.

Huset är fullt. Snön smälter. Varje gång snön halkar nerför taket är det ett fruktansvärt brak och snöhögarna blir högre och högre runt huset.

När jag har vilat har jag läst Sofi Oksanens bok, och den är verkligen fantasiskt bra. Hon kan så in i detalj skildra vad som hände, hur man tänkte och hur man präglades av det otroligt förändrade samhället de var tvingade att leva i. Själv har jag hört andra berätta och läst några böcker, och jag har verkligen försökt förstå.

Jag ska väl inte avslöja för mycket om boken. Jag anser att alla bör läsa den, för att förstå hur fruktansvärt livet kan vara. Då får vi möjlighet att förstå lite mer om hur vi vill leva, och kanske också kan förstå när det finns risk att sättet att leva kommer förändras. Alla, alla fundamentalister som anser att de har svaret, lösningen för alla människors liv är en fara. Vi vill inte leva likadant. Och om vi ser att ett folk tvingas till att leva så ohyggligt, som esterna och många andra folk dömdes till, då vet vi att på något sätt måste vi göra vad vi kan för att befria dem. Vi måste lära oss när vi utsätts för lögner och dubbelspel. Vi måste förstå att det finns människor som medvetet ljuger för att hålla sig med makt.

Annars är det underbart här numera. Det känns viktigt att vara här. Att visa att vi respekterar dem som levt det hårda livet.

Snön sjunker ner i jorden. Träd och buskar växer ur snön. Solen visar sig inte i dag. Men meteorologen sa att vintern kommer tillbaka i slutet av mars. Hur vet han det? Hoppas han bara gissade.

Jag började läsa boken Stormaktens sista krig i går och förflyttades från femtonhundratalets mörka tid till sjuttonhundratalet. Hur är det då? Krig. Krig. Krig. Regenterna söker hela tiden efter samarbetspartner för att börja ett krig mot någon de stiftat fred med tidigare. Och jag måste fråga Göran Persson, Sveriges statsminister en gång: Vi har inte alltid varit vänner med danskarna. Vi har fört krig mot dem. var du sjuk när vi läste om de krigen i skolan? Du påstod ju att Sverige och Danmark alltid varit vänner, när du invigde Öresundsbron.

Dessutom måste man säga, att det lilla folk, som drog sig från Uralbergen mot kusten i väster för länge, länge sedan hade maximal otur. Den plats de stannade på blev så fruktansvärt attraktiv för olika krigare, som var beredda till vad som helst för att få tillgång till just den kusten.

Nu till boken om Karl XII:s krig.

1699

Det drog ihop sig. Danmark, Ryssland och Polen förberedde sig för krig med Sverige. De satsade på överraskningskrig. Sverige var väl förberett. De största garnisonerna i Östersjöprovinserna var Narva och Riga, och sammanlagt fanns det tio fästningar i Baltikum: Reval. Riga, Cobron, Neumünde, Kokenhausen Dorpat, Marienburg, Neuhausen, Pernau, och Ahrensburg. Så även Baltikum tvingades försvara Sverige. Baltikum var viktigt för handeln för länderna runt Östersjön, men även för England, som hade specialavtal för sin handel med Ivan den förskräcklige.

16 oktober

Karl XII lämnar Pärnu (Pernau) med sin armé för att gå mot Rakvere (Wesenberg). De upptäcker under marschen vilken tillstånd som råder i Estland. Det hade varit hungersnöd och folk hade satt ut kors utefter vägarna. Men ännu värre var att se hur de ryska trupperna hade länsat landet på mat och andra förnödenheter. Alla svenskar och tyskar de mött under plundringen hade fängslats. Kvinnorna fördes till de ryska lägren där de utnyttjades sexuellt och tvingades utföra olika hushållssysslor. Överallt kunde de svenska soldaterna se brända byar och gårdar. På vägarna mötte de främlingar som kunde berätta skräckhistorier om de ryska härjningarna.

Jag har berättat lite om striden i Narva tidigare, och därför vet ni att tsar Peter ”fick annat att göra” och lämnade Narva. Svenskarna besegrade den ryska hären, som var tre gånger så stor som den svenska. Med hjälp av vädret. Det började nämligen snöa, och snön drev mot ryssarna så, att de inte såg någonting. Själva ansåg svenskarna att det var ”med Guds hjälp” de vann. Det var nämligen deras valspråk.

När författaren sedan beskriver vinterkvarteret i Lais, talar han bara om de svenska soldaterna som dog i olika sjukdomar. Han berättar att det var fler som dog av sjukdomar än i striderna.

Här lämnar jag Karl XII för ett tag. Ag har nämligen fått Sofi Oksanens bok Utrensning i present, och vill så gärna läsa den. Men eftersom jag förstått att den också handlar om vad kommunismen gjorde med människorna är jag lite avvaktande. Jag vet ju vad den gjorde. Och det är fruktansvärt hur den kunde förändra vanliga människor. Jag minns i de där programmen som Lasse Holmkvist gjorde om Estland 1991 (tror jag) där han bl.a. intervjuade en kvinna som stod och sålde bananer och hon sa: Sådana människor som vi var under frihetstiden dröjer det länge till vi blir igen. Och så är det Hanno och Malle, som säger ”Ni kommer aldrig förstå.”

Ja, hur utvecklas mänskligheten? Vad har vi för krav på utveckling. Eller vad betyder det att vissa drag hos Ivan den förskräcklige från 1500-talet kan uppfattas hos dagens makthavare?

Tydligen har en son till Muammar Khadaffi avslöjats när han hällde kokande vatten över en tjänsteflicka när han bodde på ett hotell i Schweiz. Pappan blev så förbannad för att Schweiz hade åsikter om detta att han har utlyst en jihad. Ungefär så skulle Ivan ha reagerat om någon ifrågasatte hans rätt att göra vad han ville med sina undersåtar.

Generalen, furst Anatol Kurbskij vågade protestera, men då var han i säkerhet i Litauen. Han skrev ett brev till tsaren:

Jag har spillt mitt blod som vatten för er, och mitt blod förbannar er … jag har marscherat framför er armé – och jag har marscherat och jag har marscherat och jag har givit er seger efter seger. Men för er, värde tsar, kvittar det lika. Sådant lönas hellre med er oblidkeliga vrede och bittra hat för att inte tala om era glödande ugnar (en av Ivans favoritmetoder när det gällde tortyr). Tror ni att ni är odödlig, värde tsar? Eller har ni lockats till kätteri av sällan skådat slag.

Senare skriver Kurbskij en bok, Historia, om Ivan med än värre exempel på den äkta ondskan.

Vi vet nu att han verkligen var sjuk, eller hur? Vi förstår att det drabbade liverna och esterna. Det livländska kriget är bara en bisak i boken, varför vi inte får någon djupare kunskap om vad som hände där mer detaljerat. Sverige intog Narva och behöll staden till Ivans vrede, vilket betydde att det blev något bättre för esterna där, men svenskarna var inga änglar, de heller. Det viktigaste svenskarna genomförde, var att likställa den vanlige esten med alla ”herrar” när det gällde rättssäkerhet.

Jag kan i alla fall rekommendera boken, som är något av en forskningsrapport. Man fascineras av hur mycket som finns bevarat och kan tolkas i dag. Författaren gottar sig inte i galenskapen, utan berättar vad som hände.

Vello Pekomäe menar i sin bok Estland genom tiderna att det verkar rent otroligt att någon del av befolkningen kunnat överleva ofärdsåren. Stora ryska truppstyrkor, från 30 000 till 80 000 ma drog genom landet. De plundrade och förde bort människor, boskap och spannmål. Det som inte kunde bortföras, brändes ner. Därtill drabbades befolkningen av ständigt återkommande pest och hungersnöd.

1583 slöts fred mellan Ryssland och Sverige. Nordestland med städerna Tallinn, Narva, Haapsalu och Rakvere förblev i svensk ägo. Denna gång misslyckades ryssarna att ta Estland!

Som jag sagt förut. Det är inte tolerans som kan förbättra världen. Tolerans betyder att man tiger. Nyfiken respekt, och att säga ifrån när ondskan sätter in, är enda möjligheten. Självklart tror jag inte att man kan ”säga ifrån” till en sjuk människa som Ivan. Eller hans gelikar i dagens värld. Att vi förstår när vi är utsatta för lögner och propaganda, och att vi ser när vår broder lider, är väl möjliga mål?

Anders Björk, Herr Landshövding, har tilldelats en medalj av Estland president. Han ska hämta den i morgon ur presidentens hand. Estland tackar några utländska medborgare med en hedersmedalj som har gjort något under och efter ockupationen. Vi träffades på båten i morse, och han berättade att han var aktiv långt innan andra hade förstått. Vi gratulerade förstås.

Maarjamaa-Korsets förtjänstmedalj har utdelats till följande personer utanför Estland. (Maarjamaa är en gammal benämning på Estland)

Anders Björk

Josep Joschka Fischer, Tysklands förre utrikesminister; han hjälpte mycket aktivt till vid Estlands inträde i EU. (Honom hejade vi på när vi var i Berlin.)

Per Stig Möller, dansk utrikesminister som arbetade mycket hårt för Estland

Sofi Oksanen, ni vet!!

Diedrich von Kyaw, hjälpte till vid Nato-inträdet

Leif Sevón, ordförande i Finlands Högsta Domstol, hjälpte till att utveckla domstolsväsendet i Estland efter ockupationen.

Satu Honkkala, finsk skolledare som införde estniskan i finska skolar

Klaus Byrith, forskat i estnisk musik

Venta Kocere, est- lettisk kulturpersonlighet som arbetat aktivt för kulturutbyte mellan länderna.

Ilkka Heikki Herlin, finsk affärsman som öppnat vägar till estniskt affärsliv.

Den högtidliga medaljutdelningen sker i morgon på Nationaldagen.

Jag läste några kapitel till i boken om Ivan den förskräcklige på båten.

Han var utsedd av Gud att härska i Ryssland. Han kallade sitt rike för ”det tredje Rom”, och gjorde ständigt paralleller med Jerusalem och Gamla Testamentet. Han rike var det nya Jerusalem. Helt fantastiskt.

Han utformade specifika regler för hur han skulle ta emot kungar, sändebud och andra besökande. Ju finare porslin och bestick han använde, desto finare besökare. Problemet var att de andra kungligheterna i väst inte ansåg honom ”fin”, eller ”tillräckligt fin”.

Metropoliten i Moskva lyckades lugna Ivan några år. Då ägnade han sig åt familjeliv och religiöst liv. Han lät sina förtrogna regera.

När han blev allvarligt sjuk 1553 och den av honom själv tänkte tronpretendenten, hans son bara var ett barn, då utbröt en kamp om efterträdaren. Och så blev han frisk! Alla fick svära trohet åt honom och hans son.

Men när hans hustru Anastasia dog 1560, då tappade han kontrollen. Då kunde inte någon vara säker. Han omgav sig med olika rådgivare, och där fanns en ständig maktkamp.

Det skulle vara intressant att göra en jämförelse mellan Ivan den förskräcklige och Stalin. Ungefär 400 år skiljer de båda makthavarna. Så mycket var ändå likadant.

1.      Man fick inte lämna landet.

2.      Om någon ansågs skyldig till något, då straffades hela familjen.

3.      Rådgivarna skiftade, och ingen gick säker.

4.      Landet måste bli större.

5.      Men jag tror inte att Stalin ansåg sig vara sänd av Gud. Eller… jag vet det. Däremot är deras tro, hur den än tedde sig, den enda möjliga i landet. Även kommunism är en sorts tro.

Jag fortsätter listan vartefter.

Ivan den Förskräcklige var en av Stalins idoler, och Stalin själv var idol för Sadam Hussein.

Nej, jag fortsätter att läsa. Boken är verkligen intressant, men jag lyckas inte förmedla det jag vill. Men jag ska!

Förutom Estland är jag också fascinerad av hjärnan. Jag tycker det är intressant med hjärnan därför att den är så komplicerad. Vi har en tanke om att alla är vi likadana i grunden, och att vi kan förstå varandra, men i själva verket är vi olika på många förrädiska sätt. Och vi har också kunnat konstatera att hjärnan inte ens är färdigbildad när vi är tjugo. Kommer ni ihåg hur det var att vara tjugo år? Kommer ni ihåg hur klok man kände sig då? Och det var fel! Vilken besvikelse.

Därför skulle det vara intressant att studera alla de härskare som fick sin makt i tonåren. Var de yngre hade de förmyndare. Karl XII och Ivan den förskräcklige är bara två exempel. Och vilken otrolig makt över andra människor de hade. Karl XII var 18 (arton) år vid slaget vid Narva. Han var helt klart inte vuxen när han skrev sina brev till systern i Sveige. Men honom kommer jag till så småningom Ivan hade alltså ingen vuxen att ty sig till. Han fick ingen egentlig uppfostran. Hans mamma var ohyggligt grym under förmyndartiden. Mord och förödelse var inget märkligt för honom. Och så skulle han själv regera.

Ja, jag ska utveckla det här lite mer senare. Precis nu ringde Ants och bokade biljetter till I DAG! Jösses, men jag hinner nog. Men nu måste jag packa in min dator.

Vinterbild från Estland.

I dag är det fruktansvärt mycket snö här. Vi har ju sett bilder på hus som begravts i snö, åtminstone i serier, och nu är vi snart där. I alla fall är det snö upp över halva fönstren. Det ska bli spännande att se hur det är i Estland. Om ett par dar åker vi dit för att fira nationaldagen.

Jag ska kanske förklara varför jag är intresserad av Ivan den färskräcklige. Han var alltså en riktig best, om jag har förstått saken rätt, och han var den förste som deporterade ester till Sibirien. Jag är intresserad av honom som person.
Onödig kunskap: Peter den store var 2 m lång! Tänk er det på 1700-talet. Och Lenin var 1,5 m lång.  Vi såg en man som var ungefär 1.5 m, och han var kort. Mycket kort. Jag vet inte hur lång Putin är, men han är inte heller lång.

I alla fall Ivan. Fadern dog när hans äldste son var tre år. Efter det uppstod en ohygglig maktkamp. Tänk er en liten pojk som växer upp med en mor och (troligtvis) styvfar som ägnar sig åt att låta mörda släktingar och andra. Fullkomlig ondska i maktens tecken. Först tillfångatog de den döde härskarens yngre bröder, och såg dem dö i fängelset. Den grymhet som lades i dagen av Jelenas (moderns) regim och den vanära som drabbades ett antal furstar från framträdande familjer genom att de avrättades offentligt utan någon form av rättegång, resulterade i aktningen för hennes regering sjönk och att det övre samhällsskiktet utsattes för en allt brutalare behandling. En modern psykolog skulle kunna kommentera en uppväxt i den atmosfären.

 Modern dog utan förvarning 1538, när Ivan var 8 år. Ivan säger själv efter hennes död: … fick ingen mänsklig kärlek någonstans ifrån. Hans två år yngre bror Jurij hade fötts dövstum.

Folk rensades ut igen.

Ivan skriver: ”Jag … minns en sak: medan vi var små och lekte som barn gör mest satt furst Vasilij Vasilijevitj Sjujskij på en bänk och lutade sig med armbågarna på vår fars säng, och med benen på en stol” Vilket visar ohövlighet och stor brist på respekt. Han säger också att han och Jurij knappt fick någon mat och gick hungriga, och ingenting utfördes som han önskade.

Man vet inget om hans utbildning. Han lär förutom ryska ha talat tatariska. Han tyckte att det roligt att klättra upp i torn och kasta ner djur därifrån för att se när de gick sönder mot marken.

Han besökte kloster och gillade att jaga. Han kände till både Nya och Gamla Testamentet. Han kände också till Dracula, och blev kanske inspirerad av honom. Han använde sig av konsten att spetsa sina fiender på pålar. Och det lär han varit ensam om av alla ryska tsarer.

Tja, det kanske räcker. Hans uppväxt var känslokall och eländig helt enkelt.

En dag bestämdes att han skulle gifta sig. Då utlystes brudskådning och ett brev skickades ut till de lokala furstarna och väpnarna.

När ni får detta brev ska de av er som har döttrar som är oskulder utan tidsspillan bege er till era hövitsmän i Novgorod för en inspektion. Göm inte under några omständigheter undan era döttrar hemma. De av er som gömmer undan döttrar som är oskulder och inte för henne till hövitsmannen hamnar i onåd och kommer att bestraffas. Skicka omgående detta brev mellan er.

Det kom inte så många flickor. Antagligen hade Ivan bestämt sig i förväg för att det var Anastasia Romanovna Jurjeva Zacharina han skulle ha. Och så blev det.

Där lämnar vi Ivan för denna gång. Vi tittar bara på ett av hans många slott:

Kolomskoje

Just nu på radion: Ilmar Reepalu svarar på anklagelserna han fått för att han inte gör något åt judeförföljelser i Malmö.

Någon har tydligen sagt att han inte vill göra något eftersom han är est, och esterna har ju alltid förföljt judar!

1. Han var ett år när familjen flydde. 2. Och jag behöver väl inte upprepa hur fel detta påhopp är om Estland. Esterna kan inte försvara sig. Hur man än försöker förklara sanningen kommer alltid sådana anklagelser tillbaka. Tänk om judarna själva kunde söka sanningen i sina anklagelser. Jag tror det är enda möjligheten. De får inte vinna på att ljuga. Det inger inget förtroende och det blir bara värre om det kommer fram i en för dem känslig tid.

I dagens DN har ledaren följande rubrik:

I Diktaturens regi.

Richard Swartz presenterar sig som f.d. kremlolog, d.v.s. en som kunde tyda vad diktatorerna sa. En vanlig människa hade svårigheter med det nämligen. Han skriver: kremlologin … var svaret på ett slutet politiskt system vars ritualer och fikonspråk bar på meddelanden till de invigda, men för alla andra dolde vad som skulle meddelas. Just så ser diktatorns föreställning om samtal och dialog ut.

… Ett sådant parti i öst… till sin natur dogmatiskt och fullkomligt okänsligt för att människan bara har ett liv varför hennes tid sålunda är någonting mycket dyrbart. Det är så tydligt i allt som har förändrats i Estland efter befrielsen. Alla målade streck på vägarna, trafikmärken och hastighetsskyltar. Att man inte längre släpper dörren i ansiktet på nästa passerande. Att man försöker undvika att spruta vatten på gående när man kör förbi med bilen. Att expediten inte fräser åt kunden för att varan inte finns. (Allt detta hann vi vara med om.) Ja, hela livet är annorlunda när man tillåts tänka på varandra som levande människor.

Paradoxalt nog var det som inte nämndes i ett sådant tal ofta ännu viktigare än vad som blev sagt. En person, ett land, en tidigare partilinje kunde utplånas genom ett sådant utelämnande.

Och: han berättar om ett tal på en kongress, där den översatta texten skickades runt till alla deltagare, och hans förvåning när där också fanns infogade parenteser där det stod ”applåder” ”långa ihållande applåder” eller ”stormande applåder, alla reser sig”. Jag minns när Anne berättade om hur de blev utkallade för att gråta eller hurra när Stalin dött eller andra för Sovjet viktiga händelser. ”Hur kunde någon tro att det var på riktigt?”

Allt var påkallat från Moskva. Eller som citatet ur en av böckerna jag läst: Jag behöver ingen klocka. Moskva talar om tiden för mig. Ingenting har hänt förrän Moskva sagt det.

Vi har kommit hem igen efter att ha firat tonåringen Felicia, och ser att de estniska isdansarna ligger sist efter kortprogrammet. Jag tyckte verkligen att de var duktiga. Hoppas de får högre poäng nästa gång.

Nu vill jag bara att ni ska läsa det här, som är ett citat från boken om Ivan de förskräcklige:

Det har debatterats mycket bland historiker vad gäller omfattningen av den fysiska förstörelse som den mongoliska invasionen innebar, på vilket sätt det mongoliska inflytandet påverkade den ryska sociala och politiska utvecklingen och i vilken grad mongolerna bar ansvaret för den förmenta underutvecklingen av det ryska samhället på 1500-talet. … så fort mongolerna ansåg att ryssarna behövde påminnas om sin underordnade status svepte de fram likt en virvelvind över landet med en plötslig, ekonomisk kollaps som följd. Genast avfolkades stora områden: folk slogs ihjäl, togs som slavar, mobiliserades i armén som soldater eller hantverkare. Kunskaper gick förlorade, städer plundrades och odlingsmark lades för fäfot. Furstarna, som visserligen kanske slapp undan erövringens värsta konsekvenser, var tvungna att lära sig mygla, intrigera, ljuga och muta för att uppnå sina mål och att underkasta sig sina herrars krav oavsett hur förnedrande dessa krav än var.

Detta är 1200-tal. En hård tid i Ryssland. Men visst lät det bekant? Varför gjorde de likadant 700 (sjuhundra) år senare? Var fanns utvecklingen?

Bara apropå ingenting: När jag lånar böcker om Estland eller Ryssland på biblioteket är de ofta ”Gåva från Statens Kulturråd”. Statens kulturråd vill tydligen att vi ska läsa böcker om de här länderna och böcker av estniska författare.

Det är inte lätt att bestämma vilken bok man ska börja med när båda verkar lika spännande. Jag började med att bläddra i boken om det Stora Nordiska kriget, och letade efter vad det skulle så om Karl XII i Laius. Och så stod det nästan ingenting. Författarinnan nämnde att kungen drog sig tillbaka där för vinterkvarter, men inget om hur han levde till vardags. Jag har hört berättelser i Estland, men ville ha dem bekräftade. Då hittade jag boken om Karl XII:s levnad av Frans G Bengtsson, 1968, i bokhyllan. Bläddrade fram till Laius, och där stod det så mycket mer. Det var bara det att det första var fel. Han skriver att slottet var en ruin när den svenske kungen bodde där.. Fel! När kung Karl levde där var det helt intakt, men redan ett par år senare förstördes slottet av den hemske tsar Peter. Som om vår kung skulle bo i några träbaracker vid en ruin i sitt fina Estland!

Därefter berättar han om hur ”di svenske” levde i Laius. Eller rättare sagt får vi bl.a. utdrag ur två brev som kungen själv skickade till sin syster i Stockholm.’

Här passeras intet stort i vinterkvarteret, förrän lägligt blir att man får göra något. Magnus Stenbock och Axel Sparre hålla målron, och ha allehanda opptåg ibland.

En gång har här varit elgjakt. Bara jag, Magnus Stenbock och Wrangel var därpå och kom sent hem och gjorde tåcke alarm, så att somma mente att ryssen var där, somma begynte ropa efter pistolerna, och herr Nils tog till stekspette, efter hans puffertar, som han förde i slaget, vore borta och lagas. Här går allt lustigt te.

Hovfolket, de äro vekliga här och sjukna något. Herr Nils kamrat, Aronius, har ock måsta däran och åtskilliga andra.

Jag antar att den svenskan ska likna kungens så mycket som möjligt. Frans G B förklarar:

… de bondska talspråksformerna, ofta hos kungen markerade i skämtsamma sammanhang, styrka uppsåtligt den muntra burlesken. Hans (kungens) bästa försök i denna art är skildringen av ett estniskt bröllop från samma dagar:

Eljest hava vi här och emellan på vägen åt Narva haft några bondebröllop, som ske med mycket sorl och complimenter. Hon bruan, måste allt tjuta och lipa i ett bort och beklaga sin jungfrudom; och hon bär kläde över ansiktet och låter intet se sig. Och han tar henne sen under armen och traskar åf med henne. Framför går en med värja och korsar i alla dörrar. Sen, när de ska åka till vigsel, sätter bruan sig på ett hyende i släden, och han sätter sig i knä på henne, och allt brufolket sorlar i ett bort som en hop vargar och har säckpipa framföre. De som bor nära ryska gränsen, de dansa på ryska maneret och stå, trippa och trampa emot varandra på ett ställe i cadants och skrika och krumma och vria sig i ryggen som maskar.

Brudgummen satte sig i brudens knä! Det kanske är en gammal sed från den tiden Estland var ett matriarkat.

Det är också anmärkningsvärd när Frans G B säger att Karl XII har inte ordets gåva. Han säger aldrig något minnesvärt när någon dör eller något annat speciellt händer. Frans G B säger:

Hans motståndare voro mänskliga: zaren och kung August voro fullkomliga underverk av expressiv mänsklighet. De hade ingen minsta aning om vad sådana ting som rättvisa eller heder eller Gud eller någonting i den vägen kunde vara; men orden – även orden heder och rättvisa och Gud – behärskade de fulländat och kunde få dem att forsa med vilken som helst högtidlighet, vilken som helst överströmmande gripenhet som för tillfället kunde befrämja det enda de brydde sig om, nämligen sig själva. Deras vackra och varma ord voro lögn; tiraderna, skrivelserna, löftena, förtroligheterna, de höga attityderna, allt var lögn; stundens skum av regnbågar kring deras animala egoisms ensamma klippa av sanning; och detta visste alla kloka människor, även de själva, men sådant gjorde ingenting.

Han kunde skriva, han Frans G Bengtsson.

Nu fortsätter jag att läsa! (Och titta på OS.) Jaha, jag kommer inte ut på nätet. Får ta in det här i morgon.  

Nu har jag kommit hem från biblioteket. Vilka fynd! Jag hittade en bok om Ivan den förskräcklige och en om Nordiska frihetskriget. Det ska verkligen bli intressant att läsa båda två.

Jag fortsatte förresten att läsa vad jag tidigare skrivit om Virve, farbror Armin och hennes vänner i Estland, och hittade ett litet stycke om när hon skulle ordna ett Kirna hemma på gården:

Virve hade läst många böcker om feng shui, och hade funderat mycket på hur vi påverkas av färger och stämningar i rummen. En gång hade hon nämnt det för sin vän Juhan och han sa glatt:

”Jag känner en som kan allt det här. Du ska få träffa honom. Men han är synsk, så han vet nog redan att jag har sagt det här.”

Och så blev mötet av hemma hos Juhan. Enn är en liten man med stor karisma. Han kan leta efter energier, bra och dåliga; han kan se vättar; han kan få en speciell kontakt med människor. När Juhan frågade hade han självklart svarat att ”självklart skulle han komma hem till bondgården och söka efter speciella punkter för Virve att hämta nya krafter i när hon är så trött som hon var just den kvällen, och inte bara det! Han kan också räkna ut hur länge hon ska sitta där varje gång för att det ska ge maximal effekt.

”Sätt dig här bredvid mig”, sa han, och sedan var han alldeles tyst. Han hade en pendel i handen och framför sig hade han en ritning av något slag. Han höll pendeln alldeles stilla framför Virve. Hon tittade på hans hand. Noga. Efter en liten stund började pendeln röra sig. Litegrand, och så en aning snabbare. Efter en stund stannade han den genom att slå den mot pappret.

Och så meddelade han resultatet av övningen:

”Du ska sitta 20 minuter varje gång på den speciella platsen jag hittar på gården när jag kommer dit, och du ska andas lugnt och bara tänka på din andning så mycket du kan. Inte ha brådska någon annanstans. Bara sitt still. Efter 20 minuter reser du dig och gör något annat. Varje dag likadant. Du kommer då att känna hur du lugnar ner dig. Du kommer bli lite bättre för varje dag.”

Han såg helt övertygande ut.

Virve tänkte, att det kan ju aldrig skada. ”Det är klart att jag tar chansen att bli av med stress och elände utan mediciner.”

Hon berättade för farbror Armin om när hon var på en informationskväll 1992 om dagens Estland:

”Ja, man pratade mycket i Sverige om att ryssarna blev så illa behandlade. Jag tyckte det var pinsamt. Tidigare hade ju ingen brytt sig om att esterna minst sagt blivit illa behandlade av sovjeterna. Jag kommer ihåg när jag var på ett möte med Naturskyddsföreningen som hade besök av en ”grön” est. Han höll ett föredrag om naturen och Estland, visade på en karta, och förklarade hur mycket som behövde åtgärdas för att rensa landet från all nedsmutsning som hänt under sovjettiden. När frågan släpptes fri, var det en svensk som räckte upp handen. Han fick genast frågan och det första problemet som togs upp på Naturskyddsföreningens möte var: Varför diskriminerar esterna ryssarna i landet? Det var pinsamt!” Virve skakar på huvudet.  ”EU gjorde ju en undersökning om det, och slog fast att ingen blev diskriminerad. Och egentligen skulle världen berömma esterna för att det inte var några aktioner från deras sida efter femtio års lidande. Men det var ingen som förstod någonting. Jättekonstigt tycker jag.”

Jag missade att det var fettisdag i går! Det såg jag på ett meddelande från vår lärare Raimo. Han skriver:

Täna on vastlapäev

Tere!
I dag är det fettisdagen - vastlapäev på estniska (jfr vastlad - fastlagen), den första dagen innan fastan före påsk börjar.

På fastlagsdagen ordnar man ”vastlaliug”, det vill säga att man kanar eller rutschar på den snö- och istäckta marken för att komma så långt som möjligt i syfte att förutsäga hur linen skulle växa. Ju längre rutsch, desto längre (och bättre) lin.

En traditionell måltid på fastlagsdagen består av fläsklägg och ärtsoppa. Ett senare tids tillägg är ”vastlakukkel” - semlan.

---

Jag ger mig. Sverige KAN vara vackert. Vi åkte mot nordost till Stenhamra, förbi kungens Drottningholms slott. Vi reste genom Sverige. Det var så svenskt med de typiska faluröda husen med vita knutar och glasveranda. Stall med hästar. Stora vita vidder. Mälaren. Ja, fantastiskt stämningsfullt. Och vi hade en jättetrevlig eftermiddag hos Åke och Gertie.

Vi berättade lite om Kirna för dem. Kirna som är en härlig plats om man vill det. Gården ligger i hjärtat av Estland nära Paide. Den första herrgården byggdes 1620 av Hans von Fersen.

Vi har varit där några gånger, och det är ett rent nöje. Man sitter på någon av de små bänkarna fru Anniko har ställt ut på olika platser på gården. Där är höga träd som ger skugga och härlig luft. Där sitter man gärna i sina egna tankar och njuter av tystnaden och den friska luften. Fru Anniko säger hur länge man ska sitta på de olika bänkarna, beroende på sjukdom eller värk. Men hon börjar med att man får sitta i en stol inne på kontoret och bli pendlad för att hon ska se vad som behöver göras. Hon tittar också på auran och lite annat, som jag inte riktigt vet.

Och här kommer historien om när Virve blev skjutsad till Kirna av farbror Armin.

- Jag har talat med fru Anniko på Kirna Mõis, sa farbror Armin en dag. Vi ska åka dit i morgon, du och jag.

– Vem är det?

– Har jag inte berättat om henne? Hon är sensitiv, hon ser det inte vi ser.

– Jaha?

– I Kirna finns det viktiga mineraler i jorden. Därifrån kommer helande jordstrålning. Redan på 1200-talet fanns det ett kloster på gården. Man antar att platsen valdes på grund av jordstrålningen.

– Jordstrålning, det har jag hört talas om.

– I modern tid lade man märke till att människor som var i trädgården var ovanligt friska. Det var en herrgård för den tyska adeln i några hundra år, sedan blev gården en skola under frihetstiden. Under sovjettiden var det sovchosen som använde gården, eftersom man tänkte plundra Estland på allt man kunde, undersökte man marken och fann mineraler i jorden, men alldeles för lite för att det skulle vara ekonomiskt att bryta, som tur var.

– Och sedan då?

– Ja, sedan var det fru Anniko som köpte den fallfärdiga gården. Hon hade utbildat sig i kunskapen om jordstrålning, och nu är det ett hälsocentrum. Människor från hela Estland kommer för att sitta på hennes bänkar och bli friska. Det kommer folk från Finland och Ryssland och andra länder också. Hon är känd i hela världen.

– Jaha, och nu vill du att jag sa tro på jordstrålning också. Virve är skeptisk. I hela världen? Ibland tar du nog i, farbror Armin.

Kirna mõis.

Men som vanligt när det handlar om historia och gammal kunskap är han orubblig. Det handlar om sådant som människor har vetat i historisk tid. Man suddar bara inte ut det.

– Ja, egentligen behöver du inte tro på det. Det fungerar ändå. Har jag berättat om Koit. Han trodde inte heller på henne, men när läkarna försökt läka ett svårt bensår på honom, och ville operera, då gick han äntligen med på att sitta på bänkarna, och när han efter några dagars behandling på Kirna kom till sjukhuset för att de skulle förbereda honom för operation, då såg läkaren att det var för sent. Såret var redan läkt.

– Jag ger mig! Jag åker väl dit då.

– Då åker vi i morgon förmiddag. Du kan titta på datorn. Jag tror det finns något där.

Det var så roligt med farbror Armin och datorer. Han visste verkligen ingenting. Han hade nog aldrig suttit framför en dator, behövdes det, var det tant Mall som fick göra det. Men ändå hade han förstått att det var viktigt, och att det var mycket man kunde göra. Virve hade hjälpt honom att prenumerera på dagstidningen på nätet ett par gånger, och han blev så imponerad för att det gick så fort och lätt.

Hon tog fram sin laptop, och prövade med ”Kirna” på Googel. Jovisst Där var det.  En lång text på estniska! Det var jobbigt för henne att läsa, men hon såg i alla fall, att det finns fyra platser på jorden med liknande energi som i Kirna. De finns i Kanada, på Irland, i Schweiz och på Kap Verdeöarna. Intressant! ”Gästernas upplevelser att Kirna är en speciell plats är sålunda inte en illusion utan en adekvat upplevelse av aktuellt existerande verklighet.” läste hon.  ”Ingen av platserna är identisk lik någon av de andra. Men de har liknande healingeffekt på energisystemet hos människor och naturen i området.”

– Det låter bra, det här ska jag verkligen pröva. Tänk om jag blir bra! Vilken grej!

De hade tur. Solen sken, luften var frisk och landskapet var fascinerande med de jättelika åkrarna som ännu var bruna, men som snart skulle vara färgade av allt som odlades och som ville upp ur den mörka jorden. Några hus låg vid vägen bakom stora häckar, som ännu inte dolde de små trähusen eller deras ibland förfallna stenlador med sina blad. De for förbi Paide, som var en ganska stor stad med många trista Chrustjevkahus. När skulle alla de här husen bli renoverade? Det måste vara deppigt att bo i betonghus som är smutsiga och trasiga. Längtar man hem till misären? Eller ser man den inte?

Strunt samma! De svängde in på herrgårdsparken där fru Anniko håller till. Hon syntes inte till, så de gick och kikade in i rummen runt entrén. Fasaden var inte renoverad, men inne i huset var det som en exotisk kultplats. Det kändes högtidligt. Hon såg en böneplats med ljusa, asiatiska bonader i fantastiska färger och kuddar att falla på knä på. Ljuv, lugn musik spelades någonstans. En bok av Dalai Lama låg framme och en liten katt låg totalt utslagen på en skrivbordsstol.

En kvinna i 50-60 årsåldern i en lång blå kjol och nystruken skinande vit blus kom in till dem. Hon hade ett varmt leende och tog i hand.

– Välkomna, var så god och sitt.

Hon visade på de två pinnstolarna vid skrivbordet och satte sig själv på sin skrivbordsstol. Virve såg inte att katten hoppade ner, så antagligen låg den där hela tiden. Hur de fick plats båda två? Virve hade ingen aning.

– Jag hörde att du är trött, sa fru Anniko medan hon svängde en pendel framför Virve. Hm. Hm, sa hon också. Hm.

– Dina problem kommer från njurarna som bara fungerar till åttio procent. Den vänstra lite mer än den högra. Jag ser att din hjärna är påverkad också. Hm. Och du har en spricka i astralkroppen runt dig. Det är där sjukdomarna kommer in.

Hon lät helt säker på sin sak, och Virve bestämde sig för att tro på henne. Tänk att man bara behöver en pendel. Alla laboratorieprov är totalt onödiga. Det här är något för svensk sjukvård. Hur mycket pengar skulle man kunna spara på detta?

– Kom, vi går ut.

De gick ut i trädgården framför huset mot ett skjul där en liten grusväg ledde till den större vägen.

– Här ska du gå sex gånger fram och tillbaka. Du får inte säga något, bara koncentrera dig på det du vill bli frisk ifrån, sa fru Anniko och gick tillbaka in i huset en stund.

Virve gick sex gånger upp och sex gånger ner för gången, tänkte bara på att hon måste bli pigg igen.

– Jag måste bli pigg. Tröttheten måste bort! Pigg, pigg!

Fru Anniko kom tillbaka när Virve var klar. Hon såg nöjd ut, och pekade mot en bänk.

– Nu ska vi gå till den här bänken. Vi ska börja med galaktisk tvättning. Du ska renas så att du kan ta emot energierna.

Hon visade vilka bänkar det gällde, och talade om hur många minuter Virve skulle sitta på respektive bänk.

Virve gjorde precis som hon blivit tillsagd och noterade att hon kände lite illamående en stund på den första och den tredje bänken. Vilket fru Anniko menade var ett gott tecken. Virve var mottaglig, och energierna renade henne.

Sedan var det dags för läkning. Hon fick sitta på bänkar som påverkade njure, lever, blodomlopp och hjärnan. Hela tiden försökte hon tänka på vad hon gjorde och kände efter om hon kunde uppfatta något speciellt. Det var inte så tydligt, men hon satt som hon skulle, och efteråt fick hon beröm av fru Anniko för att hon såg så pigg ut. Hon tackade, betalade och farbror Armin körde henne hem, medan fru Anniko gick tillbaka till en grupp människor som väntade på att hon skulle ha en föreläsning för dem.

– Säg inget nu, sa han. Vänta till i morgon. Vi kan åka tillbaka om det skulle behövas fler behandlingar.

Hon var konfunderad. Detta hade hon aldrig trott att hon skull vara med om. Detta var just det mytiska som gjorde tillvaron lite mer spännande. Det kunde väl hur som helst inte vara till skada? Det triggade fantasin! Och kanske hon skulle ta hit storasyster Annika. Allt som kunde hjälpa Annika, eller åtminstone skingra hennes tankar en stund, måste vara bra.

En sak var i alla fall säker. Hon sov som en stock den natten.

I P1, Kulturradion: Biblioteket talade Marja Talgre i trekvart med och om den finska författarinnan Sofi Oksanen som har skrivit två böcker om livet i Estland under olika perioder. Det som glädjer mig mest, det är att det verkar som om intresset för vad som verkligen hände i det ockuperade Estland bara ökar. Sofi Oksanens böcker har betytt mycket för det.

Jag kom precis att tänka på en gång för många år sedan när jag hörde en estnisk kvinna bosatt i Sverige, men jag kommer inte ihåg vem, som sa att hon sett en bild i en tidning på någon i Estland, som numera bodde i hennes hus, som hon lämnade vid flykten. ”Min första tanke var: Hur kom de in? Jag kastade ju nyckeln i skogen!”

Jag vill ge er en dikt av Marie Under, översatt av Silvia Airik-Priukho. Den ska ge er hopp i det grå februari, när vi tyngs av den långvariga kylan. Det finns hopp.

Den stora vårrännilen slukar snabbt den lilla,

ty jorden törstar brett och gapar stort.

Med ena benet torrt, det andra vått av lera,

så steg jag genom vårens ljusa port.

Det rök från alla buskar, vinden slet mitt hår,

smältvatten droppade från varje vaknad gren

på axlarna och kragen på min kappa,

så jag fick ställa mig till tork i solens sken.

Visst hade lingonriset fått en annan grönska,

och mossan såg ej ut som i går kväll.

Nyfödda grässtrån måste jag få plocka

och första flugan fånga i en smäll.

I dag läser vi om Estland i tidningarna. Inte för att det är OS. Det hade ju varit skoj, utan för att det går bra för Estland som nation rent ekonomiskt.

”Vi är på väg upp från botten” säger ekonomiminister Juhan Parts i en DN-intervju. Men återhämtningen kommer säkert ta tid, menar han, eftersom Estland är beroende av andra länder. Man ska satsa på möbel- och träindustrin. Och när jag läser det, då förstår jag varför de tagit skogen vid vår tomt. Det är självklart att man inte kan klaga då, ska ”vår” skog hjälpa Estlands återhämtning så får vi väl acceptera röjningen. Nåja.

Om landet slipper buntas ihop med ”Östeuropa” blir Juhan Parts nöjd. ”Östeuropa är en definition från kalla kriget”, säger Juhan Parts. ”Men i dag är länderna så olika, utan att vi talar om bra eller dåligt. Och Ryssland kan man se som en outnyttjad reserv för framtida tillväxt.”

Hur klarade de sig genom krisen utan att devalvera? Genom nedskärningar av socialförsäkringar och offentliganställdas löner. Men också därför att man hade sparat före krisen, under de goda tiderna.

I SvD läser vi en presentation av Stig Fredrikssons bok: Daterat Moskva. Rysslands väg leder bort.

Citat: Den totala överraskningen och lättnad han erfor när Sovjetunionen bröt samman utan att en enda blodsdroppe spilldes… Naturligtvis var det ett under att de inte blev fler, men de 14 litauernas och de 5 letternas blod som krävdes 1991 måste väl ändå räknas!

Citat: Ryssland är annorlunda än Europa och den västliga världen, och har alltid varit det. Ja, och det betyder att de baltiska länderna definitivt inte passar in.

Citat: Solzjenitsyn… var offer för samma ryska vemodiga nostalgi som varit själva förutsättningen för alla auktoritära regimer som alltid styrt landet. Mot slutet av sitt liv var S. snarast en anhängare av Putins auktoritära maktutövning.

Jag minns när jag för bra många år sedan hävdade, att kommunismen egentligen var en fortsättning på tsarismen. Att just ryssarna kunde inordna sig under de maktfullkomliga Lenin och Stalin berodde på att det bara var samma maktstruktur som de alltid levt under. Då tyckte man att jag var galen, som vanligt, men nu skriver Stig Fredriksson just det, och det känns ju bra att få rätt.

Och när jag skriver det kommer jag ihåg att jag verkligen försökte att förstå, då, för länge sedan, varför ett litet bra land utsattes för utsugning av allting, och därmed gick från relativt välstånd till total fattigdom, för att ett annat land behövde deras produkter. Jag försökte förstå varför ingen kunde förklara det för mig. Var det ett exempel på den solidaritet vi alla skulle visa, eller vad?

Det allra bästa med OS när Sverige eller Estland inte tar några guldmedaljer, det är att när konståkningen går nämner de Tallinn väldigt ofta. Eftersom det så nyligen var EM där. Det är skoj.

Och så blev det GULD och SILVER! Vi visste inte vem vi skulle heja på. Vem ville vi helst skulle vinna?

Först var det så typiskt att de inte nämnde Kristina Smigun-Vähi. Och så startade hon. Och var så himla bra!! Men Charlotte Kalla är ju så charmig och så duktig. En skulle ha guld och en silver var det viktigaste och resten var mindre viktigt. Så det så.

I Estland visste man från början att de var vassaste konkurrenter!

Till Dagens Nyheters ledarsida med anledning av Harry Scheins kolumn söndagen den 16 februari 1997.

Kära Harry Schein och ni andra, som så tvärsäkert har åsikter om sådant, som ni uppenbarligen inte vet så mycket om.

Aningslösa, jovisst. Man visste inte så mycket. Sovjet var ett slutet land.

Om man inte var kommunist i sin ungdom, då hade man inget hjärta. Jo jo.

Jag tror att det var 1956 min granne farbror L. var på officiellt besök i Sovjetunionen. Han var en av de första efter Stalins död. Han deltog i en delegationsresa från Sverige i egenskap av facklig förtroendeman.

Jag minns så väl hur pappa en tid efteråt vid middagsbordet sa: ”Det är visst inte så farligt i Sovjet. Farbror L. fick ett sådant fantastiskt mottagande. När båten la till stod hela staden och tog emot dem. Alla var så vänliga. De verkar inte alls ha det dåligt.”

Jag var alltså tretton år. Jag lyssnade och svarade honom ur djupet av mitt hjärta. Jag berättade vad kommunisterna hade gjort. Jag hade behållit minnet av vad mina lärare berättat om deportationerna till Sibirien. I mina öron lät det precis som deportationerna av judar och andra, utförda av nazisterna. Jag mindes hur de hade blivit hämtade i sina hem, och brutalt blivit förda till tågen. Där hade inte funnits plats för alla, så det fanns ingen möjlighet att röra sig. På det sättet hade de blivit forslade i veckor. Många överlevde resan, och kom till det kalla Sibirien i för tunna kläder. Det mindes jag, och mycket annat som jag berättade för pappa. När jag slutade, hade han förstått.

Jag läste tidningar så fort jag kunde läsa, vid fem års ålder. Jag lyssnade på partiledardebatterna i radion, trots mina unga år.

Vad jag med detta vill säga är, att det fanns hela tiden uppgifter om kommunismens grymheter, om man ville bli upplyst.

Får jag också säga några ord om Baltikum:

Baltikum består av tre länder, Harry Schein. Tre länder med tre olika kulturer. Somt är bra i våra ögon, somt är dåligt. Vet du, Harry Schein något om Estland? På riktigt? När jag för några år sedan läste ditt inlägg i DN om faran från Estland, hur du hörde ljudet av stöveltramp liknande det du hört i din bardoms nazistiska Österrike, då tvivlade jag på det. Vet du hur litet Estland är? Vet du hur mångkulturellt det är? Vet du att när Estlandblev fritt förra gången 1920, då köpte staten mark från storgodsägarna, till allra största del den tyska baltadeln.. marken såldes på långa fördelaktiga lån till småfolket. Vissa godsägare valde att bo kvar, andra var missnöjda och lämnade landet.

Vet du, att alla minoriteter på minst tre tusen invånare fick autonomi, och fick ha sina egna skolor, förutsatt att man hade det estniska språket och estnisk historia på schemat.

Visst har vi en del att lära oss från det fria Estland?

Den fjortonde juni 1994 var jag i Tallinn med min familj. Solen sken från blå himmel. Vi gick i tunna sommarkläder beredda att njuta av ännu en härlig sommardag.

På de flesta husen satt hållarna för flaggan kvar. Den som alla måste ha under sovjettiden när det påbjöds flagga. Nu satt det en flagga i varje hållare. Och dessutom var ett svart sorgflor fästat vid flaggan.

Vi gick in i en affär och köpte något, och när vi kom ut satt sorgfloret kvar. Vi promenerade runt i staden, och överallt fanns de här flaggorna. Vi gick in i en restaurang och åt, och flaggorna var kvar. Det kröp i oss. Vi frös i sommarvärmen. Det var som om staden i den vackra, ljusa sommardagen ändå var mörklagd i sorg. Det blev till och med svårt att andas. Sorgen var så fysisk.

Den fjortonde juni femtio år tidigare hade över tio tusen människor; män, kvinnor och barn blivit hämtade till helvetet i Sibirien, och många, många kom aldrig tillbaka. De kvinnor som tvingades att föda barn under dessa förhållanden, hör givetvis till dem som aldrig kom fram till destinationsorten. Eftersom vagnarna var tillbommade utifrån, blev liken liggande kvar hela resan. Det minnet ligger kvar i esternas hjärtan. Vi hade bevittnad en tyst demonstration, som vi aldrig kan glömma.

Att människor hämtades till Sibirien utan at ha begått något brott, var ingen sanning i Sverige. Inte före Sovjets fall. Hur många gånger fick jag inte höra att jag var utsatt för propaganda, när jag försökte berätta. Och, Harry Schein, det är detta som är så viktigt: HUR KUNDE DETTA HÄNDA? Hur gick de till när hela Sverige blev prosovjetiskt? Hur kunde Frank Baude, kplm(r) i ett intervjuprogram med Herbert Söderström få säga att om han kom till makten, skulle inte sådana journalister som Herbert Söderström finnas kvar i livet? Och det blev inga kommentarer till detta? Hur kan vi få fortsätta att tillåta symboler för kommunism men inte för nazism?

Hur kunde vi tro att vi visste bättre om livet i Sovjetunionen än människorna som levde där? Hur snabbt bestämmer vi oss för vad vi ska tycka och tro? Vet vi särskilt ofta vad vi talar om? Är vi så översköljda av information, att vi bara tror på och minns det som den senaste talaren sagt? Är vi så lätta att påverka för att vi inte har några bakgrundskunskaper? Börjar livet, kunskaperna och engagemanget den dagen vi träffar någon som säger något?

Ingen kan säga, att vi inte visste, eftersom jag trots min ungdom visste. Det finns många aningslösa människor i vårt land.

Med vänlig hälsning

underskrift

För att undvika missförstånd, vill jag nämna att jag är svensk, född av svenska föräldrar och har bott i Sverige i hela mitt liv.

Svar från Hans Bergström 1997-02-19

Karin

Vill genast bekräfta att jag fått ditt engagerade brev. Jag har sett till att det också har kommit Harry Schein till del.

Hjärtliga hälsningar

Hans Bergström

Chefredaktör.

Svar från Olof Santesson 1997-02-21 (chef för ledarsidan)

Karin

Tack för ditt intressanta brev. Vi brukar dock inte ta in kommentarer på kolumner annat än i absoluta undantagsfall, och jag har inga möjligheter att erbjuda utrymme för en invändning

Med vänlig hälsning

Olof Santesson

Dock fick jag inte någon reaktion från Harry Schein den gången.

Det var en vacker inledning på Olympiaden. Jag tyckte extra mycket om att det var fokus på ursprungsbefolkningarna.

Esterna hoppas mest på skidskytten Roland Lessing, som var fanbärare på öppningsceremonin.

Kommer ni ihåg Ants Antson?  Den sovjetiske olympiske guldmedaljören 1964 på1500 m skridsko. Han är est och berättar i Postimees i dag om hur det var att vara elitidrottsman i Sovjetunionen:

1963 i Oslo i en kamp mellan Norge och Sovjet var första gången han fick ta emot prispengar. En ny viktig erfarenhet. När han klev ner från prispallen kom genast en rysk ”kamrat” fram och beslagtog kuvertet med prispengarna. Själv fick han inte behålla någonting. Det var en stor summa i norska kronor.

”Hade vi sovjetiska idrottsmän fått behålla våra prispengar hade vi varit rubelmiljonärer. Vi fick aldrig behålla någonting, men när vi kom hem fick vi premier, som i och för sig inte var så tokiga efter sovjetiska mått, men miljonärer? Ha!

Efter en tid, 1967-68, hade vi lärt oss hur man skulle göra för att lura ryssarna. Medan man sakta lämnade prispallen smusslade man undan några sedlar utan att någon la märke till det. Och när man stod på maken var man tvungen att lämna ifrån sig kuvertet.

”Protesterade ni aldrig?”

”Protesterade! Hade man öppnat käften, var det slut med tävlandet, och protesterade man lite för mycket, då fick man tävla i Sibirien i fortsättningen. Men 1969 bad jag dem i stort sett dra åt helvete, och då var min karriär slut. Och alla utländska pengar tog de.”

”Var du avundsjuk på de utländska tävlande som fick behålla sina pengar?”

”Vi visste inte hur mycket pengar de fick, bara att när de slutade sina karriärer, då var de oerhört förmögna, enligt vårt sätt att se.”

”Hur var det i Innsbruck 1964. Var det några problem, fick du ta guld då?”

”Jag visste inte om jag skulle tillåtas vinna, och pratade med min tränare Silkov. Han sa bara: Kör så det ryker!” Vi var samma typ av människa, och vi struntade så mycket det gick i de sovjetiska ledarna.

På hösten 1963 vann jag i Seljabinsk på världsrekordtid. Men det godkändes inte av någon anledning. 1964 var det EM i Oslo och jag vann 1500 m. Och sedan var jag medlem i OS-truppen. Ryssarna ville att jag skulle byta namn till det mer ryskklingande Antsov, men jag vägrade. Men eftersom jag kunde skänka ära åt Sovjetunionen fick jag stanna kvar i olympiatruppen. Väl bevakad.”

”Hur var det att vara est i laget?”

”Att jag hade en baltisk uppfostran märktes mycket väl. Även om en balt bara hade grundskola var han/hon mycket klokare än en kazak, tjetjen eller ryss. De visste absolut ingenting om någonting. De hade ett torftigt språk och jag upplevde dem alla som dödsförskräckta.

1963 lurade förresten ryssarna i norrmännen att jag hette Antsov. Jag förde att djävla liv om det. Resten av truppen stod skräckslagna utefter väggarna och stirrade. Jag fick heta Antson.

Redan då kunde jag så mycket engelska att när hela den samlade sovjetgruppen gick in i affärer fick jag agera tolk. Åt alla! Även åt NKVD-vakterna. Och när övertränaren, som var den enda som fick gå ut och äta på ett 5-stjärnigt hotell inte bytte om från sin träningsoverall, sa jag åt hans assistent: Alla vet att vi är från Sovjet; be honom klä sig lite bättre. Själv kunde jag absolut inte säga något till honom, det vågade jag inte. Assistenten blängde oförstående på mig och sa bara Aha. Jag fick aldrig se om det blev någon ändring, men sådan var deras kultur.”

”Vad fick du för premie för guldmedaljen?”

”Jag fick tillstånd att köpa en bil. En Moskvitj. Hälften, 5900 rubler, betalade jag själv, men den andra hälften stod staten för.

Någon gång under sovjettiden träffade jag Johannes Käbin, som var ordförande i Sovjet-Estlands kommunistiska parti på den tiden. Jag berättade om bilen för honom.

Han svarade: ´Men vad fan vilket tjafs! Du skulle ha kommit direkt till mig. Jag skulle ha gett dig en Volga´.

Jag tror han hade gjort det för ibland var han riktigt lättsam.

Artikeln är mycket lång. Ants Antson har haft ett hyggligt liv, men någon älskare av sovjetsystemet är han absolut inte.

Nu undrar man bara: vem är intresserad av det lilla landet Estland när OS börjat?

Kommer ni ihåg Andrus Veerpalu i Salt Lake City 2002? Fullständigt otippad (av nästan alla) vann han 15 km-loppet. Det var också roligt för att våra barnbarn med rötter i Sverige, Estland och Finland fick jubla flera dagar. Finland tog 3 guld, Estland tog ett guld och Sverige... Jag hade precis för mig att vi fick ett guld, men det stod inte så på Wikipedia.

I Tallinn efter OS var det stor mottagning av Veerpalu - 1 guld, 1 silver - och Jaak Mae - ett brons - och deras tränare. Att lilla Estland skulle vara så bra i internationella tävlingar var fantastiskt. Ministern som höll tal förklarade att Veebruar (februari) nu skulle ändra namn till Veerpalu, men det har jag faktiskt inte hört någon säga senare.

Tankarna går. Just nu sitter jag och funderar på kommunisterna och Estland.

Det är intressant att det aldrig beskrivits som något positivt att esterna verkligen delade ut jord till folket. Det var inte kommunisterna som gjorde det utan Bondepartiet med Konstantin Päts i ledningen. Tänk er att 90 % av jorden ägdes av balttyska adelsmän. Det var därför Hitler ansåg att Estland i grunden var tyskt.

Nationalitet är ett intressant kapitel. Naturligtvis kunde en stor del av den odlingsbara jorden tillhöra ett främmande folk, när esterna befriat sig från dem maktmässigt. Självklart blev balttyskarna uppbragta när de förstod att de måste lämna över marken till de där ”icke-tyskarna”. Men vi ska också veta, att hedersbenämningen ”estofil” tidigare var en benämning på de balttyskar som ansåg att Estland tillhörde esterna.

1905 hade den kommunistiska tanken också nått Estland. Då var det politiska upplopp över hela det tsarryska riket. Hur det var i Estland är dramatiserat i friluftsteaterns ”Vargamäe” nära författaren A H Tammsaares hem där vi var sommaren 2008.  Men det var absolut inte kommunisterna som initierade jordreformen. Kommunistpartiet förbjöds efter revolutionsförsöket 1924.

Tomas Käbin skriver i Baltic Guide, www.balticguide.ee: Ett flertal herresäten gjordes om till skolor och kommunala inrättningar. Estland lyckades med föresatsen att eliminera framväxten av kommunism även om balttyskarna kände sig förfördelade.

Estlands tyskar

Sjuttio år har förflutit sedan balttyskarna, dvs Estlands tyska befolkning, tvingades lämna sina hem.

I Molotov-Ribbentroppakten (MRP) mellan Sovjetunionen och Hitler-Tyskland från den 23 augusti 1939, som delade upp östra Europa mellan Stalin och Hitler, stadgades även att den tyska befolkningen som bott i Baltikum sedan medeltiden skulle lämna landet och sin hembygd, dvs Estland och Lettland.

Balttyskarna (Deutsch-Balten eller Baltendeutsche) kom till dagens Estland och Lettland mot slutet av 1100-talet i samband med korståg och kolonisationsverksamhet bedriven genom Svärdsriddarorden och den Tyska orden. Kolonisationen ägde rum samtidigt med danskarnas korståg. Balttyskarna kom genom århundraden att utgöra en överklass gentemot de mestadels livegna baltiska bönderna. De blev samhällets elit inom ekonomi, handel, politik och kultur. De behöll sitt språk och sin kultur även om de påverkades av de lokala omständigheterna. Tyskarna hade täta kontakter med Tyskland.

Tyskarna dominerade handeln, vilket inte minst hansestäder som Tallinn vittnar om. I Tallinn bodde de tyska adelsfamiljerna på Domberget, de hade ofta herrgårdar på landsbygden. De tyska köpmännen bodde i den nedre delen av gamla stan i Tallinn.

Under den svenska stormaktstiden ca 1550– 1710 kom många balttyskar att spela viktiga roller i svensk historia, flera släkter flyttade till Sverige, som Wachtmeister, von Wrangell och von Taube.

Välståndet för herrgårdarna växte speciellt på 1700-talet när tullarna mellan Ryssland och Estland avskaffades. Från godsen levererades spannmål i stora kvantiteter till Ryssland. En annan betydande inkomstkälla utgjordes av sprit. Spritfabriker fanns i stort sett på samtliga gods. Museet i Rakvere har en stående utställning om spritfabrikerna och deras leveranser till Ryssland, som alltid var en säker inkomst för godsherren.

Många balttyskar hade betydelsefulla poster som militärer och ämbetsmän inom det tsarryska väldet under Estlands ryska period 1710–1918.

Tack vare balttyskarna införlivades Estland med den västeuropeiska kulturkretsen och -sfären. Kontakterna var täta med Europa. Ester bodde huvudsakligen på landsbygden och var livegna till och med 1816/1819. De ester som ville komma upp sig i samhället blev förtyskade, dvs. man var tvungen till att lära sig tyska och anta det balttyska samhällets normer.

Balttyskarna, däribland den balttyska adeln, förlorade sin makt och sina privilegier efter de baltiska staternas självständighet 1918. Ett antal flyttade till Tyskland, som de egentligen inte hade någon hemmahörighet med.

I Estland genomfördes i början av 1920-talet en ytterst radikal jordreform, varvid balttyskarnas gods reducerades och nationaliserades gentemot viss kompensation. Syftet var att eliminera grogrunden för kommunism. Personer som hade deltagit i det estniska frihetskriget mot Ryssland och Tyskland 1918–1920 kompenserades med jord, varigenom man skapade en självägande bondeklass. Ett flertal herresäten gjordes om till skolor och kommunala inrättningar. Estland lyckades med föresatsen att eliminera framväxten av kommunism även om balttyskarna kände sig förfördelade.

Under 1920och 1930-talen präglades Estland till del av en förståelig chauvinism, tidsandan i Europa var sådan. Bland annat bytte många ester ut sina tyska efternamn mot estniska och allt tyskt förringades. Esterna var med rätta stolta över den nyvunna självständigheten, inte minst över att man vid slaget i Võnnu den 23 juni 1919 under Frihetskriget hade vunnit en avgörande seger mot tyska Landeswehr. Men det fanns även balttyskar som aktivt stred för Estlands självständighet mot Ryssland.

Det balttyska arvet lades under perioden 1918–1940 åt sidan även om tyskarna i likhet med andra minoritetsfolk i Estland kom i åtnjutande av en generös kulturautonomi med ett aktivt föreningsliv, skolor, teatrar mm.

Den allmänna inställningen till tyskar och Tyskland var negativ, man talade om träldom i sjuhundra år. De flesta balttyskarna stannade dock kvar i landet. De var lojala medborgare och gjorde betydelsefulla insatser inom handel, ekonomi, forskning och utveckling. Tyska språket var fortfarande brukligt och talades av de flesta ester.

Balttyskarnas insatser

Genom århundraden bidrog balttyskarna till att förvalta och introducera västeuropeisk kultur till Estland. Balttyskarnas roll för den estniska kulturen kan inte nog manifesteras. Tillsammans med svenskarna utgjorde de en garanti för västeuropeisk civilisation och tradition i Estland.

Uppbrottet 1939 – Heim ins Reich

Det andra världskriget hade inletts den 1 september genom Tysklands angrepp mot Polen. Sovjet hade strax därefter tilltvingat sig militärbaser i Estland och fört in ca 25 000 man.

Den 700 år gamla tyska bosättningen i Estland och Lettland fick ett snabbt slut i samband med detta. I ett av de hemliga tilläggsavtalen i MRP stipulerades att den tyska befolkningen skulle återbördas till Tyskland genom Umsiedlung. Cirka 13 700 tyskar av drygt 16 000 lämnade Estland hösten 1939/vintern 1940, dvs innan krigsutbrottet mellan Sovjet och Tyskland.

Balttyskarna hänvisades till det så kallade Wartheland/Whartegau i det av Tyskland ockuperade Polen. De inkvarterades i hem som tömts på polsk och judisk befolkning. Enligt uppgift stod i Domkyrkan i Tallinn – den tyska adelns kyrka – i vissa fall till och med mat framme på borden från tidigare invånare. Balttyskarna kan dock inte anklagas för detta, eftersom de utgjorde pjäser i ett större politiskt spel mellan Stalin och Hitler.

De kvarvarande tyskarna i Estland och en del ester, cirka 7000 personer, evakuerade våren 1941 genom Nachumsiedlung. Dessa människor fick inte någon ekonomisk kompensation och sågs med stor misstänksamhet av tyska myndigheter eftersom de vägrat lämna sin hembygd i samband med den första omflyttningen. Under tiden hade de fått uppleva det sovjetiska terroråret 1940/1941.

Bara ett fåtal tyskar stannade kvar efter den andra sovjetiska ockupationen 1944. Flertalet av dessa deporterades till Sibirien. Ett tyskt namn var tillräckligt för bestraffning.

Balttyskarnas fortsatta öde

När de sovjetiska styrkorna svepte fram genom Polen vintern 1944/1945 flydde flertalet balttyskar hals över huvud västerut. Ingen vet med säkerhet hur många som gick under. Det fanns balttyskar på fartyget Wilhelm Gustloff när det minerades av sovjetiska ubåtar den 30 januari 1945. Detta var världens största fartygskatastrof med omkring 10 000 förlista.

De flesta balttyskarna slog sig ner i Västtyskland. Många fortsatte till USA, Kanada, Australien och andra länder, där de fortsatte ett aktivt föreningsliv.

Under sovjetockupationen försökte man från myndighetshåll i Estland förinta så mycket som möjligt av den balttyska kulturen och arvet. Gods och herresäten förstördes, tyska kyrkogårdar jämnades med marken, monument revs. En 700-årig kultur gick i graven.

Efter den återupprättade självständigheten 1991 har balttyskarna återvänt till Estland, inte för att bosätta sig, men väl för att förvalta sitt arv. I dagens Estland har man börjat uppskatta de stora insatser som de bidragit med genom århundraden.

Jag ska berätta något om pappan och varför han arresterades flera gånger.

Hans namn var Sergei L., under 1900-talets första decennium blev han medlem av det Socialrevolutionära partiet, som var ett vänsterparti och konkurerade med Lenins bolsjeviker om makten 1917. Han häktades flera gånger för sin politiska verksamhet. Han släpptes från Sibirien under de första åren av 1910- talet. Gifte sig med Ljubov 1914, och fick tvillingdöttrarna 1915. Efter oktoberrevolutionen 1917 blev Sergei L. bl.a. ledamot av det verkställande utskottet i det s.k. Ryska riksbonderådet. Han var också en av redaktörerna för tidningen Golos Trudogovo Krestianstva (De arbetande böndernas röst).

I november 1917 bildade vänsterflygeln av det Socialrevolutionära partiet ett eget parti Socialrevolutionära vänsterpartiet. Sergei L. blev medlem där. Han valdes in i partiets Centralkommitté. Han bedrev ett aktivt partiarbete i Petrograd.

1918 bytte man huvudstad till Moskva. Familjen flyttade dit och Nina föddes där. 11 feb 1919 arresteras Sergei L., och anslöt sig till partiets legala flygel som samarbetade med bolsjevikerna.

Efter ett par frivilliga år i Sibirien kom han tillbaka till Moskva och startade ett bageri, ett företag som växte till ett kooperativ. 1928 hade kooperativet 393 anställda, sju bagerier, nitton affärer och en konfektyrfabrik mm.

I slutet av 1928 krävdes att han skulle ta in bolsjeviker i styrelsen. Han vägrade upprepade gånger, tom. efter hot om stängning. Den 7 januari arresterades Sergei L. Den 9 mars 1929 dömdes han till tre års förvisning i norra Ryssland. Den 7 januari 1932 skulle Sergei L. friges från förvisningen och återvände till Moskva i mars. Han lyckades få tillstånd att bo i Moskva, tack vare bekanta, och lyckades också få arbete där. 1934 togs tillståndet att befinna sig i Moskva bort. Natten mellan den 14 och 15 oktober 1935 arresterades Sergei L. Den 22  februari 1936 dömdes han till tre års förvisning i Kazakstan.

Den 4 januari 1937 arresterades hela familjen.

Fadern dömdes till 10 års fängelse för sina politiska ambitioner. Modern och döttrarna dömdes till fem år i läger.

Detta är ett vakttorn i Gulag, men sådana fanns utefter hela kusten i Estland, "för att kontrollera att ingen tog sig in i landet olovandes. De fanns också vid utfartsvägarna. Alla människor kontrollerades alltid.

Jag har läst andra tredjedelen av boken om Nina nu. I början var jag tveksam till att hon kunnat skriva den själv. Hon förefaller så klok. Men plötsligt var allt så tydligt. Hon är en flicka som lever i den mest osäkra av världar. Hon vet inte vem hon kan lita på. I början älskar hon sin pappa. Livet blir förstört när han hämtas och döms till lägervistelse. Hon hatar allt och alla. Hon har ingen att tala med, och det är det jag tror är det farligaste av allt. Hon bär på så stor ångest, men kan inte lätta på trycket av den. Hon går så långt att hon iscensätter ett självmordsförsök med mormors opium. Men mormor hade redan spätt ut det, så hon överlever.

Något som jag tycker vissa folk gör väldigt bra, t.ex. judarna, det är att de samlar barnen medan de är små, jag tror de är tio år när de börjar med allvarliga diskussioner om livet (och gud naturligtvis). Vi svenskar talar inte så mycket med våra barn om sådana saker. Vi lämnar dem åt andra, och finns inte där när våra barn börjar fundera. Vi har så mycket att göra.

I Estland visste man alltid vad en est kan klara. De visste att deras förfäder alltid kämpat och aldrig gett upp. Och när det pyttelilla landet kunde slå sig fritt från både ryssar och tyskar 1918-20, då kunde alla se vad ett envist folk kan göra. Det stärkte dem. Och jag tycker att den känslan fortfarande lever för dem.

Kan vi tänka oss, att när som helst kan det komma in främmande människor och leta fram allt, till och med det mest personliga, och helt utan synbar anledning, läsa igenom och ha synpunkter på allt det vi gömt. Nina talar bara med en enda människa. Sig själv. I dagboken.

Jag minns när Anne berättade att man låg och sov på natten; så väcktes man av ljudet av en bromsande bil. Man höll andan och väntade. Är det vi nu? Nej, det var grannen den här gången. På morgonen var alla i den lägenheten försvunna. Vilken trygghet levde de i? Ett litet barn som inte pratar med någon måste bli helt förvirrad,

Ett av KGB understruket stycke:

17 jan 1934

När klockan var över elva på kvällen och vi satt och drack te kom Nikolaj och meddelade viskande atrt fastighetsförvaltaren skulle göra rzzia i natt. ”Åk härifrån genast” sa han till pappa. ”Alldeles strax.”Pappa var lugn och nästan lite godmodig, antagligen för att hans situation var så ovanlig. Han drack det sista av teet och åt sin smörgås, men jag märkte ändå att han skyndade sig och var lite nervös. … Jag kände mig inte alls väl till mods och hjärtat slog liksom inte riktigt jämnt.

När jag läste det här tänkte jag också på den estniske mannen som fick veta i förväg när det var dags för arresteringar. Då tog han kontakt med sina vänner vars namn fanns på listan, och sa åt dem att gömma sig en tid. Snällt? Ja, det är frågan. Fick man inte tag i de avsedda människorna, då tog man vilka som helst, även barn för att fylla upp till förväntat antal. För Nina och hennes pappa var det inte riktigt så. I det fallet gällde de bara en specifik person som skulle omhändertas.

31 januari 1934

Jag känner hur fruktlöst och missanpassat hela det moderna livet är, och det trycker mig. Att se orättvisorna, lögnerna och grymheten och känna att man är maktlös. Men vad ska man göra? Kommer människan aldrig att bli helt fri? Är det verkligen så att friheten bara är en illusion? Kan hela denna mångsekelgamla kamp som skull leda människan till friheten ha utkämpats förgäves?

15 december 1934

Hela dagen har jag kämpat förträffligt. Har sträckläst en roman om våra ryska terrorister utan att sluta ens när den smärtsamma, tunga och oföränderliga tanken bröt fram genom bokens kalla ord.

31 december 1934

Det har gått många dagar sedan Kirov mördades i Smolenyj av Nikolajev, medlem av en underjordisk terroristgrupp. … och de sovjetiska papegojorna och ja-sägarna har tagit till brösttonerna, viftat med knytnävarna och skrikit över huvud på arbetarna: ”Döda ormen!” ”Arkebusera förrädaren, som med ett skott har ryckt ifrån oss…” och så vidare. …

Och det är svårt att tro, att det i Europa på nittonhundratalet finna ett sådant hörn, där medeltida barbarer har bosatt sig, där vetenskapen, konsten och kulturen behandlas på ett så primitivt sätt.

Pappan visar sig vara en kvinnoföraktare. Det låter så illa i en familj med tre döttrar.

Nina mognar under de här åren hon skriver dagbok. Men det återkommer jag till i morgon.

Oj vad vi log åt att svenskarna tyckte de hade en så snörik vinter. Vi körde av båten och for genom Stockholm och Nacka. Det var inte vinter! Det var vår och inget annat. Men ju längre ut mot skärgården vi kom, desto mer snö. Och när vi svängde upp på vår egen gata, då var vi tysta. Vilka snövallar. En gång tidigare, när barnen var små och jag inte såg dem när de lekte på gatan, då var vallarna t.o.m. högre. Men detta kommer säkert som nummer två i den tävlingen.

Som tur var hade Hans och Felix varit här och skottat i går. Annars hade vi inte kommit in med bilen. Dessutom kom postbilen så nära vår brevlåda att hon äntligen fick lägga i vår post. En hel hög!

Jag låg och läste Jag vill leva, en skolflickas dagbok under Stalintiden av Nina Lugovskaja i går kväll i hytten. Lite drygt hundra sidor av trehundra hann jag med. Dagboken, eller rättare: dagböckerna hade omhändertagits av KGB när flickan fängslades, och det hade gjorts understrykningar där man ansåg att flickan avslöjade sin vilja till omstörtande verksamhet. Det är mycket intressant att se vad som var så farligt när en 12- årig flicka skriver dagbok.

Jag har gjort några markeringar för att komma ihåg.

…Delvis har bolsjevikerna rätt. De är grymma och barbariskt råa i sin grymhet, men ur sin egen ståndpunkt har de rätt. .. Men de fostrar oss till tysta slavar och slår hänsynslöst mot alla försök till protest. (30 jan 1935)

Hon börjar skriva den 8 oktober 1932.

Här ett citat från 18 maj 1933:

Regeringen! Det är bara en samling skurkar som håller på och kör med hela befolkningen, som om vi skulle vara skyldiga att underordna oss, som om vi skulle behöva lyda en massa judiskt pack och tindra inför Stalin.

Jag citerar direkt ur boken.

 Ett annat exempel där KGB gjort understrykning är den 31 augusti 1933) Underliga ting sker i Ryssland. Svält, kannibalism… Mycket berättar de som kommer resande från landsorten. De berättar att de inte hinner städa bort liken från gatorna, att landsortsstäderna är fulla av svältande bönder i trasor. Och Ukraina? Som flöt av mjölk och honung… Vad har det blivit av Ukraina? ... En död tyst stäpp... Där ser man inte de stora och glada byarna med deras vita ukrainska gårdar och hör inte några glada ukrainska sånger. Här och där ser man döda, tomma byggnader. Ukraina har tömts på folk. Det var ca sju miljoner ukrainare som svalt till döds när Stalin rekvirerade allt ätbart till Moskva, tom. kommande års utsäde.

Detta och mycket mer som jag får berätta om i morgon, föranledde ett straff på fem år för Nina, hennes två storasystrar och mamman.

Familjen bodde i Moskva, men Pappan var syndikalist och fick inget inrikespass, vilket betydde att han hade tolv dagar på sig att lämna Moskva. Han flyttade ut på landet, och familjen kunde besöka honom ibland. Hon talar om att hon vill döda Stalin, att hon inte vill leva och att allt är meningslöst.

Boken jämförs med Anne Franks dagbok.
Jag fortsätter att läsa i kväll.

Solen skiner. Det är inte alls så kallt som det varit. Det är istället just så vackert som det var när vi kom.

Jag läste i boken VÅRA BYAR från Finlandssvenska landsbygden att det fanns kontakter med Estland. Där står:

Det heter att bonden icke känner sin farfars far. Trygg (Johan Trygg, från Pedersås Falla, som dog 4.1.33 vid 101 års ålder) kände sin. Som dragon i 1808 års krig hade denne fått sitt namn. Dragonens far hade i mitten av 1700-talet kommit över från Estland i en eka. Som livegen hade han tillsammans med andra arbetat med att sänka en sten i jorden. Gropen var redan djup, och stenen vippade på kanten. Gång på gång hoppade de livegne upp av fruktan för sina liv, men fogdens piska drev dem åter i djupet. Äntligen var man färdig och satte axlarna mot stenen för att ge den just den lilla knuff den behövde för att falla. Fogdens piska arbetade. I samma stund stenen begynte röras, gav man fogden en knuff, så han hamnade under stenen. Varpå man fyllde igen gropen och så småningom begynte se sig om efter flyktmöjligheter. Det var då stamfadern Jysse tog första båtlägenhet till Finland.

I Kimito.

Det var mer vanligt att resan gick åt andra hållet. Man tror, att många estlandssvenskar har kommit via Finland.

Det är också en bild av hur allvarligt slaveriet var. Det finns en annan berättelse om en man som flydde från sin godsherre till Tallinn. Det fanns nämligen en regel som innebar att: om man kunde hålla sig gömd i Tallinn ett helt år, då var man en fri man därefter. Godsherren kom efter och sökte igenom hela Tallinn utan att finna sin slav, som lyckades hålla sig undan och alltså blev fri. Hade han hittats skulle han naturligtvis blivit hårt bestraffad.

Jag tycker att det är intressant att läsa om livet på landet i våra tre länder. Mycket är sig likt. Även om esterna fick börja från början när de skulle skapa ett eget estniskt samhälle. Finnarna har alltid räknats som vanliga människor.

Den svensktalande delen i Finland. I Estland är den vensktalande delen så gott som försvunnen, sedan de flydde till Sverige under andra världskriget.

Detta är den estniska delegationen med Jaan Poska i mitten.

Huset i Laiuse där Jaan Poska och Ants morfar föddes. men inte samtidigt, och inte i samma familj.

I Tartu var det större fest med presidenten och konsert.

I TV fick vi höra en diskussion mellan historiker om vad som egentligen hände och hur det ska tolkas. Tittare fick också ringa in och komma med synpunkter. En kvinna berättade att hon 1940 hade rest med en grupp till Leningrad och Moskva för att förbereda maktövertagandet. Flera i gruppen var kommunister, och hon berättade hur chockade alla blev när man lämnat det lilla vackra, välhållna landet Estland för att komma in i ett obeskrivligt smutsigt och nedgånget Sovjetunionen. Flera män, kommunister, grät vid åsynen och undrade hur de skulle kunna komma hem och berätta.

Vi fick också höra, att Ryssland inte längre godkänner Tartufreden, eftersom de anser att Estland frivilligt gick med i Sovjetunionen. Ni minns det där valet där resultatet publicerades innan röstningstiden gått ut. När Tanja blev hämtad av en soldat med gevär till vallokalen. Därför blir det aldrig klart med gränsdragningen mellan länderna. Stalin ändrade gränsen så, att Estland förlorade stora områden.

De talade också om att så bra som esterna hade under ”den estniska ” tiden, har de aldrig haft det. Nu bär de på minnet av det helvete, den fruktansvärda tiden de genomled så länge, när vi andra sa att det andra världskriget var över.

De talade också om att det finns många i väst, som fortfarande inte förstått, eller vill förstå. De tror på Kuba och Castro, Che Guevara och andra kommunistiska profiler. De vill inte förstå vad verkligheten innebär.

Och igen: Sovjetunionen undertecknade att de aldrig i evig tid skulle ha några anspråk på Estland.

De diskuterade också om det skulle kunna hända igen, att landet skulle bli ockuperat under ett krig. Men ingen ville tänka sig det. De anser att världen är förändrad och krig är inte längre troligt. Man kommer använda nya medel för att få makt i andra länder.

Tartuavtalet undertecknades av Jaan Poska och bolsjeviken A. Joffe. Det berättas att de slutligen hade kommit överens om hur allt skulle vara och ett tryckeri tryckte avtalet, men något blev fel och tryckeriet var tvunget att göra om allt. Det skulle ta tid så herrarna bestämde sig för att börja festen direkt. Klockan gick, och det blev ”roligare och roligare”. När det nya avtalet kom var herrarna inte kapabla att skriva under något. De måste vila en stund, så i själva verket skrevs Tartufreden inte under förrän den 3 februari kl 01.14.

Hanno tittade in en stund och vi fick en Postimees från januari, kulturdelen. Där finns en lång artikel om en kvinna, som, när hon var ung, överraskades när hon läste en dikt av Marie Under. Det betydde att hon dömdes till fängelse i fem år, och livet förstördes för henne. Hon skulle t.ex. aldrig få studera t.ex. eftersom hon var straffad.

Jag sitter och funderar på kommunisterna och Estland.

Det är intressant att det aldrig beskrivits som något positivt att esterna verkligen delade ut jord till folket. Det var inte kommunisterna som gjorde det utan Bondepartiet med Konstantin Päts i ledningen. Tänk er att 90 % av jorden ägdes av balttyska adelsmän när Estland blev fritt. Det var därför Hitler ansåg att Estland i grunden var tyskt under kriget. – Nationalitet är ett intressant kapitel.- Naturligtvis kunde inte så stor del av den odlingsbara jorden till höra ett främmande folk när landet blev fritt. Självklart blev balttyskarna uppbragta när de förstod att de måste lämna över marken till de där ”icke-tyskarna”. Men vi ska också veta, att hedersbenämningen ”estofil” tidigare var en benämning på de balttyskar som ansåg att Estland tillhörde esterna.

Tomas Käbin skriver i Baltic Guide: Ett flertal herresäten gjordes om till skolor och kommunala inrättningar. Estland lyckades med föresatsen att eliminera framväxten av kommunism även om balttyskarna kände sig förfördelade.

Solsjenitsyn skriver om sina egna erfarenheter i boken.

Han var artilleriofficer i Röda armén under det andra världskriget och hade chockats över morden, våldtäkterna och supandet, och anmärkte på detta för att få en ändring till stånd.  Men reaktionen blev en annan. En helt annan. Han arresterades och sattes i ett fängelse i Moskva.

Han fick dela cell med Arnold Susi från Estland. De hade mycket tid att lära känna varandra. Susi kom underfund med att Solsjenitsyn inte visste vad demokrati är för något. Han förstod också att ingen annan ryss heller visste det. Då såg han det som sin uppgift att förklara mycket noggrant för sin cellkamrat allt om demokrati. Solsjenitsyn var oerhört tacksam för allt han fått lära sig. När han sedan skrev sin bok om Ivan Denisovitj, då infogade han meningen ovan. Boken gavs ut med Chrustjevs godkännande. Ett litet uns av demokrati? Samtidigt skrev en est en liknandebok om Gulag, och fick den utgiven under samma demokratiska dagar i Sovjetunionen.

Arnold Susi läste om Ivan Denisovitjs liv i Gulag, och ropade till sina döttrar: ”Detta  är skrivet av artilleriofficeren som jag delade cell med i Moskva!” Namnen hade inte sagt honom något, det var innehållet! Han tog reda på Solsjenitsyns adress och skrev ett långt brev till honom. Det besvarades med ett lika långt brev, och så var kontakten åter igång. När det hettade till för Solsjenitsyn på 1960-talet gömde han sig hos Susi i Estland, och de var där han gömde sina manuskript för att ge ut när det blev ”demokratidags” igen. Han kände sig fri i Estland, och upplevde att esterna var det bästa folket i Sovjetunionen.

Inget land i världen ville erkänna det kommunistiska Sovjetunionen efter maktövertagandet i Ryssland. Esterna visste att de måste göra det för att få fredsöverenskommelsen underskriven efter frihetskriget. Det var en livsnödvändighet.

Estland är också det enda landet som fått ersättning från Ryssland för sin del av rikets tillgångar vid frigörelsen. Det skedde vid freden i Tartu 1920. Lenin betalade ut femton miljoner i guldrubler till esterna.

Nåväl. I Amerika, efter att Solsjenitsyn tvingats lämna Ryssland 1974, träffade han ”vita” ryssar, som liksom författaren hatade kommunisterna som förstört deras Ryssland. De berättade för Solsjenitsyn att ”De djävla esterna var de första i världen som erkänt den där judisk-bolsjevikiska helvetesstaten.” Solsjenitsyn blev så upprörd att han kontaktade sitt bokförlag, som strök den ovanstående meningen i de kommande upplagorna.

När Solsjenitsyn återvänt till Ryssland hade han bestämt sig för att aldrig mer besöka Estland eller ta kontakt med Arnold Susi.

I morgon firas minnet av Tartufreden 1920. Det här är en introduktion till den festen.