nov 29 2012. Jag har läst att du kallar dig stalinist.

Mail till Åsa Linderborg:
 
Åsa Linderborg, jag har läst att du kallar dig stalinist.

Första gången jag läste något av dig som jag ragerade mot var när du jämförde de baltiska folken med palestinierna.  Du skrev ungefär “de tog i alla fall inte deras land och bostäder ifrån dem:”

Judarna var i behov av ett land som kunde ge dem lugn och frihet, därför tog de ett stort område i Palestina.
Vad hade då hänt i Baltikum?
Stalin och Hitler hade delat upp Europa mellan sig.
Stalin krävde att få placera militärer i Estland och Lettland.

Militärerna kom. De krävde att få speciella områden.
Vi såg just en dokumentär om hur de gav de boende på ön Osmusaar/Odensholm i Estland, där estlandssvenskar bott i några hundra år, några dagar på sig att ge sig av från sina hem och försvinna därifrån. Det var bara en av de nya baserna.

I Tallinn kom det främmande människor från Ryssland och krävde att få ett rum i lägenheterna. I bästa fall fick ägaren bo kvar i ett rum, i värsta fall dödades han eller skickades till Sibirien.

Jag kan inte se det här som något annat än att de tog land och bostäder.
Deporteringarna till Sibirien var inte heller något annat än bortforsling av människor från deras hem. I bästa (?) fall kom de fram levande till Sibirien. I bästa fall överlevde de i kylan och svälten.

Vad gjorde då Stalin som var så bra att man kan kalla sig stalinist i dagens Sverige?

Jag tror knappast att du skulle fått förmånen att överleva om du bott i Sovjet under terrorn. Du är ett bra exempel på dem som dödades. Troende kommunist med bra ställning i samhället. Men du skulle säkert ha dödats tidigare eftersom du är journalist, kulturredaktör och har en utbildning. Dem valde han ut först när han ockuperat till Estland.

Stalin industrialiserade Sovjet. Ja, men först plundrade han hela sitt rike på allt ätbart. Till och med i “kornboden” Ukraina dog många miljoner av svält. “Den förste gästen i ett kommunistiskt samhälle heter Svält”, säger de som drabbades.
Vilken standard var det på Stalins industriprodukter? Produkterna var så enkla att de var lätta att reparera, och det var ju bra eftersom de var av så dålig kvalitet.
Hur fick han personal till sina industrier. När boende i området inte räckte, tja, då var det bara att hämta människor någonstans. “Behöver Stalin några arbetare, då hämtar han dem.” De förlorade sina hem och skickades iväg till en fabrik långt bort från familjen.

Vad gjorde Stalin som var bra?
Jag vet inte. Han skapade ett samhälle genomsyrat av paranoia, ett samhälle där ingen var trygg; där man hade tre ansikten. Ett på arbetsplatsen och ute på “stan”, ett bland vänner och så det tredje när man var i trygghet i sitt hem med neddragna gardiner och ljuddämpande material på ytterdörren. Men man måste ändå tänka sig för. Alla barn fick veta i skolan att de skulle berätta om de hörde sina föräldrar säga felaktiga saker. Så skulle de själva kunna bli “Sovjetunionens hjältar”!”

Visst ska man anmäla rasism och när människor behandlas illa, men hur man samtidigt kan se en fullständigt omänsklig människa som en idol. Då går det inte ihop för mig.

Med vänlig hälsning


nov 28 2012. Det sista av alla de monument som förstördes av sovjeterna är nu återinvigt..

 
Det snöar och blåser och så kommer det fortsätta. Hur länge kan jag inte säga naturligtvis, men nu är det verkligen vinter igen.

I Sverige har vi inte så många krigsmonument eller minnesstatyer över stupade svenskar. I de länder som drabbades av andra världskriget finns det desto fler. I Estland har man också många minnesstoder över stupade i frihetskriget. Nästan alla av dem förstördes av ryssarna under ockupationen. Några reparerades och återinvigdes under den tyska ockupationen, men de förstördes igen när ryssarna kommit tillbaka!
Kommer ni ihåg 2009 när esterna flyttade en staty? Det kunde Moskva inte acceptera, det blev uppror och dumans ordförande kom resande, inrusande in i parlamentet i Tallinn och krävde regeringens avgång! Det är skillnad på en liten stats minnen och en stor stat, vad ont den än gjort! Istället för att som Tyskland rannsaka allt ont Hitler och nazisterna gjorde har ryssarna aldrig erkänt att de förorsakat något ont i de ockuperade staterna. Aldrig har de tagit på sig skulden för Lenins eller Stalins terror trots att det var mångdubbelt fler som miste livet än det var i Hitlers rike. Istället kräver de att esterna ska vara tacksamma! För vad? För att så många mördades? Så många dog? Så många tvingades från sina hem till Sibirien? Så många tvingades fly? Allt är helt fruktansvärt.

Jag vill säga till Åsa Linderborg på Aftonbladet: Det är samma brott att vara nazist som att vara stalinist eller kommunist! Under 1900-talet var två nya politiska ismer dominerande, som båda orsakade fruktansvärt lidande och död. Två lika stora mördarismer!!

Nu till saken:
I går återinvigdes ett stort monument till minne av dem som dött under frihetskriget 1918-1920. Det skapades av en känd arkitekt som även stridit i kriget: Edgar Johan Kuusik och invigdes 1928 på Tallinns krigskyrkogård. 1950 förstördes det helt av ockupationsmakten. Det är det sista av alla de monument som förstördes av sovjeterna som nu återinvigts. Det är 440 soldater begravda på kyrkogården.
 

Försvarsminister Urmas Reinsalu sade i ett tal vid monumentet att det återstår fortfarande tusentals döda från frihetskriget som inte fått en riktig begravning. "Det är vår plikt att vårda deras minne."

"Estland står idag på tröskeln till en hoppfull framtid, där vi fritt och självständigt kan bestämma över vårt eget öde", sade Reinsalu. 

Försvarsmakten, brigadgeneral Terras sade: "Det här är ett sätt att påminna oss om att vår frihet inte är självklar, men friheten måste skyddas varje dag och varje timme."

Veteraner från andra världskriget vid invigningen.

Ceremonin gästades av statsminister Andrus Ansip, president Arnold Rüütel, medlemmar av den diplomatiska kåren, representanter för studentorganisationer i Estland och från Finland viceamiral Juha Rannikko som just är på besök i Estland.
Monumentet invigdes av alla religiösa samfund som är representerade i Estland. (Obs! Alla! Det finns ingen statsreligion i Estland heller.)

 


nov 27 2012. Estlands politiker är minst populistiska i hela Europa

Nu är vintern på väg igen. Det är fruktansvärt disigt. Flygplanen vågade inte landa på Tallinns flygplats i går.

Vi har varit i Rakvere. Handlat lite och ätit lunch på Teatercaféet. Det är så trevligt där. Skådespelarna äter också lunch där, och i dag var de omklädda för att spela pjäsen Jane Eyre. Stjärnornas stjärna Ülle Liechtfeldt satt en stund och åt klädd i en jättevacker lång klänning.

En positiv sak som de berättat om i TV är att i Estland är politikerna minst populistiska i Europa. Det är bara vänsterpartierna som Keskerakond som uttalar sig populistiskt. De har förresten bytt ordförande. Den gamle, Edvard Savisaar har avgått och Kadri Simson har kommit. Det ska bli intressant att se hur populistisk hon är.
 
 
 
Kadri Simson och Edgar Savisaar.

Det utdelas hederspris nästan varje dag nu. Det gäller Årets pappa, Årets lärare eller som i går Årets bästa medborgare, som var några äldre människor som protesterade under sovjetockupationen och for väldigt illa. De tackades nu för sina insatser. "Hade alla varit som ni, då hade vi haft ett annat land," sa premiärminster Ansip.

En minister från Georgien har varit på besök. Han förklarade att Georgien tror på den västerländska demokratin, att regeringen arbetar för att de ska gå med i Nato och EU. Då undrar man: Vad kommer Putin göra år det?

Medelinkomsten i Estland är 855 Euro. Mest tjänar de som bor i Tallinn.
 
 
 
Estlands nationalfågel är ladusvalan. Det är 50 år sedan det bestämdes. Tyvärr har beståndet minskat sedan dess, men vi har i alla fall ladusvalor omkring oss hela sommaren.
 
 

nov 26 2012. Östersjön har separerat oss.

 
 
Ibland blir det så tråkigt. Jag får skämmas över det svenska ointresset för de baltiska ländernas historia. Jag har ju skrivit om det tidigare, men nu finns det en artikel i Postimees som handlar om just detta.
"Grannländernas skolor, de finska och svenska berättar sällan eller inte alls om utvecklingen i Sovjetunionen, såsom förtrycket och ockupationen av de baltiska staterna," säger Uve Poom, historiker som specialstuderat ämnet. Projektet heter : "olika folk - ett gemensamt arv". 

"Med tanke på att de nordiska länderna ligger i framkant för att försvara de mänskliga rättigheterna i världen, är det synd att de hemlighåller de omänskliga brotten som skett i grannskapet."
Poom menar att man inte kan gömma sig bakom rädslan att försämra förhållandena till Sovjetunionen - Ryssland. Om några, borde väl grannländerna sprida kunskapen!

"Trots att Östersjön har varit en enande faktor i historien, har de senaste historiska händelser mer separerat staterna ifrån varandra," menar Poom.

Och nog blir man förvånad när Huvudstadsbladet (Hbl) i Finland skriver att: Filmregissören Antti J. Jokinen förvånade premiärpubliken genom att avslöja att han under inspelningen av "Utrensning" lärt sig att Stalin var en lika stor massmördare som Hitler. Så nära granne och så okunnig! Stalin mördade förresten mångdubbelt fler än Hitler.
Det är boken Utrensning, skriven av Sofi Oksanen som blivit film. Hon kommer också med en ny bok som på finska heter: Kun kyyhkyset katosivat /ung. När duvorna försvann. Det var för den stora utgivningsfesten för den boken och premiären av filmen man firade i Tallinn med nbl.a. president Ilves som gäst.
 
 
Sofia Oksanen vid premiären
Hon berättar i boken om “kamrat Parts” som är sammanställd av två verkliga personer. En av dem är Andros Roolaht. Det var han som i flera artiklar svartmålade Leo Talgre, Marja Talgres pappa som mördades i Tallinn, mannen som i verkligheten var en hjälte.
– KGB tog livet av pappa både i verkligheten och fiktionen, sade Leo Talgres dotter Maarja Talgre, som också deltog i seminariet.
Maarja Talgre berättade att hon aldrig fick träffa Roolaht,  men efter flera försök lyckades hon en gång nå honom per telefon.
– Jag frågade varför han spred lögner om pappa och han svarade: ”Kära du, så där gjorde alla på den tiden.” Han bad inte ens om ursäkt.

Ett viktigt ämne i boken är propagandan. Propaganda underbygger rädsla och är aldrig harmlös, påpekade Sofi Oksanen i det festtal hon höll för publiken på utgivningsfesten.

Det var propagandan som föll som ett moln över oss alla under Sovjetåren, och det är verkligen dags att avslöja den nu.

Tidningen Kodumaa utgavs i de länder där det fanns estniska flyktingar. Tidningen skickades hem från Estland till dem alla för att visa att Sovjet nog visste var de fanns, och att de aldrig skulle vara trygga.
Hela artikeln finns här: http://hbl.fi/kultur/2012-09-03/lukten-av-sovjet-fargade-barndomen

En annan artikel i Hbl
http://hbl.fi/opinion/lasares-brev/2012-11-24/varfor-kanna-skuld-ryskan-i-estland:

Ryska Zinaida Lindén reflekterar i en Impuls-kolumn (Hbl 15.11) över ryska språket ”som ockupationsmaktens språk” i Estland. Några av hennes meningar väcker förvåning. Hon säger: ”Som ryss känner jag historisk skuld när jag tänker på Baltikum.”

Barbara Lönnqvist, Professor i ryska språket och litteraturen, Åbo skriver: Varför skulle Lindén behöva känna någon skuld för att den sovjetiska ockupationsmakten arresterade, arkebuserade och deporterade över tiotusen ester under tiden 1940–1941 och på nytt satte i gång förföljelserna och deportationerna 1945? Att den sovjetiska säkerhetstjänstens folk talade ryska är väl ingen orsak till identifikation? En identitet av detta slag för oss tillbaka till stamstadiet, ett tillstånd som vi borde ha lämnat bakom oss. /../ Esternas motvilja mot de rysktalande ockupanterna berodde inte på språket utan på det samhällssystem som påtvingades dem. När kolchoserna infördes och 20 722 ester 1949 deporterades till Sibirien avskars människorna från den levnadsform som gav dem livsmening. Det var det största brottet.
När hon skriver det kommer vi direkt över till artikeln om Johan Bäckman:

Johan Bäckman, 38, är doktor i juridik och docent i rättssociologi vid Helsingfors universitet. Ett av hans biämnen på universitetet var politisk historia, understryker han och börjar korrigera den estniska historieskrivningen.
/../ - Vårt mål är att berätta sanningen om Estlands historia, vi har inget samröre med Putin. Han är dessutom så stark att han knappast behöver stöd av en grupp unga aktivister.
Det som är så fruktansvärt och som är lika brottsligt som att förneka förintelsen är när Bäckman skriver: - 1941 flyttades ester till det inre av Sovjet för att inte hamna i fötterna på kriget. Många ester, bland andra Lennart Meri och Georg Ots, överlevde kriget tack vare denna omtanke.
- 1949 pågick ett gerillakrig i Estland mot Sovjetmakten. Flyttningen av folk var ett led i kampen mot skogsbröderna som i dag skulle betecknas som terrorister.
Det är ett sådant hån riktat mot alla dem som led och dog under den tiden, och kan direkt jämföras med Irans påståenden att lägret i Teresienstadt var ett drömläger dit judar sändes för att undkomma olägenheter och att Auschwitz m.fl. aldrig har existerat, de är judiska påhitt!

http://hbl.fi/nyheter/2009-03-22/han-bjod-30-putinunga

Det är många bra artiklar i Hbl. Kanske får jag anledning att återkomma.

Men håll med mig: Nog måste alla våra grannars historia, förutom vår egen, vara grundläggande i undervisningen. Nog är det självklart när vi besöker varandra att vi känner till vad de varit med om, men jag vågar inte tro att det ska bli så. I Sverige känner vi inte till vår egen historia, och någon kultur har vi ju inte heller. Historia är ingen riktig vetenskap med säkra svar. Vi måste lita på olika människors tolkningar av verkligheten.

nov 25 2012. Skolan - i Sverige.

 
Hur ska vi verkligen komma till klarhet med hur demokratin ska fungera?
Varför inte börja med skolan? Det är dags att ta skolan på allvar. Att vi börjar diskutera glädjen med att lära sig nya saker. Just “aha-upplevelsen” borde vara grundläggande i skolan. Jag upplever att den försvunnit i skolan i dag i Sverige, där det kan vara orsak till mobbning att man läser läxorna. (Även i Estland konstaterar de att kvaliteten på undervisningen sänks numera.) Ett viktigt ämne skulle vara vår hembyggd, demokrati och vilken roll alla människor spelar i det demokratiska samhället. Om vi alla har den kunskapen kan vi lättare avslöja odemokratiska inslag i landet och bemöta dessa program på ett mera självklart sätt. I Estland vet man exakt vad diktatur och odemokrati innebär i varje enskild människas liv. Men nu ser man inte att livet blivit så mycket bättre med demokratin, eller rättare sagt: man hade väntat sig en större förändring. Man vill leva med ärliga politiker, människor man kan lita på. Hur ska vi kunna sålla bort de som bara arbetar för sin egen skull? Där gäller det att komma tillrätta med pengarnas betydelse i valen. Genom att skänka pengar till ett parti, om det inte sker helt öppet, binder man partiets handlingsfrihet. Transparans krävs alltså. Hur många idealister har inte stoppats av just det?

Ett lång stycke för att säga att vi måste återinföra kunskap om vårt land och styrelseskick redan i skolan. Att inte ta barnen, eleverna, på allvar är förödmjukande, det är att inte ta dem på allvar och inte tro på att de har fungerande hjärnor. Redan mycket tidigt i barnens liv är det givande att diskutera med dem. Jag vet det. Jag har gjort det med många barn. Jag vet också att jag själv började fundera på hur allt fungerar när jag var fem år. Då borde jag ha pratat med en vuxen istället för att fundera på allt under tystnad. Det kan vara svårt att förstå hur barn uppfattar det som sägs och händer. Alla vuxna har en viktig och grundläggande uppgift att genom diskussioner ta reda på om barnen går med allvarliga funderingar som kanske kan förklaras. Barnet behöver den vuxne. Barn behöver ockspå en skola som förmedlar kunskaper.

Frågan är naturligtvis ännu inte löst i Estland, trots flera sammanträden, men man kan konstatera att det är Socialdemokraterna som vinner nya medlemmar när Keskerkonds väljare lämnar partiet efter skandalen med pengarna från Ryssland. Tyvärr har Reformpartiet också en långdragen pengafråga. Det gäller ett anonymt partibidrag som förmedlats via en partimedlem, som självklart trodde han skulle belönas för det, men han fick ingenting.
Därför gäller det nu att man verkligen visar varifrån pengarna kommer till parterna.

nov 24 2012. Estlands landsbygd i dag.

 
Hur ser Estlands landsbygd ut i dag, drygt 20 år efter befrielsen från Sovjetunionen?
 
Det är mycket blandat. Dels finns det hus och lador sopm faller ihop, dels finns det delvis reparerade hus och så de vackra, renoverade eller nybyggda trähusen med ofta oreparerade lador på gården. Och så har vi de fruktansvärda betondschabraken som byggdes för att användas i kolchosverksamheten. Främmande element i den estniska naturen som ligger som tunga lämningar överallt.
 
Vi gjorde en biltur i dag för att studera vad som hänt på den estniska landsbygden sedan sist. Vi fotograferade och nu måste jag välja vilka bilder jag ska visa, men de här valde jag:
 
 
Här ligger en tjur framför ladan. Här har det inte skett några stora renoveringar, men egentligen är det klokt att vänta tills man känner att man verkligen har råd.
 
 
Ibland har de valt färger på sina hus som vi i Sverige inte kan tänka oss. Men det är ett annat land...
 
 
Kiltsi slott bakom träden, nyligen renoverat och jag har skrivit en del om detta slott.
 
 
En liten fin bastu som eldas med ved.
 
 
Bakom fina hus kan det gömma sig en förfärlig oordning.
 
 
De gamla kolchosbyggnaderna är inköpta och renoverade av Taleg och skall snart innehålla tusentals höns (det är många byggnader). Att de tog sig råd att göra något av de slitna betonghusen är fantastiskt!
 
Hönseriet.
 
 
En gård som används som sommarbostad av en ingermanländsk familj.
 
 
För några år sedan fick det här huset nytt tak, nu går det långsamt framåt.
 
 

nov 23 2012. Man kan diskutera allt i Estland.

Jag missförstod gårdagens kommentar från Borsan.
 
Nej, man kan diskutera allt i Estland! Och det gör man också! Nu ska man alltså diskutera igenom hela demokratifrågan. Jag tror, att vi nu har kommit fram till ett ögonblick i historien då man vant sig vid det nya livet i en fri demokrati och undrar: "Blir det inte bättre? Var det detta vi längtade efter?" En s.k. backlash. För att inte onda krafter ska få något övertag har alltså presidenten tagit initiativ till en diskussion: "Vad kan vi göra för att så många som möjligt ska må bra i vårt land?" Och just frågan: "måste vi verkligen ta efter de stora staternas idéer?" öppnar för nya djärva tankar. Presidenten är född i Sverige och uppväxt i USA. Jag vet inte hur mycket det betyder, men att frågan väcks visar i alla fall att han är vaken och uppmärksam på vad människor talar om.
 
Sanningen att säga, så finns det en fantastisk lösning på demokratifrågan i Estland. Det är bara att ta in vår son som kursplanerare.
Först gör han en sammanställning av vad presidenten och hans organisationer har kommit fram till. Sedan  gör han en kurs för alla medborgare och andra boende i landet där man går igenom vad varje människa betyder och vad varje enskild människa kan bidra med för att alla ska få ett så bra liv som möjligt; att det alltid finns någon att kontakta när man behöver få veta eller ifrågasätta något. Han vet hur man medvetandegör människor om deras möjligheter och plikter. Men han är experten inte jag.
 
Presidenten säger alltså att meningen med allt helt enkelt är att se till att alla i Estland boende lever ett så bra liv som möjligt. När han sa att "vi har en unik känsla av delaktighet", då tänker han naturligtvis på effekten av det trauma alla drabbades av under ockupationsåren. Den gemensamma drömmen om frihet.
-----
 
I går var det en demonstration i Bryssel. En bonde från Litauen hade kört dit sin gamla eländiga vitryska traktor för att visa hur standarden är hos bonden i Baltikum. Ärligt talat ser jag absolut inga så gamla traktorer i Estland, men det finns ju två länder till. I alla fall ville man demonstrera för en jämnare fördelning av EU-bidragen till bönderna.
 
Estland hör faktiskt till de länder som rent allmänt får tillbaka mer från EU än de betalar. De får 5 miljarder Euro och betalar 1 miljard. 
-----
 
I Narva och Narva-Jõesu ska man rusta upp hamnar och bryggor för att kunna ta emot fler besökande båtfolk. Helst vill man också att båtarna utan svårigheter ska kunna fortsätta in över den ryska gränsen när de är så nära, men ryssarna förstår inte vitsen med det!
-----
 
Man har konstaterat att i många yrken sker olyckor alldeles för ofta under de två första anställningsåren, så alla nyanställda ska ha en mentor.
----.-
Skogsvägar rustas upp. På Saaremaa har 2,5 mil skogsväg blivit farbar, och öborna är mycket tacksamma. Sammanlagt är det 20 mil skogsväg som ordningsställts. Målet är att alla skogsvägar ska vara allmänna och farbara.
-----
En rökbastu i Põlvamaa är kulturminnesklassad!
 
 
 
 
 

nov 22 2012. Är det alltid rätt att ta efter de stora staterna?


Nu händer det mycket intressanta saker i Estland. Folket har börjat kvirra. De är inte nöjda med makthavarna.
För två år sedan avslöjades att Narvapolisens fartmätarkamera inte var exakt. Den visade för hög fart, och folk som inte körde för fort fick ändå betala böter. Någon förändring skedde inte förrän nu då två olika chefer fått gå, men det har tagit alldeles för lång tid.

Jag har skrivit om de ryska pengarna som Savisaar tog emot och dels byggde en kyrka för och dels betalade partiets skulder med.
Det har hänt mer saker som gjort att människor inte riktigt tror på demokrati och medbestämmande.

I går sa riksdagskvinnan Marju Lauristin i TV: "Vi har haft vår demokrati i tjugo år. Nu måste vi utveckla den till något ännu bättre."

Nu har presidenten samlat i första hand alla politiska partier och några opolitiska organisationer för överläggningar om demokratin och ekonomin. I TV används diskussionsprogrammen till att diskutera demokratifrågor. Makten ska i möjligaste mån vara helt transparant. En medborgare som har något att fråga eller anmärka på eller vill uttala sig om något, han ska alltid kunna komma i kontakt med en människa i makten och få ett svar!
 
 

Han ställer också frågan: Är det alltid rätt att ta efter de stora staternas system? Ska vi inte bygga vårt land efter estniska tänkesätt och estnisk kultur?
/../ "Det ger oss ansvar och skyldighet att inte kränka någon. Vi har en unik känsla av delaktighet. Det är osannolikt att i de så kallade gamla demokratierna människor känner starkt att staten är frukten av deras eget hantverk, "sade presidenten.
Men han känner oro och rädsla för förändringar som vi upplever. "Vi måste komma över det och arbeta för livskvaliteten för vårt folk och föra vårt land framåt."
Därefter rekommenderade han specifika ämnen som vi ska diskutera. "Vad ska vi göra annorlunda så att Estland inte blir en nationalpark, föreslog en bankir?"
"Detta och många andra frågor är vad vi behöver diskutera. Ändamålet för dessa diskussionsforum är att vi vågar vara djärva och öppna.”
Detta visar att Estland har  annan historia än vi.
Vi diskuterar om vi kan lita på politikerna, och sedan händer ingenting. Vi stoppar inlägg och kommentarer som inte är "rumsrena" i en ofta snäv betydelse. Vi har ett parti som vi inte anser rumsrent och ignorerar dem när vi kan. I Estland ignoreras ingen. Alla åsikter ska respekteras, men om något odemokratiskt förslag ställs, blir det naturligtvis nedröstat. Allt är bättre än den verklighet de levde i under diktaturernas depotism.

Det ska bli mycket intressant att följa händelseutvecklingen.
 
 

nov 21 2012. Indrek Mägidagen.

I Expressen finns en video om vad årets Miss Ryssland anser om sitt hemland. Tryck igång tv-n här:

http://www.expressen.se/tv/nyheter/utrikes/rysk-skonhetsdrottning-vacker-ramaskri/
-----

En stor artikel i Postimees handlar om den stora "Indrek Mägidagen". En dag då en av Estlands största inom motocross hedras för sina insatser. Det allra största var att han fick besök av Gerd Kanter, olympiaguldmästaren i diskus från Peking 2008, världsmästare 2007 och bronsmedaljör i London 2012. Det var en stor ära för Indrek.
Jag träffade Indrek häromdagen och han berättade att han till hösten ska börja läsa vid Universitetet, men att han också ska fortsätta tävla.
 


Gerd Kanter och Indrek Mägi.
-----

I Väike Maarja började Rakveres vice borgmästare Sven Keslers elbil plötsligt brinna. Det blev storlarm och 8 brandbilar och två ambulanser skickades till platsen, men det var ingen människa i bilen visade det sig. Den stod på laddning när olyckan hände och det blev stor dramatik.


Den helt utbrända bilen.

-----
På vägen in i Rakvere brukar vi passera Gymnasiet. I går såg jag plötsligt att det var en vacker byggnad. Något hade hänt. Jodå. Skolan är helrenoverad. De största förändringarna är ändå osynliga för ögat. Man har arbetat med energibesparande åtgärder. Det gäller renoverade värmesystem, förbättrade ventilationssystem, isolerande av vinden och dess värmerör, reparation av grunden och taket, utbyte av fönster och dörrar. Ytterst få hus är  mer energieffektiva än Rakvere Gymnasium.


Rakvere Gymnasium ritad av den kände estniske arkitekten Alar Kotil från Väike Maarja.
-----

Estonian Air har samma problem som SAS, och har samma betydelse för esterna som SAS har för svenskarna. Men man kommer avskeda nästan hälften av de anställda om tre veckor. Under dagen ska vi få veta hur många och den 3 december ska vi få veta vilka det gäller. Några av destinationerna läggs också ner. VD arbetar för att klara bolaget ur krisen, men kommuniskationsministern utesluter inte en konkurs. "alla företag kan gå i konkurs."
-----
Det har öppnats en "Tom Titsverkstad" i Tartu. Den har fått namnet Ahhaa! Bra namn, eller hur?
 
 

nov 20 2012. Finland protesterar.

Först: Moodys ger Estland fortsatt högt betyg: A1. Det har också kommit fram förslag om att esterna ska vara rådgivare åt andra länder i ekonomiska frågor.
 
President Toomas Henrik Ilves har utsetts till chef för en ny IT-kommission i EU. Estland har en så stor kunskap i IT-frågor numera och EU menar att unionens länder behöver en gemensam startegi när det gäller IT-regler och kontroll. Hans uppgift är också att göra det billigare och det som kan vara transparant ska också vara det.
 
En allvarlig fråga har också uppstått då Tallinns förorter vill kartlägga vilka som saknar medborgarskap. Staten säger att det är mycket enkelt att ta reda på, men Tallinns stad vill "arbeta för att de blir medborgare". Eller är det för att de ska bli medlemmar i det stora Centerpartiet/Keskerakond, som sviktar just nu?
-----
 
Gårdagens P1-morgon hade ett inslag om att sociala myndigheter i Finland kontaktar ryska familjer bosatta i Finland om de misshandlar sina barn, och i svåra fall omhändertar bsarnen. Detta sker enligt finsk lag och gäller alla som befinner sig i landet. Obs! Helt enligt finsk lag.

Ryska media har förmedlat om att det utgör en stor fara för alla ryska familjer i Finland. Finnarna tar deras barn! "Barnen kidnappas utan någon anledning, och det gäller fr.a. ryska barn." Säger man i Ryssland.
I Ryssland har man propagerat för att Ryssland ska samarbeta med finska myndigheter för att ändra den finska lagen eftersom de “diskriminerar de ryska familjerna”.
Premiärminister Medvedev har också föreslagit att en sådan arbetsgrupp med representanter från båda länderna för att lösa frågan. Han vill alltså att den finska lagen ska skrivas om. En statsman från en annan stat vill ändra i den finska lagen!
Finland har försökt förmedla till rysk media att alla behandlas lika i deras land, men det kommer inte fram i rysk media.

Rapporter i YLE och finska nyheter:

Ryssland upprepade på torsdagen sitt krav på att Finland och Ryssland ska grunda en bilateral barnkommission för att lösa frågor kring vårdnadstvister och omhändertaganden av barn.

Utan en sådan kommission kommer dylika tvister att bli fler i framtiden vilket kan ha inverkan på de finsk-ryska relationerna, sade det ryska utrikesministeriets informatör Aleksandr Lukasjevitj till Yle Nyheter.

Finland har vägrat gå med på att grunda en bilateral kommission. Enligt utrikesministeriet bör familjetvister mellan rysk-finländska par lösas med hjälp av gällande internationella konventioner som både Finland och Ryssland ratificerat.

President Sauli Niinistö har konstaterat att en sådan kommission skulle bryta mot finsk lag. Ryssar skulle få en bättre ställning än andra utlänningar som bor i Finland. Dessutom är myndigheterna förbjudna att överlåta uppgifter om omhändertaganden till utomstående.

Vårdnadstvister och omhändertaganden där den ryska parten i en finländsk-rysk familj anser sig bli förfördelad får vanligen stor uppmärksamhet i ryska medier. I onsdags startade en tv-serie om en vårdnadstvist på den statliga Kanal 1.

Även den ryske barnombudsmannen Pavel Astachov har varit aktiv i offentligheten och krävt att ryska barn ska få särbehandling i Finland. Han har fått flankstöd av den omstridde finländske aktivisten Johan Bäckman, som ofta intervjuas av ryska medier i egenskap av människorättskämpe. (Johan Bäckman påstår bl.a. att esterna åkte till Sibirien under andra världskriget för att semestra.)

De finländska socialvårdsmyndigheterna har förnekat att ryssar skulle behandlas annorlunda än andra i vårdnadstvister och omhändertaganden och förklarat den ryska upprördheten med kulturskillnader och olika uppfattningar om hur man får och inte får uppfostra sina barn..

Många Rysslandskommentatorer som den Finlandsfödde journalisten Kalle Kniivilä i Lund har dock länge påpekat att den ryska aktiviteten i familjetvisterna bottnar i rysk inrikespolitik.

Fredagen den 12 oktober höll Finlands ambassadör i Moskva Hannu Himanen en presskonferens i Rysslands största nyhetsbyrå RIA Novostis lokaler. Himanen förklarade för ryska medier hur det finländska barnskyddet fungerar och korrigerade ogrundade påståenden som förekommit i den ryska pressen. Ambassadören inledde med ett förberett anförande på ryska varefter han svarade på frågor från den närvarande pressen. Presskonferensen räckte en dryg timme.

Jag återger detta för att vi ska inse hur det går till. Detta är inget märkligt för en est. Det har spritts många felaktigheter om Estland i rysk media. Somligt har också spritts utanför Ryssland och har gjort att Europa t.ex. tror att ryssar diskrimineras i Estland.       

nov 19 2012. Konst om döden.

Även i Estland slår man samman kommuner för att spara pengar. På Saaremaa är man orolig för att arbetstillfällen försvinner när hela ön plus Muhu ska bli en kommun. Aktuaalne Kaamera intevjuade gotlänningen Ulf Johansson, som talade estniska, om hur det var när Gotland blev en kommun. Han försäkrade att numera vill ingen dela upp kommunen igen. "Det har fungerat så bra!"
 
Valdo Randpere.
 Kommer ni ihåg när musikern Valdo Randpere och hans hustru sångerskan Leida Miller flydde till Sverige 1984? Det skrevs mycket om det och i estniska kretsar i Sverige var man orolig för att det var KGB som skickat honom. Han är nu tillbaka i Estland, arbetar för Reformpartiet och har blivit ordförande för partiet i Tallinn. Om han även ska bli partiets borgmästarkandidat, det bestäms nästa år.
-----
 
I går firade Lettland sin frihet med en stor parad i Riga. För första gången deltog ungdomsvärnet. Det meddelades också att landet ökar försvarsbudgeten med 10 % under 2013.
-----
 
 I Niguliste kyrkas museum i Tallinn har man haft vernissage på konstutställningen "Konst om döden". Man visar gamla konstverk om döden. T.ex. denna:
  
Pastor Johann Hobing på dödsbädden, detalj av en epitaf från 1558.
 
Den verkar mycket sevärd och vi ska väl ta oss dit och se den utställningen.
-----
På sidan: http://www.harta12.ee/eng/ talar man om att man är orolig för demokratin i Estland. Det finns fortfarande för mycket korruption och mygel menar man. Genom internet kan allt som händer i maktens korridorer bli mer transparant. Det ska man använda dennna hemsida till. Huvudpunkterna är:
  • the public must have a clear overview of political organizations' sources of financing – both of the usage of public money and the origins of their other revenues;
  • the establishment, financing and operation of political parties must be transparent, and political parties must represent the public-, not group interest;
  • the system of governance must clearly reflect the will of the voter – e.g. a representative must be obliged to report back on a regular basis to the voters;
  • political parties in parliament may not monopolize the path to power – the establishment of political parties the entry of non-party blocs into the Riigikogu must be simplified;
  • citizens must have broader opportunities for expressing their political will than regular elections – an instrument for citizens legislative initiative must be created.
-----
Vanemuine Teater i Tartu har fått en ny chef. Hans namn är Toomas Peterson och är tidigare teaterekonom. Han tillträder 1.1. 2013, och det ska bli spännande att se vad han tänker göra med den gamla, fina teatern.
-----
 
I Lihula och Virtsu kommuner har man ett stort problem. Poliserna tycker det är för långt bort från allt, så ingen söker sig dit. De är helt utan poliser. Hittills har det rapporterats 80 brott under 2012, mest inbrott, och när de ringer efter poliser kan det ta en halvtimme innan de kommer. Så kan det ju inte fortsätta.
 
-----
 
Mustamäe, en förort till Tallinn, började byggas 1958 när behovet av nya bostäder var så stort. 
 
Området får högt betyg av de boende. En pensionerad lärarinna berättade att hon blivit anvisad en bostad där för 50 år sedan. Hon flyttade från "hemska förhållanden" och tyckte då, och tycker fortfarande att hon fick ett stort lyft i sin tillvaro. "Här behöver man aldrig vara rädd för att promenera, inte ens efter mörkrets inbrott." _Hon jämför med "ryssområdet" Kopli, och liknande områden ute i Europa som Tensta-Rinkeby mfl.
 

nov 17 2012. Så mycket på 100 år.

 
 
Fest i Böndernas hus i Väike Maarja. "Stilfest" Man firar 100 år.
Man får inte kalla det Folkets Hus eller Kulturhuset. Inget hus i Lääne Virumaa får längre heta så. Det är ett avskytt sovjetiskt ordbruk nämligen.
 
 
Vi var där. Alla gäster var klädda i tidsenliga kläder. 
Festen inleddes med körsång med en kör från orten och en pjäs med en teatergrupp från Rakvere Teater, som i teaterform gestaltade gamla Väike Maarjabor för 100 år sedan som berättade om hur det gick till när huset byggdes. Planeringen började redan 1860. Bönderna ville ha en lokal där de kunde umgås. De tyska herrgårdsägarna gjorde allt för att stoppa planerna. De var rädda för att det skulle betyda att bönderna pratade ihop sig och skulle göra uppror mot dem. En kvinna, som föreställde en av dagens ungdomar sa: "Jag har läst i skolan att ni hade det arbetsamt." "Arbetsamt! Då har ni inte fattat hur roligt vi hade."
Det var mycket bra och intressant. Kören sjöng sånger om sitt fosterland emellanåt.
 
När jag inte hängde med i historien satt jag och tänkte på allt som hänt under de här åren.
1. För hundra år sedan hade inte ens första världskriget börjat.
2. Frihetskriget började sex år senare och
3. fredsavtalet i Tartu skrevs under för 92 år sedan.
4. Sedan var esterna fria i 20 år. Tjugo år är en mycket kort tid för en äldre människa; för en ungdom är det naturligtvis en längre tid.
5. Därefter kom de blodiga ockupationsåren och
6. en lång tid av ofrihet.
7. Den nya friheten har varat hittills i drygt 21 år.
Om allt detta var de här männen ovetande; de som byggde sitt Böndernas hus. Huset, som finns kvar bara för att kolchosen tog det som sin lokal. Annars hade det bränts ner precis som de flesta gamla husen i Estland.

nov 16 2012. Ett samarbete: Norden - Baltikum.

 
Jag har fått i uppdrag att göra en "spaning" till kvällskaffet, och då gör jag den naturligtvis på det som jag går och tänker på.
 
 Norden-Baltikum.


Jag börjar med tre exempel, som man ska.
1. När Estland skulle förhandla sig till frihet från Sovjetunionen tog de hjälp av Carl Bildt, dåvarande statsministern vid förhandlingarna med Moskva och Boris Jeltsin. Då påbörjades ett samarbete mellan två framtida utrikesministrar: Bildt och Urmas Paet. De fick förtroende för varandra och lyckades få fram en frihet för Estland.

2. Jag lyssnade på ett sommarpratarprogram med dåvarande utrikesministern i Finland Alex Stubb. Han berättade bl.a. om det goda samarbetet med Sveriges utrikesminister Bildt och Estlands Paet.
Jag kände att här fanns något att bygga framtiden på. Det gällde naturligtvis personkemin, men ändå hoppas jag på det som en grund även i framtiden vad utrikesministrarna än kommer heta.

3. Inom det nordiska samarbetet träffas Norden: Island, Danmark, Finland, Norge och Sverige samt Baltikum: Estland, Lettland och Litauen. De ska förbereda samtal i EU och tillsammans bli en tyngd. Länderna är ju så små var för sig, men jag tror att man på det här sättet kan hitta alla likheter i arbets- och tänkesätt som faktiskt finns, och som man kan vidareutveckla. Inte för att skapa ett "vi" och "dom" utan för att kunna ge tyngd åt sina åsikter i EU. Visserligen är inte Island och Norge fullständiga medlemmar i EU, men Norge har ett avtal, och förhoppningsvis kommer Island också få det. Den avvikande är nog Litauen som har en kultur som mer liknar den centraleuropeiska.

Min spaning går alltså ut på att jag tror/hoppas att samarbetet mellan Norden och Baltikum bara är på inledningsstadiet. Jag tror att vi har mycket att samarbeta om t.ex. handel, ekonomi, teknikutveckling och annan utveckling.


Jag menar också att tidigare fiender ska förstå, att nu är Baltikum en del av Norden, och ska så förbli. Jag såg en blänkare om att historikern Vseviov oroas för att om esterna mister tron på demokrati, då söker de sig tillbaka till gamla kända spår, och det vore en katastrof.

nov 15 2012. Vikingar?

 
 
Tallinns julgran ställs upp i dag på Rådhustorget, precis som den gjorts varje år sedan Estland åter blev fritt. Det var totalförbud att fira jul under ocklupationen. Jag minns att det var märkligt med julprydnadsförsäljningen innan de lärt siog hur vi gjorde i väst. De sålde fortfarande tomtar i februari.
 
Årets julgran kommer från Kose.
 
-----
 
Vi fick veta i dag att andelen ester i Narva uppgår till 5 %. Det är inte många. När ester kommer på besök till staden säger narvaborna: "Nu kommer vikingarna!" Vi kanske ska leta fram några passande kläder och ta oss dit! Vi får se.

 

 


nov 14 2012. Ska vi festa?

 
 
 
Kanske ska jag inte bara bekymra mig om vad som hände 1945, när svenskarna inte gjorde något för att hjälpa esterna från den fruktansvärda ockupationen. Kanske borde jag istället föreslå att vi ska tänka på vad vi har tillsammans. 
Vi har en historia tillsammans. Esterna bad oss komma 1561, när de var hotade av rysk överhöghet igen. Vi hörde  sedan ihop under nästan etthundrasextio år. 
Vi har mer gemensamt än man kanske tror!
Varför inte göra en stor fest i Stockholm, kanske på Skansen där det finns en bra scen och plats för många människor och många aktiviteter. Det passar också för sånger och danser. Kanske kan vi ha föredrag eller teater med inslag av allt som hänt mellan våra länder. Ni kommer väl ihåg att Karl XII segrade i Narva med hjälp av att snön blåste i ansiktet på Peter den stores män! Det finns en stuga i Estland där det förekom fredssamtal mellan svenskar och ryssar 1708, tror jag det var.
Det finns annan kultur också: hantverk och litteratur.
Vi har estlandssvenskarna, som så snabbt som möjligt blev rikssvenskar efter 1944, men som har en egen kultur i bakgrunden. Så är det esterna i Sverige och esterna i Estland och esterna i övriga världen. Här finns massor att plocka fram och visa varandra.
Det var så många sånger som sjöngs på Sångfestivalplatsen i Tallinn när befrielsen var inom räckhåll, som jag skulle vilja vara med och sjunga. Och visst har vi svenskar också sånger. När jag var på fest i Estland hade de till min ära valt "Jag kan segla förutan vind" vid ett tillfälle, vid ett annat var det Evert Taube. Förresten hörde jag Herreys sång på estniska häromdagen, den om de gyllene skorna och så Waterloo förstås.
Tänk er allsång på Skansen med svenska och estniska sånger! Vilket party! Jag lovar.
 
Men det handlar inte bara om dåtid. Det är lika mycket framtid. En est och en svensk utvecklade Skype. Esterna är mycket skickliga när det gäller It-teknik. Vad skulle vi inte kunna göra tillsammans i fortsättningen?
Det finns säkert fler områden där vi borde arbeta tillsammans, föreslå något!

nov 13 2012. Olika glasögon.

 Dagens ledare i DN. Signerad Erik Helmersson
 

Kommunism: Blicken vänds bort från röd terror

I Sverige talar vi sällan om kommunismens brott, konstaterar juristen och samhällsdebattören Alice Teodorescu i en sorgsen krönika i Västerviks-tidningen. ”Och om vi gör det sker det inte sällan i ett överslätande ’fel i praktiken-resonemang’”.

Teodorescu som själv är född i Rumänien och vars erfarenhet av kommunismen inte bara är teoretisk, citerar en av sina egna – svenska – universitetslärare: ”Kommunismen är en god ideologi som inte alltid lyckats så väl i praktiken”.

Samma inställning beskrivs av Valter Lundell i hans undersökning ”Den goda tanken och den onda erfarenheten”. Där sammanfattar han en annan lärares resonemang: ”Kommunisterna kände sig tvungna att massmörda, en verksamhet de ansåg vara tråkig, till skillnad från nazisterna som dödade av ren lust.”

Dessa lärarexempel borde väl egentligen inte förvåna. Enligt Demoskop 2007 kände 90 procent av tillfrågade 15–20-åringar inte till Gulag, de sovjetiska slavläger där miljontals människor mötte döden. 43 procent trodde att kommunismens offer under 1900-talet understeg en miljon och 40 procent att ideologin bidragit till ökat välstånd i världen.

Röda brott mot mänskligheten ses fortfarande i Sverige med andra glas­ögon än bruna. När Forum för levande historia får i uppdrag att, vid sidan av nazismens terror, undervisa om Stalins och Maos slaktande utbryter ett ramaskri bland svenska akademiker. Leif Pagrotsky (S) motionerade nyligen om att samma Forum borde sluta informera om kommunismens brott.

Man kan sannerligen ifrågasätta Forum för levande historia. Det är minst sagt tveksamt att en statlig myndighet ska ägna sig åt ideologiproduktion. Men då är det just det som bör klandras, inte att myndigheten jämställer nazism och kommunism, dessa två mördarideologier med många fler likheter än skillnader.

Men viktigare än Forum för levande historia är skolans roll. Det borde vara otänkbart att svenska elever efter 12 års skolgång lallar ut i livet utan kunskap om Gulagarkipelagen, Stasi, framtvingad hungersnöd, Röda khmererna och pakten mellan Hitler och Stalin som delade upp Europa. Framför allt är det ett hån mot de offer som antingen ligger tysta i jorden eller fortfarande plågas i kommunismens namn.

Bra Erik Helmersson!!

Jag skrev inget i går, och inte blir det mycket i dag heller.
Jag har ju försökt förstå svenska regeringens reaktion när de estniska flyktingarna kom och klassades som skyldiga till fascism/nazism.
När man tänker på vad de gick igenom 1939-1941 med alla brott sovjeterna gjorde sig skyldiga till, då måste det -om de nu gjort sig skyldiga till något brott- ha klassats som ett fruktansvärt straff. Men de hade ju inte gjort sig skyldiga  till några mord eller några brott mot andra människor under de fria åren. 
 
Men, säger någon, de hade ju deltagit i förintelsen av judar. Ja, några ester var ju skyldiga till det, men man straffar inte hela folkgrupper för vad några människor gör. 
 
Ja, jag tror jag måste fortsätta fundera på det här.
 
 

nov 11 2012. Ingen krigsförklaring.

 
Det blir så mycket hemskare när man kan se bilder från den fruktansvärda tiden 1939-1941. Just nu går en serie på estnisk TV om "historiska sår", och i kväll handlade det om just det.
 
 
Röda armén i Tallinn 1939.
 
Vi måste komma ihåg att det absolut inte är fråga om något krig! Ryssarna hade begärt att få baser för sina soldater i Estland och president Konstantik Päts såg ingen möjlighet att slippa undan. Den 22 sep 1939 skrev han under en överenskommelse, och sedan kom 100 000 soldater in i landet.
De sökte sig i första hand till kusten och öarna där de krävde bostad och mat. Jag vet ju att huset där Ants och hans familj och pappans släktingar bodde, dit tvingade sig många ryska familjer in. Det sades i filmen att "ryssarna kunde inte förstå att esterna kunde bo så stort, bara en liten familj i varje lägenhet eller bongård." På en bondgård på Hiiumaa flyttade ett hundratal soldater in där det bara bott en familj på 5 personer.

I de flesta fall fick familjerna tre veckor på sig att ge sig iväg. Vart? Det blev deras eget problem. På Saremaa blev de anvisade en uppsamlingsplats på fastlandet där de sedan skulle skickas vidare. Problemet var då, att det var dyrt att ta sig dit, det kostade ca 500 EEK, och sedan skakade bara ryssarna på huvudet åt dem. De hade inga förslag på vart de skulle ta vägen. Förvirring.
Dessutom skulle folket se till att det fanns mat på bordet till alla främlingar. Naturligtvis räckte inte maten. Hur skulle den kunna göra det? Vad hände då? Alla restauranter togs i beslag och alla affärer. De plundrades på allt ätbart.

På Hiiumaa tog man över ett 30 000 ha stort område mitt på ön. Alla människor fick ge sig iväg. De fick naturligtvis betala alla resor själva, vilket alltså kunde bli väldigt dyrt. Men området skulle användas till att testa bomber. Man bombade vägarna, vilket sedan visade sig orsaka en massa bekymmer eftersom de ryska tanksen inte kunde ta sig fram.

Vi ska också komma ihåg att välståndet var högt i Estland vid den här tiden. Många ester hade arbetat utomlands för att kunna köpa sina maskiner etc. och allt beslagtogs av ryssarna. Allt välstånd försvann.
Dessutom visste inte ryssarna något om hygien. De luktade illa, använde trädgårdarna som toaletter.
31.5 1940 kom t.ex. ett nytt meddelande att ytterligare 5 byar skulle tömmas.
Hela Estland var i uppror.
Det var visserligen sagt att esterna skulle få kompensation för sina utlägg, men det har man ännu inte sett något av.

En man, en bonde, tog ömt farväl av sin familj varje morgon han gav sig ut på åkrarna. Han visste aldrig om han eller hans familj skulle försvinna under dagen.

Allt detta gjorde att även många estniska kommunister blev oerhört besvikna, men när de givit uttryck för det försvann de spårlöst.
I en sjö tvättade ryssarna sina tanks, sina djur och sina kläder under en tid. Därefter var vattnet totalt förorenat i sjön.
Man kan lugnt säga att esterna var psykiskt knäckta av sina upplevelser.

Under den tyska tiden var det lugnare. Livet blev lite mer som innan ryssarna kommit. Familjerna flyttade tillbaka, men allt var en fruktansvärd sörja. Ibland var deras hus inte lediga längre, ibland var de helt förstörda.
 
En kvinna berättar om när hon som barn kom tillbaka till sitt hem på Hiiumaa 1941. Hon blev alldeles förskräckt! Hela deras hus var förstört och gick inte att bo i längre. Allt som fanns därinne var också sönderslaget och trasigt. Det enda de hade kvar var det som de hann gömma innan de lämnade hemmet.
Av ryssarnas kaserner byggde tyskarna upp skolor eftersom alla sådana byggnader var helt raserade, sönderslagna av ryssarna.

1944 började rykten gå att ryssarna var på väg tillbaka. Alla blev fruktansvärt rädda. De som bodde i östra delen av landet flydde till den västra för att rädda sig. De flesta lyckades inte ta sig ut ur landet.

Deportationerna 1944 var värre än vad som tidigare beskrivits, berättade en historiker. Problemet var att väst och även många ester i Estland (de var utsatta för propaganda om de fanns någon stans där de inte var ögonvittnen) helt enkelt inte kunde tro på grymheterna "Det kan inte vara sant!", och i Estland fick man alltså inte skriva om dem.

Chrustjev sålde på 1950-talet många vapen som placerats i Estland till Egypten men han behöll en hel del. "Vi måste vara beredda. Nato förbereder varje dag att anfalla oss!"

nov 10 2012. Även smärtsamma historier måste redas ut.

Som jag sagt tidigare: ett litet land kan misskrediteras hur mycket som helst. Jag har diskuterat TV- och radioprogram, tidningsartiklar och så Johan Bäckman, den finlandssvenske docenten som skrivit lögner om det lilla grannlandet i en avhandling. Hur kan de tillåta att ett stort lands propaganda får genomslag på universiteten. Hur fritt är Finland då?
Jag undrar hur det är möjligt att någon får sprida felsktigheter på universiteten. Akademisk frihet. Jovisst. Men förtal och lögner? Är det inte viktigt för universiteten att hålla rent i sina rum?
Jag är verkligen upprörd över att ingen gör något, åtminstone lite grand, för att rätta till alla felaktigheter.
Jag hittade en artikel i DN från 23.3 2009.

Deporterad estnisk familj i Sibirien.

Ester och ryssar i bråk om 60 år gamla deportationer
(mina markeringar är nu med tjock text)

Sextio år är inte nog för att sår ska läkas. Handgripligheter uppstod på måndagen mellan äldre ester och demonstrerande ungryssar när 1940-talets deportationer debatterades i Helsingfors.

– Du vet inte vad du talar om, fräser en kvinna åt en av de maskerade unga männen som bär på de Putintrogna Nasjianhängarnas fana.

– Min mormor satt i läger i Sibirien, fortsätter kvinnan.Mannen knuffas omilt undan medan några äldre herrar försöker rycka åt sig fanan.

Motdemonstrationen som ordnades av den ryska ungdomsrörelsen och några finska ytterlighetsorganisationer drunknade dock i det massiva intresset för ämnet. Deportationerna förtegs länge och omsorgsfullt både i Finland och Estland. Det finns fortfarande de som högljutt hävdar att de aldrig förekom.

– Estlands regering ljuger om deportationer och massmord. Man gör det för att rättfärdiga förföljelsen av den ryska minoriteten, säger Johan Bäckman, 38, docent i rättssociologi vid Helsingfors universitet. Det var han som stod bakom de ryska aktivisternas demonstration. Det officiella Finland blundade länge för grannens situation. Den nuvarande statsministern Matti Vanhanen påmindes förra veckan om en tidningskolumn han skrev 1985 där han stämplade exilbalter i väst, som demonstrerade för ett självständigt Estland, som ansvarslösa bråkmakare.


Publiken som trängs på Sanomahusets mediatorg för att höra den estnisk-finländska författaren Sofi Oksanen diskutera med kollegerna Imbi Paju och Iivi Anna Masso om Estlands uppgörelse med sitt förflutna fnyser åt demonstranterna. Många har föräldrar och släktingar som tillbringat åratal eller som försvunnit i Gulag.

Diskussionen ingick som en del av seminariet ”Rädslan bakom muren” som ordnades av den estniska ambassaden med anledning av att det gått tjugo år sedan järnridån föll och sextio år sedan boskapsvagnarna skjutsade tiotusentals balter till Sibirien.

De tre kvinnorna, som var på sitt håll forskar i Estlands närhistoria intygar att man inte kan gå vidare och glömma det som varit. Även smärtsamma saker måste redas ut.

Iivi Masso fick en fråga om de etniska esterna och den ryskestniska befolkningen någonsin kan leva sida vid sida som de svensk- och finskspråkiga i Finland. (En sådan jämförelse kan inte göras, förhållandena var så olika i de båda länderna.)

– Det sker en förändring till det bättre. I dag möter man ryska ester som talar estniska med en lätt accent. Under sovjettiden hände det inte. Den ryska befolkningen i Estland är inte homogen. Där finns västorienterade demokratiskt lagda människor och där finns de som fortfarande idealiserar Stalintiden, sade Masso.

– Många ryssar är också beredda att diskutera det förflutna. Ryssland, däremot, gör allt för att hindra att saker och ting reds ut. De skyldiga är döda vid det här laget, men frågan tycks fortfarande vara politiskt känslig.

Esterna har kritiserats för att inte själva intressera sig för sin närhistoria.

Ett påståenden som de närvarande inte höll med om. Det pågår forskning, påpekade Sofi Oksanen.

– Vi visste nog på 1980-talet om föräldrarnas och morföräldrarnas lidanden i de sovjetiska fånglägren, men det kändes avlägset, erinrade sig Toomas Hiio, ordförande för Estlands internationella historiekommission.

– Det nämndes i förbifarten, det var en del av vårt förflutna och vi var vana vid det.

– På 1950- och 60-talet återvände nästan 20000 människor från lägren dit de hade förts 1949. De levde med sina minnen och berättelser mitt ibland oss. Det fanns och finns mycket människor som upplevt Stalins fångläger, påminde Hiio. (Det talades mycket lite om dem i Estland. Myndigheterna baktalade dem hela tiden, och andra ester var rädda för att de kunde vara köpta av KGB, eftersom de fick komma tillbaka.)

Stefan Lundberg


Räkna nu. Det var 40 000 som deporterades till Sibirien, en mycket stor del av en så liten befolkning, och 20 000 kom tillbaka. Hur många försvann då i Sibirien?  Är det en siffra vi ska bry oss om? Ointressant? Varför är andra människor så mycket viktigare än esterna?


Esternas historia är fylld av lidande. Ockupation efter ockupation. Plundring efter plundring.   Stöld av egendomar och boskap. Men någon medkänsla kan esterna inte räkna med. Det finns alltid andra som man hellre pratar om. Att en akademiker i Finland får publicera en avhandling fylld med lögner, med uppgifter som han sedan i  “akademins frihet” får lära sina elever, det är inget annat än skandal. Det finns så många, akademiker och vanliga människor spm sväljer alla lögner, placerar dem i sin ryggmärg, och använder dem som självklarheter. Är det akademiernas mening?

Sedan måste man naturligtvis också fråga varför Bäckman gör detta! Det finns inga belagda svar på frågan, men vem har intresse av att utpeka Estland som ett land som inte har rätt att vara en suverän stat. Något land som alltid misskrediterat detta lilla land, som har beskyllt dem för allt som passar i ett visst sammanhang.
 
Sovjet spred redan under ockupationsåren lögnen att esterna var fascister, och det finns i så många ryggmärgar nu! Varför gjorde de så? Jo, för att Estland såg sanningen om Väst när de kunde se finsk TV. De såg de sovjetiska lögnerna som alla andra trodde på. En diktators viktigaste redskap är propagandan, lögnerna, regeringens polis och inkorrekt  information.   

nov 9 2012. Ljuger han?

 
Docent Johan Bäckman.
 
Helsingin Sanomaat har haft en artikel där de berättar att kanslern vid Helsingfors universitet, Ilkka Niiniluoto, bekräftar att kollegiet planerar att vidta åtgärder när det gäller docent Johan Bäckman doktorsavhandling. Ni kanske minns den avhandling där han får fram t.ex. att deportationerna till Sibirien av ester var för att skydda dem från tyskar och skogsbröder, och andra liknande fantasier.
Bäckman gjorde 113 intervjuer till sin avhandling.  Bland källorna finns säkerhetspolisen (Supo) och tjänstemän vid Centrala kriminalpolisorganisationen (KRP). Alla källor är anonyma. Och MTV-programmet "45 minuter" har inte funnit några registrerade uppgifter om intervjuer.
"Kanske kommer det hela att lösas i domstol. Därefter kommer Universitetet att besluta om det finns anledning till fortsatta undersökningar," sa Niiniluoto till tidningen.
Helsingfors universitet hade aldrig några tvivel om riktigheten av intervjumaterialet vid Bäckmans presentation. Nu på morgonen hade kollegiet dock ännu inte vidtagit några åtgärder på grund av de nya anklagelserna.

Bäckman hävdar att alla anklagelser mot honom är påhitt. Han har själv alla namnen registrerade med intervjuerna. 

Docenten betonar att i doktorsavhandlingen finns många direkta citat från intervjuerna där de tillfrågade berättar om sådant som är omöjligt för honom att själv tänka ut.

Han intervjuade poliser i Finland, Ryssland och Estland. De första intervjuerna gjorde han 1996 de sista 2001.

Opponenten professor Markku Kivinen menar att det är inte ovanligt med anonyma intervjuer när ämnet är mycket känsligt. Kivinen medger att avhandlingen diskuterades på fakulteten inför disputationen, men inga åtgärder vidtogs då. "Det finns andra problem med avhandlingen. Man kan t.ex. diskutera Bäckmans opartiskhet. Jag tror att det här inte är rätt sätt att attackera Bäckman," säger Kivinen.


(Postimees)

Jag läser på Wikipedia att Bäckman inte erkänner Estland som suverän stat, utan menar att Finland och Estland är en och samma stat, så Estland ska rätteligen inkorporeras i Finland. Detta visar att han i alla fall har rätt i att människor ibland säger saker som man aldrig skulle kunna räkna ut själv.

-----

Den estniska utrikeshandeln når nya höga nivåer!

Rapport i Postimees

I september uppgick exporten av varor från Estland till 1,13 miljarder€ och import till Estland till 1,16 miljarder€ rapporterar den nationella statistikbyrån. Exportomsättningen har aldrig varit så hög på en månad. September 2012: exporten växte med 3 %, och importen med 6 %. Jämfört med augusti förblev exporten på samma nivå, medan importen minskade med 6 procent.

Störst var exporten av varor från Estland till Sverige (16 procent av Estlands totala export), följt av Finland (14 procent) och Ryssland (13 procent). Estlands totala exporttillväxt jämfört med september i fjol har främst påverkats av den ökade exporten till USA och Ryssland (en ökning med 39 procent och 13 procent). Finlands export minskade med 6 procent.
De flesta varor importeras från Finland (15 procent av Estlands totala import), Tyskland och Litauen (båda 10 procent). Estlands totala importtillväxt påverkas av den ökande importen från Nederländerna och Finland (81 procent respektive 18 procent). Medan importen minskade med 12 procent från Sverige. 

Jaha, Estland är orsaken till att vi måste säga upp så många i Sverige, det kunde jag väl aldrig tro!

-----

För övrigt njuter vi av solen och att snön nu är helt borta igen. Det är så otroligt vackert med de varmgröna gräsmattorna. Det enda bekymret är alla mullvadshål som bara blir fler och fler.


nov 8 2012. Ska vi glömma?

 
I svenska skolor ska vi inte lära oss om Stormaktstiden. Varför? För att vi var så grymma, för att vi krigade eller för att vi var en stormakt?

I Estland är favoritkungen Karl XII. Kanske för att han vann i slaget i Narva, eller för att han bodde i den estniska orten Laius under en vinter och levde med folket så nära inpå sig. Han var på flera bröllop, både när svenska soldater gifte sig med estniskor och när det var bröllop mellan ester.
Men i Sverige ska vi helst glömma att han funnits. Prata om att gömma huvudet i sanden!

Ska vi istället diskutera esternas liv historiskt, kan man bli fullständigt deprimerad. Gång på gång utarmas folket genom deporteringar, stöld av deras föda, deras egendomar och svåra sjukdomar.

Åren 1702 och 1703 intog ryssarna Ingermanland och 1704 föll Tartu och Narva. (Detta var delar av det svenska riket på den tiden.) Ryssarna härjade och plundrade återigen i de erövrade områdena på ett fruktansvärt sätt. Särskildasorder att ödelägga landet och förinta befolkningen hade man fått från Tsar Peter personligen.
/.../
En rapport till tsaren: Vi har fångat kreatur och ester i stor mängd. /../ Det gällde: officerare, soldater, trumslagare, predikanter, läkare, kantorer, mjölnare, låssmeder, skräddare, borgare, tjänstefolk, änkor, "stora" och "små" flickor, bondkvinnor, pojkar osv. /../ -Den allsmäktige Guden och den allerheligaste Guds moder har hört Dina böner. I fiendens land finns nu inget mer att ödelägga. Förutom Tallinn och Pärnu finns ingenting mer av landet. Allt är utrotat. Citerat ur Vello Pekomäers bok Estland genom tiderna.

Tror ni verkligen att så fruktansvärda händelser någonsin glöms av ett folk? Tror inte ni också att det berättas om detta för att lära människor vad deras förfäder varit med om?
Och ändå! Ändå var året 1940-1941 så mycket värre! Esterna menar att det var det absolut värsta de genomlidit någonsin. Förstår vi då att de verkligen var tacksamma mot tyskarna som drev bort Röda armén från landets territorium 1941? Och förstår vi att önskan att hämta tillbaka sina släktingar från Sibirien överskuggade allt?
Eller är vi så påverkade av propagandan att vi ändå inte förstår?
 
 
Vello Pekomäe är en est som deltog som frivillig i Finland under andra världskriget. 1944 flydde han till Sverige. Han har arbetat som journalist och författare.
 
 
 

nov 7 2012. Samerna var "ickesvenskar" kan man säga, liksom esterna var "icketyska" .

 
Jag satt och funderade på hur man kan jämföra samernas liv och historia med esternas. Båda är urbefolkningar, de talar finsk-ugriska språk, och de har haft problem med dem som kommit in i landet efter dem.
 
Ester
Samer
 
Jag slog upp samer i NE:

Arkeologer har belägg för 10 000 år gamla bosättningar i Norrland, men det är svårt att avgöra vilka dessa människor var. I nordsvenska inlandet, inom samernas nuvarande område, har man hittat lämningar av en skifferkultur som tros ha varat under flera tusen år fram till historisk tid och som uppburits av ett jagande och fiskande folk. Så vitt man vet var dessa inte renskötande, men mycket talar för att det var just här som samernas förfäder levde.

Den äldsta betryggande källa i vilken samerna omtalas är "Ottarrelationen" i Orosius världshistoria (Alfred den stores översättning 893). Bl.a. berättas att de hade lockrenar (däremot omtalas inte renskötsel med mjölkhushållning) och att de erlade skatt i havsprodukter såsom skeppståg av valrosshud.

Det äldre samiska nomadsamhället fick sannolikt sin utformning under medeltidens senare hälft och hade sin högkonjunktur under 1500–1700-talen. Storskalig nomadiserande renskötsel uppstod i början av 1600-talet. Ursprunget till nutida renskötsel var vildrensjakt; under 1500-talet tämjdes hela renhjordar.

/.../

Ett växande kulturhierarkiskt synsätt gjorde att det under 1800-talet blev allt vanligare i Sverige att samerna beskrevs som en utdöende ras – den underlägsna kulturens undergång i mötet med en högre stående. I förlängningen av sådana resonemang föddes en paternalistisk och segregerande politisk strategi, som gick ut på att samernas enda räddning var att skyddas från majoritetssamhället och det som man uppfattade som en utveckling och modernisering. Om de fick elektricitet, permanent boende, svensk skolgång och om de var tvungna att överge renskötseln skulle de gå under

Under senare hälften av 1800-talet infördes olika organ för att se till samernas rättigheter och skyldigheter.

Här skiljer sig historien. Esterna började istället under den tiden arbeta för sin frihet. De ansåg att de inte var "offer" utan såg långt därborta ett eget rike på sitt eget område. Samerna finns i ett så stort område i fyra olika stater, så den tanken har inte kunnat slå rot i det samiska samhället. 

Ett problem för samerna i Sverige var också att de som ett nomadiserande folk inte hade några registrerade områden som de ägde. Det fanns inga papper, även om man misstänker att de haft officiell rätt till sina marker på 1600-talet.

Men att svenskarna har tagit mark ifrån dem som de tyska herrgårdsägarna tog marken från esterna är en likhet. Samerna var "ickesvenskar" kan man säga, liksom esterna var "icketyska" och lägre stående folk.

Folkundervisningen bland samerna har anor från Vasatiden. Genom Skytteanska skolan i Lycksele (tillkommen 1632) och de fasta skolorna vid lappmarkens huvudkyrkor under 1700-talet grundlades den särskilda "nomadundervisningen". Skolorna var ett slags enkla seminarier, eftersom eleverna senare skulle verka som ambulerande lärare, s.k. kateketer, på sina hemorter. Fast och ambulerande undervisning levde under olika former kvar långt in på 1900-talet. 

Samerna fick alltså en mindre, men dock, undervisning, och esternas skolgång var bara den grundläggande; högre utbildning kostade pengar och det hade esten inte råd med. Den enda utbildningen unga män kunde genomgå gratis var den till präst i den ortodoxa kyrkan.

Numera har samerna viss självstyre i sina områden, men så fria som esterna är just nu kommer de väl aldrig att bli. Vi brukar titta på samiska nyheter på TV, och kan konstatera att det är svårt att administrera en folkgrupp som lever i de fyra olika staterna. Villkoren skiftar väsentligt för dem.

Om de kanske aldrig kan bli så fria som esterna är nu, så tror jag att de ändå slipper leva med hotet från den förre ockupanten.

Samerna hade det svårt när de var "ickesvenskar". Jag har läst några romaner om den tiden. Jag minns också när jag i tonåren läste en insändare i tidningen, en pappa som skrev: "Det värsta som kan hända är att barnen gifter sig med en same!" Det förstod jag bara inte. Jag tyckte verkligen att samerna var spännande. 

Esterna var utsatta för förryskning. Två gånger. Dels under slutet av 1800-talet och så under den senaste ockupationen. De har kunnat behålla sina traditioner mot alla odds, och nu njuter de av att få använda dem utan att behöva göra det i smyg. Att påstå och förtala esterna och säga att de dikriminerar ryssar är som att förtala samerna och säga att de är dumma mot svenskar.

 

 


nov 6 2012. Oskar Luts.

 
 
För 100 år sedan i går gavs Oskar Luts bok: "Kevad" ut. Den kan alla ester så gott som utantill!
Efter att vi träffat Hanno dröjde det inte länge förrän han ville visa oss vilket apotek det skrevs om i boken. När han fick klart för oss att vi inte läst den världskända boken fick jag den i present på engelska av honom, och senare köpte vi en video så att vi skulle ha sett filmen.

Oskar Luts föddes i Järvepera i den delen av Estland som under tsarens tid hette Livonien. Han utbildade sig till apotekare. Under första världskriget tjänade han som apotekare i Röda armén. Därefter blev han apotekare i Estland igen. Men 1922 började hans författarkarriär. Han levde i Tartu på Rigagatan. Det huset är nu museum sedan 1964: http://linnamuuseum.tartu.ee/et/branches/luts/intro.html

1945 fick han utmärkelsen Nationalförfattare.

Han har gett namn åt byggnader och gator i hela Estland och Oskar Lutsgymnasiet i Palamuse har fått sitt namn till hans ära.

Hans roligaste verk skrev han före första världskriget. Det var flera komedier och dessutom den första romanen "Kevade" /Vår.

Fortsättningen Suvi /Sommar blev också populär men sedan, efter kriget skrev han inte lika roligt. Men det blev  ändå flera böcker, även till barn, skådespel.

Hans böcker är översatta till flera språk.

 

 
Oskar Luts hem i Tartu, som numera är museum.
 

-----

Vi såg också ett program om "Svåra händelser i det sovjetiska Estland". Den här gången handlade det om flygplanskapningar. 

Två piloter berättade om kritiska ögonblick när någon med pistol försökte få dem att flyga till Sverige och landa där. Men piloterna var rädda för att lämna sovjetgränsen. Det låg ju en Natobas på Gotland som bara väntade på att skjuta ner dem. Det var som att flyga direkt mot döden!

Visste ni att det fanns en Natobas på Gotland?  Det visste alla sovjetiska piloter.

I själva verket var det sovjetiska vaktplan som skulle skjutit ner ett misstänkt flyende plan. Det var ju gränsvakternas uppgift. De var inte så många för att de skulle stoppa västmänniskor för att ta sig in i Sovjet, nej det gällde att behålla alla sovjetmänniskor kvar i landet!

Hur som helst. Alla dörrar in till cockpit var senare skottsäkra, så att ingen skulle kunna skjuta igenom den stängda dörren. Om kaparen iställer sköt medpassagerarna förändrade det ingenting. Människor fanns det så gott om.

 


nov 5 2012. De kom för att klaga.

Estland är ett speciellt land på flera sätt. Det är ett mycket litet land med lika många invånare som Stor-Stockholm, men anstränger sig om att vara ett land för alla medborgare.
De delar ut premier och utmärkelser till så många som möjligt, för att uppmuntra alla. Och alla uppmärksammas i TV. Just nu läser jag att det är dags att utse årets "Kulturpärla"!
Det är Estlands Kulturkapital tillsammans med Lääne Virumaa länsstyrelse och kommunledarna som tillsammans utser en representant inom konstformerna, professionell konstnär, folkkultur och idrott. det gäller människor som arbetar inom länet.
 
Elo Üleoia, 2011 års Kulturpärla.


Förra året utdelades premien till  Elo Üleoja - körledare och musiklärare,körledare i kammarkören Solare ledare för  Viru pojk- och flickkör , elfte "Sång och dans festen för ungdom" och VD för flera barnkörer.
.....


Husläkaren Madis Tiik.

På Ormsö har man invigt ett hus med skola, läkarstation och ambulans.(Tippsa norrlänningar om ett studiebesök.)  Den lilla ön har fått en ny byggnad med läkarstation och skola. Det fantastiska är att man har råd att ha en heltidsanställd läkare och två sjuksköterskor. Tidigare kom en läkare på besök en dag i månaden. Vid andra tider fick man ta sig till fastlandet vid sjukdom.

Vormsi Husläkarcentrum

Husläkare dr Madis Tiik

öppet: Måndag 10 - 14; Tisdag 14 - 18; onsdag, torsdag, fredag 8 - 12

Har ni hört om
Klagomännen från Ormsö 1861
Tidningen Svenska Arbetaren skrev de 25 aug 1861:

"I början av juli denna sommar kom en liten båt inseglande i Stockholmsskären. Den var långväga ifrån, längre än man i början kunde ana, och den kom i ett ärende, som djupt skulle gå varje svensk till hjärtat.I båten sutto fem män med allvarliga ansikten, och när de kommo i land och man frågade dem vilka de voro, svarade de på ren svenska:- Vi äro svenska bönder från Vormsö. Vi äro fria svenska bönder, det är vår stolthet, vårt förnämsta goda. Våra lagar och privilegier äro bekräftade av edra konungar och de ryska tsarena, men vi få icke njuta av dem."

De kom för att klaga hos den svenska kungen för de övergrepp de drabbade dem av öns egenmäktige godsägare Stackelberg på Magnushov.
 

Några direkta lättnader blev det inte, även om ett visst diplomatiskt arbete sattes igång genom den svenska regeringens försorg, men det var början på ett utökat samarbete mellan estlandssvenskarna och rikssvenskarna. Det samarbetet underlättade för estlandssvenskarna vid flykten 1944.

nov 4 2012. Vännerna vill inte umgås med henne längre.

 
 
 
Tanya Mikhailova är en mycket känd popsångerska och skådespelare i Estland. Hon föddes 1983 i Kaliningrad. Hon har delvis växt upp i Kanada och utbildats på Viljandi Akademiska Konstskola. Hon är en mycket komplett artist.

Tillsammans med den estniske producenten Sven Lõhmus, sångerskan Ly Lumiste och ett band bildade hon technoduon "Nightligt Duo" 2001. Bandet släppte två album som fick stor framgång i bl.a. Kanada. Ett av deras album vann priset "Rookie of Year 2002".  

Två gånger har de varit med i den estniska uttagningen till Eurovision Song Contest. 2002 kom de tvåa  och ett år senare försökte de igen och kom på fjärde plats. Båda sångerna producerades och skrevs  av Sven Lõhmus.

Med det här vill jag att ni ska förstå att Tanja är känd i Estland. Hennes språk är ryska och hennes vänner har i stor utsträckning varit ryssar i Estland, men riktigt så är det inte längre.
Vi kunde läsa i Postimees en kort intervju med henne där hon berättar att de ryska vännerna vill inte umgås med henne längre. Och varför: Hon har lärt sig estniska! Hennes gamla vänner kallar henne förrädare! Nu är det bara familjen och ett par flickor, vänner från barndomen, som vill umgås med henne.
Tanya säger ändå att hon gjorde rätt som bestämde sig för att lära sig språket.
"Jag måste jobba dubbelt så mycket för att lära in en sång på estniska, men jag får ju så mycket arbete just för att jag är tvåspråkig," säger hon.
På senare tid har hon upptäckt något märkligt. När hon ska säga något på  ryska säga kan det hända att det estniska ordet kommer i huvudet i stället.

Frågan kvarstår: är ryssarna diskriminerade i Estland, eller är det ryssarna som inte vill bli ester?

sagan del 2

 forts.
 
Det var inlandsisen som lämnade ett allt större område till människorna att leva på. Sakta men säkert smälte isen och Flickan och de andra följde efter. De förflyttade sig nedför Uralbergen mot kusten i väster, men Flickan fick aldrig uppleva att de kom fram till havet. Vandringarna tog mer än tusen år, trots att vägen inte var så lång, kanske 300 mil. Ändå tog det så lång tid för den mäktiga inlandsisen att smälta och för dem att vandra.
När gruppen så småningom kom fram till de nya områden, de sedan stannade på, fortsatte de att jaga. Det nya var att de även kunde fiska! De hade passerat stora områden där isen smält och en stor sjö och stora våta marker öppnade sig omkring dem.
Fortfarande levde de efter solen. Solen, makten, som bestämde deras liv.  När solen sken kom värmen, ljuset och alla de vilda djurens ungar fram. Ibland när de tyckte det var för mörkt sjöng de sånger till solen för att den skulle visa sig.
Vad de inte visste var att den stora sjön och myrmarkerna blev till en gräns mot andra vandrare och skyddade dem. De fick leva i fred.
Några tusen år senare kom folk söderifrån, men de var inte onda. Tillsammans kunde de jaga och fiska, men det bästa av allt var, att de människorna lärde dem bruka jorden. Då slutade de alla att gå omkring, då bosatte de sig där den goda jorden fanns, där de kunde få de bästa skördarna. Familjerna fick en fast bostad, inte som våra hus, men ändå, de vandrade inte längre.
Det språk de hade använt när de talade med varandra förändrades under tidens gång. Den som levde i de södra delarna av det landområde som långt senare skulle komma att kallas Estland, kunde inte riktigt förstå allt den sa som levde i de norra delarna. Ja, sanningen att säga var det många dialekter som utvecklades.
 
 
Mycket hände men livet fortsatte. Hela omgivningen utvecklades.Främmande människor från flera främmande länder kom med stora båtar till deras mark och ställde till med oreda; många använde bara deras mark som transportväg mot de stora handelsstäderna. Några av dem förstod att de kunde gå in i handeln, och köpte varor från de som kom att kallas vikingar och sålde sådant de kunde avvara eller köpt av andra. Det var en stor förändring i deras liv. De lärde sig nya saker. De blev mycket duktiga på att tillverka verktyg och annat i de nya metallerna. Men det värsta var att de främmande krigarna ville ha deras mark. 
Något ännu större var på väg. Påven i Rom menade att de där folken långt borta, de måste också kristnas och komma under påvens inflytande. Han ville förstora sitt "rike". 
Det blev en svårt tid för de här människorna. Riddarna som skulle tvinga dem att lämna sin gamla tro på solen och Tarapiita var inte några goda riddare. Misshandel och bränning förekom över hela området. Det sägs att Tarapiita såg vad som hände, men han kunde inte tänka sig att hans folk skulle förneka honom och välja den där guden som var så grym! Han höll till på Ebavereberget och blundade. Men en dag tittade han upp. Han chockades över det han såg. Folket hade valt bort honom. Han ställde sig högst upp på berget, bredde ut sina stora vingar och sade till alla människor som kunde höra honom:
 
 

Mitt folk!

Aldrig hade jag kunnat tänka mig detta!

Förstår ni verkligen inte vad ni gör?

Här har jag vakat över er i alla tider.

Jag har hjälpt er genom hungersnöd och svårigheter.

Genom hårda stormar har jag lyft era båtar.

Jag har stöttat er i sjukdomar och elände.

Men aldrig

aldrig

har jag sagt åt er att döda varandra.

aldrig

har jag sagt att om ni inte tror på mig väntar ett helvete.

Aldrig har jag sagt åt er att föra krig i mitt namn.

Varför, oh varför, har ni lyssnat på de männen som sagt åt er att glömma mig?

Varför kan ni tro att något gott kommer ur en tro där man dödar varandra?

Hur kan ni tro att man får ett liv efter detta?

Ett liv för dem som dödar andra

men för dem som lever lugnt i sin gamla tro

väntar en eld,

en evig skärseld.

Hur kan ni förneka mig, er Gud och istället välja en sådan grym tro?

 

Jag lämnar er nu.

Jag kommer stanna på min ö, och omges av dem,

som inte förkastat mig.

Jag återkommer inte förrän ni ber mig.

Det kan inte dröja länge.

 

Han lyfte från berget och flög till ön Saremaa där han stannat och där han fortfarande finns.

Detta betydde att friheten var slut. Nu hade tyskarna makten i landet. De tog marken från folket, byggde sig vackra herrgårdar och lät esterna göra grovarbetet på åkrar och fält. Esterna var inte längre riktiga människor, de var "icke-tyskar". Det fanns fortfarande ester som inte arbetade i herrgårdarna, men de flesta blev slavar åt herrgårdsfolket. 

Herrarna skiftade men folket bestod. Ibland samlade de ihop sig och stred för att återfå sin frihet; ibland lyckades de, men det kom nya soldater. Men i sina hjärtan gömde de vetskapen om att de kan om de kämpar tillsammans, och en dag, en dag ska de åter bli fria människor! 

 

forts. följer


2 nov 2012. Estnisk paj.

 
Jag fick ett så bra gammalt estniskt recept som jag prövade häromdagen. Jag modifierade det lite, och det blev verkligen gott.

Estnisk paj.

Pajdegen:
1 1/2 dl vetemjöl
1 1/2 dl grovt rågmjöl
1 krm salt
150 g margarin, kylskåpskallt i små bitar
3 msk iskallt vatten

Jag blandade mjöl och salt först, hällde i margarin och arbetade ihop degen.
Sedan tillsatte jag vattnet och fick den så fast att jag kunde klämma ut den i en pajform.
Den fick stå i kylskåpet ca en timme.

Ugnen 200 grader.
Förgräddade pajskalet i 15 minuter.

Fyllning:
En halv stor salladskål (esterna använde grönkål) skuren i småbitar.
6 salladslökar i små bitar

Stekte i panna och efterstekte på svag värme i 5 minuter.

Stekte ett paket bacon i små bitar.

Blandade all fyllning i en skål.

Rörde ihop 3 ägg
1 1/2 dl mjölk
salt
peppar
och till sist 1/2 dl riven ost..

Hällde i fyllningen och sist äggsmeten och gräddade pajen i 30 minuter, tills den var brunfärgad.

Vi åt den med lite tomater och surgurka.
Eftersom Ants tyckte det var så himla gott vågar jag rekommendera pajen!

RSS 2.0