.

En snabb information om något av allt det som hände under ockupationsåren.

 

 

 

 

 

(saxat från 

https://www.meiemaa.ee/index.php?content=artiklid&sub=1&artid=77698)

 Estland firar freden i Tartu den den 24 februari, den dag frihetsavtalet undertecknades år 1920.

 

Här är lite historia med anledning av detta:

Den 2 februari 1920  undertecknade företrädare för Republiken Estland och Ryska SFSR(Sovjet) fördraget i Tartu. Fördraget, som trädde i kraft den 30 mars, avslutade estniska frihetskriget, stadfäste landets östra gräns och registrerade Rysslands oreserverade erkännande av Estlands självständighet och tar avstår för all framtid alla rättigheter till estniskt territorium.

Landet hade angripits på två fronter:

Tidigare, den 28 November 1918, hade Sovjetunionens Röda armé anfallit staden Narva, vilket markerar början av det estniska frihetskriget. Esterna lyckades besegra dem, men då kom tyska trupper istället. Estland och Lettland gjorde gemensam sak, och de lyckades befria sina riken. Både Sovjet och Tyskland hade varit aktiva i Första världskriget, vilket var till en klar fölrdel för de små staterna.

Man försökte inleda fredssamtal med Sovjet flera gånger under 1919, och det var samtalet som initierats av den nya regeringen med premiärminister Jaan Tõnisson, som hölls till december 1919 som ledde till den vapenvila, som slöts i slutet av december och trädde i kraft kl 10:30 den 3 jan 1920.

I fredssamtalen deltog finska, ukrainska, vitryska och polska observatörer.

Fredsfördraget i Tartu skrevs på både estniska och ryska, och undertecknades slutligen kl 12:45 den 2 feb. Estniska regeringen företräddes av Jaan Poska, Ants Piip, Mait Püüman och Julius Seljamaa. Sovjet företräddes av Högsta-sovjet-medlemmen Adolf Abramovitj Joffe och folkkommissarien Isidor Emmanuilovich Gukovsky.

Efter undertecknandet sa Jaan Poska:"Idag är det den viktigaste dagen för Estland under sin 700-åriga historia: i dag, för första gången, får Estland själv bestämma sitt eget öde."

Freden ratificerades av Sovjetunionens högsta sovjet den 4 februari och den estniska konstituerande församlingen den 13 februari. Ratifikationsinstrumenten utväxlades i Moskva den 30 mars 1920, då Tartufördraget trädde i kraft.

Fördraget, som också fungerade som det första rättsliga erkännandet av Republiken Estland - fick internationellt erkännande och landet anslöt sig även till Nationernas Förbund 1921.

Fördraget erkänner Estlands självständighet, suveränitet för all framtid. (OBS!!)

Mycket har sedan hänt. Redan 1921 kom sovjetiska fartyg in i Tallinns hamn för att göra en kupp, men det lyckades inte. Sedan var det ryska armén som tvingade sig in i landet i juni 1940, och tvingade många att lämna sina hem, eftersom ryssarna behövde dem.

Det allmänna val, som hölls i juni 1940, var ett enda uppgjort spektakel, som jag berättat om tidigare. Sedan var Estland en sovjetrepublik till tyskarna drev ut ryssarna, och ockuperade landet. Estland ockuperades sedan åter av Sovjet i september 1944. Där försvann den lilla republikens möjligheter att själv bestämma över sitt land ända till augusti 1991.

Jag hittade en bok skriven av Arvo Horm.

Arvo Horm (fram till 1935 Arnold Horn. Född i Vastseliina herrgård 1913. Död på Ornö, Stockholms skärgård, 1996. 

I Estland arbetade han som politiker, ekonom och journalist

1943 flydde han till Sverige.

Han var ekonomiminister i exilregeringen 1963-1977

Styrelseledamot i Estlands Nationella Stiftelse.

1971-1996 tidningen Journals redaktör.

Han skriver boken under brinnande krig och före Sovjetunionens andra ockupation. Den ges ut 1944.

De redovisningar som förekommer visar på att levnadsstandarden och de sociala skyddsnäten är utvecklade på en nivå som är jämförbar med resten av Europa. Nationalinkomsten  mellan 1925 och 1934 är något över hälften av den svenska men lika med den finska. Skuldsättningen var låg.

Då Sovjetunionen den 21 juni 1940 ockuperade Estland stod man inför problemet att levnadsstandarden var så mycket högre i Estland än i övriga Sovjet.. Att öppna gränsen mot Sovjet skulle utlösa ett kaos i unionen varför den förblev stängd en tid.

Den 13 -14 juni 1941 lastades ca 10.000 ester i boskapsvagnar som sedan under flera dagar fraktades till Sibirien. Järnvägen klarade inte denna anstormning. I sommarhettan kunde kreatursvagnarna bli stående i dagar. Människorna fick varken vatten eller möjlighet till hygien.

Totalt tros 61.000 människor under sovjets korta terrorregim blivit bort-transporterade till tvångsarbete eller militärtjänst.

När tyskarna ockuperade Estland brände och förstörde den tillbaka-dragande röda armen fabriker och gårdar. Enbart i Tallinn registrerades i september 1941 25.000 arbetslösa. För de nazistiska ockupanterna var detta en rekryteringsbas både till armen samt till fabriker i krigs-industrin i Tyskland. I de tyska krigsfabrikerna arbetade de estniska arbetarna från kl 6 på morgonen till kl 23 på kvällen. När förhållandena blev kända 1942 ville ingen mer frivilligt åka till Tyskland för att arbeta.

Planer från tysk sida var att tömma Estland så att tyskar skulle kunna flytta in. Likt Sovjet planerade nazisterna att tvångsmobilisera alla män mellan 18 och 34 år samt 20.000 kvinnor till arbetsmobilisering  totalt 100.000 ester. Planen hann inte genomföras. Dock kom hela samhällen att omringas av trupp och den arbetsföra befolkningen föras till tvångsarbete i tysk industri. Samtidigt som ester med tvång förs ut ur landet förs andra arbetsrekryterade grupper från Europa in.

Och nazisternas huvudorgan ”Völkicher Beebachter” skriver den 30 januari 1943, ”En gång- då korsriddarna hade erövrat landet, gjorde tyskarna ett svårt fel, då de inte fullständigt koloniserade Estland. Att revidera och gottgöra detta tragiska fel är ögonblickets historiska uppgift. Med den samlade kraften av sin jättelika och medvetna viljekraft för nuet Tyskland tillbaka till dessa platser, dessa slagfält för att väcka till liv möjligheter, vilka en gång här spelades bort. Förverkligandet av dessa möjligheter är nu oundvikligen  och slutgiltigt.”

I går fick jag tillfälle att fråga vår vän Madis hur mycket av Sovjetunionen som finns kvar i honom. Han har levt ungefär halva sitt liv i Sovjet- Estland. 

Frågan var kanske svår, men jag kan inte låta bli att känna mig så undrande när jag ser ester. Svaret var egentligen enkelt. Man vill inte tänka tillbaka på de svåra åren. Men det finns sådant som man funderar på ibland. Han minns så klart när han, läraren, fick se vad kolchosarbetarna hade för månadslön. Själv hade han 100 rubel i månadslön, och de hade 600 rubel. Att skillnaden var så stor mellan arbetare och lärare, det hade han aldrig kunnat tänka sig. 

 Han talade också om de olika ansikten man hade. När man var bland människor man litade på, då vågade man visa upp sitt rätta jag. Annars var man neutral.  

 

Och skolbarnen, som inte själva levt det svåra livet, de tänker inte så mycket på det. En bra lärare kan berätta någon gång, det är enda gången de funderar på det, berättade hans son,

 

I förrgår var det 25 år sedan Estland fick sin frihet igen. Det firades stort i landet.

 

Men. I Svenska Dagbladet publiceras naturligtvis en tendensiös artikel om den fria republiken. Jag kan inte förstå varför vi aldrig kan få sanna berättelser från Estland.

http://www.svd.se/25-ar-efter-frigorelsen-jag-kanner-inte-friheten

– Människor i Estland var tryggare under sovjettiden och arbetslösheten lägre, säger Paulina. Rösten är raspig, hennes ögon gråblå som havet.

Paulinas barnbarn, 36-åriga Olga säger att de inte känner sig som en del av befolkningen, även om det finns det som förenar:

– Nu har både estländare och ryssar dåligt med pengar, säger Paulina, som går med raska steg på den mjuka sanden.

Detta stämmer inte. Esterna var absolut inte tryggare under sovjetockupationen. Det är en fruktansvärd lögn.

Man visste inte vad som kunde hända i nästa ögonblick. Bara ett litet exempel: Man kunde när som helst bli kallad till KGB för förhör, och därefter kom ovissa följder. Vår unge släkting Enno, blev kallad till förhör hos KGB. Varför? En kompis hade skvallrat om att han hade en IKEA-katalog hemma. En katalog som vi lämnat kvar vid vårt besök 1978. Han släpptes, som tur var, men sådant skapade inte trygghet.

Man fick inte sjunga eller lyssna på de gamla estniska sångerna. Malle har berättat om en arbetskamrat på apoteket som kom inrusande när hon hörde att någon lyssnade på just en sådan melodi på radion. Hon ändrade snabbt program på radion.

Man hade fyra ansikten. Ett man visade upp utomhus, ett på arbetsplatsen, ett med vänner och ett med familjen. Och det var fullt allvar. Man måste hela tiden vara på sin vakt.

 

Inte kan det vara trygghet att vara ute på lördagskvällen, kanske på väg hem från en kväll med vänner, och så möts man av en milisman, som anhåller den gående för att vara för berusad. Kanske hade du inte ens druckit alkohol, men milisen hade ålagts att skicka ett visst antal i fängelse den kvällen, och fattades någon, ja då tog de vem som helst.

Så gick det ju också till vid deportationerna till Sibirien. KGB hade fått ett antal att deportera, och hittades inte alla. Då fick man ta vem som helst. Och det gjordes. Barn och gamla skickades verkligen på den långa resan till Sibirien.

Alla fick inte den medicin de behövde. Däremot fick alla KGB-medlemmar allt. Detta gjorde t-ex- att Malle fick tillåtelse att resa till Australien på semester. Men familjen måste lämnas kvar.

Bemötandet i affärerna var under all kritik. När nya varor kom till butiken, då ringde biträdena till sina bekanta, fr.a. ryssar, som på då sätt alltid kom först i kön. För övriga var det osäkert om de skulle få mat för dagen.

Otryggheten levde kvar ännu en tid. Tallinn, 1991. Det ringer på dörren hos Anne och Ülo. Anne går och öppnar, Ülo ställer sig gömd bakom en annan dörr, precis som han alltid gjort under ockupationsåren, men han hör vad som sägs. Han ser mycket orolig ut. Under sovjetåren kunde när som helst någon ringa på dörren för att t.ex. hämta mannen i huset för militär tjänstgöring. Så gick det till när olyckan hände i Tjernobyl. Många ester skickades dit utan skyddsutrustning.

Tillbaka till ockupationsåren: Om alla var så trygga, varför hade de då madrasserade ytterdörrar?

Jag skulle aldrig känt mig trygg att bo i ett hus som byggts och inte renoverats under den sovjetiska ockupationen. Ingenting renoverades. Den är dragig, inte isolerad, rören läcker, och om den ligger i stan, då har främlingar flyttat in. I de lägenheter i huset som vår släkt ägt innan Sovjet stal det, där bodde tre olika familjer i varje lägenhet. Tre familer som inte kände varandra från början. Inger det trygghet? Alla människor hade rätt till 9 kvm utrymme. Så fort någon flyttade, måste någon annan flytta in.

 

Nej, om ni vill höra sanningen, då ska ni skicka en reporter, som kan bakgrunden; som talar estniska, och som kan vända sig till den estniska befolkningen. Vi måste komma ihåg, att den rysktalande befolkningen ser på rysk TV och får därmed rysk propaganda. Numera vet vi även i Sverige hur man tummar på sanningen där. Inte bara tummar, man ljuger. Jag har tidigare berättat om hur en grupp ryssar reste till Tallinn och ställde sig utanför riksdagshuset för att protestera mot att de fick lägre pension är esterna. Det sas så i rysk TV. De for inte hem förrän en rysktalande riksdagsman talade om för dem att de var lurade. Det fanns bara en tariff för pensionärer.

 

Hur många journalister skickades till Estland under ockupationen för att höra hur esterna hade det? Jag minns ingen!! Intresset fanns inte. Den ryska propagandan hade lyckats. Alldeles för många svenskar ansåg att esterna levde i paradiset, och de som deporterats till Sibirien hade “gjort sig skyldiga till något”. Även lilla 6-åriga Evi Juhani då? Bara ett av de estniska barn som placerades i sibiriskt barnhem pga att hon var “skyldig” till något.

 

Res gärna i Estland! En rundtur. Särskilt om du inte varit där sedan 1990-talet. Se hur hela infrastrukturen har blivit helt annorlunda.

Numera är de stora vägarna målade, har skyddsräcken där det behövs och vägskyltar likaså. Reparationerna har åter satt fart efter finanskrisen 2007-08. Allt avstannade då, och esterna lärde sig smärtsamt hur svenska banker fungerar i kris. Kunde man inte betala sina lån, då fick man gå från sitt hem, men lånen var kvar. Det var en klar otrygghet. Nu har mycket hänt igen. Kommer ni ihåg hur det såg ut och luktade i städerna 1991? Förfall! Förfall!

När Estland förberedde sig för “seglar-OS 1980”, och vi var där 1978 och såg att man börjat reparera hus i Gamla Stan, då sa Tallinns vice stadsarkitekt till oss: “Kom tillbaka om treår, så kommer ni se hur allt förfaller igen.”

 

Men priserna då?  Det största problemet är de låga lönerna. Men priserna är höga, precis som i andra EU-länder.

Det tror man görna, men vi kan försäkra er, att det mesta är billigare i Estland än i Sverige, även om priserna gått upp. En kartong med tio ekologiska  ägg kostar motsvarande mellan 8 och 11 kronor i Estland, I Sverige kostar de ca 25-35 kronor. Det var det första jag kom att tänka på…

http://www.weske.ee/index.php?route=product/category&path=67_69 Ett annat exempel. Jfr dessa priser med de svenslka!

Shop for köpa stadscykel on Google

Kanske ska jag betona, att mormor i Sillamäe, som talar om dagens otrygghet, att hon är ryska. De flesta rysktalande i Estland har inte förstått att de inte är vanliga invandrare. De skickades till Estland för att så småningom utplåna den estniska kulturen! Före andra världskriget fanns nästan inga ryssar i Estland.

De spelade “herrar”. En släkting berättade om en estniska som gift sig med en ryss. När de hade släktkalas och de pratade estniska, skrek ryssen: “Sluta med det där ögonblickligen!! Annars ser jag till att ni hamnar i Sibirien!” Och det var ett reellt hot. Det kan jämföras med när vår släktings granne för 10 år sedan hade tröttnat på sin man, och på fullt allvar gick till våra släktingar och frågade: “Hur gör man nu? Kan man se till att han kommer till Sibirien?”

Vladimir Putin har avsatt sin närmaste man, Sergei Ivanov. Istället får Anton Vaino träda in i Säkerhetsrådet.

Anton Vaino föddes i Tallinn 1972. Har haft olika poster i Putins administration sedan 2002, och blev dess chef 2011. Han är helt och hållet rysk, och minns säkert inte mycket från sin tid i Estland.

Man hör: “Det är en skam för Estland att en av Putins närmaste medarbetare har ett estniskt namn.” 

 Karl Vaino, född i Tomsk 1923. Han jobbade tidigare vid järnvägen i Estland, ett säkerhetsklassat arbete, och tillåtet bara för ryssar.

Efter att han avgått som generalsekreterare flyttade familjen  till Moskva, och när han fyllde 90 år publicerades en berättelse om honom i estniska tidningar:

Karl Vaino hade varit i ett ärende i Narva under sin tid som generalsekreterare, och var på väg hem. Det var sent, och mörkt ute. Efter att ha kört några mil stannade chauffören bilen i Arkna, en by i Rakvere kommun, och förklarade att han måste ut och kissa. Han öppnade sin dörr, och gick ut. Då tänkte Vaino, som satt i baksätet,  att det var lika bra att passa på, så han gick ut från andra sidan och ständgde sin bildörr efter sig. Chauffören kom tillbaka, satte sig och körde vidare till Tallinn. När han var inne i stan frågade han “Ska vi till bostaden eller någon annanstans? Han fick inget svar. Då vände han sig om, och såg till sin fasa att Vaino inte satt i bilen.

Vaino själv hade förvånad sett hur bilen körde därifrån, och började gå för att se om han kunde hitta någon, som kunde hjälpa honom. Det var vinter och mycket kallt. Vaino var skräckslagen för att ett större estniskt sällskap skulle hitta honom. Skulle han då bli misshandlad? Kanske dödad i mörkret. Han var ju en ockupant.

Han såg ett ljus långt borta. De visade sig vara en lada med kor. Alla dörrar var låsta, som överallt i Sovjet-Estland. Inne i ladan fanns en vakt, som vägrade att öppna dörren. Vaino talade dålig estniska, så vakten bad honom gå därifrån i tron att han var en stråtrövare. Då började Vaino skrika på ryska bl.a. “Lenin”, “Stalin” etc. Då vågade vakte inte vägralängre,  utan öppnade dörren och Vaino fick komma in. Han såg en telefon och ringde till partikansliet i Tallinn, som hade bevakning dygnet runt.

Tallinn ringde till Rakvere partidistrikt, jagade upp partisekretaeraren och befallde honom att hämta Vaino och köra honom till Tallinn. Han fick stränga order att ha extra bensindunk med sig, eftersom det inte fanns några bensinstationer på den här tiden. Man tankade om en tankbil dök upp. (Det var vi med om 1978)

Vi ser hur den kommunistiska mentaliteten är/var: Herre-slav. Chauffören talade aldrig med Generalsekreteraren. Han väntade bara på order.

Alla dörrar var låsta i hela Estland, och vakter ställdes ut för att bevaka lador och andra förrådsbyggnader. De hade blivit av med så mycket vid olika raider.

Esterna betraktar Vaino ungefär som norrmännen ser på Quisling. Men de vill inte se honom som est; han är ryss!

 

 

Vi satt och pratade. Det var Ants, jag och vår nyförvärvade ca 35-åriga väninna, Ane. Hon har aldrig varit utomlands, och vet bara det hon läst i tidningar och sett på TV om Sverige.

“Är det sant att poliserna inte vågar gå in i vissa områden i Sverige? Det kan väl ändå inte vara sant!”

Vi var tvungna att erkänna, och Ants berättade om de ca 50 områden i Sverige där polisen inte går in ensam. Han berättade om bilbränder och stenkastning och skjutningar i de ca femtio no-goområdena i Sverige. Han berättade om hur det var i höstas, när det kom så många, att t.o.m. Vänsterregeringen måste stoppa flyktingarna. Han berättade om arbetsbrist och bostadsbrist. Om hopplöshet och svikna förhoppningar.

Ane lyssnade och skakade på huvudet. “Så naivt!”

Ja, så naiva var svenskarna. Alla som försökte tala om riskerna kallades fascister och rasister.

Svenska journalister rapporterade från Estland istället om “främlingsfientligheten som präglade det estniska folket”.

Men varför tänker man så olika i våra två länder? Varför är inte esterna lika generösa som vi godhjärtade svenskar?

Vi går tillbaka till året 1940. Sverige lever i fred. Estland däremot har tvingats öppna sina gränser för ryska soldater, som sedan tvingat människor från sina hem. De fick ett par timmar på sig att försvinna, sedan flyttade ryska soldater in. Därefter var livet mycket svårare att leva i landet. Esterna tvingades att gå med på ett val till en ny regering, som sedan “ ber” om att få bli en del av Sovjetunionen. Och därmed är friheten försvunnen.

Därefter deporteras tusentals ester till Sibirien, och istället kommer ryssar över gränsen och tvingar sig in i många esters lägenheter och andra bostäder. Allt estniskt ska förintas. Statyer och minnesplatsen jämnas med marken. Estniska sånger får ej sjungas. Högtider som jul och påsk är totalförbjudna att fira. Många kyrkor blir lager eller gymnastiksalar. Inflyttarna tar makten. (Inte förrän USA tvingar Kreml att öppna kyrkor, för att Sovjet ska få det “land-leasingavtal” de vill ha för att få mat och krigsmateriel till sina soldater. Men då är prästerna knutna till KGB för säkerhets skull.) Inflyttarna får alla viktiga jobb, som arbete vid järnvägen och affärsbiträden. Det senare gjorde att när nya varor kom till butikerna, då ringde den ryska personalen till sina släktingar och vänner, så att de kom först i kön när butikerna öppnades nästa morgon. Fanns det något kvar till esterna, fick de vara nöjda. Sparpengarna beslagtogs. Det lilla esterna fick behålla, fick de gå till banken och ta ut, men bara några kronor om dagen. Köerna ringlade långa utanför bankporten, och om man var tvungen att gå ifrån kön för att utföra naturbehov, då lärde ryssarna ut, att man gick in i något hyreshus och gjorde det man skulle i farstun. Det blev en fruktansvärd stank i husen, som det bara var att vänja sig vid. Problemen hopade sig. Esternas egen kultur och deras tänkesätt fick ta en lång paus. Folk förändrades. Livet blev annorlunda.

Detta och mycket mer drabbade det estniska folket när de nya inflyttande människorna kom till deras land. Vem, som känner till detta, kan tro, att esterna välkomnar främmande människor med främmande kultur i stora massor, såsom t.ex. svenskarna gör och har gjort, och kräver att andra folk ska göra.

I Europa bor många folk med olika bakgrund och olika minnen. När vi besöker varandra, då måste vi ta hänsyn till detta, och inte kräva att alla ska göra som vi. Ett enat Europa förutsätter att vi gör det, att vi förstår att vi är väldigt olika. Men också att vi kan arbeta, leva och försvara vår frihet tillsammans.

Ane säger tyst “Förstår inte svenskarna stt vi redan har 250.000 invandrare i vårt land, som inte är beredda att anpassa sig efter vår nya frihet, och 75% inte vill lära sig vårt språk. De ser på rysk TV, de läser ryska tidningar och de pratar ryska med varandra. Men de vill inte flytta till Ryssland, eftersom de lever mycket bättre här.”

Jag tror att Ane förstod vad vi menade, och vi förstod Ane mer än väl.

 

Jag sitter framför fläkten för att klara värmen och bläddrar i boken Röd Terror, Mart Laar, som jag skrivit om tidigare, och jag slås av att intresset från omvärlden om vad som egentligen hände i Sovjetunionen är litet. Vi vet så mycket mer om nationalsocialistiska Tyskland som var samtida.

Nu tänker jag citera en sida i boken. En sida, och ett estniskt öde, ett av så många liknande.

Operation Priboj som startade tidigt på mortgonen den 25 mars (1949) innebar att inom loppet av ett par dagar förflyttades 3% av Estlands befolkning ut ur landet till fjärran områden i Sibirien. De deporterade utgjordes främst av gamla, kvinnor och barn. (!!!) Om någon vars namn stod på listan inte hittades, grep man istället första bästa som råkade befinna sig på området. Folk jagades också med spårhundar. På deportationens trdje dag i Mõisaküla lyftes en man upp på deportationståget, oigenkännlig efter att hans kropp hade slitits i bitar av hundar. I början visste ingen vem han var. Mannen var vid liv ett par dagar och dog sedan. Först i Ryssland framgick det att mannen var förre sockenordföranden i Abja, Jaan Raavel. Han hade inte med sig någonting förutom en liten koffert som han krampaktigt intill döden. Kofferten själv var söndersliten och det mesta av innehållet var borta.

Enligt befintliga uppgifter uppgick antal deporterade under mars månad till 20 702 personer. Under färden till Sibirien och förvisningen dog ca 3 000 av dessa. En stor del av personerna på listan lyckades emellertid fly och sammanlagt undgick 2 161 familjer eller 5 719 personer att förvisas av olika skäl- Större delen av dessa förvandlades till rättslösa personer eftersökta av säkerhetsorganen och många dödades eller greps i samband med räder under de kommande åren.

Så här var livet i Sovjet-Estland. Det pr’äglades av den osäkerhet man upplevde varje dag. “Är det min tur nu?” eller “Är det någon som anmäler min familj?” Ingen gick säker.

Jag läste för en tid sedan att de svenska kommunisterna säger “De var tvungna att döda, trots att de inte ville. (Nazisterna ville döda däremot.)” Vilken lögn!! De ville! Listorna var klara i förväg. Det var inte en ras de skulle utrota, nej, det var de utbildade, de som kunde och vågade tänka själva. Kulaker? Nej, det var alla bönder som var tillräckligt duktiga för att ha någon anställd, eller av andra skäl behövde handräckning på sin gård. De straffades och dödades för det de naturligt gjort i det fria landet Estland, och för vad de kunde tänkas göra i Sovjet-Estland.

Hur många är verkligen intresserade av hur man behandlade verkligheten, eller snarare skapade en fiktiv verklighet i det kommunistiska riket. Det var i Estland, Sovjet-Estland som en est vid namn Peedu Ojamaa (1933-2014) skapade Sovjetunionens första och enda reklamfilmstudio, ERF.

Det var två frågor vi letade svar på, och det var ju inga problem för Hanno att förklara. 

Det gäller den estniske schackslelaren Paul Keres, som jag skrev om Jan 8, 2016 Paul Keres.

 

 1. Varför blev han aldrig världsmästare?

2. Varför sköts eller deporterades inte Paul Keres.

 

 Jag börjar från början:

1938 vann Paul Keres en tävling om att utmana världsmästaren Aljochin.  Aljochin hade flytt från Ryssland till det fria Estland och var schackvärldsmästare. Men då började Andra världskriget och allt spelande avbröts. 

Men 1944 kom Röda armén tillbaka och alla som kunde flydde till väst.

 

Det var någon dag runt den 20 september 1944. Många ester hade tagit sig till kusten och väntade förtvivlat på ett fartyg från Sverige. Där fanns hela Otto Tiefs nya regering, Paul Keres med familj. Friedebert Tuglas, stor estnisk författare med fru, Tiit Kuusik, operasångare, medicine doktor Artur Lindberg, som hade med sig värdefulla saker från sin arbetsplats på Tartu Universitet för att försöka rädda dem undan förstörelse. Motorbåten dröjde. Skulle Röda armén hitta dem där var det ute med dem. Soldater började tränga ut på stranden. Alla tvingades välja mellan att gömma sig eller försöka smyga därifrån. Om de hittades skulle de alla dömas till dödsstraff. 

 

Paul Keres lyckades tillsammans med familjen ta sig tillbaka till Tallinn och sin lägenhet. I dag vet vi, tack vare att man öppnat KGBS:s rapporter, att han gömde människor, som efterspanade av Sovjet. Han hjälpte också västspioner. Sovjetledningen och NKVD visste mycket väl hurdan han var. Problemet var, att han var en så skicklig schackspelare, För Sovjet var schack det mest favoriserade spelet. De anser att det är deras spel. 

NKVD skickade en av sina generaler till Tallinn 1947 för ett samtala med Keres. Den här generalen älskade schack, och beundrade Keres. Han hade en fullmakt från Moskva, och var angelägen om att Keres skulle vara vid liv och talbar.

Man utgår från att han meddelade Keres hur man beter sig i Ryssland för att överleva. 

Under åren 1944-46 tilläts Paul Keres inte att spela i offentliga tävlingar eftersom han spelat med "fascister".  Han var i stället matematiklärare och spelade tennis. 

Sovjets främste spelare då hette Botvinnik. Han vägrade ta Paul Keres i hand och kallade honom offentligt för "fascist" eftersom han spelat schack i fascistländer. Han har hjälpt sovjetfientliga människor. "Det räcker för att ruttna i ett läger i Sibirien eller dödas direkt." Och Paul Keres var fullt medveten om att det var exakt vad som hänt hans vänner.

Keres fick ett alternativ: Antingen får du stanna i Tallinn och erkänner då att Botvinnik förblir etta i världen, och du ifrågasätter aldrig det. (Botvinnik var etnisk ryss), eller också deporteras du med hela din familj till Sibirien. Eventuellt blir du skjuten direkt. 

1946 hade NKVD hittat Aljochin, som flytt till Portugal, och mördat honom, så det hade varit lätt att göra Botvinnik till världsmästare; Botvinnik hade aldrig lyckats slå Aljochin i någon match. 

Estniska partikonferensen och även andra ester skickade ett brev till Stalin, där de bad att Keres skulle skonas. De förklarade att Keres är väl införstådd med situationen. Han är beredd att acceptera allt om han får spela schack. 

När han åter fick spela schack blev han flera gånger sovjetisk mästare. Botvinnik tävlade inte i de mästerskapen. Han var världsmästare.

Keres tilläts spela utomlands, i Europa och i schackolympiader. Han anmäldes alltid som Sovjetmedborgare eller kanske oftare som ryss. Han var alltid den eviga tvåan. Överallt i schackvärlden sågs han som den bäste. Den främste, även som personlighet, andligen och moraliskt. I dag konstateras att Paul Keres var den i särklass främste. Men han var inte ryss...

Jag är fortfarande bara i början av Svetlana Alexijevitjs bok och hittar hela tiden saker som hon ger en så tydlig bild av. Saker, som jag försökt berätta, men som blir verklighet med hennes ord.

Svälten i Ukraina då så många miljoner människor dog i den del av Sovjetunionen som kallades "kornboden" pga sina fina jordar.

Stalin, Moskva, behövde mat. Vad skulle man gör? I Stalins värld var det självklart att rekvirera allt ätbart från områden som hade goda skördar. Man vände sig till Ukraina. Rekvirerade allt de hade. Till slut även utsädet. Att ukrainarna dog av svält var helt ointressant. För att dölja verkligheten exporerades säd till Väst.

 

Så här skriver hon:

 

 

I dagens Ryssland har man åter börjat hylla Stalin. 

Jag har börjat läsa "Kriget har inget kvinnligt ansikte" av Svetlana Alexejevitj. Hon blrjar berätta om sina tankar under uppväxten. Kriget blev alltid ihågkommet: i skolan som och hemma, vid bröllop och dop, vid högtider och begravningar. Till och med i samtalmellan barn. En grannpojke frågade mig en gång "Vad gör egentligen alla de där människor där nere under jorden? Efter kriget fanns det ju fler dör nere, än här uppe på marken."

 

Så var det i Sovjetunionen. Ja, vad hade de att glädjas åt? Livet hade inte blivit bättre efter kriget. Många hade dött. Livet fortsatte, men Stalin var ännu flera år ledaren i riket. Därmed fanns den stora osäkerheten om vad som kan hända i natt eller i morgon. Jag minns så väl när Anne sa till oss 1978, att det hade blivit lite bättre efter Stalins död. Då var man inte längre orolig för att en bil skulle stanna utanför dörren och kanske komna och tvinga sig in lägenheten och på morgonen var man på väg till Sibirien. 

 

Naturligtvis spelade kriget en stor roll i vardagen. Statyer över "hjältar" restes och andra statyer som påminde om frihetskriget i Estland förstördes. Det enda som gällde var det stora "Fosterländska kriget" man fick tala om.

 

Man kan fundera på varför det krigas. Varför måste man få nya marker att regera över. Vad är det som triggar igång krigen? Är det inte så, att vi alla behöver något att tro på? Någonting som kan ge mening åt våra liv. Ibland är det tron på ett liv efter detta, eller en tro på någon annan fortsättning på livet. Eller tron på ett annat "jämställt" liv på jorden. Jämställt för vem då? Aldrig har väl regenterna levt jämställda med sitt folk, trots att de sagt att de tror på jämställdhet. Är det inte så, att för att tycka att man lever ett bra liv, så ska man leva lite (eller mycket) bättre än andra? Så levde bolsjevikernas Herrar. Så lever kommunistledarna i Zimbabve och Nordkorea. 

 

 

När det gäller Keskerakond och deras ordförande Edgar Savisaar, har jag förstått att han aldrig frivilligt lämnar ifrån sig sitt parti till någon annan, medan han lever. Han vet att Kadri Simson är populär, och har sagt till henne, att "Ställer du upp, då blir det tråkigheter för dig". Dessutom har man ställt upp fler kandidater, vilket betyder att chansen att Kadri Simson ska lyckas få fler röster än Edgar själv, den verkar obefintlig. Vi får se, snart är det ordförandeval.

----- 

Nu lite Sovjethistoria:

Finlands presiden Kekkonen väntades till Tallinn. Det var det första besöket sedan frihetstiden. Stressen grep höjdarna i staden. Man ville inte skämmas. Hastigt beslutades att alla bordeller måste flyttas från staden. Utanför dem fanns ju skyltar som talade om att de fanns och vilka tider de var öppna. Det kunde inte missförstås.

I Väike Maarja fanns ett hus, ett f.d. handelshus där ägarna skjutits och huset stulits av staten. Där fanns det några rum tillgängliga, meddelade distriktsovjeten. Några horor flyttade in. Tallinns sovjetfolk kunde andas ut.

Homo sovjetikus i Väike Maarja tyckte detta var jättettrevligt. Vi känner en som besökte stället ofta och söp och härjade.

Huset finns fortfarande kvar. Några bor fortfarande där, och alla väggar finns kvar, dock inte alla fönster och utedasset är borttaget.

 Arno Kasemaa.

Vi träffades i Kiltsi slott. Vi blev förstås oroade när vi såg så många bilar parkerade utanför slottet, men förstod att det var många körmedlemmars bilar. 

 

 

 

 

Roliga historier som berättades i Sovjet:

 

Två krokodiler möttes vid en strand.

Den ena sa:

Jag åt en amerikan i går och nu rapar jag whiskey hela tiden.

          

Då svarade den andra: jag åt en sovjetisk hjälte för en vecka sen, och jag rapar fortfarande ut medaljer och hederstecken.

 

När Hanno berättade den i Estland, då skrattade alla gott, även kommunisterna. Alla visste ju hur sovjetiska hjältars bröst är fyllda av utmärkelser.

Han berättade den också på Krim, när han var på rehabilitering där, då skrattade ingen. Det blev bara helt tyst och en obehaglig stämning. Vågar man verkligen skoja om sovjetiska hjältar?

Man kan jämföra Krim då med Krim nu, livet är lika osäkert i dag som det var då.

-----

En sovjetisk sprittillverkare gjorde whiskey, men innan han skulle börja sälja den ville han få den undersökt. Han skickade ett prov till ett laboratorium i Helsingfors. Han menade att det var det enda internationella laboratoriet man kan lita på.  

Efter ungefär en vecka fick han svar på provet. "Er häst är sockersjuk" stod det i brevet. 

-----

 

Färjan har just lämnat bryggan på Dagö/Hiiumaa med sina passagerare. Kaptenen står och iakttar att allt fungerar. Då ser han plötsligt att en man med en get tydligen ska med. Han tycker synd om dem, och återvänder till bryggan. När han lagt till på nytt kommer inte mannen på. "Vad i hel....." 

Han går av, går fram till mannen och frågar varför han inte kommer på båten. "Jag ska inte åka någonstans!" "Men jag såg ju att ni skulle med!" "Jag skulle bara visa färjan för geten."

 

Kapten blev så upprörd att han anmälde mannen till en domare.  

 

I domstolen försökte man förstå den märklige mannen. En där frågade honom: "Ni Dagöbor har en mycket speciell humor, har jag hört. Kan du berätta något för mig?"

"Jodå, en man hade kommit till himlen. Han gick runt och pratade med Gud och njöt av utsikten. Efter en stund måste han fråga Gud var man kunde kissa. Gud såg sig om bland molnen och pekade på en liten öppning. 'Kissa där.' Hålet var precis ovanför domaren."

-----

Så några historier ur det dagliga livet:

 

Hanno var på besök hos Pripps med några kollegor från Saku ölbryggeri. En av dem fick svår tandvärk och Pripps bjöd dem alla på ett tandläkarbesök. Det var så tydligt att alla hade dåliga tänder.

Tandläkaren gick igenom deras tänder noga, och lagade hål där det behövdes. När han var färdig sa han mycket allvarligt till dem: "Ni ska inte försöka laga era tänder själva. Ni måste gå till en tandläkare!"

Deras tankar gick till tandläkarna därhemma, som hade skött om dem i alla år.

------

En tysk gjorde en resa i Ryssland på 1990-talet. Han kände att håret hade blivit lite långt, så han passade på att gå till en frisör. Han blev klippt och betalade och gick.

 

När det blev dags igen för klippning, gick han till sin vanliga frisör i Tyskland.

"Du ska inte försöka klippa dig själv, det blir aldrig bra!"

-----

Jag har funderat på vad Sven Wollter menade när han sa att Stalin skrivit så fantastiska skrifter innan han blev paranoid. Kanske den estniske historikern David Vseviov kastar lite ljus över det i programmet Müstiline Venemaa/det mystiska Ryssland som sändes i estnisk radio den 29 mars i år.

 

Först måste jag förklara att i Sovjetunionen gavs en encyklopedi ut. Problemet var att när folk kom i onåd i Sovjet blev det man skrivit om dem inte längre giltigt. Vi vet ju hur Stalin lät massmörda och ha falska rättegångar etc mot dem han fattat agg mot av någon anledning. Nåväl. Man hade en förteckning över alla som köpt encyklopedin och när någon, som beskrivits i böckerna, alltså kom i onåd skickades det ut en ny sida som skulle klistras över den gamla. Men det räckte inte som garanti för att folk verkligen gjorde så, utan man for hem till flera av dem och kontrollerade att de klistrat. Om de inte gjort det, då blev det läger eller nackskott.

När detta är sagt kan jag börja berättelsen om Stalin, Trotskij och den ryske författaren Boris Pilnjak,

Stalin höll föreläsningar, bl.a. för studenterna i Sverdlovsk med början 1924, som alla måste lyssna på. Under en tid citerade han ofta Piljnak. Utskrifterna från dessa föreläsningar, som gavs ut i enorma upplagor, var oerhört viktiga trots att Stalin då inte ännu var den allvetande guden, som han senare blev. Ingenting fick dock ändras i Stalins "heliga" skrifter.

Problem uppstod när Boris Piljnak blev mördad 1938, och allt om honom skulle bort. Så småningom visste ingen vem han var, men alla kunde läsa i Stalins tal om honom. De måste alla läsa om kommunismen vad de än läste för ämnen på universiteten. Vem var han? Ingenstans kunde de hitta något skrivet om eller av honom.

Då uppstår frågan: Varför citerade Stalin honom 1924? Det är en lång historia som börjar med det faktum att Stalin inte tillhörde den intellektuella delen av politbyrån, och detta kände han så tydligt. Han var bara en tjänsteman, visserligen chef på sekretariatet,dock medlem av politbyrån, men inte tillräckligt intellektuell för att tas på allvar av Trotskij, Kamenev, Lenin, Bucharin m.fl. (Stalin tog sedan livet av flera av dem.)

Trotskij t.ex. hade en helt annan ställning i partiet. Han var närmast Lenin i rang och såg ner på "tjänstemannen" Stalin. Och för att slippa ses som en obildad pappersvändare arbetade Stalin som kulturens bevarare.

Han erbjöd sig t.ex. att skriva förordet i ryska författares böcker. Eftersom det då, 1925, ännu var relativt ofarligt vågade den ryske författaren Vsevolod Ivanov svara honom med orden: “En bra bok behöver inget förord, och en dålig bok blir inte bättre av ett förord”. Hade han sagt det några år senare skulle han antagligen fått ett nackskott.

1925-26 fick Ivanov bolsjevikisk kritik för sin pessimism och att man inte fick klart för sig vilka som var hjältar - röda eller vita armén. Därför skrev han om sin novell "Pansartåget" till ett skådespel, 1927. Den gången var bolsjevikerna och röda armen självklart hela världens hjältar.

Dåtidens partihierarki flörtade våldsamt med dåtidens intellektuella. Det ansågs mycket viktigt. Det var vanligt att författarna läste stycken ur sina ännu ej publicerade böcker för utvalda sällskap. Bl.a. var det vanligt hemma hos Maksim Gorkij. (Ni vet Gorkij, som blev mördad på Stalins order av grevinnan Budberg i Jäneda, Estland)  Stalin var alltid närvarande. Efter vissa uppläsningar ville partitoppen klassa några som “inte lämpliga”. Då tog Stalin dem i försvar, som den liberale man han ville ses som, och sa: "Även de som inte till fullo går med oss ska publiceras."

I sina föreläsningar ville Stalin  ge sken av att han kände till all rysk litteratur. Han ville briljera med dåtidens kända namn som om han visste allt om dem. I dag kallas det “name-dropping”. Alla Stalins texter och föreläsningar var skrivna av någon annan. Att någon av spökskrivarna skulle citera en kritiserad författare som Piljnak utan att ha fått en order att göra det, är fullständigt uteslutet. 

Benedikt Sarnov (1927-2014) visade många år senare ett viktigt brev i den här historien för David Vseviov, programledaren, som Trotskij skrev den 30 juni 1922 till politbyrån:

Som sekreterare kom alla brev och dokument till politbyrån först till sekreteraren, dvs. Stalin. 

Ett brev till politbyrån hade  hög dignitet. Trotskijs handlar om unga konstnärer, författare och andra kulturarbetare. Trotskij menade att man måste visa mer intresse för de unga. Speciellt de som lutar sig mot bolsjevismen. De som är mot partiet ska man inte ens prata med, de ska bara försvinna. De, som redan är på partiets linje  behöver man inte prata med. De som börjar luta sig mot partiet, de måste däremot uppmuntras. Vi måste gör allt för att de ska tillhöra våra egna. Att några enskilda partiarbetare uppmuntrar dem räcker ej, det måste vara statlig positiv uppmärksamhet. Rent generellt föreslår han stipendier etc. Konkret är det så håret reser sig på en. Trotskij börjar med: “De första som ska ta hand om dem är censuren. De ska noga kontrolleras. Till varje konstnär ska en mapp göras i ordning. I den antecknas bakgrund, kontakter, familj, och politiska kontroller. Varför? Då kan censuren se vilka som är värt att satsas på. Då ser man vilka som ska stöttas ekonomiskt och vilka man absolut inte ska beblanda sig med. Med andra ord: Total statlig kontroll över de intellektuella.

Den förste som läste Trotskijs brev var alltså Stalin.  Och i Stalins värld gällde att fick han kännedom om något dåligt använde han det för att baktala och omöjliggöra personens ställning efter bästa förmåga. Fick han se något som kunde gagna partiet och honom själv försökte han framställa det som sin egen idé.  

Alla förslag från Trotskij avskydde Stalin. Trotskij hade en gång presenterat en plan för Sovjets industrialisering som Stalin förvanskade och förhalade. Planen genomfördes, trots allt, till Stalins stora irritation.

Stalin agerade likadant denna gång, han avskydde att idén kom från Trotskij, men visade det inte öppet. Lenin var redan sjuk, och det gällde naturligtvis framtiden efter Lenin. Trotskij förstod inte att Stalin försökte underminera hans ställning. Ingen förstod egentligen Stalins stora makt. Trotskij såg honom som en nolla, galen bankrånare och mördare.

För att vi ska förstå¨hur Stalin tänkte får vi denna bild:

När inbördeskriget gick mot sitt slut fick Stalin veta att Trotskij skulle dekoreras med medaljen Röda stjärnan. När detta kom till Bucharins vetskap, sa han: “Om ni ger något till Trotskij, då måste ni också ge Stalin detsamma. Har ni inte begripit att om ni ger något till någon och Stalin inte får det, då klarar inte Stalin det och det får stora konsekvenser.”

När nu Trotskij skickade det kontroversiella brevet var Stalin som chef för  som sekretariatet tvingad att trycka ut det och vidarebefordra till alla politbyråns medlemmar. Men det räckte inte för honom. Stalin talade om för sin arbetare vad mer som skulle stå i brevet. Han behövde inte säga så mycket, hans medarbetare visste vad han ville, det kunde räcka med en antydan. Vilket i praktiken betydde att han sa: “Du förstår vad jag menar. Gör som jag säger, eller…”

En av hans medarbetare, Jakov Jakovlev, förstår att han inte får framställa detta som Trotskijs plan. Istället skriver han som om Trotskij ger allmänna anvisningar, och för att visa Stalins stora kompetens skriver Jakovlev de konkreta förslagen som om de idéerna var Stalins.

Jakovlev förfinar t.ex. orden om censur och register. Man ska förena alla i en författarförening och där föra in dem på rätt spår. En mer liberal tankegång, som Stalin ville ha det. Detta var bara ett förslag från Trotskij och sekretariatets arbete var att visa syftet med brevet och göra det lättare för medlemmarna i politbyrån att förstå det. Som en tredje del i mappen tillförs vad Stalin själv tycker. En objektiv analys.

Första punkten i politbyråns beslut var att godta Trotskijs förslag. Hade man satt punkt där, då hade det gått igenom. Men man tillfogade fotnoter om hur förändringar ska ske. Därefter blev det ingen tvekan om att politbyrån ställde sig bakom Stalins förslag.

Vad har det här med Pilnjak att göra?

I brevet till politbyrån nämner Trotskij bara ett namn på kulturarbetarna, och det är Piljnaks namn. Piljnak har egentligen inget med det hela att göra. Han är bara en av dem som ännu inte är kommunist, men en begåvad ung man. Trotskij tar honom bara som ett exempel. Men resultatet blir att Piljnak blir symbol för kampen mellan Trotskij och Stalin. Stalin vill absolut vara den som gör Piljnak till kommunist.

Men Piljnak blev aldrig bolsjevikisk författare.

Efter sina föreläsningar 1924 nämnde Stalin aldrig mer Piljnak.  

En bok av Piljnak gavs ut 1922. Eftersom den gavs ut hade den passerat censuren. Den har aldrig översatts till något annat språk.

Censuren i Sovjet arbetade efter olika regler. Militären hade sin, och förlagen hade sin. Ingen visste särskilt mycket om den andra gruppens kriteer. De var varandras antagonist.

Någon myndighet klagade på boken. De ansåg den kontrarevolutionär och ansåg att den skulle dras in. Men Trotskij skriver ett brev till politbyrån, att detta får absolut inte ske. Stalin låtsas inte om brevet. Det stannar hos honom. Då skriver Trotskij ett nytt brev, denna gång till Lev Kamenev, som har samma åsikt som Trotskij: Böckerna ska ut till biblioteken och bokhandlarna igen. Stalin kan absolut inte ha samma åsikt som Trotskij utan agerar på sitt vis.

Frågan togs upp på politbyrån 10 aug 1922.

Vi vet ju, att alla pappren hos politbyrån framställs någonstans, dvs i sekretariatet och dess chef är Stalin. Han fick det till att beslutet blev bordläggning. I praktiken blev det ursprungliga beslutet inte ändrat. Men: varför bordläggning?  

I protokollet står: Innan beslut ska politbyrån o partiledningen läsa boken. Det betydde att t.ex. Rukov, Kalinin, Molotov och Kamenjev måste göra det. De måste alla läsa boken “Ivan och Marja”. Dessutom ska alla också läsa boken “Snöstorm”.  Självklart ville Stalin fördröja beslutet.

Kriget mellan Trotskij och Stalin har då pågått länge. Stalin hade i början stora svårigheter att få sina artiklar publicerade i Pravda, dvs. han fick aldrig några artiklar publicerade där innan han var "gud". Trotskij däremot fick alla sina artiklar publicerade.

Stalin läste mycket, men hade väl svårt att uttrycka sig väl. Innan han hade spökskrivare och innan han hade den absoluta makten reducerades han. I grälet med Trotskij var Piljnak och de andra författarna bara orsaker till gräl.

Fortsättningen på denna historia är att Piljnak sköts 1938. Och anledningen till att Stalin använde sig av citat från Piljnak var att visa sin beläsenhet och sin intellektuella kapacitet.

Det är för övrigt anmärkningsvärt att Piljnak inte sköts förrän år 1938.

Det är en aktningsvärd historiker, som har specialiserat sig på Rysslands och Sovjets historia, som säger detta. Men jag kan bara tolka det som att Stalin har inte skrivit några egna böcker. Vissa talar respektfullt om att han höll på att utbilda sig till präst, men avslutade studierna i förtid. Men det fanns inte andra skolor att välja på. Det var likadant i Estland fram till friheten. En vanlig människa hade inte pengar att utbilda sig för; han måste be någon person, t.ex. prästen att få pengar till hjälp att studera. Så att han var speciellt studiebegåvad och religiös kan vi glömma. Han lyckades bättre som bankrånare.

Så, Sven Wollter, du får nog visa vilka böcker du menar att Stalin ska ha skrivit själv.

 Tino Sanandaji

Det var många som i går talade om det fruktansvärda som hände för 73 år sedan. Vi i Sverige har nog aldrig funderat närmare på det och aldrig satt oss in i, att under en enda natt natt kan livet förändras från det vanliga till något helt fruktansvärt.

Postimees skriver om tre av talen som hölls i går. Ingen av de tre hade ännu fötts den där natten, men deras liv har ändå präglats av den.

Först president Toomas Hendrik Ilves, som föddes i Vällingby 1953. (Socialdemokraterna).

 «Kommunistiska och nazistiska brott, deportationerna, svältkatastrofen i Ukraina och Förintelsen är brott mot mänskligheten, det får vi inte glömma," sade president Toomas Hendrik Ilves i Kadriorg Rose Garden vid en mottagning med anledning av massdeportationena.

"Denna meningslösa ondska som drabbade generationer måste vi för alltid minnas för att inte hamna i en upprepning, en situation med en blandning av blind intolerans, brist på frihet och demokrati, förtryck av det egna folket och mot andra folk," sade Ilves.

Ilves sade i sitt tal att den kommunistiska regimen i sitt förtryck medvetet valde offer som hade varit fria människor och kände till det livet. "De var rädda och försökte förstöra som alla totalitära regimer: deportera och mörda, plantera in fruktan och ödmjukhet", sade statschefen.

"I dag högtidlighåller vi alla offer, oavsett etnisk tillhörighet, religion eller hemland," tillade han.

Tjugofem år efter efter “det underbara året” - järnridåns fall och kollapsen av det totalitära systemet - i Europa har vi återigen bevittnat våldsamma förändringar av gränsen till ett annat suveränt land och att den internationella rätten trampats hårt.

"Det handlar om att deras självgodhet i retoriken är kusligt bekant för oss. Vi har sett hur de vackra orden har dolda mål och grymma avsikter ", sade presidenten och tillade:" Det är därför vi hela tiden måste ta hand om Estland. Låta alla människor stanna i sitt land och skydda den nationella säkerheten och friheten i och utanför Europa. Friheten och demokratin kräver omsorgsfullt arbete. Det måste vi göra själva, vi kan inte skjuta över ansvaret på andra."

-----

Taavi Rõivas,statsministern  född i Estland 1979, (Reformpartiet) tände ljus denna kväll.

Ett starkt samarbete med internationella säkerhetsorganisationer kan hjälpa oss att utesluta varje möjlighet för nya brott mot mänskligheten i Estland, sade statsministern.

“Vi har för närvarande lugnt även på nätterna. Jag kan bekräfta det som premiärminister. Och vi tror verkligen på frihet för oss alla medborgare i Estland. Och när vi minns de tragiska händelserna för 73 år sedan, förstår vi särskilt tydligt betydelsen av det nationella oberoendet, ett fritt land och ett demokratiskt samhälle.

Jag hoppas att natten var lugn för våra landsmän den 13 juni 1941, samma sommarkväll som i kväll. Även om tiderna var oroliga, och spänningar kändes i luften var ingen i Estland riktigt förberedd för det som började hända denna natt.

Det var livligt på järnvägsstationerna, vagnar kopplades ihop, men ingen i Estland kunde tro att något så tragiskt, gällande så många skulle kunna hända. Att det var en massdeportation som gav vårt folk en ny historia...

Att det i själva verket var den sista natten för tusentals människor i vårt land som de var i sina egna hem. Det var sista kvällen mannen låg bredvid sin hustru i sängen, sista gången han kunde ge sina barn en kram och sjunga godnattvisa för dem. Det är mycket svårt att förstå, fortfarande efter så många decennier.

Nu är allt detta historia, känsloladdat och tufft. För mig och mina jämnåriga läser jag sanningen i historieboken.  Många äldre landsmän har fortfarande alla minnen kvar av fångläger i Sibirien och annorstädes, det är tusentals esters livshistoria.

Som även de bland oss som den natten kanske för sista gången såg sin far, och senare de unga mödrar som blev tvugna att begrava sina barn i Sibirien. Många av dem som deporterades kom aldrig hem igen.

Jag böjer mitt huvud inför alla offer.

Och jag försäkrar er - esterna kommer aldrig mer att vara ensamma. Vi har byggt starka nationella och internationella samarbeten och säkerhetsorganisationer. Uteslutit alla möjligheter till ett likadant brott mot mänskligheten på Estlands jord. Vi känner alltför smärtsamt priset för att förlora friheten. Ljuset som brinner hjälper oss att minnas.

 

Och till sist utrikesminister Urmas Paet, född i Tallinn 1974. Han talar flytande estniska, finska, engelska och ryska.(Reformpartiet).

Urmas Paet menar att junideporteringen inte får glömmas, den kommunistiska regimens förtryck har på något sätt drabbat alla familjer i Estland.

"För 73 år sedan, den 14 juni 1941, deporterade en totalitär främmande mer än 10 000 ester, vilket betyder att tusentals familjer förlorade sina nära och kära", sade Paet.

Paet betonar att deportationerna är ett brott mot mänskligheten. "Det var ett försök att förgöra folket i Estland. Ett försök från självständigheten gjordes att ta bort människors minnen och göra så att allt hopp om att återfå friheten och självstyret skulle dödas för alltid", säger utrikesministern.

 Paet konstaterar att i Estland är junideportationerna en historiskt tragisk händelse. "Den sovjetiska regimen förtjänade ett internationellt fördömande för sitt  brott mot mänskligheten", betonar han.

Och jag har ju Õie Kuritsas hela berättelse om sitt liv i Sibirien. Hon hade varit på klassfest, examensfest, och tappat bort sina skor på söndagen den 13 juni 1941. Hon skulle just börja sitt vuxenliv och kanske studera på universitetet i Tartu, men var så bekymrad över de borttappade skorna att hon sov lite dåligt på natten. Tidigt på måndagsmorgonen vaknade hon av röster. Hon drog på sig en morgonrock och gick nerför trappan. Där satt pappa vid sitt skrivbord och tre män i uniform stod framför honom. Hon kände igen en av dem från skolan. Pappan vände sig till henne och sa: "Õie, vi ska åka till Ryssland." Vad det egentligen betydde det han sa, tog det en bra lång stund för henne att förstå. Men hon fick order om att packa en väska. Det var försommar och hon tog med sig sommarkläder. Pappa tog med sig den stora säcken med nymald råg. Konstigt. De kördes till stationen och där tog hon och mamma farväl av pappa, som de aldrig såg mer. Han dödades under resan liksom många andra män. Han var dessutom en frihetssoldat, så han var självklart dödsdömd.

 

 

Nu vet vi. De förstörde inte bara kyrkogårdar och monument, de stal gravar också. I Postimees i dag läser vi om en estnisk grav som plötsligt benämndes "sovjetisk soldatgrav".

   

Elvi Pääro var fyra år när hennes far på hösten 1941 dödades nära Jõhvi. Hon har inga egna minnen av honom, men hon ser framför sig hur hon på våren 1945 besöker den nya kyrkogården i Jõhvi och ser kistor täckta av rött kläde. I en av dem finns hennes döde far.

Jaanus Lensment, fadern som begravdes på platsen.

Elvi minns hur hennes mamma ofta besökte kyrkogården med den vita sanden och gravplatser. Hon ser på foton från ett album från mitten av 1950-talet när hennes mormors begravdes.

Vid gravkullen står mamma Linda, Elvi och några andra kvinnor. Runt gravplatsen står fem hörnstolpar.

I början av kriget, 1941, då den första sovjetiska ockupationen var slut och den tyska ockupationen började, blev Elvis far och ytterligare 14 män och kvinnor från trakten dödade av kommunistiska hantlangare vid Toila-Oruvägen och slängdes i hål i bergen där man tagit järnmalm.

På våren 1945, när det stora kriget närmar sig sitt slut, ersätts den tyska ockupationen av den nya sovjetiska. Två massgravar grävdes upp och man försökte identifiera liken. Istället för att ta på sig skulden, anklagade de sovjetiska myndigheterna nazisterna för morden. ( precis som de sa att det var nazisterna som bombat sönder Narva.)

Någon gång, troligen på 1960-talet elller början av 1970-talet sattes en minnestavla med hammaren ock skäran upp vid graven och med namnen på sexton oidentifierade sovjetiska soldater och officerare vid gravhögarna.  

I Riksarkivet hemliga arkiv finns det information om vilka som verkligen begravdes där.

Elvi är inte särskilt förvånad eller upprörd över att det sovjeterna gjord med graven.  Året 1941 och åren därefter var en oerhört tuff tid, människor stred sida vid sida utan ens att veta varandras namn. Men Elvi har en önskan att få hedra sina föräldrar på platsen igen.

-----

Junideportationernas offer säger: Vi som överlevde måste också tala för dem som inte gjorde det.

På kvällen för exakt 73 år sedan, bankade det plötsligt på dörrarna till tusentals estländares hem.

I fulla boskapsvagnar skickades över 10.000 män, kvinnor och barn till Sibirien. Den estniska republikens säkerhet och vanor förändrades till något helt annat.

Den katolska prästen, teologen, historikern och författaren Vello Salos sammanställning år 1993 med alla namn på dem som hämtades: "Deporterades 1941". Boken var på engelska och släpptes i Toronto, han skrev den på engelska eftersom det under sovjetåren hade varit absolut omöjligt att ge ut en sådan bok i Estland. 

Salo säger att han ville finna de människor som var bortglömda och tystade. Han började att samla in information från olika håll. I USA, där många flyktingar fanns lyckades Salo få tag på den ursprungliga listan.

"Folk var glada att de äntligen fick berätta", säger Salo.

I Estland deporterades alltså sammanlagt över 10.000 personer. Salo har inte eammanställt deras minnen i boken, men han har pratat med många av dem.

"Den mest skrämmande med deras berättelser är att man inte kan förstå att detta verkligen kunde vara möjligt. Vi kunde inte tänka oss, på den tiden, att människor hämtades godtyckligt från sina hem för att föras långt, långt bort. Det är skrämmande att tänka sig att människor kört fram godsvagnar, gjort dem klara och parkerat dem för att vänta på dem som skulle deporteras. Ingen anade något, inte förrän på kvällen den 14 juni då människor började föras bort.”

Han tänker ibland på att man inte kunde tro att järnvägen kunde användas för ett sådant brott.

"Jag kunde inte själv tro det," säger Salo, som var en liten pojke denna hemska måndag.

Styrelseordförande i estniska Memento, Leo Õispuu överevde två deporteringar. Han var bara tio år gammal, när familjen kördes på ett lastbilsflak till varvet i Kuressaare, på flaket fanns också ryska soldater med estniska vägkartor. Soldaterna visste att det var fem barn i huset och de hade gett order om att de skulle packa väskor och så Marsch iväg! till bilen.

"Detta är just en sådan händelse som folk minns och numera, sedan tjugo år, högtidlighåller utan något som helst tvång", säger Õispuu. Han säger att man talade inte om det tidigare och alla sammankomster var förbjudna, nogsamt övervakade av KGB.

Memento är en förening sedan 1989. Õispuu berättar att dagens ungdom inte vet mycket om deportationerna, men ber alla äldre att berätta om vad som hände för sina barn och barnbarn, samt att förklara, förtydliga och skriva ner sina minnen.

"Mina minnen är starka," säger den för exakt 73 år sedan till Ryssland deporterade Õispuu.

"Få av de deporterade är fortfarande vid liv. Vi måste berätta deras öden, och vi måste berätta om dem som aldrig kom tillbaka från Ryssland.

(Postimees)

Man undrar över hur det kunde bli så, att sovjeterna visste så väl vilka som skulle deporteras och/eller skjutas. Jag tror att jag har en förklaring efter att ha läst om det.

1. Ryssland hade erfarenhet. De hade ockuperat andra stater innan de intog Baltikum. De hade redan fängslat och mördat miljontals människor. 

2. Komintern hade bildats med avsikt att genomföra världsrevolutionen. De hade gett kommunister i andra stater i uppdrag att göra anteckningar om vilka personer i varje land som var emot dem.

3. De samarbetade nära med kommunistiska partier i Europa, och finansierade deras partier. Även de svenska kommunisterna. 

Därför är jag säker på att listorna bara var att ta fram. I Estland gällde de i första hand alla intellektuella, alla frihetssoldater, alla som arbetat inom journalistik och rättsväsende. De dröjde inte många dagar efter att Estland och Lettland införlivats i Sovjetunionen så samlades topparna och saken var klar. Det var bara att sätta i gång.

Nästa steg var att skaffa speciella personer i varje samhälle som rapporterade till Högsta Sovjet eller KGB om folkets fiender.

En annan sak är att när det behövdes arbetare till de nya fabrikerna i Sibirien, då gick det ut deportationsorder på ett visst bestämt antal folkfiender. Om de hann smita togs andra som hittades, och man skickade iväg det antal som beställts. Man bestämde i förväg i Moskva hur många “förbrytare” det fanns på orterna. Sanning och verklighet var ointressant.

I Estland var det ju också så, att egentligen var ju varenda est folkfiende eftersom de krigat sig fria från deN fina unionen Sovjet. 

Kom också ihåg att man var skyldig i minst tre generationer, och man kan förstå att det gick att bemanna ganska många fabriker.

Förhållandena var svåra, men arbetarnas eget förlovade land brydde sig inte om människor.

Detta är en artikel skriven av Arkadij Arkadevitj Babtjenko, den man som skrev på klarspråk om vad som väntade alla som levde på Krim efter att Ryssland annekteriat halvön.. Han är trettiosju år, högskoleutbildad, gift, pappa till en dotter.

Han berättar om sitt liv, hur han stred på Rysslands sida i Tjetjenienkrigen. Han berättar om sina släktingar, hur de alla arbetat för Rysslands sak, men hur han nu inte längre kan vara trygg i sitt land.

När jag var nitton satte Fosterlandet kängor på mina fötter, stack en automatkarbin i händerna på mig, placerade mig på en pansarvagn och sa: ”Åk.” Så jag åkte. ”Återställande av den konstitutionella ordningen” – så kallades kriget den gången. När jag var tjugotvå gick jag själv till värvningskontoret och skrev in mig, frivilligt, i armén och åkte till kriget för andra gången. ”Antiterroristoperation” – så kallades det från 1999. ”Deltog 102 dygn i direkt krigföring”, som det heter i min soldatbok.

Naturligtvis riskerade han sitt liv i krigen. För Fosterlandet. Kusinen Sergej Babtjenko, dödades i Tadzjikistan av en prickskytt.

Fadern arbetade också för Fosterlandet. Han var ingenjör, arbetade vid Federala tekniska rymdbyrån. Konstruerade kabelmaster för raketer. Hans sista jobb var en kabelmast till rymdfärjan ”Buran”. Pappa var borta på tjänsteresor sex månader i sträck. I Bajkonur bodde han i en sovsal. Och i Moskva i en tvåa med fru, son, mamma, bror och dennes familj. Den där tvåan var det enda vi hade. Mer ägde vi inte. Ingen bil, inget garage, ingen datja.

Han fortsatte till sin död att rita sina kabelmaster, som ingen längre behövde. I nästan total fattigdom. Han dog av stroke. 1996. Då var jag ute i kriget. Vi tog inte ens farväl.

Min farfar, Lavrentij Petrovitj Babtjenko, en hundraprocentig zaporogkosack, var stridsvagnsförare. Stred vid Chalchin-Gol-floden. 1939. Sårad ett trettiotal gånger. En gång allvarligt. Och skadorna knäckte honom till slut – han dog 1980, när jag var tre år.

Hans fru, Jelena Michajlovna Kuptsova (efter förste maken, hennes flicknamn vet jag inte eftersom hon dolde det väl – judinna, så klart), tjänstgjorde under kriget på hustaken och släckte brandbomber. När möjligheten erbjöds reste hon ändå aldrig utanför Ryssland. Hon arbetade i hela sitt liv, tills hon dog. Skötte värmepannan. I vårt hus, i källaren. Tre dagar i veckan. Hon avled ett par månader efter sin son. Då var jag fortfarande ute i kriget. Jag vet inte ens hur de begravde henne.

Min gammelmormor med efternamnet Bachtijarova (delvis tatar, jojo) kom till Moskva på 30-talet. Med sina två barn fick hon husrum i en skrubb på en skola. Där hon sedan kom att arbeta resten av sitt liv.

Hennes dotter, min mormor, började jobba som 14-åring och framställde under hela kriget jodoform – ett antiseptiskt medel som användes vid amputationer. Därefter anslöt hon sig till arbetsfronten och lastade av tågvagnar med kol. Eller högg skog.

Hennes bror flydde som 15-åring från fronten under krigets första månader och återvände först 1956 – från Sibirien.

Hennes barnbarn, min mamma, reste till Tjetjenien för att hämta hem mig. Hon såg allt med sina egna ögon. Sedan adopterade hon sex barn.

I dag driver mamma ett barnhem i sitt hem. Alla barnen kommer från Lipetsk i centrala Ryssland. Från trasiga familjer. Alkoholiserade föräldrar, förstås.

Min frus farfar, Pjotr Gorkanov, renblodig mordvin, stred under Stora fosterländska kriget med kemiska stridsmedel och förlorade synen. Till sin död bodde han kvar i byn. I ett litet hus med öppen spis. Gas installerade man inte under hans – veteranens, invalidens – livstid.

Min svärfar, också renblodig mordvin, tjänstgjorde som fänrik i Östtyskland. När Sovjetunionen föll samman fick han, frun och de två barnen söka tak över huvudet i olika kaserner och natthärbärgen.

Under alla dessa nitton år av vuxenliv – egentligen längre än så, från 1993 – har jag tagit all skit tillsammans med mitt land. Jag befann mig alltid där mitt land hade det svårt. Om det var vid Vita huset, då var jag där. I Tjetjenien, då var jag där. I Sydossetien, då var jag där. I Krymsk, då var jag där. I Blagovesjtjensk, ja, då var jag där också.

Hela denna tid var jag, min familj, mina mor- och farföräldrar och släktingar inget annat än ryssar för mitt land. När det var nödvändigt att kriga vid Chalchin-Gol, bygga rymdraketer för fattiglön, svälta i källarna, framställa jodoform till fronten, övernatta i kaserner med barnen, stupa i Tadzjikistan, mata lössen i Tjetjenien, adoptera övergivna barn – då var vi ryssar.

När du ska dö för det ryska Fosterlandet känner Fosterlandet bara till en enda nationalitet: kanonmatens. Att jag borde dra till Ukraina fick jag höra först nyligen. Av dem som aldrig varit ute i något krig, naturligtvis. Så mycket skit om mig och min familj som under de senaste månaderna har jag inte hört i hela mitt liv.

På ”judefascistiska” Majdan var det ingen som någonsin ens kom på tanken att fråga mig om min nationalitet. Högra sektorn, som stred skuldra vid skuldra med ryssar, judar, krimtatarer, armenier, brydde sig inte. Brydde sig helt enkelt inte. Det var inte relevant.

Men i Fosterlandet…

Den man, för vars skull man startade det andra Tjetjenienkriget så att han skulle upphöjas till tronen, den man som själv aldrig någonsin stridit för sitt Fosterland (han höll sig långt borta från Afghanistan­kriget) och som sedan han kommit till makten skickar lika unga värnpliktiga killar i stället för sina egna barn till krigen som han numera startar själv i Georgien och på Krim, nu säger denne man från tribunen till mig, som frivilligt gick ut i hans krig, att jag är en förrädare, fiendeagent och en andra sortens människa.

I Fosterlandet är jag numera jude, ukrainarjävel, femtekolonnare och nationalförrädare.

Fast nu rullar pansarvagnar mot Slavjansk, pansarskyttefordon mot Kramatorsk, ”självförsvaret” har erövrat tre lastbilar med ammunition och en stridsvagn.

Okej, dags att sätta sig i rörelse igen. Jag åker.

Herrens vägar äro outgrundliga.

Arkadij Babtjenko

Övers. från ryska Ola Wallin

Artikeln är något förkortad, men jag anser att den säger så mycket om det oförklarliga som händer nu, att jag inte vill förkorta den ännu mer. Den handlar om de svåra beslut man måste fatta i Ryssland. Antingen säga hur man ser på händelserna, eller hålla tyst av rädsla för makten.

Så många av medborgarna i Ryssland är okunniga om vad som egentligen händer; de pumpas med maktens version av händelserna, som de alltid gjorts. De har alltid undervisats i den ryska verioenen av världens skeenden och tänkanden, därför har de en helt annan sanning än vi har på den här sidan ryska gränsen.

Är allt som händer bara en återspegling från historien. Var det så här när makthavarna ville bli “Stora Män”? Stora män som aldrig skulle glömmas. Då tog man inte några hänsyn till människoliv eller människors välfärd. Allt handlade bara om makt och erövringar. Lever vi fortfarande i den världen? Eller har vi genom utbildning och forskning blivit “bättre” människor som vill varandra väl? Vad ska vi använda för medel för att få alla människor att bli “goda”?