dec 7 2012. En cyniker med föredömligt moraliskt mod.
Jag läser en artikel om Torgny Segerstedt på SvD Under strecket.
En cyniker med föredömligt moraliskt mod
ELDSJÄL Berömd för sin antinazism och sitt försvar för yttrandefrihet, men samtidigt en fiende till välfärdsstaten som såg folkvälde och parlamentarism som ett nödvändigt ont. Publicisten Torgny Segerstedt, aktuell genom Jan Troells filmbiografi, var en säregen opinionsbildare.
Vad vi aldrig har fått lära oss är att han hatade kommunismens lika mycket som nazismen.
30-talets politiska utveckling föranledde Segerstedt att byta fot, demokratin blev nu ”mänsklighetens stora kungsväg”. I ledarspalterna återkom oavbrutet melodramatiska artiklar som gjorde klart att den nazistiska regimen i Berlin bestod av en samling galna kriminaldårar hos vilka ondskan i människans själsdjup, ”antropoiden”, hade tagit över kompassen. Där monstret Lenin hade gått fram ”ligger jorden öde och ofruktbar”. Den ryska kommunismen under 30-talet uppvisade ”det brutalaste våld, som historien känner”. Han propagerade för en generös svensk flyktingpolitik, inbegripit judarna, med förbehållet att det gällde att ha övertygade kommunister under uppsikt.
Han skriver om journalistens uppdrag:
Demokratin har, menade Segerstedt, sin styrka i den fria och oförbehållsamma kritiken. Normen för den enskilde publicistens handlande är samvetet, att ha modet att stå upp för sanningen utan sidoblickar och vidarebefordra den till medborgarna.Pressens uppdrag är att agera väktare, som belyser korruption, mörkanden, strebertendenser, omoral eller ohederligheter samt oklarheter och dumheter i största allmänhet. Därigenom bidrar den skrivande yrkeskåren till ett rengöringsarbete som håller demokratin på rätt köl. Utan framgångsrik publicistik och journalistik riskerar det demokratiska samhället att ruttna sönder.
Villkoret för att detta ska fungera är dock, att det finns journalister från hela det politiska spektrat i våra medier. Det blir inte särskilt utvecklande eller rengörande om alltför många tillhör samma politiska grupp. Det är dock inte så lätt att ändra på eftersom man söker till utbildningen av eget intresse, och man hoppar av utbildningen när man inte är road längre. Även journalistutbildningen borde vara transparant och omdiskuterad så att vi vet vem som informerar oss.
Segerstedt respekterade Carl Gustaf Ekman och propagerade för borgerliga antisocialistiska uppslutningar. Attackerna mot den svenska arbetarrörelsen var åtskilliga. Det socialdemokratiska partiet såg i individens självhävdelse en fiende och i den uniforma likheten något gott, vilket riskerar att leda till nivellering. Det är inte självklart att man ska angripa de olikheter som naturen själv bär ansvaret för. Egenintresse och vinningslystnad är många gånger goda egenskaper i det att de sporrar envar att anstränga sig. Man måste uträtta något och vara duglig, annars är man en dålig medborgare. Segerstedt blev en hård kritiker av välfärdsstaten.
Den som följt min blogg har flera gånger läst om faran för den kommunistiska likriktningen. Det anser jag vara en grav de grävt åt sig själva.
Det är här Segerstedts personlighetsbegrepp kommer in i bilden. Personligheten – ”hjord- eller massmänniskans” motsats – ska förstås som ett autonomt medvetet subjekt, som för att nå sin fulla självutveckling och mänskliga rikedom är beroende av friheten.
Så rätt!
Hur ska man alltså döma det Lenin och Stalin gjorde? Vi läser på Forum för Levande Historias hemsida:
ELDSJÄL Berömd för sin antinazism och sitt försvar för yttrandefrihet, men samtidigt en fiende till välfärdsstaten som såg folkvälde och parlamentarism som ett nödvändigt ont. Publicisten Torgny Segerstedt, aktuell genom Jan Troells filmbiografi, var en säregen opinionsbildare.
Vad vi aldrig har fått lära oss är att han hatade kommunismens lika mycket som nazismen.
30-talets politiska utveckling föranledde Segerstedt att byta fot, demokratin blev nu ”mänsklighetens stora kungsväg”. I ledarspalterna återkom oavbrutet melodramatiska artiklar som gjorde klart att den nazistiska regimen i Berlin bestod av en samling galna kriminaldårar hos vilka ondskan i människans själsdjup, ”antropoiden”, hade tagit över kompassen. Där monstret Lenin hade gått fram ”ligger jorden öde och ofruktbar”. Den ryska kommunismen under 30-talet uppvisade ”det brutalaste våld, som historien känner”. Han propagerade för en generös svensk flyktingpolitik, inbegripit judarna, med förbehållet att det gällde att ha övertygade kommunister under uppsikt.
Han skriver om journalistens uppdrag:
Demokratin har, menade Segerstedt, sin styrka i den fria och oförbehållsamma kritiken. Normen för den enskilde publicistens handlande är samvetet, att ha modet att stå upp för sanningen utan sidoblickar och vidarebefordra den till medborgarna.Pressens uppdrag är att agera väktare, som belyser korruption, mörkanden, strebertendenser, omoral eller ohederligheter samt oklarheter och dumheter i största allmänhet. Därigenom bidrar den skrivande yrkeskåren till ett rengöringsarbete som håller demokratin på rätt köl. Utan framgångsrik publicistik och journalistik riskerar det demokratiska samhället att ruttna sönder.
Villkoret för att detta ska fungera är dock, att det finns journalister från hela det politiska spektrat i våra medier. Det blir inte särskilt utvecklande eller rengörande om alltför många tillhör samma politiska grupp. Det är dock inte så lätt att ändra på eftersom man söker till utbildningen av eget intresse, och man hoppar av utbildningen när man inte är road längre. Även journalistutbildningen borde vara transparant och omdiskuterad så att vi vet vem som informerar oss.
Segerstedt respekterade Carl Gustaf Ekman och propagerade för borgerliga antisocialistiska uppslutningar. Attackerna mot den svenska arbetarrörelsen var åtskilliga. Det socialdemokratiska partiet såg i individens självhävdelse en fiende och i den uniforma likheten något gott, vilket riskerar att leda till nivellering. Det är inte självklart att man ska angripa de olikheter som naturen själv bär ansvaret för. Egenintresse och vinningslystnad är många gånger goda egenskaper i det att de sporrar envar att anstränga sig. Man måste uträtta något och vara duglig, annars är man en dålig medborgare. Segerstedt blev en hård kritiker av välfärdsstaten.
Den som följt min blogg har flera gånger läst om faran för den kommunistiska likriktningen. Det anser jag vara en grav de grävt åt sig själva.
Det är här Segerstedts personlighetsbegrepp kommer in i bilden. Personligheten – ”hjord- eller massmänniskans” motsats – ska förstås som ett autonomt medvetet subjekt, som för att nå sin fulla självutveckling och mänskliga rikedom är beroende av friheten.
Så rätt!
Hur ska man alltså döma det Lenin och Stalin gjorde? Vi läser på Forum för Levande Historias hemsida:
Många forskare, med historikern Robert Conquest i spetsen, hävdar att svälten 1932–1933 var en ”terrorhungersnöd”, det vill säga att myndigheterna skapade svält för att bryta ned motståndet mot kollektiviseringen.
Conquest menar att Stalin dessutom ville krossa den ukrainska nationalismen eftersom man samtidigt rensade ut kulturella och intellektuella ledare i Ukraina. Svälten och utrensningarna uppfyller väl FN:s definition av ett folkmord, skriver Conquest, eftersom de riktade sig mot en avgränsad nationell grupp som skulle utplånas genom massdöd.
Att utsätta sina egna medborgare för en svält som betydde att kanske 10 miljoner av dem: gamla, vuxna, unga och barn dog en smärtsam död, och samtidigt dölja det för omvärlden genom att exportera säd till utlandet visar på en kallsinnighet utan motstycke. Och så talar vi aldrig om det! Att sedan mångdubbelt fler miljoner människor dog på olika fruktansvärda sätt i det stora sovjetiska riket är inte heller något som betyder något. Fortfarande kan man kalla sig kommunist och tas på allvar.
Kommentarer
Trackback
