Sep 12, 2017 Det händer just nu
Sep 11, 2017 Kommunismens brott?
Ang en artikel på SvD Debatt i dag
”Håll nazisterna borta från oss!”
...//Inte minst för oss judar medför de svenska nazisternas ökade närvaro en betydande oro. De judiska församlingarna i Sverige består till mycket stor del av Förintelseöverlevande samt deras barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Att människor, som en gång överlevt Förintelsens fasor, återigen ska behöva bevittna nazisters stöveltramp och vidriga antisemitiska retorik är otroligt traumatiskt och kan inte accepteras.//
Jag skrev en insändare till tidningen:
Vi förstår verkligen judarnas hat mot Nationalsocialisterna. Det som de utsattes för var fullkomligt obeskrivligt grymt och omänskligt.
Men: De som utsattes för kommunismens brott led på samma sätt. Det talar man inte gärna om i Sverige. Jag försäkrar att det är samma lidande att t.ex. sättas på ett flak i över 30 graders iskyla utan ytterkläder och köras runt till man dött, och alla andra på flaket också.
Att slava i Gulag och bli sjuk av svält, och inte få läkarvård. En sjuk människa var värdelös och ingen fick hjälpa. Eller tänk på alla miljoner ukrainare som svalt ihjäl när Moskva krävde hela deras skördar och till sist även deras utsäde.
Det talar aldrig Vänsterpartiet om. Deras ursprung och deras dåvarande samarbete med Komintern i Moskva får aldrig talas om. Däremot när det gäller SD:s ursprung i en nationalsocialistisk förening, då är det fruktansvärt.
Kan ni förklara för oss varför det inte var ett fruktansvärt brott att döda ”kulaker”, vilket i själva verket handlade om att döda alla självägande bönder som lyckades i sitt arbete. Dvs de klarade sin egen försörjning och kunde även anställa arbetare för att kunna sälja sin produktion till städerna.
Jag läste någonstans att nazisterna mördade av hat, medan kommunisterna dödade ”för att de var tvungna”. Man säger vad som helst för att förringa morden på hundratals miljoner människor.
Förklarar skillnaden i svenskt synsätt så vi förstår!!
Sep 10, 2017 En utflykt till Narva.
I går deltog vi i en utflykt till Narva med den estniska organisationen SOV. Vi skulle möta upp vid Hermanborgen, men åkte fel, så vi missade helt besöket i borgen. Tyvärr.
Men vi gjorde en intressant iakttagelse. Vi stannade bilen och frågade tre olika män om vägen. Ingen av dem kunde varken estniska eller engelska. De talade bara ryska. Med mycket vänlig röst svarade de på frågan, och pekade hur vi skulle åka, men inte till Hermanborgen, det förstod de inte, utan till Ivangorod. I Sverige klagas det över att esterna inte tar emot så många flyktingar, men ingen förstår, att de redan har en stor mängd invandrare, som inte behärskar språket, och egentligen inte vet något om Estland utanför de områden där de bor. Det är ett stort arbete att nå dem.
De är också intressant att besöka den svenska staden Narva. Den staden som inte finns mer. Enda sättet man kan förstå att Sverige har något med Narva att göra, det är att läsa på stenarna för turister. Där står information på estniska, engelska, ryska och svenska. Staden bombades under andra världskriget. Man hade sparat rådhuset. Den första estniska sovjeten hade bildats där, sa man. Sanningen är dock den att den sovjeten bildades i Alexanderkyrkan, som också finns kvar, men man kunde ju inte bilda en sovjet i en kyrka!! Därför skrev man om historien.
Dessutom satt arkitekter i Petersburg/Leningrad och ritade på byggnader, som skulle ersätta de bombade. den gamla barockstaden skulle återuppstå, var meningen. Men den estniske kommunistledaren Anvelt skrotade alla det. Staden skulle bli "en socialistisk paradisstad". Vilket skedde, och nu består den av de hus som kallas chrustjevka, och ser likadana ut över hela unionen. Lika profillösa, lika ointressanta dåligt byggda hus. Uppvärmning kostade inget, så det blåste rakt igenom dem, och snart fick de fuktskador.
Men det är skrämmande att konstatera att avståndet mellan Estland och Ryssland är så kort. År 1700 stod Karl XII och såg ner på den ryska militären, beredd till strid. Peter den store stod på andra sidan, och såg att chanserna var små att segra i den kommande striden. Han lämnade över ansvaret till sin just utnämnde fältmarskalk de la Croy, som han lärt sig uppskatta efter ett vodkaslag, där Peter och fältmarskalken var de, som sist stod på benen.
