.

Över min barndom jular föll skuggan av död och brist på mat.  Många människor från huset hade nyligen deporterats till Sibirien, och ett stort antal politiska flyktingar fanns runt om i världen. De hade inte någon kontakt med hemmet. Ingen visste om de levde eller var döda. I bunkrarna fanns vårt sista hopp, skogsbröderna.På julen kom alla tankar. De utgjorde ett tyst motstånd. Inne i skogen fanns en vedtrave där vi placerade ister, tobak och bröd. Det var en julklapp från oss.   Att lämna den här julklappen kunde innebära att man skickades till Sibirien. Det var risker hela tiden. Men man tog dem. Julen var Kristus födelsedag.

Naturligtvis sjöng vi de gamla julsångerna.

Vid den tiden krävde staten så stora leveranser av skördarna att det nästan inte blev något kvar åt bonden och hans familj. Många familjer hade svårt att få ihop en bröddeg, för att inte tala om allt annat. Kankse var det därför jag tänkte på det tidigare Viljandi som varit en rik landsdel, men som nu efter deporteringar och byggande av tvångskolchoser nu var Estlands fattigaste del.

Granen representerade julen. Gåvor hade man inte råd med.

Den finaste julklappen var när mormor kom varje julaftonskväll med ett fartyg av kartong från tsartiden  som var gulfärgad, men där en violett färg kunde anas. I fartyget satt en liten pojke som var son till den siste tsaren, vars hela familj dödats.Jag visste inte någonting om utrotningen av tsarfamiljen. Jag såg detta fartyg och pojken som en symbol för julen.

Att Nobelpriset i litteratur delas ut till en författare som är vice ordförande i det kinesiska författarförbundet samtidigt som fredspristagaren Liu Xiaobo sitter i fängelse, dömd till 11 år, sänder helt fel signaler enligt Müller. /../ Kineserna har nu fått veta att de tillåts göra saker med vissa, medan andra belönas. Det är fatalt. Det är en örfil för alla som arbetar för demokrati och människorätt.

Med tanke på hennes bakgrund i en kommunistisk diktatur är sättet hon reagerar på kanske inte så konstigt. I essäer – som i den nya på svenska ”Alltid samma snö och alltid samma farbror” – romaner och dikter återkommer hon ständigt till sin förödmjukelse och fasa i det kommunistiska övervakningssy­stem som var dåtidens Rumänien.

Jag måste protestera mot meningen: "Med tanke på hennes bakgrund i en kommunistisk diktatur är sättet hon reagerar på kanske inte så konstigt". Om vi alla tog till oss vad som hänt i Kina, Rumänien, Sovjetunionen och alla andra kommunisrtiska republiker skulle det inte heller vara konstigt om vi själva reagerade så.

Svenska Akademin är inte opolitisk. Jaan Kross, estnisk författare, har berättat att Artur Lundkvist förklarade att han aldrig skulle få Nobelpris eftersom han arbetade mot Sovjet. Nu tror och hoppas jag att det inte är ett politiskt val de gjort den här gången; jag tror snarare att det är ett naivt, okunnigt val. Tyvär är det så i Sverige att det kommunistiska tänkandet är helt rumsrent medan tänkande åt "höger" är helt förkastligt. En dag kanske någon kan ge mig en vettig förklaring till att det i dag räknas som rumsrent att mörda vissa människor men absolut inte andra.

I en annan artikel skriver den kinesiske exilförfattaren Liao Yiwu

Som kinesisk författare i exil förstår jag att mina personliga känslor inte kan användas som bedömningsgrund för Nobelpriset i litteratur. Trots det ber jag att få anmäla mina djupa tvivel inför den man ni valt som mottagare av 2012 års Nobelpris i litteratur, Mo Yan – både som person och som författare.

Hur välinformerade ni alla än är så verkar det på mig som om ni inte har verkliga insikter om hur mycket ont det kinesiska kommunistpartiet har gjort, och att det är den bristen som gjort att ni valt Mo Yan, en författare som lyckats bli vice ordförande i det partikontrollerade kinesiska författarförbundet. Medvetet eller inte delar ni nu uppfattning om Mo Yan med det kinesiska kommunistpartiet. Li Chanchun, partipropagandist och fram till förra månaden medlem i politbyråns ständiga utskott, gratulerade Mo Yan med orden: hans ”seger återspeglar både den kinesiska litteraturens blomstring och framsteg och Kinas ökade inflytande”.

Hur många kineser har inte dött, och hur många har inte berövats sin frihet att uttrycka sig och sin tro, under partiets ledning genom åren 1949, 1952, 1955, 1957, 1958 (året då jag föddes), 1959 till 1962, 1966, 1989 och fram till denna dag! Som riktlinje för hur författare och konstnärer bör tjäna partiet förstörde Maos ”Tal vid Yenans forum om litteratur och konst” flera generationer av kinesiska författare, åtminstone dem som följde sitt samvete, vad han i praktiken proklamerade den gången var den kinesiska litteraturens död.

/../ Som författare av den yngre generationen påpekat har Mo Yan under loppet av de tjugo år som gått efter den 4 juni-rörelsen 1989 gjort meteorkarriär på den partikontrollerade litterära scenen och fått tillgång till en enorm publik, men har aldrig uttryckt vare sig åsikter eller oro kring övergrepp i Kina, vare sig öppet eller inom de litterära kretsarna.

/../ I rättvisans namn har Mo Yans författarskap också visat på regimens ondska, men det är begränsat till myndighetsutövning på låg nivå och ifrågasätter inte den kommunistiska regimens rötter. Lokal ”oordning” kritiseras ofta även av regeringen, något som ibland fungerar som en spegel som hålls fram för att bekräfta storheten hos partiet centralt. Mo Yan visar också mycket selektivt fram de mörka sidorna av Maos epok, precis så mycket som är tillåtet, samtidigt som han utelämnar verkligheten under de nya ledarna. Det är tryggast så, samtidigt som man inte förlorar i sina anspråk på ”moraliskt omdöme”.

Artikeln avslutas med:

Era företrädare gav en gång priset till Michail Sjolochov, en högt uppsatt sovjetisk tjänsteman och anhängare av det kulturella förtrycket. Det var en olycka som jag är övertygad om hade gjort herr Nobels goda själ i himlen upprörd. Nu har ni gjort det igen, den här gången till en högt uppsatt kinesisk kommunistisk tjänsteman och anhängare av censur. Det skulle få herr Nobels själ att ropa högt.

Därefter intervjuades Nobelpristagaren själv i Stockholm:

På frågan om han är för eller emot den kinesiska censuren svarade Mo Yan:

– Jag är emot all censur, sa han och returnerade frågan om det i Kina existerar yttrandefrihet med svaret:

– Det är en svår fråga.

– Men censur existerar överallt, bara i olika hög grad. I vissa fall är censur nödvändig. Jag har aldrig påstått att censur ska tillåtas i något land, men där den finns ska den tillämpa höga principer. Så länge någon inte går emot sanningsenliga fakta bör hen inte censureras.

Visst är det så. Censur finns överallt även i Sverige. Det är ett problem. Vi läste en väldigt speciell artikel i SvD för en tid sedan. Jag skickade in tre olika mail med kommentarer, men det fanns inget intresse för dem, och inte för några andra kommentarer heller. Det är också censur att tysta en artikel på det sättet som antagligen publicerades av misstag.

Men mycket, mycket allvarligare är att vi inte tar till oss kommunismens fasor. Att vi tillåter att "stalinister" har viktiga poster i landet. Det är ju en katastrof! Var går då gränsen för vad vi kan acceptera. Vi sparkar en riksdagsman som säger "babba", men vi låter stalinister forma propagandan i vårt land.

"SVENSK KRIGSDAGBOK 1889 - 2008" sammanställd av Bengt Sändh. Han har lyckats samla svenska missgrepp. Man kan säga att det visar en svensk sanning som man måste skämmas över och att efter att ha läst den kan ingen svensk sätta sig på någon från något annat land. Vi har många lik i bagaget.

Det vore på sin plats om esterna nu i rätt media kunde få berätta om vad som hänt dem under århundradena, varför de hälsade tyskarna välkomna 1941. Tyskar som förtryckte dem i 700 år. Vad hände egentligen under det första ryska ockupationsåret att de hälsade sina gamla förtryckare välkomna?

I själva verket är deras historia oerhört intressant och växlande.

Vi bör också undersöka sanningshalten i allt det som sagts och sägs, även det som finns som en självklar sanning i våra ryggmärgar.