.

 

 

Det finns många herrgårdar i Estland, det vet vi. Vi vet också att de allra flesta beboddes av balttyskar. Man skiljer mellan vanliga herrgårdar och poolmõisad/ halva eller mindre herrgårdar. På den här kartan visas båda sorterna, och tittar man nog i norr, så ser man att en gård heter Lontova eller Blücher. Det tyska namnet är alltså Blücher. Det tyska namnet finns bevarat i ett café på området:

 

 Cafe Blücher utgör en del av Lontova äventyrspark, men drivs i egen regi och välkomnar varmt alla gäster, även dem som inte besöker äventyrsparken.

Cafeterian passar såväl för vardagsluncher och en fikapaus med kaffe och kaka, som för flera rätters middagar i skenet av levande ljus och anordnande av födelsedagskalas och andra festliga tillställningar och mindre mottagningar.

 

Turism håller på att bli den viktigaste inkomstkällan för många stater. Alltfler aktiviteter erbjuds. Det är roligt och ger ett land möjlighet att presentera sin kultur.

-----

I lördags vandrade man 5 km i Võivere, Väike Maarja kommun, för att introducera Struwes geodetiska pukter. Och inviga den vackra vita kvarnen där.

Jag skrev om det här:"aug 11, 2013 Astronomen". 

Nästa gång vi kommer dit kanske man kan sitta i parken och dricka en kopp kaffe. 

Jag ser också att allt fler av de gamla kvarnarna i Estland renoveras. Det är riktiga stenbyggnader där "kroppen" är så gott som oförstörd men vingarna och taket finns inte läöngre kvar. Man skötte aldrig om sådana byggnader i Sovjet. Ibland revs de, men annars fick de bara stå och förfalla.

Söndagsläsning från tidningen Naine24:

De ska:

1 Vispa grädde och slicka visparna rena.

2 Dansa i regn.

3 Äta åtminstone en insekt.

4 Leka i lera.

5 Klättra i träd.

6 Åka rutschkana.

7 Smeta in ansiktet med mammas läppstift.

8 Ha sitt gosedjur med sig på fest. 

9 Rulla nedför en sluttning.

10 Klippa sig själv, eller låta någon närstående göra det.

11 Skaffa en mycket god vän som finns kvar hela livet.

12 Samla lysmaskar. (I Sverige gäller istället: Plocka sju blommor på midsommarafton)

13 Leka med maskar. 

14 Ta hand om något djur.   

15 Göra lite praktiska prylar för att känna att de kan!

16 Lära sig att kasta med fiskespö.

17  Sätta en planta och se hur den växer.

18 Campa.

19 Ta en paus i någons knä.

20 Lära sig simma.

21 Lära sig flyga drake.

22 Begrava något i sanden.

23 Göra några snöänglar.

24 Upptäcka och leka med sin egen skugga.

25 Skratta så att mjölken rinner ur näsan.

 

Och när man tänker efter har man ju gjort det mesta. I går t.ex. flög en liten fluga rakt in i munnen och jag kunde inte hosta ut den! Jag tog en bit bröd så slutade jag känna den. Fast. Jag är ju förstås lite äldre än 10 år.

-----

I fredags  började sverigeester från Stockholms län och Estniska Huset i Stockholm fira landets självständighet med en festdag i Lääne Virumaa. De började med att presentera sig och därefter studerade de kulturen och maten i länet och speciellt i Rakvere. 

Den stora presentationen av länet dess utveckling och planeringen inför framtiden gjordes av Kaire Kullik. Folkmusiker ska uppträda i Lahemaa tillsammans med gruppen Killingarna. Skådespelerskan Maarika Beehive ställer ut textilier i Rakvere teater där också glaskonstnären Riho Hütt ställer ut. Man kan också köpa konsthantverk på teatern.

Det är spännande att komma underfund med hur estnisk mat skiljer sig från den svenska. Länets företagare på området visar sina produkter. Där finns Hagari bageri, Rakvere kött och många andra. Naturligtvis ska man också kunna vara med om vinprovning.

Senare kommer representanter från Rakvere resa till Sigtuna för en svarsvisit och man ska då diskutera eventuellt samarbete mellan kyrkan där och kyrkan i Rakvere. 

Esterna i Sverige besöker olika delar av Estland en gång om året. Det finns så många ester som behöver se landet deras förfäder flydde ifrån. Jag tror att man behöver känna sin bakgrund för att förstå sig själv. Jag hoppas de besökande sverigeesterna berättar för sina landsmän i Sverige om sitt besök.

 

Jelena Isinbajeva väckte uppmärksamhet när hon under VM i Moskva nedlåtande talade om Emma Green Tregaros regnbågsfärgade naglar och sedan tog tillbaka det. Nu har hon i en intrevju berättat att hon vill flytta till Monaco, och det är definitivt inte vad Putin vill att hon ska säga. Vi får se vad som händer nu.

"Jag är bunden vid Volgograd av en massa orsaker, men i framtiden vill jag bo i Monaco. Vad kan man göra  i Volgograd,  staden som är så usel? Staden har blivit gammal och hemsk, vägarna är fruktansvärda, "sade Isinbajeva i hemlandets medier.

Volgograd, fd Stalingrad fick stor betydelse som staden där Röda armén (tack vara den massiva amerikanska Lend-Leasehjälpen) segrade över tyskarnas Wehrmacht. Isinbajeva menar att den förra "Segrarnas Stad" helt förlorat sin glans.

"Staden har inte ens en normala levnadsvillkor", säger Isinbajeva.

Ryssland har redan tillrättavisade Isinbajevat för uttalandet, och enligt uppgift är också president Vladimir Putin mycket upprörd.

Det är mycket som måste byggas upp i Ryssland. Infrastrukturen Ryssland var i ett fruktansvärt skick vid Sovjetunionens fall. Landet är stort, och att modernisera landet kostar obeskrivligt mycket pengar, men om makthavarna inte i första hand skodde sig själva skulle man kunna förändra landet lite fortare. I Moskva bor 12 miljoner människor. Det är mycket, men utanför Moskva bor ca 130 miljoner människor. Även de behöver drägliga levnadsvillkor.

I de fria staterna vid Östersjön har moderniseringen gått fortare. Hela tiden renoveras det på flera ställen, och jag tycker det är fantastiskt att se förändringarna. Även om det inte sker riktigt lika mycket i avsides orter...

I Väike Maarja börjar de nu med stora vägarbeten. (Den stora genomfartsleden är redan nyasfalterad.) De lägger ner nya avloppsrör, gräver ner bredbandsledningar, gräver ner alla elledningar, förnyar gatubleysningen mm. mm.

----

Postimees berättar också att Putin har förbjudit alla protester under de olympiska spelen, och han har begränsat möjligheten att besöka stora delar av stadebn Sotji.

Den officiella tidningen Rossiyskaya Gazeta publicerade ett dekret där staden indelas i  trygghetszoner. Vägspärrar sätts upp där bilar och människor genomsöks.

Det finns också en jättelik "säkerhetszon", där alla kontrolleras. Bilar får inte alls vara i Sotji om de inte är godkända eller tillhör boende i närheten. 

Offentliga demonstrationer är förbjudna mellan 7 januari och 21 mars 2014.

Bland annat förbjuds i dekretet passage till den georgiska utbrytarrepublikerna Abchazien som ligger några kilometer från Olympiska Parken.

Vinter-OS hålls i Sotji den 7-23 februari.

Det är ett exempel på hur förhållandena är i det som återstår av Sovjetunionen. Det är tydligt vad Estland har befriats ifrån. 

-----

I Tallinn har en ensam skådespelare också uppmärksammat årsdagen av Molotov-Ribbentorpsavtalet på Frihetstorget i Tallinn.:

 

Det var en stor dag i Tallinn i går när en relief över Boris Jeltsin avtäcktes i den gamla stadsmuren.

Närvarande var förutom Tallinns borgmästare Edgar Savisaar och parlamentets ordförande Ena Ergma, Boris Jeltsins änka Naima Jeltsin också Vitrysslands förste president Stanislav Šuškevitš, Rysslands tidigare vice premiärminister Gennadij Burbulis, förre president Stanislav Šuškevitš, Venemaa förre vice statsminister Gennadi Burbulis, ordförande för "MTÜ Mälestuse Initsiatiiv", regissör, Meelis Kubits, Rysslands vice utrikesminister Fjodor Shelov-Kovedyayev.

 

Ene Ergma sa vi avtäckningen: Jeltsins betydelse för Estlands självständighet var stor.

Jeltsin kom till Tallinn när de sovjetiska soldaterna hade skjutit ihjäl människor i Baku, Tblisi och Vilnius. Han lyckades förhindra skottlossning i Tallinn.  Vad som än senare har sagts om Jeltsin är/var han i esternas ögon en mycket klok man. 

Ergma betonade vikten av mötet 1994 då det självständiga Estlands förste president Lennart Meri och den första ryska presidenten Boris Jeltsin undertecknade tillbakadragandet av de ryska trupperna från Estland.(Efter en fanatstisk natt i bastun.)

Edgar Savisaar: "Jag älskade att prata med Boris Jeltsin som var en motsägelsefull man. Men har vi rätt att säga så? Vi såg honom på nära håll, men nu måste de som inte var med då, sätta sig in i allt som hände. Vi måste alltid hålla minnet levande om händelserna. I dag är fru Naina Jelltsin här och många andra vänner från den tiden. Låt oss fråga dem som kände Boris Jeltsin så nära."  

Gorbunovs Anatoly, som var ordförande i Lettlands i Högsta råd åren 1987 till 1995 var nästev talare.

Han berättade om sin respekt för Boris Jeltsin, sin tacksamhet att få ha arbetat så nära honom, och sin djupa övertygelse att Jeltsin var en historisk person som med sitt extraordinära arbete bidrog till att de baltiska staterna blev fria.

Jeltsin kunde ta sig ur de mest komplexa situationer och överraska världen med sitt hjältemod.

"Jag är personligen väldigt rörd av respekt för det ni gör till minne av Boris Nikolajevitj Jeltsin. Personligen, därför att jag fickmöjlighet att arbeta så nära med honom, och min djupa övertygelse att han var en historisk person, vars bidrag till att de baltiska staterna återvann sin självständighet har varit extraordinära, "sade Gorbunovs.

"Jeltsin hamnade i de mest komplexa situationer och kom ut därifrån oskadds; han kunde överraska hela världen med sitt hjältemod. Hela fria världen är skyldig Boris Jeltsin en djup bugning för hans beslutsamma åtgärder mot de augustikravallerna i Moskva 1991. Kanske hundratals miljoner människor har honom att tacka för att inte värre saker hände i kärnvapenstaten. För dessa handlingar förtjänar Boris Jeltsin evig respekt och tacksamhet. "

Jeltsins relief avtäcktes i Tallinns gamla stad vid Patkul-trapporna. Den är gjord av den unga konstnärinnan e Rene Reinumäe.

Vi ska aldrig glömma det goda Boris Jeltsin gjorde. Lägg för resten märke till att de ryska trupperna lämnade Estland först 1994.

I västvärlden säger många elaka saker om Boris Jeltsin, som var hjälte i de gamla sovjetstaterna, liksom de inte förstår Ronald Reagans roll i kommunismens fall och de sovjetiska staternas frigörelse.

Jag har hört många gånger hur dum jag är och en massa andra dumheter, men när någon anklagar oss för att vara kommunister och att vi vill förstöra Estland tillsammans med den "kommunistiske KGB-mannen", Estlands premiärminister Andrus Ansip, då blir jag bara så beklämd och ckockad. Det är så elaka lögner sprids bland människor. Plötsligt är det någon som kastar ur sig en fruktansvärd anklagelse för att man inte håller med vad som sagts. Hur många människor har inte drabbats av det? Och nu var det vi.

 

Jag ville skriva om två män som blev deporterade till fångläger i Gulag för att de var revolutionära. Stalin gjorde ju så, att de som en gång anslutit sig till honom och arbetat tillsammans med honom plötsligt blev fiender med hjälp av påhittade brott. 

 

Jag kan inte skriva mer i dag. Jag kom av mig för mycket. Jag ska berätta i morgon i stället.

 

Några fina bilder ska ni få att titta på.

 

Vi har aldrig haft så många storkar i vår del av Estland som i år. En dag såg det ut så här utanför oss::

 

 

Jag håller på med en översättning av en intressant artikel om två estniska kommunister som var i Gulag. Det var svårare än jag trodde och det tar ytterligare ett par timmar innan jag kan visa er!

Han vet fortfarande inget om Sovjetunionen! Han vet ingenting om hur människorna stympades på sin mänsklighet och hur alla angav varandra. Han hör till dem som inte lyssnade på oss som försökte berätta, och han har inte lyssnat sedan heller!

Fascism definieras i Wikipedis som: 

Om kommunism kan också sägas att  det är en ideologi som i grunden har föreställningen om att folket, nationen, har ett högre värde i förhållande till den enskilde.(se ovan: nazism.) Här är det inte inte raserna som är problemet utan de intellektuella och de som kan tänka själva och därmed inte underordnar sig makteliten, och i det fallet kan man sätta likhetstecken med fascismen.

Att själva människan i de kritiska fallen inte betyder något har de gemnsamt.

Jag tänker ibland på Maos ord till president Richard Nixon: "Ni kan döda många av oss, ni kan döda hundra miljoner kineser och ändå är vi över en miljard människor kvar. Dödar vi 100 miljon amerikander är det inte många kvar." Själv bidrog han med att döda 43 000 000 kineser, och det berörde honom tydligen inte alls.

 

Nu till artikeln:

 Alla oroar sig över att nazismen växer i Grekland men ingen frågar sig varför den gör det. I ett utdrag ur den kommande boken ”Skulden” tränger Kajsa Ekis Ekman ner i den grekiska högerextremismens grogrund. Vi kommer in i texten efter valet i juni 2012.

Hela artikeln handlar om främlingsrädsla. Hon berättar om flyktingar från Afrika som kommer i dåliga gummibåtar och har kämpat sig till resan å ena sidan, och å den andra talar hon med greker som vill ha bort dem. Somliga vill tom. döda dem för att bli av med dem. Ja, det är hemskt! Fruktansvärt. Men är det fascism? Eller nazism? Jag kan ju inte veta, men jag tror att det mest av allt handlar om att grekerna har det svårt och många, många är arbetslösa och många måste få mat som skänks bort till dem. Det är naturligtvis en fruktansvärt svår situation, där man ser med oro och fasa på att andra plötsligt kommer och ska dela på det lilla som finns. En viss förståelse kan man kanske hoppas på. Varför inte tala klarspråk. Vem har försatt dem i den här situationen? Hur kommer det sig att människor fått statliga arbeten utan något att göra etc.etc. Jag tror att det handlar om samma sak som i Sverige: Vi vågar inte prata om de svåra frågorna. Vi bara anklagar dem för det värsta vi kan komma på. "Rasister" Facister" "Nazister" Men inte kommunister, för det de gjorde pratar vi inte om. (Häromdagen lyssnade vi på en i det närmaste underdånig intervju med Expos nye ordförande. Expo, en närmast vänsterextrem organisation med kommunisten Stieg Larsson som upphovsman, och som nu nästan har fått myndighetsstatus i Sverige.) Kommunisterna fick döda och tortera ofattbart många människor "eftersom deras syfte var gott". Var det? Blev det inte an stark maktstruktur som blev huvudintresset för makten i de länderna? Var det inte att de ville bestämma vad varje enskild individ skulle arbeta med, och hur de skulle utföra det arbetet? Tog de inte bort det enskilda initiativet och människovärdet när de tvingade andra människor att bli övervakare på arbetsplatser och i bostadsområden?

Kajsa Ekis Eriksson anser naturligtvis att det inte är så. D.v.s. hon diskuterar inte kommunismen och orsaken till förhållanden i Grekland på annat sätt än den svåra rasismen.

 

Det blir inte ren luft i Europa förrän vi inte vågar tala öppet om de problem vi alla är produkter av eller som präglar våra liv. Det kanske finns ett annat sätt att mer positivt tackla problemen. Alla syndare måste erkänna sin skuld. Varför inte en sanningskommission?

 

I Estland har man inte heller haft något sådant som en sanningskommission, men där vet man vad kommunismen var och hur alla drabbades. I så gott som varje familj finns offer för den politiken. I Estland väntar man på ett erkännande från Ryssland, men alla vet att det aldrig kommer. I Rysslands ögon kan Sovjet/Ryssland aldrig göra fel. I alla fall inte utanför landets gränser.

 

Så var det middagsdags och Hanno kom för att äta kräftor med oss. Tyvärr var det inge goda kräftor. Vilken besvikelse!

Hanno berättade historien om herr Leht som var inbjuden till herrgårdsmannen Rennenkampf för att äta kräftor för första gången. Han iakttog noga hur han skulle äta dem, och det gick hyfsat. Katastrofen kom när det sattes en skål med vatten och citronskivor och han fyllde sitt glas med det. När han såg hur andra gäster tvättade händerna med citronvattnet blev han så generad att han ville sjunka genom golvet.

 

 

Något annat vi diskuterade var artikeln som Stefan Hedlund, professor vid Centrum för Rysslandsstudier i Uppsala, skrev i SvD häromdagen. Han menar att alla svartmålar Sveriges möjligheter att försvara sig eftersom Ryssland upprustar så otroligt.

/.../

Det vi diskuterade var, om man i just detta fallet kunde lita på ryska forskare och talersmän, eller om det bara är tomt prat som är avsett för västliga öron. De kanske vill förmedla sådana nyheter för att vi ska ta det lugnt så de får arbeta själva i lugn och ro. Satsningen från Rysslands sida är enorm, och om några projekt inte blir bra finns det fortfarande många som kan lyckas.

Vi enades om att när det gäller Ryssland kan vi inte veta. Det finns exempel (bl.a. Helsingforsöverenskommelsen) när ryssarna inte menade att följa ett nytt avtal ens när det skrevs under. Det var glömt direkt. Vi vet aldrig hur det tänks i Kreml. Helt enkelt. 

 

Och så en tredje diskussion:

Både tyskarna och ryssarna körde last efter last ut ur Ukraina med deras goda jord, under kriget. Alla visste att den jorden var mycket bördig, och ville naturligtvis få lika fantastiska skördar själva i framtiden. Var det en annan anledning till den stora svälten under och efter Andra världskriget.? Man stal först den goda jorden och sedan krävde man alla skördar och allt ätbart därifrån. Det är så fruktansvärt omänskligt och svårt att ta till sig. Men så var det.

 

Det som händer i Ukraina just nu när ryssarna hindrar gränstrafiken mellan Ryssland och Ukraina för att få ukrainarna att samarbeta med dem istället för med EU, som ekot berättade om i morse. Ett drag för att påverka framtida val. Det är samma historia som hände i Tallinn 2007, Bronsnatten.

Ryssland vill fortfarande bestämma i de tidigare unionsstaterna. Skrämmande och inget annat.

 -----

 

 Här är det tydligare. Där är dom. Dom som aldrig sover.

Nej, det är inte lätt att se utanpå någon om han kommer göra något dumt i framtiden. Ändå måste man hela tiden arbeta för att ingen sådan anställs, och att kontrollen av alla anställda är noggrann.

Jag måste fortsätta tankegången från i går.

Jag har flera gånger ställt frågan: Varför frågar de inte esterna? 

Aldrig har jag sett en officiell förklaring. Det har sagts så mycket tvärsäkra saker om landet och dess befolkning, men aldrig har utsagorna kontrollerats. Ni vet, till exempel:

" I  Baltikum sitter alla judar med väskorna packade för att snabbt komma iväg." sa Per Ahlmark i radio tillsammans med en annan hysterisk man. Det var i början på den nya friheten, och i själva verket var det tvärtom. Men det får ingen veta.   

"Esterna i Waffen SS svor sig åt Hitler." sa han också, den gången i TV. I själva verket ville de rädda sig från det sovjetiska helvetet, som de levt i under ett förödande år tidigare.

"Alla Ester är fascister." Ett uttalande som man hör ofta och i hela världen. En lögn påhittad av Kreml som förklaring till att livet var något bättre i Estland än i  övriga Sovjet.

Och nu:

"Den goda svensktiden var tvärtom för dj....g." 

Varför vet vi svenskar bäst? Varför kontrollerar vi inte fakta? 

Sanningen är att esterna levt ett helt annat liv än svenskarna. Trots att landet ligger så nära oss har vi inte förstått någonting, och kommer aldrig förstå någonting om vi hela tiden dömer landet efter våra egna värderingar. Vi kommer inte heller förstå den enorma utveckling som skett under de första 25 åren av den nya friheten. Vi kommer inte heller förstå vikten av samarbetet i Nato och EU för det lilla landets säkerhet. Vi ser inte hur landet hotas i stort sett varje dag från Moskva. Inte stora hot, men ändå får man veta att Ryssland finns där på andra sidan gränsen...

 

Jag anser att det är dags att fråga esterna! Nu!

 

Jag uppmanar alla som har en åsikt om landet att besöka det! Upplev sagovärlden. Låt känslorna flöda. Se på skönheten i landskapet. Se på bostäderna och förstå av dem hur historien har förändrats under århundradena,

Alla kan se skillnaden på hus som byggts under sovjetåren och de som byggts före och efter. Under ockupationsåren byggdes folkets hus i betong. Isolering fanns inte. Möglet ligger över fasaderna. Dessutom var det bestämt att alla hus i Sovjet skulle se likadana ut. Aldrig tänkte myndigheterna på reparation. Ordet fanns inte i deras ordböcker.

Utefter vägarna ser vi äldre hus som faller ihop. Taket har rasat ner. Kanske beror det på att ägaren skickades till Sibirien och aldrig kom tillbaka. Sedan har ingen tagit hand om huset. Eller flydde ägaren?

Där står också de stolta funkishusen. Minnen från en lycklig tid. Och så kommer nu de moderna. Det byggs igen i Estland. Några år stannade allt av. Vid den stora finanskrisen. Länge kunde vi se hur man börjat reparera, för att plötsligt sluta igen. Pengarna var slut.

Jag har tittat på två parhus i Rakveres närhet i flera år. Någon började bygga och slutade när krisen kom. Men förra året såg jag att de startade om. Och så flyttade den första familjen in, och så den andra. Nu börjar de flytta in i det andra huset...

I Assamalla på vägen till stan har det bott en man i många år. Åtminstone på somrarna. Han satt alltid vid ytterdörren och betraktade bilarna som körde förbi. Många gånger har jag försökt räkna ut var i huset han bodde. Nästan alla fönster var trasiga. Nu bor han inte där längre. Han är nog död, men hans hus står kvar:

 

Ingen, absolut ingen, svensk skulle bo i ett sådant hus. Ingen skulle tillåtas att bo så. Huset skulle inte få stå kvar. I Estland fick mannen bo där han kände sig hemma. Så länge han levde. Nu kommer väl huset försvinna. Kanske.

Det är ett hyreshus för kolchosarbetarna. Så fort ockupationen upphörde flyttade alla som kunde från sådana hus. 

 Häromdagen flög Natoplanen så lågt att människor blev jätterädda och oroade sig för sina skorstenar och husdjur. Vi får förklaringen att piloterna måste öva lågflygning ibland, men de måste hålla sig över 152 meter över havet. Och helst ska de inte flyga över bostadsområden. Hur höga är de där höghusen, ni vet, de högsta i världen? 800 - 450 meter säger Wikipedia. Då förstår ni att 152 meter inte är så högt för ett skrikande Natoplan.

 

 -----

 

En bild från det som en gång var en fin gård, men som nu tjänar som hem för människor utan pengar. Müüriku heter gården numera.

Det kom ett brev. Avsändare var Inrikesministeriet i Tallinn. Jag visste verkligen inte vad det kunde vara. Till mig!!

 På estniska och engelska kunde jag läsa: Information för meborgare i EU att rösta i de lokala valen. Senast den 30 september ska jag få röstkort. Det var inte illa. Det har jag aldrig tänkt på, att jag skulle ha rösträtt i Estland. Att Ants har det är ju självklart, han är estnisk medborgare, men jag... Jag är ju bara gift med en est.

 Då fick jag också veta att valen är den 20 oktober. Och även i gårdagens Aktuaalne Kaamera (det jag skrev om i går.) kopplades pengarna från Tallinns stad till skridskostjärnans OS-satsning till valet. Savisaars parti, Keskerakond / Centerpartiet, har också satt upp affischer på två huvudkandidater i norra Tallinn, där de flesta rysktalande bor, i kommunalvalet. På skattebetalarnas bekostnad. Den ene är Priit Kutser som på en stor affisch talar om på estniska och ryska att den ryska privatskolan där affischen pryder väggen, kommer inom två år få en stor sportanläggning och en simhall.

Malle kom och tackade för senast. Hon sa också att det är en egenskap svenskarna har som skiljer dem från esterna. De talar utan någon försiktighet. De misstänker inga baktankar.

Det är väl en fin egenskap? Eller... I Sverige har vi växt upp i trygg förvissning om att ingenting farligt kommer hända oss. När det ändå gör det blir vi chockade. "Sånt händer bara andra!" Eller: "det kan inte vara han som gjorde det. Han som är så snäll." 

Visst vill vi att alla ska få leva i ett samhälle där namn inte behöver oroa sig över morgondagen. Självklart. Men, då är man så oförberedd på att något verkligen kan hända. Då drar man ner på allt försvar och står helt försvarslös när det värsta händer.

Esterna vet. De vet att man aldrig kan vara säker. De har upplevt just det. Det var på den tiden vi knappt visste -  kom ihåg - att det fanns några ester. Vi oroade oss för och engagerade oss i problemen i Vietnam, Sydafrika och andra länder långt bort i stället. När vi demonstrerade 1968 i Stockholm, Paris och på andra ställen, då demonstrerade esterna för frihet i Tallinn. Det visste vi inte. Vi ville tro att de levde ett lyckligt liv i jämlikhetens och rättvisans namn.

 

Det är oerhört viktigt att vi mitt i lyckan också är uppmärksamma på att det finns faror. Vi måste vara rädda om vad vi åstadkommit i humanism och rättssäkerhet. 

-----

Och så ett citat från Ahmeds facebook-sida:

-----

I Postimees läser vi apropå att esterna är så dumma mot ryssarna:

Tallinns fullmäktige kommer att fördela 10 000 euro från reservfonden till konståkaren Elena Glebova (ryskt namn) förberedelser för de olympiska spelen i Sotji.

"För-OS-säsongen är en av de viktigaste säsongerna i förberedelserna för de olympiska spelen, och kommer oundvikligen att leda till höga kostnader för isträningen. En av de största kostnaderna är att få fram konkurrenskraftiga program (fria och korta programmen) 

Hon måste också delta i prestigefyllda internationella tävlingar för att höja säsongens rankinpoäng, som är grunden till utlottningen av köerna till mästerskapen. 

Vem är det som regerar i Tallinn? Vilka är det som röstar på honom, Savisaar i valen? Ryssarna. Allt har sin förklaring, men ändå kvarstår sanningen: esterna är inte dumma mot ryssarna, snarare tvärtom...

I dagens SvD skriver Annika Ström Melin om en bok som nyss kommit ut: Jag var barn i Gulag av Julian Better. (Jag skrev om den den 2 juni 2013.)

 

 Utan att protestera anammade de små människorna, som inte hunnit lära sig något om ett civiliserat samhälle, de djuriska regler som gällde i lägren. Det handlade om att slåss för sin överlevnad och den som kom över en extra bit bröd delade inte med sig till någon annan.

Ants Laikmaas hus är alldeles speciellt. Det följer inte vanliga arkitektoniska regler. Små krypin överallt. Trappavsatser. För att komma till sovrummet går man först uppför en trappa, sedan nedför en halvtrappa. Och för att komma till garderoben tar man en annan halvtrappa upp.

Ett rum är helt tillägnat dottern. Hon är dotter till pigan och Laikmaa. Som balttyskarna oftast gjorde såg han till att hon fick ett bra liv. Hon adopterades av en finsk familj och blev stor teaterskådespelare i Finland. Han bjöd hem henne till Estland och allt finns på fotografier.

Jag tog några bilder på husets exteriör.

Festen fortsätter. Vi for genom ett somligt Estland i går. När vi kom in i de estlandssvenska områdena kände vi igen oss, inte bara för att vi varit här tidigare utan mer för att det kändes svenskt. Alltfler lövträd kantade vägen och de små husen låg inbäddade av grönska. I de allra flesta fallen var bostadshusen renoverade, men lador och uthus såg mer förfallna ut. Jag kan se framför mig hur de levde här. Ja, det var kanske inte så svårt eftersom människorna var aktiva på gårdarna. Traktorerna var ute och körde eller stod parkerade och väntade på att få köra ut.                                                                                                                                                                                   Roosta stugby har fått många fler gäster sedan vi var här senast. Den består av små röda stugor med litet kök och dusch och toa, och så förstås sovrum. Allt är rent och snyggt.

I går var Marko Matvere här. Han är en stor skådespelare och entertainer i Estland, men vi såg honom inte... Vi var för trötta. 

 

Jag vet inte vad som händer i världen just nu. Jag har inte sett TV eller läsat tidniungar på några dagar. Jag har bara levt med upplevelsen av att få visa Estland för mina släktingar och vänner, som sagt.

 

Det har varit svårt att veta vad av allt som hänt i landet under 1900-talet man ska berätta om. Livet har vänts upp och ner för människorna här och det har varit svårt för dem. Ohyggligt svårt.

Men det finns också glada händelser att berätta om. Det största undret är ändå att de kunnat genomföra så stora förändringar på så kort tid som dryga tjugo år ändå är. Detta är ett helt annat land om man ser på infrastrukturen t.ex. Numera finns det skyddsräcken vid vägkanter när det behövs. Vägarna har samma ränder som hos oss i Väst-Europa. Det finns inga kontrolltorn som de hade för att kunna kontrollera vilka som åkte på vägarna ocvh inga små krogar vid vägkanten där bilisterna kunde stärka sig med alkohol innan de fortsatte sin färd. Det finns inte heller några kontrolltorn vid stränderna. Havet är inte tyst och tomt längre. Allt fler fiske- och nöjesbåtar rör sig i Finska viken och Rigabukten som förresten heter Liivi Laht på estniska, Liviska bukten. Ett litet stycke Livland kvar för esterna alltså.

En viktig sak får vi inte glömma: De finns alltid gott om mat i affärerna!

Affärsbiträden och hotellpersonal är mycket trevliga och tillmötesgående, vilket de absolut inte var förr. Ja, det är mycket som är förändrat till det bättre.

Man förstår värdet av att vara trevliga och rädda om människorna, vilket man inte gjorde i den stressiga sovjetvärlden.

 

Jag hoppas och tror att Estland och alla dess invånare lever ett bättre liv numera, och det är definitivt mycket roligare att komma som turist till landet.

Tack alla ester för vad ni åstadkommit under den här friheten. så här långt!

 

I går var vi på Gästhemmet någonstans i någon skog. Dagny gick ut på verandan och sa för sig själv på sin finlandssvenska dialekt som ingen vanlig dödlig förstår: "Var ställde jag hundskålen?" - ""Den är inte här." svarade mannen, som satt på en bänk, på samma obegripliga dialekt. Vilket sammanträffande. Dagny blev så paff att hon bara gick in igen.

-----