dec 1 2012. "Jag har ju levt mitt liv här. Jag har gift mig, fått barn, arbetat, det är mitt liv."
Hanno ringde. "Såg ni intervjun med Sofi Oksanen på TV i går?" Nehej, det hade vi inte gjort, så vi ska se reprisen i dag. Varför ville han att vi skulle se den? Jo "Hon pratar om Sovjetunionen på samma sätt som ni."
Hur pratar vi då?
Som människor som kommer utifrån en helt annan verklighet och ser det vi anser vara ett totalt förfall med olyckliga människor.
Vi har verkligen försökt att förstå hur livet var i Sovjetunionen. Vi har talat med många, många människor. Vi har gått med ögonen öppna och försökt förstå, men naturligtvis kan vi aldrig, aldrig riktigt sätta oss in i hur livet levdes, hur alla kände innerst inne i ett land så olikt vårt.
Jag vet att jag sårat flera ester när jag utan att tänka mig för bara sagt saker som jag upplevt. "Allt var så förstört, och tänk de här hemska chrustjovskahusen!" - "Men vi var glada åt dem, vi behövde någonstans att bo." Javisst. Förlåt. Jag förstår det, men de är ju dåligt byggda och håller inte värmen. Standarden är inte så som det skulle kunna vara. "Nej, men vi var glada att vi fick någonstans att bo."
Tänk när jag frågade Hanno "Hur är det att ha levt nästan hela sitt liv i Sovjetunionen?" Jag visste redan när jag sa det att så får man inte fråga. Och han svarade naturligtvis att "Jag har ju levt mitt liv här. Jag har gift mig, fått barn, arbetat, det är mitt liv."
När jag läste om Sofi Oksanens boksläpp i Finland, då skrev man att "kanske boken inte tas emot så positivt i Estland. Där ser man på hennes böcker på ett helt annat sätt. Hon skriver bara om våldtäkt och övergrepp. Hela boken Utrensning handlar bara om det. Livet innehöll så mycket annat."
Men ändå: I Estland är många helt övertygade om att Oksanen en dag får Nobelpriset i litteratur.
Jag kan aldrig riktigt lägga bort mina "svenska glasögon", hur mycket jag än vill. Jag kan aldrig riktigt sätta mig in i hur hemskt och komplicerat livet var, och att samtidigt fanns ändå glädjen där i det privata. Jag kan bara försöka.
Senare:
Nu har jag sett intervjun och förstår vad Hanno menade. Jag måste säga att Okanen och vi har samma upplevelser och tankar, och ni har redan läst mycket av det hon sa i min blogg redan.
Hon har rest runt i Europa och övriga världen och talat om sin bok, och bland alla frågor hon får är den här den mest märkliga: “Esterna är ju fascister, hur många fascister finns det egentligen där?” Inte: hur många kommunister? Nej det gäller bara fascister. Det är alltid äldre människor som frågar det, andra författare, förläggare och åhörare, dem vi kallar 68-or. Unga människor i världen vet varken vad Finland eller Estland är. Jag får alltid förklara, sa Oksanen.
Hon har liksom jag konstaterat att antingen vet folk inte ens att Estland finns, eller också vet de att Estland är fullt av fascister. De tänker inte på det ologiska. Enligt Sovjetunionen/Rysslan bad esterna om att bli en del av Sovjetunionen 1940. Men före och efter det var de fascister, sa hon
Att esterna hälsade tyskarna som befriare 1941, säger Oksanen, berodde på att de varit i helvetet i ett år, ett kommunistiskt helvete som ingen kunde eller kan föreställa sig. I Finland var erfarenheten den att man måste ha hjälp mot de röda monstren och då tog de den hjälpen från Tyskland. Men ingen, ingen förstår det. Varför? Jo för att den propaganda som alla fick sig till livs, den var så skickligt och konsekvent genomförd från Moskva, att alla fick ner det i sin ryggmärg, och nu inte ens reflekterar över det; det är bara en självklar sanning och den propagandan fortsätter från annat håll, fortsatte hon.
Det är en otrolig erfarenhet att göra att propaganda kan förändra verkligheten så dynamiskt.
Hon vill skriva sina böcker för att ingen egentligen har berättat något om Estland tidigare. Inte ens de drabbade. I Finland visste man inte mycket, men man säger i alla fall aldrig att esterna är eller var fascister.
Alla läser hennes böcker, i alla åldrar och i hela världen. Det är helt fantastiskt att i Mexico t.ex. säljer hennes böcker mycket bra. I Katalonien är intresset också stort. Det handlar om frihet.
Robert MacNamara med irländskt ursprung sa “Vi förstår verkligen vad en ockupation innebär.” Då svarade Oksanen honom: “Den sovjetiska ockupationen kan ni inte ens föreställa er.”
Nu har jag sett intervjun och förstår vad Hanno menade. Jag måste säga att Okanen och vi har samma upplevelser och tankar, och ni har redan läst mycket av det hon sa i min blogg redan.
Hon har rest runt i Europa och övriga världen och talat om sin bok, och bland alla frågor hon får är den här den mest märkliga: “Esterna är ju fascister, hur många fascister finns det egentligen där?” Inte: hur många kommunister? Nej det gäller bara fascister. Det är alltid äldre människor som frågar det, andra författare, förläggare och åhörare, dem vi kallar 68-or. Unga människor i världen vet varken vad Finland eller Estland är. Jag får alltid förklara, sa Oksanen.
Hon har liksom jag konstaterat att antingen vet folk inte ens att Estland finns, eller också vet de att Estland är fullt av fascister. De tänker inte på det ologiska. Enligt Sovjetunionen/Rysslan bad esterna om att bli en del av Sovjetunionen 1940. Men före och efter det var de fascister, sa hon
Att esterna hälsade tyskarna som befriare 1941, säger Oksanen, berodde på att de varit i helvetet i ett år, ett kommunistiskt helvete som ingen kunde eller kan föreställa sig. I Finland var erfarenheten den att man måste ha hjälp mot de röda monstren och då tog de den hjälpen från Tyskland. Men ingen, ingen förstår det. Varför? Jo för att den propaganda som alla fick sig till livs, den var så skickligt och konsekvent genomförd från Moskva, att alla fick ner det i sin ryggmärg, och nu inte ens reflekterar över det; det är bara en självklar sanning och den propagandan fortsätter från annat håll, fortsatte hon.
Det är en otrolig erfarenhet att göra att propaganda kan förändra verkligheten så dynamiskt.
Hon vill skriva sina böcker för att ingen egentligen har berättat något om Estland tidigare. Inte ens de drabbade. I Finland visste man inte mycket, men man säger i alla fall aldrig att esterna är eller var fascister.
Alla läser hennes böcker, i alla åldrar och i hela världen. Det är helt fantastiskt att i Mexico t.ex. säljer hennes böcker mycket bra. I Katalonien är intresset också stort. Det handlar om frihet.
Robert MacNamara med irländskt ursprung sa “Vi förstår verkligen vad en ockupation innebär.” Då svarade Oksanen honom: “Den sovjetiska ockupationen kan ni inte ens föreställa er.”
Trackback
