Juni 30, 2015 Krim i dag.
Nu har jag en färsk rapport angående Krim i dag. Den kommer från en krimtatar via telefon.
Han berättar att de lever under svåra förhållanden. Allting har blivit dubbelt så dyrt jämfört med hur det var tidigare när Krim tillhörde Ukraina. Badstränderna ligger tomma och ingen bor på hotellen. Nya soldater anländer hela tiden. En stor del av Krim håller på att byggas upp för att bli en av Rysslands största militärbaser.
Endast de som behövs för basen och turistnäringen är välkomnna på ön, de andra kan försvinna därifrån.
Tatarerna har det svårt. De förföljs och misshandlas.
Ända sedan Katarina II:s tid har kosacker skickats till platser i Ryssland där det befaras oro. Deras uppgift är att slå ner oron och sätta skräck i folk, som en sorts inofficiella poliser. De är nu alltså på Krim i samma kostymer de alltid haft. Nu är det framför allt Krimtatarerna som ska behandlas.
Krim har sedan lång tid tillbaka varit ett stort semestermål för ryssar och andra. Stränderna har alltid varit fulla och hotellrummen välbokade. Under ukrainatiden var allting billigare på Krim än i Ryssland, och det var ju också en anledning till att ryssarna sökte sig dit på semestern. Men nu är det alltså dyrare på Krim än i övriga Ryssland, och då blir det ju inte lika lockande.
En annan orsak kan ju också vara att det inte är så mysigt att semestra och ligga på badstranden med soldater med kalashnikov spatserande omkring hela tiden.
Kreml har nu meddelat, för att stärka öns ekonomi, att alla militärer och statsanställda i första hand "bör" semestra på Krim. Vi får se om det har någon verkan.
Det är inte helt enkelt att komma till ön. Visst, det finns flyg, men annars är det problem. Det går en färja, men inte särskilt ofta, man kan få stå bilkön framför färjan 3-5 dagar. (Det är dessutom kaotiskt där.)
Vill man åka från Krim till Ukraina då tar man bilen fram till ca 5 km från gränsen. Där börjar en vandring också den ca 5 km till en prorysk postering. Om du betalar riktigt bra, då kanske de släpper över dig, och då har du ytterligare ca 5 km att gå tills du kommer fram till normala transportmedel. Du kan bli erbjuden lift av någon rysk militär i området, men då blir du åter av med en massa pengar.
Hur är det då i Östra Ukraina?
Vid gränsen mellan Ukraina och Ryssland samlas oregistrerade militärfordon och soldater utan nationalitetsbeteckning på kläderna. “Små gröna män.” Inga ryska soldater finns i Ukraina lovar Putin och Lavrov.
Men: Ukraina har tagit hand om två ryska officerare. De erkände att de var det och på begäran överlämnade de sina tjänstgöringsböcker till de ukrainska tjänstemännen.
Kreml "kände - till en början - inte till" de här männen, men senare sa de att det var två officerare som fått sparken ett par månader före tillfångatagandet. Då kunde ukrainarna visa upp deras böcker, och enligt dem var männen i aktiv tjänst. Då förklarade Kreml, att de hade glömt att få sina böcker stämplade med uppsägningen...
Liksom den estniske säkerhetspolisen Kohver togs på estnisk mark av ryska säkerhetstjänsten, har ett tiotal ukrainare gripita av ryssarna. Man tror att de är tänkta att använda i utväxlingssyfte. En av de ryska officerarna har emellertid redan meddelat att han inte under några omständigheter vill skickas tillbaka till Ryssland. Han räknar med att få ett synnerligen hårt straff där. Ryssar ska inte bli tillfångatagna!!
Minns ni det nedskjutna planet från Malaysia Airplane i Ukraina? Det har aldrig fastställs vem som sköt ner det, men ingen på Krim, inte ens ryssarna där, tvivlar på att det var en rysk raket. Ukraina har inga sådana vapen, och de proryska grupperna har aldrig fått några sådana.
Den ryska TV-stationen Dojc har i ett program angående kommunisterna sagt: "Inte ens om man pissar en kommunist i ansiktet begriper han vad som händer; och det gäller också hela den ryska grå massan och alla de troende."
Den ryska kyrkan arbetar för ett återinförande av det sovjetiska imperiet. “Det är Gud önskan och Putin är hans redskap”, säger metropoliten i Moskva.
Han har också sagt: “När vi har de största svårigheterna, som nu, då är vi som starkast. När vi reser oss, då återtar vi imperiet.”
Juni 27 2015, mer från Vao.
Juni 25, 2015. Det ena värre än det andra.
Juni 23, 2015 Segerfest i Estland. Naivitet eller ren dumhet i Sverige?
I dag firar man Segerdagen i Estland. Det är segern som gav friheten 1920 man firar, till minne av slaget vid Võnnu år 1919, då estniska styrkor besegrade ett försök till att återfå den Baltisk-tyska kontrollen över regionen. Segerdagen firas på midsommarafton, en traditionell högtid, som även kännetäcknar årets ljusaste dag, då gryning och skymning går samman. (estniska ambassadens formulering)
I Estland gör man numera så, att alla nationella högtidsdagar firas på olika platser i landet, och detta år var man på Hiiumaa/Dagö.
Paraderade gjorde estniska, amerikanska och polska soldater, hemvärnet /Kaitseliit, scouterna /Noored Kotkad, Kodutüdrukud/kvinnliga hemvärnet, repr. fr. hemvärnet från Finland och Sverige/Gotland, alla militärattacheer stationerade i Estland, ÖB och statsledningen m.fl. Det sändes direkt i TV. Paraden avslutades med överflygningar av jaktplan från USA, Kanada, Norge, Danmark och Polen.
President Ilves talade om “vikten av att vara en del av Nato, om vikten av att i ord och handling visa en djup känsla av tacksamhet över att alla gemensamt arbetar för skydd av Estland.
7% av esterna lämnade Estland 1944 i skräck för att det som hände 1940-41 åter skulle hända. Det ska inte hända igen!
Vi ska arbeta så, att alla medborgare i vårt land ska räknas som ester. Vi har alla samma mål: att leva i fred i Estland.
Vilket Estland Vill vi ha? En rättstat med god ekonomi; oavsett bakgrund ska alla som vill kunna bli ester.: esten och alla som lever i Estland ska vara fria människor.
"Leve Estland!” avslutar presidenten sitt tal. I levet deltog samtliga även publiken.
Aldrig tidigare har jag hört presidenten så tydligt tala om var faran finns. Alla är nu medvetna om Rysslands agerande i grannländerna, och alla är fast övertygade om att göra vad han/hon kan för att försvara friheten.
Men i Sverige kan vi fortfarande få läsa dumheter i våra tidningar. Sven Hirdman (DN Debatt 19/6) och Thage G Peterson (Aftonbladet Kultur 17/6) har alltså skrivit varsin artikel om vårt förhållande till Ryssland, och båda lever kvar i den gamla känslan att Ryssland inte vill oss något ont.
Människor blundar och läser inte, hör inte eller på något annat sätt uppfattar vad Putin håller på med. Erik Helmersson kommenterar det i en artikel i DN i dag. Han är väl lika fundersam. som vi, över att DN tar in en så politiskt tveksam artikel i sin tidning, som den Hirdman skrivit. Och att Aftonbladet, lite mindre förvånande, lämnar plats åt Peterson.
I Axess februarinummer skriver domaren Krister Thelin om socialdemokraternas och vänsterns tillkortakommanden, vilket belyses i dessa två artilkar.
Det får mig att fundera över partilojalitet och andan i de politiska partierna. En gång för länge sedan var jag politiskt aktiv, men såg, att när partiet skickade ut en enkät till landets olika avdelningar. då fick vi i uppdrag att diskutera och besvara frågor, och då visade det sig att de ledde fram till en förutbestämd slutsats! Många trodde att deras åsikt var betydelsefull, och kände sig delaktiga, och förstod inte att allt redan var beslutat. Jag slutade snabbt med politiken.
Är medlemmar i partierna helt bundna av vad ledningen/ideologerna anser? Har de ärliga och intressanta diskussioner? Eller är det som i vilken sekt som helst. Man är glad att ha något att rätta sig efter, och följer ledningens påbud bara. De talar om vad man ska tycka, liksom Moskva talade/talar om för medborgarna vad de ska tycka? Egna åsikter är inte välsedda. Öppen debatt ska inte förekomma inom partiet. Allt blir då enkelt för människorna. De vet hur de ska säga, tänka och agera. Det är ju vitsen med sekter.
Helmerson skriver:
Putin har lovat att han inte är farlig för Sverige, skriver Peterson, som har ”mött många ryssar i Gamla stan i Stockholm som uttryckt glädje och samhörighet”. Jag gillar också att hänga med ryssar men skulle akta mig för att använda denna muntra samovarsamvaro som måttstock på hotnivån från Kreml.
Hur naiv får en gammal politiker bli? "Putin har lovat… " Putin har också lovat att inte gå in i andra fria stater, även om de en gång tillhörde Sovjetunionen. Putin lovade att det inte fanns några ryska soldater på Krim, ända tills han tackade de ryska soldaterna för deras insats på Krim.
Jag har också hängt med ryssar, ingen av dem har gett mig anledning att tänka som Peterson; snarare tvärtom.
Återigen!! Återigen vill man att vi ska lita på Putin. Precis på samma vis som vi skulle lita på Sovjet. Men de hade kärnvapen riktade mot oss när de propagerade för ett kärnvapenfritt Östersjön och ville att vi skulle ansluta oss till rörrelsen. De enda som ständigt hade kärnvapen i Östersjön, det var väl de själva. Den sovjetiska organisationen “Svenska Freds” var Moskvas megafon.
Jag kan försäkra er, att esterna inte litar på Putin. De vet hur det blir om han kommer! De vet hur livet förstörs av en makthavare som ska bestämma helt och hållet över deras liv. De har sett infrastrukturen trasas sönder. De har sett tomma butiker. De har sett människor hämtas till Sibirien, av den enda anledningen att Kreml har bestämt hur många som ska deporteras, och den siffran måste följas så strikt som det någonsin går.
Tror någon på allvar att lilla Evi 6 år, verkligen hade hunnit göra något så allvarligt brott, att hon och hennes syster rättsligt kunde dömmas till deportering till Sibirien? I en rättsstat? "Sovjet är ju en rättsstat", som utrikesminister Undén sa. Men hon skickades dit.
Kan man verkligen, Thage G Peterson, lita på de makthavarna, som inte vänt den gamla regimen ryggen, utan i stället återupptar allt mer av den politiken.
PS Om det estniska flyktingmottagandet återkommer jag.
Jag avslutar i dag med en rekomendation till Pettersson m.fl. att läsa detta från Axess februarinummer:
Axess skriver:
En bok om rädsla
recenserad av Bengt Jangfeld
Elena Balzamos självbiografiska bok En enkel till Paris är en skarpsinnig studie över Homo sovieticus.
”i min släkt talade man aldrig om det förflutna.” Med de orden inleder Elena Balzamos sin bok om sin familj och sitt liv i Sovjetunionen, En enkel till Paris (Lind & Co, övers. Peter Landelius). Det är i grunden en bok om rädsla.
Historien börjar med att författarens farmor, född 1901 i en ingenjörsfamilj i Lódz i Polen (på den tiden ryskt storfurstendöme), med sina föräldrar efter första världskrigets utbrott hamnar i Moskva. Omkring 1920 hamnar farmodern på ett politiskt möte. Hon var inte politiskt engagerad men hade följt med en vän. Hon arresterades, och härmed började hennes vuxna liv. Hon släpptes efter en kort tid, arresterades så igen, igen, igen, igen, igen, igen… Det blev, skriver Balzamo, ”en vana som höll i sig i decennier”.
Så fortsätter det. Hennes skuld eller brott är noll. Men hon har hamnat i en kategori som inte kan släppas. Hon bär nämligen på ett minne, om fängelserna, lägren, orättvisorna. Därför måste hon hållas borta från samhället. Under förvisningen i Josjkar-Ola i Centralasien i slutet av tjugotalet träffar hon sin blivande man, som hade hamnat i Gulag av ett ännu mer slumpmässigt skäl än hon själv. För att fira att de gått ut skolan gick han och hans kamrater och spelade fotboll. Det här året hade tjekan i Vologda svårt att uppfylla planmålet för arresteringar och tog därför hela fotbollslaget, som anklagades för anarkism och skickades iväg till någon avkrok.
år 1931 gifter sig de båda oskyldigt dömda och två år senare föds Elena Balzamos far. Eftersom föräldrarna är förvisade levereras det nyfödda barnet till farfaderns lillasyster, som får kvittera ut det på Lubjankafängelset. Först på sextiotalet kan farföräldrarna för gott återvända till Moskva, där deras son, nu drygt trettio år gammal, har utbildat sig till civilingenjör. Hela sitt vuxna liv, från 20 till 65 år, har farmodern då tillbringat i fängelse, läger eller förvisning.
Under de perioder som hon och maken trots allt kunde tillbringa med sonen uppfostrade de honom till att ljuga. ”Rädslans dialektik” hade gjort entré i familjen: ”Lögn, ren lögn, inget annat än lögn.” Allt för att han skulle slippa vara med om det som de varit med om. Eftersom han huvudsakligen uppfostrats av sin regimtrogna moster var han i många år renlärig, trots att han som ”son till en folkfiende” fick nöja sig med en andra rangens högskoleutbildning.
Rädslan fick sonen, en begåvad vetenskapsman, att göra allt för att hålla sin dotter, bokens författare, borta från studier som var potentiellt farliga, ”från litteraturens och humanvetenskapernas minerade terräng”. Istället uppmuntrades hon att bli naturvetenskaplig forskare. Men det höll inte länge. Snart nog kom fadern till insikt om regimens väsen och vägrade tillämpa sin egen mors uppfostringsmetod på sin dotter. Som i sin tur i unga år kom till insikt om klyvnaden mellan det offentliga och det privata, om att det finns sådant som absolut inte får sägas utanför det egna hemmets väggar.
När fadern sätter förbjuden litteratur i händerna på sin tonåriga dotter leder det till konflikter med farmodern, som fruktar att hon skall råka illa ut. Men det är för sent. Sondottern inte bara fortsätter att läsa utan växlar över till humanvetenskaperna och började studera språk och litteratur. Härmed antar insikten om klyftan mellan den yttre och den inre världen närmast schizofrena proportioner.
i och med språkstudierna kommer författaren i kontakt med utlänningar, dessa utomjordingar i det sovjetiska samhället. Tillsammans med dem kunde hon tala ett annat språk – vilket i sig innebar en flykt, en frizon: ”Att tala ett annat språk betydde att man redan drog sig litet undan den allsmäktiga statens övervakning.”
Till slut blev det uppenbart för den unga litteraturstudenten – vars intressen alltmer börjat röra sig i riktning mot de nordiska språken – att hon saknar framtid i Sovjetunionen. Hennes fantasier om att lämna landet till vilket pris som helst förverkligas när hon träffar och gifter sig med en fransman. ”Jag tvekade inte en sekund: byta liv, byta land, byta språk – Vilka utsikter!” När kvinnan på Areoflotkontoret ber henne att ange datum för återresan från Paris svarar hon triumferande: En enkel biljett!
Svensk litteratur skall tacka Elena Balzamo för hennes obändiga vilja att fly lögnen. Den enkla biljetten till Paris har nämligen lett till ett flertal tur-och-retur-resor Paris–Stockholm. Hon är idag en av Frankrikes främsta experter på Strindberg och Hjalmar Söderberg. Till sina översättningar, böcker och essäer om svensk litteratur lägger hon nu familjekrönikan En enkel till Paris, en psykosocial studie över Homo sovieticus som med 120 kondenserade sidor är en av de skarpsinnigaste jag läst
Jag hade rätt först, men sen blev det fel.
Det finns i Sverige också !,
Juni 17, 2015 Jag har missförstått.
Jag har inte förstått, att problemen med flyktingar verkar vara desamma som i Sverige.
På estnisk TV i går kunde vi se ett reportage om flyktingbostaden i Vao. Det är ett hyreshus med 10 lägenheter som reparerats för flyktingboenden.
Det som slog oss var, att problemen är desamma som i Sverige, men i mindre skala naturligtvis eftersom de är så få. Den största anledningen till bekymren är, att ingen har talat med flyktingarna om hur man lever i Estland. De har inte förstått att de kommit till en annan kultur. Ingen har berättat för dem hur mman lever i Estland. Kulturskillnader måste beaktas. Att tro något annat är okunnigt.
Det är stora skillnader mellan flyktingar från Ukraina och Mellan Östern och Afrika. Ukrainarna vet vad som förväntas av dem.
Vao by består av ca 300 invånare och nu har 100 flyktingar tillkommit. Från början skulle 35 bo i förläggningen, men flyktingströmmen har ökat och man har placerat fler i huset.
Problemen som uppkommit är att barn går in på privata tomter och t.o.m. in i esternas lägenheter. De förstår inte vad man säger när man vill förklara för dem att de inte ska göra så. Barn kastar sten efter bilar. ”De har inget att göra.” De estniska barnen vågar inte gå ut när de nya barnen är ute. De är rädda för dem.
De vuxna undviker att gå till affären när flyktingarna spelar boll på planen, de riskerar att bli antastade av dem. Kvinnorna får frågor om sex från flyktingarna, och en kvinna hittades en morgon vi vägkanten, våldtagen av flera män och berusad. Ett barn såg vad som hände, så man vet vilka männen är.
Sopor slängs bedvid soptunnan om den är full och området skräpas ner. Vuxna flyktingar går också in på tomterna, och det är klart besvärande.
"Det finns inget program för att lösa krissituationer, inga planer för utbildning i de kulturella skillnaderna mellan människorna i byn och de nykomna för att förklara eller förtydliga lokal praxis och på så sätt förändra de asylsökandes situation,", skriver byborna.
"Baserat på det ovanstående, är vi emot expansionen av antalet flyktingar/asylsökande utöver de 35 som sades i början."
“Vi är inte rasister” säger de också. Naturligtvis har de beskyllts för att vara rasister av politiskt korrekta politiker i Tallinn. Irriterat frågar Vaoborna varför inte flyktingförläggningen ligger intill statsministerns mammas tomt. Eller i Rae kommun, en av Estlands rikaste kommuner alldels intill Tallinn.
Ett lokalt trävaruföretag har anställt två av dem som kom först, och han ger dem de bästa vitsord. Tack och lov.
En ryskfödd man i Vao, som bott där i många år, menade att det är självklart att man måste lära sig hur man ska leva av de boende. Det har han gjort själv. Det sa han alltså på estniska, och det menar han är självklert att de nya också ska lära sig tala.
Vi blev faktiskt chockade av att det är så i Vao. Jag förstod inte, att de invandrare man tidigare har hört talats om, och som anpassat sig så bra, de bodde ensamma bland esterna. De tvingades att snabbt lära sig, till allas glädje.Juni 16, 2015 Om kravet på lojalitet inom grupper.
Maciej Zaremba skriver i dag ang. ett svar han själv fått på en artikel tidigare i DN. Han klargör hur en annan journalist förvränger det han skrivit och förlöjligar honom. Det är dock slutklämmen jag vill citera. Han återger psykologidocent Rickard L Sjöbergs ord: ”Kraven på lojalitet inom gruppen gör att medlemmarna undviker att ta upp kontroversiella frågor eller söka alternativa lösningar. Grupptänkande medför att man tappar i kreativitet, originalitet och oberoende tänkande. Genom gruppens inre dynamik får medlemmarna en förvissning om att besluten är rätta och en känsla av osårbarhet uppstår.”
Just det som jag försökt säga många gånger, men som han säger så tydligt här. Det är svaret på hur Ants och jag blev av med våra vänner under tidigare år, då vi försökte berätta hur det var att leva i Sovjetunionen. Vi ansågs ljuga eftersom det inte stämde med deras gruppåsikter. Jag tror alla måste vara medvetna om den här risken när de bestämmer sig för vad som är sant. Det gäller att undersöka saker. Att analysera påståenden, och kontrollera dem. Naturligtvis är det enklast att bara lita på dem man bestämt sig för att lita på, men det är alltså en uppenbar risk att man går i en fälla.Roliga historier som berättades i Sovjet:
Roliga historier som berättades i Sovjet:
Två krokodiler möttes vid en strand.
Den ena sa:
Jag åt en amerikan i går och nu rapar jag whiskey hela tiden.
Då svarade den andra: jag åt en sovjetisk hjälte för en vecka sen, och jag rapar fortfarande ut medaljer och hederstecken.
När Hanno berättade den i Estland, då skrattade alla gott, även kommunisterna. Alla visste ju hur sovjetiska hjältars bröst är fyllda av utmärkelser.
Han berättade den också på Krim, när han var på rehabilitering där, då skrattade ingen. Det blev bara helt tyst och en obehaglig stämning. Vågar man verkligen skoja om sovjetiska hjältar?
Man kan jämföra Krim då med Krim nu, livet är lika osäkert i dag som det var då.
-----
En sovjetisk sprittillverkare gjorde whiskey, men innan han skulle börja sälja den ville han få den undersökt. Han skickade ett prov till ett laboratorium i Helsingfors. Han menade att det var det enda internationella laboratoriet man kan lita på.
Efter ungefär en vecka fick han svar på provet. "Er häst är sockersjuk" stod det i brevet.
-----
Färjan har just lämnat bryggan på Dagö/Hiiumaa med sina passagerare. Kaptenen står och iakttar att allt fungerar. Då ser han plötsligt att en man med en get tydligen ska med. Han tycker synd om dem, och återvänder till bryggan. När han lagt till på nytt kommer inte mannen på. "Vad i hel....."
Han går av, går fram till mannen och frågar varför han inte kommer på båten. "Jag ska inte åka någonstans!" "Men jag såg ju att ni skulle med!" "Jag skulle bara visa färjan för geten."
Kapten blev så upprörd att han anmälde mannen till en domare.
I domstolen försökte man förstå den märklige mannen. En där frågade honom: "Ni Dagöbor har en mycket speciell humor, har jag hört. Kan du berätta något för mig?"
"Jodå, en man hade kommit till himlen. Han gick runt och pratade med Gud och njöt av utsikten. Efter en stund måste han fråga Gud var man kunde kissa. Gud såg sig om bland molnen och pekade på en liten öppning. 'Kissa där.' Hålet var precis ovanför domaren."
-----
Så några historier ur det dagliga livet:
Hanno var på besök hos Pripps med några kollegor från Saku ölbryggeri. En av dem fick svår tandvärk och Pripps bjöd dem alla på ett tandläkarbesök. Det var så tydligt att alla hade dåliga tänder.
Tandläkaren gick igenom deras tänder noga, och lagade hål där det behövdes. När han var färdig sa han mycket allvarligt till dem: "Ni ska inte försöka laga era tänder själva. Ni måste gå till en tandläkare!"
Deras tankar gick till tandläkarna därhemma, som hade skött om dem i alla år.
------
En tysk gjorde en resa i Ryssland på 1990-talet. Han kände att håret hade blivit lite långt, så han passade på att gå till en frisör. Han blev klippt och betalade och gick.
När det blev dags igen för klippning, gick han till sin vanliga frisör i Tyskland.
"Du ska inte försöka klippa dig själv, det blir aldrig bra!"
-----
Tillägg till gårddagens anteckningar.
Marinsoldaterna anlände till högborgen vid öppnandet av utställningen "Klädstilen under 1600-talet", där landsknektens klädsel är specifik. -Det var under den svenska tiden.- De fick ta ett vapen från tiden, bekanta sig med fästingen och genomgå samma inledande utbildning som den unga soldaten.
Efter en marsch på slottet fick de nya modiga och avancerade kämparna marschera mot den långa gatan i staden och sedan fortsätta i resten av staden.
Det bästa soldaten fick ett pris värdigt en kämpe och naturligtvis fick han också en chans att vinna ett av många vackra flickors hjärtan.
Vi missade mycket förstår jag nu. Så går det när man inte läser ordentligt vad allt handlade om.
Juni 13, 2015 Rakvere galna marknad.
Nu ska ni tänka er.
Vi går utefter en stadsgata. Det är 33 grader varmt. Det finns ingen skugga eftersom husen bara är ett par våningar höga. Längs sidorna är det stånd med försäljning av olika varor och massor av människor däremellan. Hela Rakvere verkar vara full av parkerade bilar. Det är "Den galna marknaden".
Vi fick syn på en kvinna som sålde små vita virkade jättefina mössor med skärm. Det blev vår räddning. Vi hade redan blivit lite yra av den starka värmen, och jag ville inte åka hem igen. Jag ville ju se allt som fanns. Särskilt allt handgjort! Det är så fascinerande med alla saker man kan göra av de speciella randiga tygerna som finns i folkdräkterna. Söta barnklänningar med virkad överdel, väskor, plånböcker och skärp. I Estland är det folkliga inte löjligt. Det betyder något särskilt; det är en bit av Estland. Alla kan använda folkdräktsinspirerade saker alltid.
Jag tittade förresten på inbjudningskortet igen, det som vi fick förra året till Tarapitadansarnas årsfest. Dansgruppen bildades 1989. Alltså var 1989 det året när man struntade i vad "de" ansåg i Kreml. Det mesta som handlade om estnisk folklore var ju förbjudet i Sovjet. Estland och estländarna skulle raderas ut. Men 1989 vågade de äntligen återuppta sin egen kultur och sin egen historia. Jag vet att jag skrivit om det tidigare, men det blev så tydligt när jag läste kortet.
Alldeles i början av Pikk-gatan står det här huset. Det är stort med en riktigt stor tomt runtomkring. Det är så ovanligt att mitt i stan, vid den längsta gatan, där har många av husen jättetomter. Kanske beror det på att staden är så gammal. Rakvere blev stad den 12 juni 1302 när Erik Menved var kung.
Vi hörde musik komma närmare. Det var en rad medeltida soldater som passerade, beredda att försvara Estland till siste man.
Vi såg också flera romer i sina vackra kläder. Jag antar att de skulle uppträda senare. Magdansösernas uppvisning såg vi en liten del av.
En romsk man fick frågan om man i Estland skulle ändra deras beteckning. I Estland kallas de "mustlased" ung "de svarta". Men han tyckte frågan var dum. "Vi har ju alltid hetat mustlased. Det är väl inget fel på det!"
Det är roligt att vara med när staden har fest.
Juni 7, 2015 En resa genom Baltikum (DN)
En artikel i DN i dag: Balterna hukar under hotfull skugga från öst, Michael Winiarski.
Han skriver om en resa i Baltikum, och varje sådan artikel är viktig. Vi har så mycket att lära av dem som tidigare levt i, och numera gränsar till, Ryssland, det hotfulla landet.
Men, artikeln innehåller flera fel. Författaren, som så många andra, trillar ner i propagandaträsket som drabbat de tre länderna.
Början är bra och rätt. Han berättar om när ryska FSB (förra året), efterträdare till KGB, precis så som skedde i massomfattning under sovjettiden: man grep en estnisk medborgare på estniskt territorium, förde honom till Moskva där han paraderades framför tv-kameror och spärrades in på Lefortovo – det ökända fängelset där Stalins hemliga polis torterade och mördade verkliga och inbillade fiender till partiet.
Sedan går resan till Narva, gränsstaden närmast Ryssland. Här kanske man känner en extra spänning. Men så är inte fallet.
Nato har sina män i Baltikum:
I Estland handlar det just nu om ett kompani på 150 man med USA-infanterister. De är här på roterande basis, eftersom ett avtal mellan Nato och Ryssland från 1997 förbjuder permanenta Natobaser i Östeuropa.
Estlands president Toomas Hendrik Ilves har noterat obalansen: Ryssland har haft militär-övningar med 40 000 soldater vid den estniska gränsen, ändå har Moskva anklagat Tallinn för att öka spänningen.
Det är skillnad på sanning och sanning. Moskvas sanning är, som oftast, inte densamma som man har i Väst. Moskva har under alla dessa år provocerat Estland. Under den s.k. Bronsnatten och dagarna därefter demonstrerade Putins Nashi-ungdomar framför den estniska ambassaden i Moskva. Putin försäkrade att man inget kunde göra för att stoppa dem. I stället fanns där en serveringsvagn med mat och flera toaletthus åt dem på platsen. Bara ett litet exempel.
I staden finns mest ryssar (bara 4 procent ester). Men många ukrainare och andra folkslag från olika delar av Sovjet förflyttades hit.
Konflikten i Ukraina har gjort att ukrainarna och ryssarna inte längre talar med varandra. I Narva talar och förstår många boende estniska.
I Narva placerades många ryssar under ockupationsåren. De flesta ester tvingades därifrån. Över huvud taget fick inte ester bo i områden “av särskilt intresse”. Det kunde gälla speciella industrier, som textilindustrin i Narva, som ansågs ha militär betydelse, eller övningsområden för militärer etc. Som exempel tar författaren upp staden Sillamäe:
Industristaden Sillamäe skapades under den sovjetryska koloniseringen på 1940-talet. Fram till Sovjets kollaps 1991 var staden stängd för utomstående, i själva verket var det en statshemlighet att Sillamäe alls existerade. På kartorna hade staden täcknamnet Narva-1.
Skälet var en militärt anknuten – miljöfarlig – anläggning för upparbetning av uran där även strategiskt viktiga metaller bearbetades. Dessutom fanns här ett straffläger för 5 000 politiska fångar. Det var de som byggde fabriken och staden.
Natalja Morohova och andra ryssar jag talar med säger att de inte känner sig förtryckta – med undantag för sådana saker som att ryskan inte får användas i kontakter med myndigheter.
/../ det är viktigt för kommande generationer att kunna få sin utbildning på modersmålet, och det förvägras ryssarna i dag. Det är nog ett skäl till att flertalet ungdomar flyr sina hemorter, säger Tatiana Oseptsova.
Men. Det är inte sant! Problemet är ju det omvända. Esterna har försökt att alla skolor ska ha estniska som språk, och att man ska ha samma läroböcker i hela landet. Framför allt historieböckerna måste vara desamma. De ryska historieböckerna serverar en annan “sanning”. Där börjar Andra världskriget först 1941 när Tyskland angrep Ryssland. Det betyder att när Ryssland skickade in sina soldater in i Estland och Lettland 1938 och ordnade riggade val till resp. riksdag 1939, då var det inte krig. När de gick in i Polen 1938 var det inte heller krig.
Att en stat vill att landets språk ska vara det allmänna undervisningsspråket är ju inte särsklit märkligt. Att de vill bli av med ockupationsmaktens övergrepp är väl inte heller särskilt märkligt. Däremot är det märkligt att undervisningsspråket i alla ryska skolor är ryska, och, i bästa fall, dålig estniska lärs ut. Jag minns när vi hade besök en stor grupp lärare från ryska skolor i Estland. De var officiellt lärare i estniska, men jag försäkrar er, de kunde inte tala estniska själva. (De var tvångskommenderade av sina rektorer på uppdrag av estniska statens krav att alla skolor ska ha en lärare i estniska.) Hur skulle de kunna lära eleverna det språket då? Sanningen är, att ryssarna fortfarande “tar plats” i Estland. Vi ska komma ihåg att de var herrefolk i nästan 50 år, en lång tid för en människa. Man hinner få vanor.
/../
Alexander Sesenko, 90, blickar ut mot ryska Ivangorods borg. På huvudet har han en uniformsmössa med texten Sevastopol (den ryska Svartahavsflottans bas på Krim), vilket ger en bra anledning att tala om Ukraina. (jfr med att en tysk i Israel skulle gå med en Stasimössa, och muttra att i DDR var allt bra.)
Han kommer från Ural, som 19-åring krigade han mot Finland i Karelen 1944 (”vi körde bort finnarna till dagens gräns”) och slog sig ned i Narva efter kriget.
"Bortkörandet" av finnarna kostade 300.000 ryska soldaters liv och 30.000 finnars liv. Vet han det?
Alexander ångrar ingenting, och liksom andra ryssar i Baltikum sympatiserar han med de ukrainska separatisterna; Moskva vill bara hjälpa människor som annars skulle fara illa. Mössan köpte han vid ett besök på Krim nyligen, och han försäkrar att folket där är lyckligt efter återföreningen med Ryssland.
– USA försöker sätta käppar i hjulet för Ryssland. Men Ryssland behöver inte mer territorium, man har fullt upp med att få ordning på det man har. Och jag tror inte på något krig med Estland, det är bara amerikanerna som ägnar sig åt att omringa Ryssland.
Men stödet för separatisterna i östra Ukraina betyder inte att även Estland ska återgå till Ryssland, betonar Alexander.
Javisst. Här ser vi att det är ryska nyheter man får i Narva. Detta är ett praktexempel på vad som sägs i rysk TV. USA är skyldig till det mesta. Men, hur var det nu, läste vi inte nyligen att Putin hade planerat överfallet på Ukraina tidigare. Att han sett till att de ryska soldaterna hade gröna uniformer utan några emblem som talade om vilket land de kom ifrån. -Hur lång tid tar sådant att effekltuera?- De där soldaterna som han tackade för det arbete de utfört åt sitt land, Ryssland, när allt var klart.
Kanske kan vi ana problemet här. De som vill tro på vad som sägs i rysk TV gör det och ser inte den estniska nyhetsförmedlingen. Inte underligt att de tre baltiska staterna startar ryskspråkiga kanaler med opartiska nyheter. Alla tre länderna har nyheter på ryska i sina ordinarie kanaler, men det är få ryssar som tittar på dem. I Estland är chefen för den nya ryska kanalen utsedd, och kanalen kan starta i närtid. (Det finns även ester som tittar på rysk TV. "Det är mycket bättre filmer och underhållning där, men nyheterna är ju bara skit", säger vår vän Ekke.)
Efter att ha rest söderut förbi Tartu och Miiski kommer de så till Lettland, till Daugavpils i söder.
Det behövs ett nytt säkerhetssystem, det som fungerade i 50 år har rivits upp, säger Jevgenij Drobot, som leder det ryska samfundet i Lettlands andra stad Daugavpils.
Vi träffas på organisationens kontor mitt i Daugavpils. På väggen hänger en rad tavlor med sovjetiska krigshjältar, sist i raden toppad av generalissimus Josef Stalin.
– Nu är det den starkes rätt som gäller och den militära spänningen ökar. Det har ett enda skäl: Nato flyttar sig närmare oss, och vi ryssar är oroliga för det, säger han.
Vad menar han? Nu är det den starkes rätt som gäller. Vems rätt var det tidigare?
Jag kan förstå att ryssarna inte har samma syn på säkerheten som letterna. Hade Lettland inte varit medlem i Nato, då hade det troligen inte varit ett fritt land i dag. Inte heller Estland. Och då vill jag ställa frågan: Har ni någonsin hört om att en talman för ett grannlands palament rusat in i landets riksdag och krävt regeringens avgång? Är det enligt reglerna? Det var ju exakt det som hände efter flytten av en staty i Tallinn. Den ryska dumans talman tvingade sig in i det estniska parlamentet och krävde Ansip-regeringens avgång. För att de flyttat en staty från stadens centrum till en krigskyrkogård! Får en utomstående lägga sig i landets (små) angelägenheter på det viset? Vad skulle vi säga om en tysk gjorde något liknande i Norge? Naturligtvis är det en provokation av stora mått. Men esterna lät det bero.
/../ det finns problem. (säger Jevgenij Drobot) 85 procent i Daugavpils är ryskspråkiga och en tredjedel av oss är inte lettiska medborgare, utan statslösa. Jag har levt här sedan 1947, och är fortfarande statslös och får inte rösta.
Det framgår inte varför han inte är lettisk medborgare, vad var han fram till 1991? Var han statslös redan då? Eller var han medborgare i någon annan stat? Kanske han tillhörde Röda armén. Kanske han inte vill lära sig språket. Med tanke på Stalinbilderna kanske han inte vet något om det landet han bor i. Han kanske inte har förstått vad ockupationen innebar för letterna själva, och att han var en av dess representanter.
Han är numera en del av invandrarproblemet i Baltikum; en utlandsfödd som inte vill bli integrerad.
Resan fortsätter mot Riga där man träffar tre unga män som ska in i militärtjänsten.
/../ Som första baltiska land beslöt Litauen i våras att införa värnplikt. Den är inte allmän eftersom det bara är ett fåtal som behöver göra den.
Det är helt fel. Estland har haft allmän värnplikt sedan 1991. De estniska unga männen gör gärna den. Aldrig mer ska landet överlämnas utan att de försvarat sig. Aldrig mer ska de underställas en diktatur och tvingas leva i sådana förhållanden som de gjorde under sovjetåren. Det har president Ilves försäkrat, och president Obama har lovat att aldrig mer lämna dem ensamma i det arbetet. Estland är ett av få Nato-länder som gör som avtalet säger, de lägger 2% av sin BNP på försvaret. Esterna säger: Aldrig mer 1939!
Sartunas Nachodas, 23, säger att han kunde ha dragit sig ur (militärtjänsten) med hjälp av olika intyg, men väljer ändå att göra lumpen.
– Jag tror att det är viktigt för Litauen som har den svagaste militären inom Nato. Vi behöver en ordentlig armé om vi inte ska hamna i samma läge som Ukraina. Men vi ska inte lura oss själva, oavsett hur många vi kallar in är vi en munsbit för Ryssland. Kanske kan vi hålla ut i några timmar…
Esterna har en mer positiv syn på sin förmåga att försvåra ett ryskt anfall. Dessutom glömmer Sartunas Nato.
http://fokus.dn.se/balterna-hukar-under-hotfull-skugga-fran-ost/
Juni 6, 2015 Val till rektor och flyktingfrågan i Estland.
Den 23 maj berättade jag att förre ministern Jaak Aaviksoo valts till rektor för Tallinns Tekniska Universitet (TTÜ). Han hade stora planer och valdes i kuratoriet med 8 röster mot 3.
I går meddelades att man önskar ett omval. Kuratoriet/Styrelsen hade diskuterat omröstningen efteråt och då visade det sig att resultatet skulle vara 7-4.
En undersökning har påbörjats. Valsedlarna överensstämmer med uppgivet resultat, men de 11 kuratoriemedlemmarna har angivit att de röstat annorlunda. Man tar då fram röstsedlarna och undersöker DNA på dem för att se om det finns spår av kuratoriets medlemmar på var och en av dem, för att ingen manipulering ska ha gjorts. Resultatet ska vara klart vid deras nästa möte den 16 juni..
En av dem Sandor Liive, universitetet: ”Tror inte i första hand att det är fusk. Det kanske bara är några som inte vill tala om att de inte röstat som överenskommet. När det bara är 11 som röstar, då blir varje röst så oerhört viktig”.
Han vill inte återgå till det gamla systemet, när det var många fler som fick rösta fram en ny rektor, men valen blev långdragna innan man fick fram ett resultat. Han vill definitivt inte återgå till det sovjetioska systemet, som de föraktar djupt. Problemet nu, det är att TTÜ:s rykte tagit skada.
Men visst är det intressant att se hur de löser problemet när de bestämmer själva!
-----
När det gäller flyktingmottagandet får esterna godkänt av EU. De ligger långt före t.ex. Polen, Lettland, Litauen, Ungern och Slovakien. Vid jämförelse med övriga EU-länder är betyget inte lika högt.
Estland erbjuder sina invandrare goda möjligheter som uppehållstillstånd, arbete och bostad.
Kristina Kallas, estnisk politiker säger: De som får uppehållstillstånd måste tyvärr vänta i 2 år innan de får hämta hit sina familjer, men det gäller inte de välutbildade. När deras uppehållstillstånd är klart, då kommer familjen. Estland är i stort behov av utbildad arbetskraft.
Man vill också undvika flyktinggetton; därför vill man först ha bostäder klara för dem som är nyanlända.
Problemet för de nyanlända högskoleutbildade, är att all information är på estniska eller ryska, och tillgång till tolkar är i stort sett obefintlig. Nu har man beslutat satsa på tolkutbildningen.
Man ska också utveckla specialundervisningen för barnen i de här familjerna för en snabb integration.
För åtta år sedan var den indiske biokemisten Vinay Choubey på en konferens i Estland. Han blev djupt imponerad av Estlands goda standard. Han blev så förtjust i landet att han bara måste stanna. Han har ingen önskan att delta i det politiska livet, men för övrigt anser han att Estland är ett unikt land för honom och familjen att leva i. Han beundrar bl.a. hälsovården och skolsystemet.
Ett år senare kom hans fru, som också är biokemist, och deras dotter, som föddes när familjen bodde i USA, och fick börja i en engelskspråkig skola i Estland, men flickan har nu flyttat över till en estnisk eftersom de bestämt sig för att stanna. Hustrun säger att “Estland är en lugn, fredlig och behaglig nation!”
