.

Redan har boken kommit som jag beställde via nätet i helgen.

"Det befriade Baltikum" heter boken på svenska som dansken R.G.Borgelin har skrivit och gavs ut i Sverige 1941.

 

Först om författaren: Kapten Richard Gustav Borgelin blev tillfrågad om han ville bli chef över en styrka på 200 man, och på våren 1919 stod Borgelin med "Compaigne Borgelin" i Estland, vars frihetskrig dittills hade varat i cirka ett år. De stod först vid esternas sida när de besegrade ryssarna och sedan även tyskarna. Därefter hjälpte de letterna tillsammans med esterna. Den 1 september 1919 gick deras avtal ut och de flesta danskar återvände till Danmark.
Borgelin och sju andra danskar blev dekorerad med de lettiska  Lāčplēsisorden av tredje klassen.

Jag har bara hunnit läsa inledningen och första kapitlet, men det är så bra och innehållsrikt att jag ska försöka återge den i sammandrag.
De baltiska länderna liknar till klimat, fauna och flora mycket de övriga Östersjöstaterna./../ Esterna hör till de finska stammnar som över hela Ryssland kämpade med slaverna om herraväldet men som till slut så att säga trängdes upp i hörnet kring Finska viken.
Letterna och liauerna har kommit söderifrån. Letterna längs Dyna och litauerna längs Memel.

I skrifter av Plinius, Tacitus och Herodotos omtalas att dessa folk levde i ordnade samhällen, som styrdes av hövdingar, de bodde i riktiga hus och förstod att odla jorden och hålla husdjur - ja, den ännu i våra dagar så berömda kurländska biodlingen torde stamma från denna tid.

Sedan beskriver han handeln som jag skrivit om tidigare. Handelsvägarna gick via floder i Baltikum och det både köptes och såldes.
Vi vet att isländaren Skallagrimsson år 924 företog en resa till Kurland och drev byteshandel. Striden om handeln där utkämpades mellan svenskar och danskar. Förbindelserna mellan de skandinaviska länderna och de baltiska länderna var synnerligen livliga.

Esterna har varit vikingar, och vi minns väl alla hur de brände ner Sigtuna 1187.
Estland är Europas befärstningsrikaste land. Inga naturliga gränser kunde skydda dem, så de tvingades bygga borgar relativt tätt. .../../ I Estland marscherade hären mot Valdemar Sejr upp under ledning av fyra kungar. (Det var då Dannebrogen föll från himlan och gav danskarna nya krafter.)
Det var underbara trakter som ester, letter och litauer invandrat till. Men de låg i brännpunkten för stora och starka staters intressen och var endast allt för väl lämpade till uppmarschområden för främmande härar, vilka inte bara kunde strida i den bekväma terrängen utan även kunde finna proviant i de fyllda ladorna och stallen. Det började med de skandinaviska vikingarna, sedan kom tyskarna, danskarna, svenskarna, polackerna och ryssarna för att utkämpa sina strider här. /../ men varje gång ryssarna ägt en stor ledare - han må heta Ivan den förskräcklige, Peter den store eller Stalin - har ryssarna förstått att hitta vägen fram till Östersjöns kustband, dess hamnar och öar.

Från 1200- 1900-talet har esterna förutom för de stridande danskarna svenskarna och ryssarna också fått underordna sig balttyskarna. De har på detta sätt blivit bestulna på sin egen historia.
Det som är svårt för oss att förstå är att gränsen mellan Europa och Asien går vid Narvafloden. Öster om den råder den asiatiska kulturen vilken skiljer sig på de flesta sätt från den europeiska. De baltiska folken stred för att slippa tvingas ändra hela sin kultur till den främmande, mer människofientliga kulturen som rådde och fortfarande råder öster om Narva.

 

Evig kamp mellan Europa och Asien, mellan européer och moskoviter, mellan kultur och barbari. /../ Under tjugo år utgjorde alla dessa stater en gränsvakt för Europa och dess kultur. Genom flit och duglighet byggde de upp sina stater. Nu har de gått till botten i den röda syndafloden (1940) Deras flagga har trampats i stoftet, deras sånger har förbjudits, deras egendom har konfiskerats. Deras ledare har skjutits eller deporterats till Sibirien. /../ detta drama som hör till de ohyggligaste i den moderna historien - långt värre än ett krig - har icke gjort något överväldigande intryck hemma hos oss. 

Han fortsätter med att förklara att vi lugnade oss med att "det är bara Ryssland som tagit tillbaka sina gränser". Vi ägde inte den historiska förståelsen för att det som nu skedde /../ ingenting mindre var än att "asiatisk världsideologi" överskred Narva och tog den skans i besittning som sekler igenom stått orubblig på gränsen mellan tvenne världar. 

Och så förblev det i femtio år efter bokens utgivning, och ingen ville förstå. Ingen frågade vad de varit med om, de som kom flyende i små båtar över Östersjön. Ville vi inte veta? Ville vi istället tro på lögnerna från Moskva?

Och så den stora frågan: Vad ska vi göra för att det inte ska hända igen? Och vad gör vi när det händer?