.

Strömmen försvann i går igen!! Och det har blinkat flera gånger i dag också. Vi får se om jag hinner skriva färdigt innan allt blir mörkt igen.


Som de flesta ester berättade inte heller Ants släktingar så mycket om sina liv i Estland före flykten. Ändå minns jag allt som Ants moster Tanja berättade om det "valet" som Sovjetunionen tvingade fram i Estland 1940. Nu läser jag en skildring om det skriven just när det hänt. Det är dansken Borgelin som berättar ,och jag känner inom mig hur svårt våra  släktingar och alla andra ester hade det.

Det började med att att Stalin begärde att få baser för sina trupper, och president Päts inte kunde säga nej. Han såg ingen hjälp någonstans. Soldaterna kom och skickade bort människor från sina hem och tog stora områden som sina. Den 15 juni ryckte sovjetryssarna in i Litauen, den 16 i Lettland och den 17 i Estland. Stalin och Molotov kunde åter sova lugnt, nu behövde de inte vara rädda för att bli överfallna av de tre fruktansvärda baltiska staterna.

Allt var till det yttre lugnt i Baltikum. Tills en majmorgon 1940 när Moskva satte igång ett skådespel som skulle beröva folken i Baltikum deras frihet. Man skrev i de ryska tidningarna om ett oerhört svek från litauernas sida. De hade kidnappat en korpral och några sovjetryska soldater och torterat dem fruktansvärt! Efter många konsultationer med den litauiska regeringen och många skriverier i tidningarna och ännu fler lögner och press på regeringen i Litauen gav litauerna efter för trycket, arresterade en "skyldig" och tillät ännu fler ryska trupper i landet.

Ester och letter anklagades för att gått in i ett militärt avtal med litauerna och därför ansåg ryssarna att de måste gå in i de länderna också.
Sedan hände en massa saker, och jag tänker på alla släktingar. Vad gjorde de? Vad kunde de göra? Ingenting. Det bästa var att gå till jobbet som vanligt och bara vänta och se.
Stalin skickade sin närmaste man, Zjdanov till Tallinn. Han hade med sig färdiga dokument som presidenten skulle skriva under. T.ex. en helt ny ministerlista. Alla listor och förordningar var likadana som dem som visades upp i Riga och Vilinius också. Allt var väl förberett sedan länge. Och den unge esten Neemi Ruus, född 1911 i Ryssland, var den förste att anmäla sig, han belönades med socialministerposten.
Bland det första Ruus gjorde för att höja arbetarnas sociala nivå, var att stänga Ranna Hotell i Pärnu för vanliga människor och istället öppna det för arbetarna. I Ryssland hette det att de estniska arbetarna levde så eländigt och fattigt, mycket sämre än de som arbetade i Ryssland. Och det var en av de typiska lögnerna i det stora landet. Esterna var inte alls intresserade av att fösas ihop på ett pensionat. De levde gott och kunde välja semesterort själva. Följden blev att hotellet förlorade pengar. De utländska turisterna som varit så många, de försvann nu.

 

I Pärnu bodde på den här tiden Ants mormor och morfar och hans moster Tanja och hennes familj. De klarade sig hyfsat i början eftersom de talade ryska obehindrat. Men när deporteringarna började deporterades Tanjas svärföräldrar mot ett okänt öde i det fruktansvärda Sibirien, och de återkom aldrig.
Morits uppfattade i tid att han var eftersökt och skulle skickas bort eller dödas. Han hade ju varit aktiv soldat i frihetskriget. En god vän hörde det och erbjöd honom att bo i hans hus i Nõmme tills vidare.
Kvar i huset i Tallinn fanns Morits mamma och systrar, och Tanja flyttade dit efter en tid med sonen Vello.  De bodde då i Morits lägenhet dit två andra familjer flyttat. Hon klarade sig bra där också på grund av sin goda ryska och för att hon sa att hon var hembiträde och att hon inte visste vem som var far till Vello. Det var helt enligt bolsjevikernas ideologi.

Jag ska fortsätta med det här avsnittet i boken i morgon.