst känner vi igen det från Sverige också.
Jag arbetade under en kort period på ett telekombolag: Glocalnet. När jag började där år 1999 var företagets språk engelska, men det berodde på att det var så många utländska medborgare anställda. Ändå var det märkligt att tala ett annat språk än svenska i ett svenskt företag i Sverige. Redan efter ett par år övergick man dock till att tala svenska. Det var skönt.

Jag ska tala mer om Raimos bok senare.

2009-08-10

Det blev kulturhistoria. Annika är finlandssvenska och specialist på allmogefår. Hon har själv några på gården i Kiltsi, äkta Võrumaa-får med den bruna ullen, som hon sedan bereder själv. Hon kardar och spinner och stickar vantar i de speciella gamla mönster som nyligen samlats in. I augusti ska hon resa till Archangelsk för att lära kvinnor där att spinna.

Madis är uppväxt i Estland under sovjettiden. Han har läst historia som man gjorde på den tiden. Historielärarna hade ju problem. Ibland vågade de säga sanningen, men fick genast ta tillbaka det.  Han kunde också ge exempel på att många ryssar i Estland inte visste (och inte vet) vad Estland är. Själv minns jag att det sades i nyheter i Ryssland under bronsbråket att: ”Nu måste vi vara beredda, esterna rustar för att angripa Ryssland." Estland är inte ens en liten mus i förhållande till Ryssland, inte ens en liten myra.
Madis sa också att många ryssar inte heller egentligen vet vad Nato är. Nato är bara något farligt och de är upplärda att Nato ska döda dem. Det de "vet" är att Ryssland är ett fredsälskande föregångsland.

Jag funderar ofta på ordet nationalism. Det är ett negativt ord. Många menar att esternaär nationalistiska, och det menar jag också, men ändå menar vi inte samma sak.

I NE står det:

nationalism (fr. nationalisme, av nation), tankesystem som utgår från att det finns en speciell grupp, nationen, med vissa karakteristika, att de med nationen förknippade värdena och intressena är viktigare än andra kollektiva värden och intressen och att förverkligandet av nationens intressen förutsätter största möjliga politiska oberoende. Det sistnämnda antas i sin tur bara kunna uppnås genom kontroll av ett territorium, företrädesvis en suverän stat.

Om man översätter det till Estland, handlar det bara om att esternas kultur och sätt att leva skiljer sig på många viktiga punkter från det som finns i Ryssland. Den historia som lärs ut i det fria Estland t.ex. överensstämmer med den som lärs ut i övriga EU. I Ryssland däremot ska alla historielärare vara ryssar för att inte en förfalskad (d.v.s. vår) historia ska spridas i landet.

En väninna, som numera är död, Õie, sa att en est vill ha ett eget område runt sig, medan ryssen kan stå fysiskt hur nära andra människor som helst. Det lärde hon sig i Sibirien. Och det handlar också om andra stora skillnader i det dagliga livet som gör att esterna måste få vara en fri nation.  De vill inte erövra några andra folk.

Jag reagerade oerhört starkt när Harry Schein i en kolumn någon gång på 1990-talet menade att det han såg av inspelningen på "den sjungande revolutionen" (Ni minns när esterna samlades på Sångfestivalplatsen i Tallinn och sjöng sig till frihet istället för att använda vapen.)  skrämde honom och gjorde att han kom ihåg sin barndoms (nazistiska) Österrike.
Jag önskar istället att jag varit med på sångfestivalplatsen i Tallinn. Jag skulle velat stå där och sjunga tillsammans med de andra alla estniska sånger. Det var sådan styrka i sången, sådan frihetslängtan.

Hade ingen sett hur Estland såg ut 1940? Ett rent europeiskt samhälle med butiker fyllda med varor och människor som kunde skratta och le? Bostäder i funkisstil och rent och snyggt. 1988 var allt förfallet. Både hus och människor. Nästan allt som byggts upp under tjugo år av frihet var raserat. För mig är det helt absurt att någon överhuvudtaget kan tro att frihetskampen handlade om något annat än just frihet.

Vi träffade Tallinns vice stadsarkitekt när vi besökte Estland 1978. Man höll på att renovera hus i Tallins Gamla Stan inför seglingsolympiaden 1980. Han sa: "Kom tillbaka 1981 och ni ska se att allt börjat förfalla igen."

Hur måste det inte kännas att slippa stå i köer för att få något att äta, som de gjorde under hela ockupationen?  Att se att det finns varor i butikerna. "Ni kommer bara hit för att titta på våra tomma hyllor." sa en expedit till oss 1978.

När vi gick in genom den gnisslande fallfärdiga porten i Annes hus i Tallinn den gången och gick upp för de slitna, trasiga och smutsiga trapporna till hennes lägenhet, och kom ihåg bilderna från de böcker som fanns i min svärmors hem i Stockholm om arkitekturen i det fria Estland, var jag nästan gråtfärdig. Detta var något helt annat. Och när Ülo tog oss till valutabutiken, den enda affär där det fanns varor, och blev så föraktfullt behandlad av expediten, ungefär som den svarte mannen i det vita Sydafrika. "Endast kommunister eller turister", kunde det ha stått utanför affären.

I det gamla hyreshuset med den trista omgivningen satt vi länge och pratade. Även denna kväll var magisk. Och när vi sent omsider lämnande familjen i Vao avslutade vi med att skriva i den finaste gästbok jag sett. En handgjord bok med läderpärm.

08.08.2009 -lisainfo-: Simuna kiriku oreli sisseõnnistamisest möödub 120 aastat. Oreli sünnipäeva tähistatakse Simuna kirikus 8. augustil: 16.00 - tänujumalateenistus 18.00 - "Gustav Normann ja tema orelid". Ettekandja Toomas Mäeväli Pärast ettekannet Tartu ülikooli Viljandi kultuuriakadeemia õppejõu Aaro Tetsmanni orelikontsert.

Så stod det på nätet, och vi bestämde oss för att åka till Simona och fira kyrkoorgelns 120-årsdag. Först skulle vi alltså lyssna på ett föredrag om den förste estniske orgelbyggaren av Toomas Mäeväli och sedan skulle Tartu Universitets kulturakademis lärare Aaro Tetsmanni spela på orgeln.
 Simona kyrka är traktens största. Den byggdes på 1300-talet när människor tvingades att döpas, men tillbyggdes på 1800-talet när den tyska adeln ägde alla herrgårdar och esterna var slavar på deras gårdar. Ja, slaveriet avskaffades först på 1800-taleti Estland. Och det märkliga var att det var tyska adelsmän som hade makten i den här delen av tsarens Ryssland. Det byggde på Peter den stores idé om att Ryssland skulle bli mer europeiskt.

Fortfarande sken solen. Klockan var bara halv sex när vi hoppade in i bilen. Och som vanligt var det omväxlande vyer. Vi körde förbi gamla, halvt raserade hus och lador, gamla hus som fortfarande fungerade och nyrenoverade ståtliga hus och så dessa trista, stora, grå, smutsiga kolchosbyggnader. Men det var mycket värre i början på 90-talet. Då fanns det många fler raserade hus och inte ett enda nyrenoverat. man kan tycka att bankerna haft bråttom med utlåningen, men hade inte finanskrisen kommit... Människor behöver omges med ordentliga, hela och fungerande hus för att må bra.

Vi kom fram till kyrkan några minuter före sex, redan stod många på kyrkoplanen och samtalade. Det såg så trevligt ut.

 Men. Bara ett litet stycke in var det en liten grupp som stod för sig själv. Nej, jag tänkte inte på det först, inte förrän någon sa: "Men det är ju KGB." Då såg jag.



 
Vid kyrkgrinden.


     För över femton år sedan var vi i Simona. Vi gick omkring skolan och tittade. Bland annat såg vi den fina skolträdgården. Skolans trädgårdsmästare, som skötte den under sommarlovet, berättade att barnen är med om att arbeta här. Och allt som odlas i köksträdgården äts upp i skolmatsalen. Han berättade också om Simonas historia, och vi blev imponerade över att en trädgårdsmästare var så kunnig om allt. Klockan gick och vi måste åka iväg, men han bjöd hem oss till sig på kaffe, och några timmar senare var vi tillbaka.
Den här gången i hans egen trädgård. Där bodde den ca 60- årige mannen med sin jämngamla hustru. De hade ett normalt trähus i gul bärnstensfärg, en mycket frodig trädgård full med blommor och nyttigheter.
Kaffet dukades upp på en veranda. Vi fick hembakat bröd och satt och samtalade. Han berättade bl.a. om sin barndom när han hade lurat gränsvakterna vid stranden för att kunna bada i havet.
Vi satt kvar och hade några verkligen trevliga timmar i deras sällskap. Som avskedspresent fick vi några små plantor och vi fick lova att komma tillbaka varje gång vi kom till Simona.
 Men det blev inte så. När vi berättade för Hanno vem vi träffat, då förbjöd han oss att se den mannen igen. Han var KGB-agent och var ledande i kommunen under den sovjetiska tiden. Hanno sa inte vad han hade gjort, men vi förstod budskapet. Denne genomtrevlige man var en skurk! Och nu stod han där. Lite för sig själv, tillsammans med några anhöriga. Alla vet. Alla föraktar honom. Men han måste väl också göra något ibland.  När ett tjugotal barn kom från ett sommarläger för att lyssna på konserten då tog han ett barn i handen och gick in i kyrkan.
När vi druckit vårt kaffe färdigt som vi bjöds på vid kyrkbacken följde vi efter. Men KGB-mannen stannade inte så länge. Pressen blev för hård på honom. Någon stirrade ut honom och han gick.






Simonas präst hälsade oss välkomna och Toomas Mäeväli, en 30-årig man berättade om Gustav Normann som den förste estniske orgelbyggaren under sitt liv byggde 39 orglar. I Estland men även i Finland. Vi får en liten skrift med bilder på alla orglarna. I mina ögon är det 39 konstverk.
Jag ser att han också byggt orgeln i Kaarli kyrka i Tallinn. Den kyrka där min svärfar hade sitt namn på en skylt på den främsta kyrkbänken. Där satt familjen varje söndag.
Efter föredraget får vi höra elva olika stycken på orgeln. Hela kyrkan fylls av musiken. Jag sluter ögonen och njuter.
Men, som vanligt när jag sitter i kyrkor i Estland och lyssnar på vacker musik, ser jag framför mig de långa raderna av chockade människor på väg till Sibirien. Först satt de i kyrkan i sin hemby och så plötsligt drevs de iväg. Som boskap.

Vi applåderar, reser oss och går ut i kvällssolen. Hanno vill visa oss kyrkogården.

Först går vi till en gravsten vid kyrkväggen där texten är borta. ”Den här stenen hade texten: Vila i frid i fosterlandets jord för vilkens frihet i främmande land du fallit. 1989 kom ett beslut att texten skulle bort. ”Någon” hällde då syra över stenen, och all text försvann. Gissa vem?” Han tog sedan med oss till en annan sten, som står i skymundan. Han viker undan grenar som döljer stenen och vi tar en bild av texten. Densamma, som skulle ha funnits på den andra. Lite märkligt att det gjordes så sent som 1989, bara två år före befrielsen. Rörelsen var ju redan i gång.

Han visar oss också Kadakafamiljens gravmonument:

 

 

Herr Kadaka var Estlands rikaste man under den estniska tiden. Han kunde förresten inte läsa, men det gick bra för honom ändå. En gång under en tågresa blev han spådd av en zigenare. ”Ni kommer dö utfattig!” sa Zigenaren. Herr Kadaka blev ursinnig och slog ner spåmannen.

Inte så lång tid därefter kom ryssarna. Den första ockupationen var ett faktum. Alla hans pengar beslagtogs och han dog i grämelse. Familjen deporterades till Sibirien.

När det gäller kyrkogården är det också intressant, att området runt kyrkan var reserverad för fint folk präster och adelsfamiljer. Vanliga människor är begravda på en kyrkogård längre bort.
     Det var dags att åka hem. Vi passerade Kalju Tamms gård. Kaljus bror, Martin Tamm, var skogsbroder och gömde sig undan sovjeterna i skogarna i omgivningen. Kalju hjälpte honom med mat hela tiden, och har fått en medalj som nationens tack för sina insatser. Jag ska berätta mer om honom senare.


Det går inte att göra någonting i Estland utan att man kommer i kontakt med historien. I kväll ska vi hem till Annika, Madis och deras två pojkar i Vao. Vad blir det för historia då?

Nu har jag kommit hem från Marjus födelsedagsfest. Hon är inte 30 år ännu, men jag har glömt hur många år hon fyllde!! Det var verkligen blandande åldrar på gästerna, och höjdpunkten var när Marju visade bilder från sin segling i Västerhavet (Östersjön).

Till att börja med var vi på plats klockan sju som vi kommit överens om, men jag vet inte om det alltid är så här, eller om det bara var den här kvällen, men några gäster kom en timme senare och andra kom ännu senare. I alla fall blev vi inbjudna in i rehetuba. Där var det framdukat en buffé på träbänken vid väggen
Jag ska kanske förklara vad en rehetuba är. Redan på 1100-talet började man bygga den här sortens sammanbyggda bostad med lada i Estland. En del av ladan användes för djuren, en annan del var uppvärmd på vintern. Där förvarade man hö ovanför ribbor i taket och man bakade bröd i ugnen och använde den som bostad på vintern. Man hade sängarna så nära ugnen som möjligt. Längst bort var en mindre bostad, som man använde på sommaren när det var varmt, eftersom den inte hade någon uppvärmning alls. Alla väggar och tak var i mörkt trä, och fönstren få, så allt ligger i halvmörker. Hemma i Marjus föräldrahem har man bevarat den ursprungliga planlösningen.
Vi satt på hemmagjorda träbänkar och tittade på en filmduk där hon visade bilder från datorn. Det var lite exotiskt att sitta i denna gamla miljö tillsammans med ester och titta på bilder från seglatsen med en mellanstor segelskuta i Stockholms Skärgård. Kanske längtade vi hem en smula...

Så sjöng de. Marju är organist och har en mycket vacker sångröst och tillsammans med en väninna sjöng hon både "What shall we do with the drunken sailor" -på estniska och en gammal estnisk regisång om molnen av silver. Regilaulad är de äldsta av Estlands folksånger och härleds till förkristen tid, dvs. tiden före 1200-talet.

Det var stämning i det mörka rummet, som var svagt upplyst av levande ljus.

Vi bjöds på stekt småfisk med typiska tillbehör: hama (en rostad mjölblandning) med russin, potatissallad och grönsallad, hembakad fruktkaka och sött vin. Gott!

Efter festen gick vi den ca 400 meter långa vägen hem. Syrsor och en jordbruksmaskin surrade i bakgrunden. Solen var på nedgång, rödskimrande bakom små slöjmoln. Och kyrktornet syntes därborta i storbyn.

 

Hanno har gjort en stor utställning av gamla yxor, sågar och andra nödvändiga redskap på landet. Hoppas bara att fler vill se den!

Varför fastnar man för ett land? Vi är ju alla lika, även om några är mer lika än andra.
Men här har vi ett land som var helt försvunnet för Västvärlden under femtio långa år. Hur kan sådant gå till? Jag menar, hur kunde vi glömma ett land i vår omedelbara närhet, där många av oss firade semester och hade det bra under tjugo år. Hur viktigt är det att vi kan skolämnet historia? Om vi inget vet om vårt förflutna kan ju vem som helst manipulera oss.
När vi diskuterade med andra svenskar om att Estland måste bli fritt igen, möttes vi ofta av oförstående blickar. ”Men det har ju alltid tillhört Ryssland!”

Ja, hur mycket kan han/hon om sin egen och våra närmaste grannländers historia om han/hon anonymt skriver så här i ett brev till mig: ”Estland har ingen rätt att vara ett fritt land. De har haft sina medmänniskor som slavar.” Jag kan inte svara brevskrivaren eftersom brevet var anonymt, men hur är det med kunskaperna? Svar: Ja. Det förekom att ester tog krigsfångar som slavar, men det var för många hundra år sedan, och hur var det i världen då? Nej, i själva verket var det ju esterna själva som var slavar i det Ryska tsarriket under de balttyska adelsmännen. Slaveriet avskaffades inte förrän på 1800-talet i det stora Ryssland. Men om man inget får lära sig i skolan, då kan man lätt bli lurad. Så går propaganda till.

”Estland har inte rätt att vara fritt, eftersom det är fascistiskt.” Det hör man ju också! Kan någon förklara för mig, på vad sett Estland är fascistiskt? Eller som de unga ryska männen sa, som förstörde staden och butikerna under den s.k. Bronsnatten förra året: ”Estland är en polisstat.”  Men det är ju självklart att poliser skydda liv och egendom i en stat. De uppträdde beslutsamt och skickligt. Tyvärr blev en ung ryss dödad, men hur det gick till är inte riktigt klart. Dock var det inte en polis som dödade honom.
En lustig detalj i det upploppet var för övrigt, att de butiker som de unga ryssarna länsade företrädesvis ägdes av andra ryssar. Men det var ju esterna de protesterade emot!

Och Bronssoldaten, statyn. Är det inte en enskilds stats rättighet att ha statyer och krigskyrkogårdar där de beslutar att det passar bäst? Det är inte så bra att mitt i centrum av staden bland trafik och folkvimmel ha en gravplats. Eller? Men det är som sagt ett beslut för makthavarna. Tänk er att något annat land skulle bestämma var vi fick ha statyn av Karl XII.

Nej, det är roligare att syssla med det ”Magiska Estland”. Här finns sagor och sägner och gammal folktro överallt.
Och det är här vi har Annika. I juli ledde hon en promenad uppför det gamla och tidigare heliga Ebavereberget. Vi gick en väg som gjorde att berget verkligen kändes högt. Och där inne, djupt inne i berget, finns den gömda staden. Många legender har nedtecknats om hur stadsborna visat sig under kvällen eller natten och räddat människor i nöd. Eller kanske bara i törst. Här har man ägnat sig åt naturtro i gamla tider. Annika kundepeka ut heliga platser.

Här finns också en livs levande shaman som hjälper människor i svåra situationer och ett område med fantastisk jordenergi, som kan göra människor friska när den vanliga sjukvården inte kan.

Jag tror att vi i Sverige har förlorat så mycket på att inte lyssna till de gamla. Vi har tappat vår kultur och förståelsen för hur livet har varit. Vi har inte alltid haft det så gott ställt som vi har det i dag. Det är inte så länge sedan en stor del av vår befolkning emigrerade till Amerika på grund av svält och fattigdom. Den gamla kulturen förtar inte de fantastiska upptäckter som görs i dag, men kan ge en vidare syn i våra liv. Och mer innehållsrikt.
Jag minns när jag stod på en gräsmatta utanför ruinerna av klostret Padise i Estland. Husen runt omkring var också halvt förfallna. Det var 1993, bara två år efter befrielsen, och landet var fortfarande i nöd. Men jag kände med mina fötter att detta är som min barndoms somrars Vettershaga i Roslagen. Grönt gräs, saftigt och fullt av ogräs. Jag gick runt, runt och bara kände… Kanske var det då jag blev förälskad.

Solen skiner och vi mår bra. Jag måste bara skriva medan jag kommer ihåg: Vi hade beställt oxfilé som vi stekte på stekhäll, och då berättade våra gäster att på den "ryska" tiden visste de inte vad oxfilé var för något. Ingen kunde köpa något sådant. Om något djur slaktades, då fördes de bästa bitarna snabbt därifrån till "sådana som var mer meriterade."

Här tänker jag alltså berätta om allt jag känner, tänker och upplever i Estland, som helt fascinerar mig. Detta lilla folk, som varit utrotningshotat flera gånger men hittills alltid klarat sig. Detta folk som lyckats bevara sin egen kultur och som lyckades skapa en egen republik då 1920 efter att tidigare varit ett förslavat folk och underställt olika Herrar, eller herrefolk.

Jag har alltså skaffat mig en blogg för att skriva om mitt Estland. Tack Eva P-E för hjälpen!

Man kan förälska sig i olika saker, människor, kläder och allt möjligt. OK.Jag älskar flera människor, men jag har faktiskt blivit förälskad i ett land. Ett litet,litet land, som inte ens fanns under ca 50 år. När jag talade om Estland före Sovjets fall, då var det inte många som visste vad det var. För att inte tala om Tallinn. Fullkomligt okänt. Och nu. Nu åker vi fram och tillbaka. Till och med Madonna har varit här.I går. Hon sjöng på Sångfestivalplatsen. Helt fantastiskt. Nej, jag var inte där, men jag såg henne på nyheterna på ETV.

Annars har jag faktiskt varit i Tallinn i dag. Men det var jätteskönt att åka tillbaka till landsbyggden efter bara ett par ärenden. Mycket folk och typisk stadsluft. Vi hann som hastigast se Frihetsmonumentet. Pampigt, men bygget runt omkring var inte klart. Vi tittar på det igen om en vecka.

Ja, det var skönt att komma hem igen. Till åkrarna som är fyllda av råg och korn. Till bondgården med den vackra stenladan. Men nu ska jag snart ha gäster, så jag måste sluta.Och så kom Marju in och bjöd oss på födelsedagsmiddag i morgon. Med hennes vänner. Bl.a. Annika som jag ska berätta om en annan gång.