.

 

Vi satt och pratade. Det var Ants, jag och vår nyförvärvade ca 35-åriga väninna, Ane. Hon har aldrig varit utomlands, och vet bara det hon läst i tidningar och sett på TV om Sverige.

“Är det sant att poliserna inte vågar gå in i vissa områden i Sverige? Det kan väl ändå inte vara sant!”

Vi var tvungna att erkänna, och Ants berättade om de ca 50 områden i Sverige där polisen inte går in ensam. Han berättade om bilbränder och stenkastning och skjutningar i de ca femtio no-goområdena i Sverige. Han berättade om hur det var i höstas, när det kom så många, att t.o.m. Vänsterregeringen måste stoppa flyktingarna. Han berättade om arbetsbrist och bostadsbrist. Om hopplöshet och svikna förhoppningar.

Ane lyssnade och skakade på huvudet. “Så naivt!”

Ja, så naiva var svenskarna. Alla som försökte tala om riskerna kallades fascister och rasister.

Svenska journalister rapporterade från Estland istället om “främlingsfientligheten som präglade det estniska folket”.

Men varför tänker man så olika i våra två länder? Varför är inte esterna lika generösa som vi godhjärtade svenskar?

Vi går tillbaka till året 1940. Sverige lever i fred. Estland däremot har tvingats öppna sina gränser för ryska soldater, som sedan tvingat människor från sina hem. De fick ett par timmar på sig att försvinna, sedan flyttade ryska soldater in. Därefter var livet mycket svårare att leva i landet. Esterna tvingades att gå med på ett val till en ny regering, som sedan “ ber” om att få bli en del av Sovjetunionen. Och därmed är friheten försvunnen.

Därefter deporteras tusentals ester till Sibirien, och istället kommer ryssar över gränsen och tvingar sig in i många esters lägenheter och andra bostäder. Allt estniskt ska förintas. Statyer och minnesplatsen jämnas med marken. Estniska sånger får ej sjungas. Högtider som jul och påsk är totalförbjudna att fira. Många kyrkor blir lager eller gymnastiksalar. Inflyttarna tar makten. (Inte förrän USA tvingar Kreml att öppna kyrkor, för att Sovjet ska få det “land-leasingavtal” de vill ha för att få mat och krigsmateriel till sina soldater. Men då är prästerna knutna till KGB för säkerhets skull.) Inflyttarna får alla viktiga jobb, som arbete vid järnvägen och affärsbiträden. Det senare gjorde att när nya varor kom till butikerna, då ringde den ryska personalen till sina släktingar och vänner, så att de kom först i kön när butikerna öppnades nästa morgon. Fanns det något kvar till esterna, fick de vara nöjda. Sparpengarna beslagtogs. Det lilla esterna fick behålla, fick de gå till banken och ta ut, men bara några kronor om dagen. Köerna ringlade långa utanför bankporten, och om man var tvungen att gå ifrån kön för att utföra naturbehov, då lärde ryssarna ut, att man gick in i något hyreshus och gjorde det man skulle i farstun. Det blev en fruktansvärd stank i husen, som det bara var att vänja sig vid. Problemen hopade sig. Esternas egen kultur och deras tänkesätt fick ta en lång paus. Folk förändrades. Livet blev annorlunda.

Detta och mycket mer drabbade det estniska folket när de nya inflyttande människorna kom till deras land. Vem, som känner till detta, kan tro, att esterna välkomnar främmande människor med främmande kultur i stora massor, såsom t.ex. svenskarna gör och har gjort, och kräver att andra folk ska göra.

I Europa bor många folk med olika bakgrund och olika minnen. När vi besöker varandra, då måste vi ta hänsyn till detta, och inte kräva att alla ska göra som vi. Ett enat Europa förutsätter att vi gör det, att vi förstår att vi är väldigt olika. Men också att vi kan arbeta, leva och försvara vår frihet tillsammans.

Ane säger tyst “Förstår inte svenskarna stt vi redan har 250.000 invandrare i vårt land, som inte är beredda att anpassa sig efter vår nya frihet, och 75% inte vill lära sig vårt språk. De ser på rysk TV, de läser ryska tidningar och de pratar ryska med varandra. Men de vill inte flytta till Ryssland, eftersom de lever mycket bättre här.”

Jag tror att Ane förstod vad vi menade, och vi förstod Ane mer än väl.

 Efter att ha funnits där i många, många år, har nu storkboet blåst ner i stormen. Jag hoppas det blir så, att när hanen kommer tillbaka  nästa vår, att han bygger ett nytt bo på samma ställe. Dör vid den stora vägen har man alltid kunnat följa när stormannen lagt sitt ägg och hela utvecklingen fram till att de flyttat söderut på hösten.

 

 

Jag sitter framför fläkten för att klara värmen och bläddrar i boken Röd Terror, Mart Laar, som jag skrivit om tidigare, och jag slås av att intresset från omvärlden om vad som egentligen hände i Sovjetunionen är litet. Vi vet så mycket mer om nationalsocialistiska Tyskland som var samtida.

Nu tänker jag citera en sida i boken. En sida, och ett estniskt öde, ett av så många liknande.

Operation Priboj som startade tidigt på mortgonen den 25 mars (1949) innebar att inom loppet av ett par dagar förflyttades 3% av Estlands befolkning ut ur landet till fjärran områden i Sibirien. De deporterade utgjordes främst av gamla, kvinnor och barn. (!!!) Om någon vars namn stod på listan inte hittades, grep man istället första bästa som råkade befinna sig på området. Folk jagades också med spårhundar. På deportationens trdje dag i Mõisaküla lyftes en man upp på deportationståget, oigenkännlig efter att hans kropp hade slitits i bitar av hundar. I början visste ingen vem han var. Mannen var vid liv ett par dagar och dog sedan. Först i Ryssland framgick det att mannen var förre sockenordföranden i Abja, Jaan Raavel. Han hade inte med sig någonting förutom en liten koffert som han krampaktigt intill döden. Kofferten själv var söndersliten och det mesta av innehållet var borta.

Enligt befintliga uppgifter uppgick antal deporterade under mars månad till 20 702 personer. Under färden till Sibirien och förvisningen dog ca 3 000 av dessa. En stor del av personerna på listan lyckades emellertid fly och sammanlagt undgick 2 161 familjer eller 5 719 personer att förvisas av olika skäl- Större delen av dessa förvandlades till rättslösa personer eftersökta av säkerhetsorganen och många dödades eller greps i samband med räder under de kommande åren.

Så här var livet i Sovjet-Estland. Det pr’äglades av den osäkerhet man upplevde varje dag. “Är det min tur nu?” eller “Är det någon som anmäler min familj?” Ingen gick säker.

Jag läste för en tid sedan att de svenska kommunisterna säger “De var tvungna att döda, trots att de inte ville. (Nazisterna ville döda däremot.)” Vilken lögn!! De ville! Listorna var klara i förväg. Det var inte en ras de skulle utrota, nej, det var de utbildade, de som kunde och vågade tänka själva. Kulaker? Nej, det var alla bönder som var tillräckligt duktiga för att ha någon anställd, eller av andra skäl behövde handräckning på sin gård. De straffades och dödades för det de naturligt gjort i det fria landet Estland, och för vad de kunde tänkas göra i Sovjet-Estland.

Estland har haft flera stora författare. Jag har tidigare berättat (bl.a. 11.11 2011 och 12.7 2012) om Jaan Kross, som var föreslagen till Nobelpriset många gånger, men fick det aldrig.

 

En annan stor diktare är Marie Under. Hon föddes 27 mars 1883 i Tallinn och dog den 25 september 1980 i Stockholm. Hon kom med den stora flyktingvågen 1944 till Sverige, och bosatte sig i Mälarhöjden. Hennes kista är nu flyttad till Tallinn, och det var en stor ceremoni när begravningen ägde rum. Hon betraktas som den stora nationalpoeten i Estland, och blev många gånger föreslagen till Nobelpriset. Men hon fick det aldrig.

 

 

 

 

Nu undrar jag: Varför fick dessa stora författare aldrig Nobels litteraturpris? 

Kan det ha varit av politiska skäl? Hur stor betydelse har politik för valet av pristagare. Är det inte enbart storheten i det skrivna som fäller utslaget.

Båda dessa stora författare var emot Sovjets ockupation av Estland. Kross skrev historiska romaner, som egentligen beskrev den tid han själv levde i. Marie Under lämnade Sovjet.

 

Var det Eyvind Johnsons övergång från socialism, kommunism till liberalism, som utgjorde en del av bråket när han och Harry Martisson tilldelades Nobelpriset 1974? Det är bara en undran.

 

Artur Lundkvist lär ha sagt att Jaan Kross aldrig skulle få Npobelpriset på grund av sin syn på Sovjet. Är det sant, då är det inte mindre än en skandal. Lundkvist kan inte ha haft en aning om hur livet verkligen var i de ockuperade länderna. Han trodde på det han ville tro på, och kontrollerade aldrig sanningshalten i den sovjetiska propagandan. 

 

Var det så, att Alfred Nobel trodde mer om människorna i den Svenska Akademin?

Axess nr 4 2016 diskuterar Hannah Arndts bok Totalitarismens ursprung, som kommit ut i svensk översättning. Det gäller de totalistiska regimerna i vår del av världen under 1900-talet. 

 

                                       Hannah Arendt,14 October 1906 – 4 December 1975, 

 

 

Hela artikeln är mycket intressant. Hon nämner samarbetet mella Stalin och Hitler före 1941.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Någon gång i början på 1990-talet fick jag möjlighet att i radion säga, att "inte förrän vi verkligen sett vad som hände i Sovjetunionen kan vi avgöra vilken tyranni som var värst, den nazistiska eller den kommunistiska".

Det tar tid, men det närmar sig.

Tyranni är alltid tyranni, och andra människors liv, än tyrannens eget, blir utan intresse. Tydligast var det nog i Moskvarättegångarna, när Stalins män tvingades hitta på anklagelser för tidigare partikamraters dödsdom, samtidigt som de visste, att nästa gång kan det gälla mig. 

 

Livet i tsarens Ryssland i Estland under de första tjugo åren av 1900-talet var inte på något vis så fruktansvärt, som under tiden i Sovjetunionen. Den skräck och fasa; den godtycklighet som rådde under Stalins tid är svår att beskriva. Kan vi förstå, att det var helt förbjudet att sjunga en estnisk sång, att man inte ens fick säga "god jul", att man aldrig fick nämna de fria åren. Ja, mycket, mycket mer var förbjudet. 

 

Allt kommer över mig när jag läser om denna bok. 

 

Annars går mycket av min tid till att redigera min blogg, och när jag skickade lite material till ett barnbarn, svarade hon, att just detta som kommer snart, det gav henne en klar bild om ett annat Eatland.

 

Det var vårt besök i Tallinn 1978:

 

Det var verkligen en vacker midsommarafton. I kvällssolen lämnade vi Stockholm hamn. Jag försökte se så mycket som möjligt, och kände med hela min själ vilken vacker stad Stockholm är. Jag vågade inte lita på, att jag skulle få se den igen. Att resa in i Sovjetunionen, att krossa järnridån, det var vågat på den tiden. Och ändå hade jag med mig mina barn! Hur tänkte jag?

Slottet.

Skeppsholmen.

Den friska grönskan.

Skärgården i solnedgången.

Stugor.

Segelbåtar.

Motorbåtar.

Waxholmsbåtar.

Liv överallt.

Människor, djur!

Vår, min, levande skärgård!

Hela vägen följde oss måsarna.

Skrik och skrän i den ljusa sommarnatten.

På däck stod musiker och spelade kommunistiska kampsånger. Vi gick till restaurangen och åt kålpiroger och sedan gick vi till kojs. Natten var lugn. Alla sov gott, och alla vaknade tidigt på morgonen. Vi klädde oss och gick ut för att se Estland. Jag hade sytt likadana kjolar till flickorna och mig för att alla skulle se att vi hörde ihop om vi skulle komma ifrån varandra, ingen av oss kunde ju göra sig förstådd i Estland, bara Ants behärskade språket.

Solen sken.

Måsarna skränade,

för övrigt var intet.

Inte en båt.

Inte en människa.

Inga stugor vid stranden.

Tyst.

Tomt.

Nej, där kom en liten båt med lotsen.

Det var allt.

Vi stod förstummade.

Det är klart att vi visste.

Trodde vi.

Men vi visste inget.

Vi hade aldrig kunnat föreställa oss denna tomhet. Vad betydde den? Vad skulle vi få se härnäst?