Jan 31, 2016. Tyckande och tro.

 

I dag läser jag i SvD ledarbloggen att Åsa Linderborg och Stina Oscarson ska ha hävdat att Baltikum inte på något vis är hotade av Ryssland. De är båda kommunister.

Jag vill säga till dem:

Ryssland är inte ett kommunistiskt land. Det är ett kapitalistiskt land med en närmast diktatorisk president. När "t.o.m." presidenten skapar en förmögenhet av en storlek, som vore helt omöjligt med bara sin lön som grund. Är inte kommunism en tro på att alla kan leva likadant. Att ingen ska bli rik på någon annans bekostnad. Att ingen kan vara förmögen så länge det finns fattiga människor? "Vi ska alla dela lika."

Och fråga:

Vad gjorde Georgien och Ukraina för att Ryssland skulle ta områden fråndem? Eller var det frivilligt de lämnade Krim respektive Sydossetien till Ryssland?

Litar de på Ryssland? Först försäkrar Putin att Ryssland inte har några soldater på Krim. Sedan tackar han de ryska soldaterna för deras insatser vid ockupationen av Krim.

Tror de verkligen att de små Baltiska staterna skulle vara fria i dag, om de inte haft Nato i ryggen? Att ta tillbaka dem, skulle Ryssland annars kunna göra hur lätt som helst utan Nato.

Räknas inte Rysslands kärnvapen? Tror man fortfarande på ett kärnvapenfritt Östersjön? Tror de verkligen att Ryssland skulle förinta sina kärnvapen?

Ser de inte den ökande ryska militära styrkan?

Har de frågat balterna, de som bör veta? Har de frågat om balterna hotats under de senaste åren? Har de funderat på vad som låg bakom upproret i Tallinn under den s.k. Bronsnatten? Att rysk säkerhetstjänst gick in i Estland och tog den estniske säkerhetspolisen Kohver, var det inte ett hot om att de gör vad de vill?

De dagliga hoten, betyder de ingenting?

Dessa personer, Linderborg och Oscarson tillhör de människor, som skaffar sig en åsikt utan att ha någon kunskap bakom. Man vill tro en sak, och hävdar den. Något som vi sett så mycket av i Sverige under årens lopp. Man frågar inte de som vet, utan hävdar att man själv vet bättre. Man skapar inte en bättre värld genom gissningar och rop. Man måste faktiskt grunda sina åsikter på kunskap.

 

Just ett sådant felslut hittar vi i Maria Ferms uttalande i Aktuellt nyligen när hon debatterade med Jimmie Åkesson och påstod att man i Ungern (och Tjeckien) sätter asylsökande i fängelse.

Ungerska ambassadören i Sverige, Lilla Makkay, förklarar hur det hänger ihop på sin facebooksida: https://www.facebook.com/Embassy.of.Hungary.Stockholm/posts/1019640558092040

 

 Ambassadören ska installeras.

Alltså: De följer EU:s lagar. Samma lagar som Sverige följer.

Vill man hitta fel hos någon, då gör man det, vare sig det är sant eller inte. Det gäller, som sagt, att tolka händelser på sitt eget sätt.


Jan 26, 2016 Baltutlämningen.

 

Vi som prenumererar på SvD kan i dag läsa en artikel om Baltutlämningen, skriven av Martin Gens. Det var då den svenska regeringen i januari 1946 lämnar över flyktingar, som stridit på den tyska sidan i sitt land för att befrias från Sovjetunionen och i övertygelsen att då skulle Estland bli ett fritt lad. Många balter var också tvångsvärvade både till den tyska och den sovjetiska armén.

Jag anser att det ska berättas igen. Vi lever nu åter med flyktingproblematik. Många söker sig till vårt land, och regeringen måste fatta beslut om vilka som ska få stanna. Kanske tar man också nu hänsyn till makthavarna i andra länder, och vad deras åsikter kan betyda för Sverige.

 

Såret som aldrig läker

Baltutlämningen: De stympade sig själva, hungerstrejkade och några begick självmord. Allt för att undvika det grymma öde som antogs vänta i Sovjet. Det här är berättelsen om den kyliga januaridagen för 70 år sedan, då 146 baltiska soldaters öden slet isär det svenska samvetet.

Han minns hur hans kamrater tog sina liv.

• Hur Oscars Lapa stack en kniv i sitt hjärta, liggandes på sängen i fånglägret Ränneslätt.

• Hur Peteris Vabulis skar sig djupt i halsen vid kajen i Trelleborg, där det ryska fartyget Beloostrov väntade för att ta dem tillbaka till det Sovjetockuperade Baltikum.

De hade alla vid krigsslutet flytt till Sverige, men bar tysk uniform och skulle därför överlämnas till segrarmakten på andra sidan Östersjön.

– Vi trodde vi skulle få skydd i Sverige eftersom det var ett neutralt land i andra världskriget, förklarar Janis Steinbergs i en intervju med den lettiska dagstidningen Diena i samband med 60-årsdagen för baltutlämningen.

Janis Steinbergs hade tvångsrekryterats av nazisterna som 23-åring. Han upplevde fasorna i Danzig när staden i slutet av mars 1945 hamnade under sovjetisk ockupation och utsattes för plundring och ödeläggelse.

Han säger: Vi var inte ens särskilt bevakade. Vi kunde ha smitit ut från lägret när som helst och försvunnit iväg ut i Sverige.

 
I november 1945. Regeringen med statsminister Per Albin Hansson och utrikesminister Östen Undén i spetsen har beslutat att interneringslägren ska tömmas. Balterna ska utlämnas till Sovjetunionen, där de skulle straffas för landsförräderi eftersom de ansågs vara sovjeter som stridit på tysk sida.

Redan nästa dag inleder balterna en hungerstrejk.

– Jag var själv utan mat i 20, kanske 21, dagar, minns Janis Steinbergs.

Media får veta, och skriver om hungerstrejken. Det blir visserligen en hungerstrejk, men folket är splittrat. Här ska vi komma ihåg, att svenskarna (dock inte de borgeriga) svängt från tysktrogna till “västvänner” när de allierade vann kriget, och de sovjetiska morden och deportationerna skulle glömmas bort. Vad som verkligen hände i Sovjet ville ingen veta förrän möjligen efter 1991.

Kommunisterna, SKP, ville till och med att alla civila baltiska flyktingar, 30 000 till antalet, skulle skickas till Sovjet.

Den kommande tiden präglas av fortsatta borgerliga protester. Till och med kungen vädjar till Stalin att ändra sig.

Det är inte så att man måste göra så här, rent folkrättsligt. Och det visste utrikesminister Östen Undén. som är en av våra största folkrättsliga experter genom tiderna.(och uppenbarligen en stor hycklare.)

– Det här var ju ett utlämningsbeslut som fattats av statsminister Per Albin Hanssons samlingsregering under kriget. Och nu var den socialdemokratiska vänsterregeringen som tagit över, fast besluten att genomföra det.

Det handlade om Sveriges anseende hos de allierade, som inte var intresserade av att det skulle bli bråk mellan Sverige och Sovjetunionen.

 Det var bara soldater. Titta på deras åldrar, vissa var födda så sent som 1929 (17 år) och hade nyligen värvats. (Med tvång)

De som genom åren rättfärdigat beslutet med att det skulle röra sig om baltiska nazisympatisörer som deltagit i massmord på judar och andra krigsbrott har Mats Deland inte mycket till övers för. /.../så när som på en, Oscars Lapa, som ingick i ett kommando som låg bakom stora utrensningar i Lettland under kriget, och som sedermera tog livet av sig i ett svenskt interneringsläger.

Men där satt de nu, den 25 januari 1946, på bussar på väg till Trelleborgs hamn. Där fartyget Beloostrov stod och väntade. I sista stund tar löjtnant Vabulis sitt liv. En lettisk soldat krossar ett fönster och skär upp sina handleder. En annan försöker kasta sig i det iskalla vattnet.

Den svenska opinionen mot utlämningen kan ha fått resultatet att “bara en” av balterna dömdes till döden.

De flesta släpptes efter ett tag och fick leva sina liv i det ockutikum. Dock med hårda restriktioner.  Som Janis Steinbergs.

Bitterheten finns fortfarande inom mig. Och den kan aldrig släppas ut.

Texten om balutlämningen avslutas:

Forskarkåren är enad om att det hela helt enkelt var politik, där balterna var brickor i ett spel. Baltutlämningen förblev länge en politisk, istället för en rättslig, fråga och oron över att stöta sig med ryssarna satt fast i de svenska politikerna ända fram till Sovjets fall 1991.

Ni minns kanske när Sveriges utrikesminister, Sten Andersson, sa vid en visit i Tallinn, att Estland inte var ockuperat. Det blev Tjeckiens president som förklarade för Andersson att Estland verkligen var ockuperat. Men det är en bild som stämmer med våra erfarenheter bland mina landsmän. De som visste att det funnits ett land som hette Estland var absolut övertygade om att det var ett nazistland som frivilligt gått in i Sovjetunionen.

1994 bjöd  moderatregeringen och kungen in de 35 utlämnade balter som fortfarande var i livet till Stockholmoch bad om ursäkt. Och Sverige gottgjorde Estland för dess av Sverige till Sovjet överlämnade guldreserv.

Samarbete.

Det nya 5g-nätet ska testas först i Stockholm och Tallinn! Heja samarbetet. 

Jan 21, 2016 Saga eller verklighet?

Detta är sagan om

"När det lilla landet frigjorde sig från världens till ytan största rike."

eller

"Musen som röt"

eller

"Det var vi som sköt björnen."

I år är det 25 år sedan det hände, som ingen vågade tro var möjligt. På ena sidan: ett land med kärnvapen och en jättelik armé, på den andra: ett mycket litet land utan egna soldater och vapen. Blodbad i Litauen och Lettland och Den sjungande revolutionen i hela Baltikum.

Den 13 januari 1991 mördades människor i Riga och Vilnius av sovjetisk militär. Självklart kände människorna i det tredje baltiska landet, Estland, en stor oro.

Men bara ett par dagar senare kunde de andas ut. TV meddelade att Rysslands president Boris Jeltsin var på väg för att samtala med frihetsivrarna från de tre länderna.


Presidenten talade med bl.a. Arnold Rüütel, som senare skulle bli Republiken Estlands tredje president, och representanter från Lettland och Litauen. Men kanske det viktigaste ändå var, när han sa till de ryska soldaterna att de under inga omständigheter fick skjuta på någon. De redan startklara tanksen, som stod i Tallinn, fick stanna på basen.

Man ska komma ihåg, att då var Jeltsin president i Ryska republiken och Mikhail Gorbatjov var president i Sovjetunionen. Gorbatjov var chef för de sovjetiska arméerna och Jeltsin i praktiken för de ryska.


President Jeltsin hade kommit i flygplan till Tallinn. Estnisk underrättelsetjänst hade uppfattat att någon skulle mörda Jeltsin genom att skjuta ner hans flygplan under hemresan.

Bland vaktmanskapet fanns förutom Jeltsins egna livvakter också estniska milischefer (sovjetiska för polis).


Jeltsin sov i ett av regeringens hus i Nõmme på Näituse Tänav, samma hus där även Indira Gandhi och Shahen av Iran övernattat. I huset hade alla säkerhetsmännen en diskussion om hur de skulle förhindra att Boris Jeltsin mördades. De som skulle spränga planet väntade redan på att det skulle lyfta.


Samma natt hämtades Jeltsin och hans livvakter i två Tjajkabilar /Sovjets finaste. I den första bilen åkte livvakterna. I den andra sov presidenten med huvudet lutat mot en kudde. Fem kilometer framför åkte estniska poliser (miliser) för att se att inget misstänkt fanns utefter vägen. I Narva tog rysk milis över spaningsarbetet och kortegen fortsatte till Leningrad. Där stod ett plan på Pulkovafältet, som tog dem till Moskva. Väl framme där, klockan var då sju på morgonen, höll han ett tal i TV, och attentatsmännen såg då, att de inte lyckats den här gången heller.

Då var alltså Gorbatjov president i Sovjetunionen, där kaos rådde. Man har spekulerat i vilka som ämnade mörda Jeltsin. Var det sovjetisk militär, eller sovjetiska KGB, eller någon högre upp? Ingen har åtalats.

 Minnestavlan.

Däremot har en tavla satts upp på Domberget i Tallinn med ett stort tack till president Jeltsin från alla ester. Man menar att han räddade Tallinn från ett blodbad.

När Jeltsin begravdes var president Ilves närvarande.

___

 Marko Tibar

Inrikesminister i NSV Eesti, tillika generallöjtnant och chef för krigskommisariatet, Marko Tibar accepterade inga Omonstyrkor (rörliga sovjetiska säkerhetsstyrkor,liknande det svarta nazistiska SS) i Estland. "Estland är ett så litet land, att vi klarar oss själva, och behöver inga Omon-styrkor." Men de fanns i de två andra Baltiska länderna, och det var Omonsoldater som begick morden på demonstranter i Riga och Vilnius 1991.

Inrikesminister Tibar berättade senare i estnisk radio att han fick order om att göra många märkliga saker. När KGB i Moskva ansåg att någon var suspekt, var det Tibars uppgift att ta honom ur tjänst och oftast sätta in honom på någon tvångstjänstgöring. Men. Han hade ändrat sig och gjorde inte som han blev tillsagd. Han "hade inte hört något". Han gjorde helt enkelt ingenting som Moskva befallde. Detta var oerhört viktigt, och kan vara svårt för alla att förstå betydelsen av.


Även sovjetiska flyggeneraler var medlemmar i Estlands Högsta Sovjet. Där fanns bl.a. Tartus flyggeneral Dzjochar Dudajev, tjetjenen som senare mördades under ett mobilsamtal med Jeltsin. Han var definitivt rysshatare, liksom flyggeneralen Rachmanov, Haapsalu, och en flyggeneral från Abchazien och en från Kaukasien. De var alla representanter för små folk i det stora riket. De var alla insatta i hur ett litet folk behandlades av ryssarna.  De låtsades inte höra någon order från Moskva om att agera mot esterna. Inga sovjetiska flygplan lyfte från sina baser.

Dudajev trivdes bäst när han fick umgås med Tartus intelligentsia. När han senare byggde upp Tjetjenien var det med hjälp av vännerna från Tartu. Hans närmaste medarbetare i Tjetjenien var Linnart Mäll, historiker, orientalist, översättare och politiker.

___

 Vaino Väljas

 President Gorbatjov hämtade hem Vaino Väljas från ambassaden i Venezuela (dit han var “deporterad”)  för att han skulle skapa lugn och ro i Estland som ny ordförande i Estlands Högsta Sovjet efter Karl Vaino, som togs till Moskva för att inte utsätta honom för några risker. (Precis som man gjorde med Ukrainas förre president Viktor Janukovytj i februari 2014, som snabbt hämtades till Ryssland när han tvingades avgå.) Detta beslut beklagar Gorbatjov fortfarande, eftersom Väljas började arbeta för Estlands frihet direkt. Till saken hör att Gorbatjov och Väljas var studiekamrater, och faktiskt fortfarande talar med varandra ibland.

 Enn Aasrno Silari 

Gorbatjov tillkallade Enn Aarno Silari, tjänsteman i det estniska partiets centralkommitté, som betraktades som europé. Han skulle lära centralkommittén i Moskva europeiskt tänkande. Därefter skickades Silari tillbaka till Tallinn, där han istället för att vara Gorbatjovs röst blev  rådgivare till frihetsrörelsen och hjälpte dem med formalia mot Moskva.

___

 Rein Sillar

Numera har det framkommit att den estniske KGB-chefen Rein Sillar fick många order från Moskva att arrestera ester, men även han slog dövörat till. Han tog själv ingen kontakt med Moskva, och var oanträffbar för dem. Som chef för KGB var han oerhört viktig för esterna. Han hade verkligen makt att slå ned fredsrörelsen. När Republiken Estland nybildades och KGB avvecklades överlämnade han hela dess arkiv till den nya estniska staten. Han lever nu i Estland och är affärsman. Han, liksom alla f.d. KGB-anställda, får pension från Moskva! Sic!

Det var sju ledande KGB-officerare som i hemlighet arbetade för fredsrörelsen. Det ska esterna vara tacksamma för. Hade de utfört de order de fick från Moskva, då hade resultatet av allting varit ett helt annat. Deras namn inte publicerats eftersom de ännu lever.


Allt detta är orsaken till att man inte ansett sig behöva driva rättegångar mot de KGB-anställda. De som ändå fängslades, var de, som hade blod på händerna. De flesta är döda nu av ålderdom. De yngre av dem flydde snabbt till Ryssland.

___


Den 20 augusti inträffade kuppen mot Gorbatjov i Ryssland.


Pskov skickade lätta tanks till Estland och även soldater, fallskärmsjägare, till Teletornet. När de kom, knallade Edgar Savisaar fram till dem och frågade vad som var problemet. Det var då de ryska soldaterna fick veta att Jeltsin tagit över kommandot i landet, och hans order var att de inte skulle skjuta någon. Då blev officerarna villrådiga och djupt olyckliga, och visste inte vad de skulle göra. Flera höga officerare sa, att de gärna skulle lyda Jeltsin, men att de fått order från annat håll att börja skjuta. Till slut bestämde de att vända tillbaka till Pskov, och de vinkades av. Man säger att de kände sig som slagna hundar.


Men innan de återvände hade de förökt besätta flera tv-torn i Estland. Bl.a skulle de egentligen till Aegvidu, men hamnade i Tapa. Det torn de såg där, trodde de var ett tevetorn. De försökte blockera det. Omgivningen förstod ingenting. Tornet hade med elen att göra.

_____


I Tallinn omringade de det estnika största Teletornet. De gav order om att de två teknikerna i tornet skulle omedelbart försvinna. "Vi tar över allt här! Stäng av era sändningar!" Meningen var, att de skulle använda tornet för Moskvapropaganda.

De två teknikerna blockerade hissen i tornet med en tändsticksask, och fortsatte ordinarie tv-sändningar. Då började de ryska fallskärmsjägarna gå uppför trapporna. Teknikerna ropade ner till dem och gav dem tjugo minuter att utrymma tornet, annars skulle de sätta igång brandsläckningsgasen. "Då dör ni inom en halv minut!" De tuffa försvann. Tornet var räddat!

 Valery Gerasimov

I Tondi stod tankregementet och där fanns också general Gerasimov. Han väntade på signal att tornet var intaget. Planen var, att när tornet var taget skulle regementet rulla in i Tallinn och öppna parlamentsbyggnaden och börja fånga in ester, enligt planen från Moskva. Men någon bekräftelse kom aldrig. Garasimov gick omkring som en osalig ande.

En estnisk radiotekniker hade bytt mat och sprit mot sovjetisk radioutrustning i Pskov. Han lyckades blockera radiosignalerna mellan soldaterna vid Teletornet och Gerasimov.

Det var första gången någon est lyckades blockera en militär telekontakt.

(Gerasimov är nu chef för det ryska krigskommisariatet. Han gillar inte ester.)


Gorbatjov kom tillbaka till Moskva. Kuppmakarna arresterades. Estland var nu en fri republik. Sovjets Högsta Sovjet, Gorbbatjov och Jeltsin godkände Estlands utträde ur unionen. Estland tackade och svarade med att erkänna Rysslands utträde ur unionen.

Det var mycket tur i skeendet, men den som inget vågar, den har varken tur eller otur.

 
Flaggan är hissad!

Jan 20, 2016. Varför blev han aldrig världsmästare?

Det var två frågor vi letade svar på, och det var ju inga problem för Hanno att förklara. 
Det gäller den estniske schackslelaren Paul Keres, som jag skrev om Jan 8, 2016 Paul Keres.
 
Paul Keres
 1. Varför blev han aldrig världsmästare?
2. Varför sköts eller deporterades inte Paul Keres.
 
 Jag börjar från början:

1938 vann Paul Keres en tävling om att utmana världsmästaren Aljochin.  Aljochin hade flytt från Ryssland till det fria Estland och var schackvärldsmästare. Men då började Andra världskriget och allt spelande avbröts. 

 
Alexandr Aljoshic
 
Senare när Tyskland ockuperat Estland kunde de två spela schack med varandra i Tyskland och andra länder Tyskland ockuperat (liksom Estland). Det var inga titelmatcher. De satt lugnt och spelade, turades om att vinna. Allt var etiskt och ärligt. 

Men 1944 kom Röda armén tillbaka och alla som kunde flydde till väst.

 

Det var någon dag runt den 20 september 1944. Många ester hade tagit sig till kusten och väntade förtvivlat på ett fartyg från Sverige. Där fanns hela Otto Tiefs nya regering, Paul Keres med familj. Friedebert Tuglas, stor estnisk författare med fru, Tiit Kuusik, operasångare, medicine doktor Artur Lindberg, som hade med sig värdefulla saker från sin arbetsplats på Tartu Universitet för att försöka rädda dem undan förstörelse. Motorbåten dröjde. Skulle Röda armén hitta dem där var det ute med dem. Soldater började tränga ut på stranden. Alla tvingades välja mellan att gömma sig eller försöka smyga därifrån. Om de hittades skulle de alla dömas till dödsstraff. 

 

Paul Keres lyckades tillsammans med familjen ta sig tillbaka till Tallinn och sin lägenhet. I dag vet vi, tack vare att man öppnat KGBS:s rapporter, att han gömde människor, som efterspanade av Sovjet. Han hjälpte också västspioner. Sovjetledningen och NKVD visste mycket väl hurdan han var. Problemet var, att han var en så skicklig schackspelare, För Sovjet var schack det mest favoriserade spelet. De anser att det är deras spel. 

NKVD skickade en av sina generaler till Tallinn 1947 för ett samtala med Keres. Den här generalen älskade schack, och beundrade Keres. Han hade en fullmakt från Moskva, och var angelägen om att Keres skulle vara vid liv och talbar.

Man utgår från att han meddelade Keres hur man beter sig i Ryssland för att överleva. 

Under åren 1944-46 tilläts Paul Keres inte att spela i offentliga tävlingar eftersom han spelat med "fascister".  Han var i stället matematiklärare och spelade tennis. 

 Mikhail Botvinnik

Sovjets främste spelare då hette Botvinnik. Han vägrade ta Paul Keres i hand och kallade honom offentligt för "fascist" eftersom han spelat schack i fascistländer. Han har hjälpt sovjetfientliga människor. "Det räcker för att ruttna i ett läger i Sibirien eller dödas direkt." Och Paul Keres var fullt medveten om att det var exakt vad som hänt hans vänner.

Keres fick ett alternativ: Antingen får du stanna i Tallinn och erkänner då att Botvinnik förblir etta i världen, och du ifrågasätter aldrig det. (Botvinnik var etnisk ryss), eller också deporteras du med hela din familj till Sibirien. Eventuellt blir du skjuten direkt. 

1946 hade NKVD hittat Aljochin, som flytt till Portugal, och mördat honom, så det hade varit lätt att göra Botvinnik till världsmästare; Botvinnik hade aldrig lyckats slå Aljochin i någon match. 

Estniska partikonferensen och även andra ester skickade ett brev till Stalin, där de bad att Keres skulle skonas. De förklarade att Keres är väl införstådd med situationen. Han är beredd att acceptera allt om han får spela schack. 

När han åter fick spela schack blev han flera gånger sovjetisk mästare. Botvinnik tävlade inte i de mästerskapen. Han var världsmästare.

Keres tilläts spela utomlands, i Europa och i schackolympiader. Han anmäldes alltid som Sovjetmedborgare eller kanske oftare som ryss. Han var alltid den eviga tvåan. Överallt i schackvärlden sågs han som den bäste. Den främste, även som personlighet, andligen och moraliskt. I dag konstateras att Paul Keres var den i särklass främste. Men han var inte ryss...


jan 19, 2016 Kvällssamtal om Keskerakond

Så var det Keskerakond och partiets framtid, som vi också pratade om i går. Ordförande Savisaar har ju sett till att välja ut dem han kan lita på som styrelsemedlemmar nu efter korruptionsskandalerna. Kadri Simson, som varit vice ordförande arbetar numera som gruppledare i parlamentet. De som röstade på henne till ordförandeposten och hon själv, är fullt medvetna om att vid nästa val i landet kommer deras namn stå på icke-valbar plats på valsedeln. Hanno menar, att de nu funderar på nästa drag. Ska de bilda ett nytt parti, eller finns det något annat att göra. De rysktalande esterna kommer fortsätta rösta på Keskerakond, men kan man locka tillräckligt många ester till det nya partiet? Jag minns att Kadri Simson sa för flera år sedan, att "Jag kan inte byta parti, jag ÄR Keskerakond för så många". Men troligtvis är esterna trötta på att inte kunna lita på det partiet är i dag. Fortfarande har de ett avtal med Putins parti, och Yana Toom har ju arbetat i Rysslands intresse i EU. Dessutom är det ju också Savisaar och korruptionen, och att man som enda parti ändrar regler. Alla andra partier sparkar ledamöter som fällts i domstol. När Keskerakond ändrade den paragrafen i sina stadgar nyligen, då var det egentligen för få styrelseledamöter närvarande för att de skulle kunna ändra stadgarna, men sådant bryr sig inte Savisaar om. Kanske, kanske finns det där en möjlighet att göra något för Simson. Men, nej, Savisaar och hans trogna väljare bryr sig inte om paragrafer på det sättet...

Socialdemokraterna har börjat förhandla med Kadri Simson och "de andra" om de vill komma in i deras parti.

Den lurige. 

 Förresten: 

Hanno berättade att det är ju så många kvinnohistorier runt Savisaar. En gång stod hans bil parkerad vid ett hus i Gamla stan. Fotografer bevakade. Han kom ut med två unga kvinnor, gick till bilen och körde iväg. Senare fick han givetvis många frågor om vilja de två var. Han svarade inte. Gång på gång hände detta. Det kunde ju bli en fin historia i tidningarna. Dock tröttnade Savisaar till slut: "Ni får fråga min dotter vad hennes väninna heter."

-----

Evelyn Ilves skriver på sin Facebooksida att hon varit på Rakvere Aqva spa. Hon tyckte det var en underbar plats att må bra på. Rekommenderas!!

-----

En liten obetydlig detalj: Vi upptäckte att en av våra släktingar kallar presidenten för Toomas när de ses, och en annan kallar förra presidentfrun för Evelyn, när de ses. Kul. Estland är ett litet land.


Jan 18, 2016. Svärmoderns version.

Vi hade ätit middag och satt och småpratade i vardagsrummet. Hanno är på besök och vi passade på att ställa de där frågorna vi länge hoppats få svar på. Vi diskuterade Keskerakond, Edgar Savisaar och partiets framtid, 
Men först ville Hanno berätta om hur det gått till när presidentparet skildes.
De träffades på en dans, för tretton år sedan, med "gamla studenter" i Tallinn, och när dansen och kvällen var slut, då var de ett par. Evelyn var gift, men skilde sig snart därefter. Hennes mamma var inte särskilt nöjd med den nye mannen, men kunde inget göra. När hon sedan blev svärmot till Estlands president förändrades allt. Hon visade sig gärna bredvid honom, och var därefter en stolt svärmor.
Tyvärr kom en jobbig period. Den äktenskapliga lyckan svalnade, och dagarna blev alltmer grå för de inblandade.
En dag tog Evelyn sin dotter med till familjens gård i södra Estland. De skulle stanna någon vecka, men Evelyn blev tvungen att återvända till presidenpalatset ett par dagar för tidigt. När hon kom in i huset hörde hon ljud från sovrummet? Hon gick dit och öppnade dörren. Där låg hennes man i sängen och bredvid låg en främmande kvinna. Evelyn klädde snabbt av sig och la sig också i sängen.
 
Vet ni, jag tror inte ett dugg på den här historien, men berättar den bara för att det är presidentens svärmor som sprider den. 
 
Jag kan förresten tillägga, att det som esterna inte gillar, det är främst att presidenten valt bort en estnisk kvinna för en lettisk, men de tycker ändå om henne och önskar presidenten en bra framtid med henne,
 
 

Den nya fru Ilves.

Vi såg just en intervju med president Ilves nya hustru Ieva. I princip anser jag, att han skulle ha väntat med att gifta om sig till efter presidentåren. Det är så kort tid kvar. Men gjort är gjort, och nu är de gifta. 
Den nya presidenthustrun är en mycket intelligent kvinna, som haft viktiga uppgifter för Lettlands Nato-administration, EU-tjänsteman och diplomat i Azerbadjan, där hon hade mycket lättare att tala med myndighetspersoner och politiker, än kollegor från Väst, eftersom de hade samma sovjetiska bakgrund. De "förstod" varandra. De diplomater och tjänstemän som hade västerländsk bakgrund sa till henne att de var avundsjuka på hennes fantastiska kontaktnät; och när de förde gemensamma samtal med myndigheterna, då talade azerbadjanerna mycket lättare och ledigare med henne än med de andra. Azerbadjanerna bekräftade det genom att säga "Vi förstår varandra mycket bättre på ett sätt som de andra inte kan förstå."  Det ryska förtrycket kan andra aldrig riktigt förstå, sa hon också.
Och apropå likheter och olikheter: Ieva är född i Livonien, egentligen en del av landet mellan Estland och Lettland, numera en del av Lettland. Men hon menar att det inte präglat henne mer än alla andra erfarenheter hon har. Hon har också anor från Ryssland och flera länder. Hon menar dock att vi alla lever i olika kulturer, och behöver förstå dessa olikheter, för att förstå varandra. Och det är spännande.
Just det tycker jag också är roligt. Jag bor i Estland en del av året, och lär mig nya saker hela tiden om den estniska kulturen. Jag anar en liten förändring i Sverige i förståelsen av just det, att vi inte är likadana. I själva verket är vi alla olika. Och visst vore det ruskigt enformigt om vi var lika. 
 
 
Intervjun.

Jan 10, 2016. Äntligen!

 
 
 
Jag kan bara råda alla att lyssna på den lettiske presidenten, Raimonds Vējonisi en intervju svensk television med anledning av Folk och Försvars rikskonferens i Sälen.
Den ska gå att se i SVT  play, även om jag inte hittar det nu. Presidenten talar med sin erfarenhetsbakgrund, som är helt annorlunda än den vi svenskar har. Han ser på Ryssland på ett annat sätt än den svenska pk-majoriteten gör. Lyssna!
 
(En expert i vår närhet sa att antingen hade den lettiske presidenten läst karinsestland, eller också var han så klok av sig själv.)
 
-----
Många svenska media gjort en helomvändning. Vi, som verkligen upplevt hur människor med fullkomligt blinda ögon sett på Sovjet, människor vi mötte under så lång tid, vi är överraskade. Det finns verkligen svenskar som förstått nu. Äntligen! 
 
Anna Lena Lauren har flyttat från Svenska Dagbladet till en tjänst på Dagens Nyheter. Hon ska bevaka Ryssland åt tidningen, och började med att skriva en artikel:
Blir förtvivlad - ryssar har så svårt att inse faktum.k
 
"Vi har blivit undervisade att Ryssland aldrig angripit någon." säger en ryss. Och därför kan de aldrig förstå icke-ryssars syn på Sovjet.
 
Hon berättar också om en rysk officer som flyttar in i en estnisk familjs lägenhet. Ja, just det. Han och hustrun ska självklart ha ett sovrum i lägenheten och hustrun ska självklart laga mat i köket, använda spis och skafferi. Det skulle inte vara populärt i Sverige mes främlingar inne i bostaden, och det var det absolut inte i det ockuperade Estland, men esten hade inget att säga till om längre.
Precis det hände i Ants föräldrars lägenhet 1940, och fortfarande 1991 bodde där fortfarande tre familjer. Ants familj hade flytt 1944, och hans farmor och fastrar tvingades iväg. De fick välja mellan att frivilligt flytta till Kazakstan eller deporteras till Sibirien 1948.
 
 
Läs hela artikeln av Anna Lena Laurén.
-----
 
Blüchers café i Lontova har drabbats av Kundaåns översvämning.
 
 
 

Jan 8, 2016 Paul Keres.

Minns ni Paul Keres? Esten som aldrig blev schackvärldsmästare, men borde ha blivit det. Han anses vara en av världens bästa.

 
 
 Paul Keres föddes i Narva 7 januari 1917, alltså för 100 år sedan i går. Han dog 5 juni 1975.

I gårdagens Aktuaalne Kamera handlade 95 % om honom. Vi fick se en staty i Narva, där man kan sitta och “spela” schack med honom. Statyn är så ny att det inte finns någon bild på den.

En man berättade om när han satt bland många andra och Keres spelade emot dem alla på språng. Keres vann naturligtvis alla matcherna.

Tre gånger vann han skolmästerskapen. 1935 blev han estnisk mästare för första gången. Sedan var det hela världen som väntade. Han lyckades undgå deportering utan kunde tävla under alla tre ockupationerna.

Han sa själv under andra sovjetockupationen att allra bäst trivs han utomlands.

 

Varje land har sina egna hjältar, och i Estland är Paul Keres en sådan.

När Estland hade sin egen valuta fanns en bild av honom på 5-kronorssedeln.

 

Han fanns också porträtterad på ett sovjet-estniskt frimärke 1991.

 
Estland ger nu ut ett nytt 2-Euromynt.
 

En staty finns till hans ära i Tönismägi i Tallinn.

Han hedras både i Estland och utomlands.

2000 valdes Paul Keres till Århundradets estniska idrottare.

 

2016 har nu döpts till “Paul Keres år” av FIDE.

-----

Man har börjat planera för en ytterligare kvalitetshöjning i skolorna. Trots att kvalitén redan är mycket högre än i de svenska skolorna enligt PISA.

-----

 

Nu är det Belgien som bevakar Estlands gränser med sina Nato-flygpklan. Det är mycket skönt. Den belgiske befälhavaren säger att Estland betyder mycket för Nato och oss alla i Väst och man ska försvara landet till varje pris.

Sen Ryssland började flyga i Syrien har överflygningar o provokationer minskat för Estland.

 

Det var Estlands ÖB som först sa: “Ser vi gröna gubbar, då skjuter vi direkt för att döda.” Nu har det uttalandet spritt sig. Alltfler säger detsamma. “Krim ska inte upprepas.”

-----

 

Putin erkänner nu, att sanktionerna och oljeprisets fall har ökat problemen i Ryssland. Skulle priset öka till var 50 dollar vore det mycket bra för landet. Det är första gången Putin erkänner att landet har ekonomiska problem. Han har alltid velat framså som en man med kontroll över läget. En intervjuad ryss menar att det finns ingen anledning att hemlighålla problemen. Betyder det att han går med på att mycket hemlighålls?

 

Jan 4, 2016 sovjetester.

Jag har funderat på en sak, som jag inte riktigt vill förstå.

Vi satt hemma i Sverige och pratade några stycken, och så sa jag: "Jag skulle så gärna velat få träffa Lennart Meri." -Han var Estlands förste president efter sovjetockupatioben,

"Äsch, han var ju en sovjetmänniska," sa någon.

 

Jag hade inget svar på det. Jag blev tyst. Jag tänkte på det där TV-programmet i början av 1990-talet av Lasse Holmkvist, där han intervjuade olika människor i Tallinn. En kvinna, som sålde bananer vid muren sa: "Så fina människor som vi var under frihetstiden, det blir vi aldrig igen."

 

Ja, vi har träffat riktiga sovjetmänniskor och blivit lurade på en hel del pengar. Vi har blivit illa bemötta i affärer och på stan, men vi har framför allt träffat många människor som vi verkligen tycker om. Människor med så mycket glädje i sig, människor som vill leva.

 

De första frihetsåren på 90-talet var svåra. Det var fattigt, inget fanns att köpa i affärerna. Jag minns att Anne hade fått kuponger för att kunna köpa strumpor, men det fanns inga strumpor att köpa. Maten bestod ofta av rågbröd. Bara rågbröd. Var det detta, de hade hoppats på? De hade kämpat för?

 

I Sverige finns det fortfarande många estniska flyktingar. Under de sista ockupationsåren och under den nya frihetens första år kom många av deras landsmän på besök till dem. De kom i stort sett utan pengar. De förväntade sig att få det av dem de besökte. Det var betungande. I Sverige hade man inga jättelöner. De flesta hade anställningar med hyfsade löner och betalade hög skatt. De kunde inte skänka pengar till alla som kom. Vi hörde ett föredrag i Estland där en est menade att esterna i Sverige var snåla, medan de i Tyskland självklart gav dem pengar till att köpa vad de tyckte de behövde. Det var en klar konflikt och ett stort bekymmer.

 

Kanske var det då, som vissa Sverigeester började se föraktfullt på sovjetmänniskor. De förstod inte varandra. De visste för lite om varandra.

 

Vi hade inte så många besök innan vi reste över med öppna ögon och lyssnade och iakttog. Vi sög i oss allt vi såg och hörde. Vi ville lära känna alla, lära oss och få återse det vi sett vid vårt första besök 1978. Vi vet att de levde efter andra regler än vi. Vi såg att de behandlade varandra illa. De släppte dörrar i huvudet på varandra. Bilarna sprutade smutsigt gatuvatten på gående. Ingen tänkte på att vara vänlig offentligt. Det var en helt annan kultur än vi har i Sverige, och jag ser i Estland i dag. Nu säger inget butiksbiträde: "Ni kan inte vara från Estkand. Ni är så trevliga."

 
 President Lennart Meri.
 

Nej! Jag skulle verkligen velat träffa president Lennart Meri. Jag skulle ha lyssnat på honom när han berättat för mig om sitt liv, om sina erfarenheter och tankar. Om sina drömmar. Om varför allt blev som det blev. Jag skulle vilja veta Hur han tänkte sig ett fritt Estland. Vad han tänkte om sin familjs öde. De blev också deporterade till Sibirien i hans barndom. I fyra år var de där. Vad har det betytt för honom? Jag har så många obesvarade frågor om denne man, som betydde så mycket för Estland under de första åren.

 

Kan någon förklara för mig varför jag ska förakta de människor som levde i Sovjet-Estland?

RSS 2.0