Middag i Vao, 2009-08-10
2009-08-10
Det blev kulturhistoria. Annika är finlandssvenska och specialist på allmogefår. Hon har själv några på gården i Kiltsi, äkta Võrumaa-får med den bruna ullen, som hon sedan bereder själv. Hon kardar och spinner och stickar vantar i de speciella gamla mönster som nyligen samlats in. I augusti ska hon resa till Archangelsk för att lära kvinnor där att spinna.
Madis är uppväxt i Estland under sovjettiden. Han har läst historia som man gjorde på den tiden. Historielärarna hade ju problem. Ibland vågade de säga sanningen, men fick genast ta tillbaka det. Han kunde också ge exempel på att många ryssar i Estland inte visste (och inte vet) vad Estland är. Själv minns jag att det sades i nyheter i Ryssland under bronsbråket att: ”Nu måste vi vara beredda, esterna rustar för att angripa Ryssland." Estland är inte ens en liten mus i förhållande till Ryssland, inte ens en liten myra.
Madis sa också att många ryssar inte heller egentligen vet vad Nato är. Nato är bara något farligt och de är upplärda att Nato ska döda dem. Det de "vet" är att Ryssland är ett fredsälskande föregångsland.
Jag funderar ofta på ordet nationalism. Det är ett negativt ord. Många menar att esternaär nationalistiska, och det menar jag också, men ändå menar vi inte samma sak.
I NE står det:
nationalism (fr. nationalisme, av nation), tankesystem som utgår från att det finns en speciell grupp, nationen, med vissa karakteristika, att de med nationen förknippade värdena och intressena är viktigare än andra kollektiva värden och intressen och att förverkligandet av nationens intressen förutsätter största möjliga politiska oberoende. Det sistnämnda antas i sin tur bara kunna uppnås genom kontroll av ett territorium, företrädesvis en suverän stat.
Om man översätter det till Estland, handlar det bara om att esternas kultur och sätt att leva skiljer sig på många viktiga punkter från det som finns i Ryssland. Den historia som lärs ut i det fria Estland t.ex. överensstämmer med den som lärs ut i övriga EU. I Ryssland däremot ska alla historielärare vara ryssar för att inte en förfalskad (d.v.s. vår) historia ska spridas i landet.
En väninna, som numera är död, Õie, sa att en est vill ha ett eget område runt sig, medan ryssen kan stå fysiskt hur nära andra människor som helst. Det lärde hon sig i Sibirien. Och det handlar också om andra stora skillnader i det dagliga livet som gör att esterna måste få vara en fri nation. De vill inte erövra några andra folk.
Jag reagerade oerhört starkt när Harry Schein i en kolumn någon gång på 1990-talet menade att det han såg av inspelningen på "den sjungande revolutionen" (Ni minns när esterna samlades på Sångfestivalplatsen i Tallinn och sjöng sig till frihet istället för att använda vapen.) skrämde honom och gjorde att han kom ihåg sin barndoms (nazistiska) Österrike.
Jag önskar istället att jag varit med på sångfestivalplatsen i Tallinn. Jag skulle velat stå där och sjunga tillsammans med de andra alla estniska sånger. Det var sådan styrka i sången, sådan frihetslängtan.
Hade ingen sett hur Estland såg ut 1940? Ett rent europeiskt samhälle med butiker fyllda med varor och människor som kunde skratta och le? Bostäder i funkisstil och rent och snyggt. 1988 var allt förfallet. Både hus och människor. Nästan allt som byggts upp under tjugo år av frihet var raserat. För mig är det helt absurt att någon överhuvudtaget kan tro att frihetskampen handlade om något annat än just frihet.
Vi träffade Tallinns vice stadsarkitekt när vi besökte Estland 1978. Man höll på att renovera hus i Tallins Gamla Stan inför seglingsolympiaden 1980. Han sa: "Kom tillbaka 1981 och ni ska se att allt börjat förfalla igen."
Hur måste det inte kännas att slippa stå i köer för att få något att äta, som de gjorde under hela ockupationen? Att se att det finns varor i butikerna. "Ni kommer bara hit för att titta på våra tomma hyllor." sa en expedit till oss 1978.
När vi gick in genom den gnisslande fallfärdiga porten i Annes hus i Tallinn den gången och gick upp för de slitna, trasiga och smutsiga trapporna till hennes lägenhet, och kom ihåg bilderna från de böcker som fanns i min svärmors hem i Stockholm om arkitekturen i det fria Estland, var jag nästan gråtfärdig. Detta var något helt annat. Och när Ülo tog oss till valutabutiken, den enda affär där det fanns varor, och blev så föraktfullt behandlad av expediten, ungefär som den svarte mannen i det vita Sydafrika. "Endast kommunister eller turister", kunde det ha stått utanför affären.
