.

Kristina Kappelins program om Europa är verkligen bra. Hon är en annorlunda journalist.

I dag skulle hon hitta gränsen mellan Europa och Asien. Hon var i Azerbadjan, men lyckades inte hitta den. Det visade sig att människorna är totalt ointresserade av en sådan gräns. Som tidigare Sovjetrepublik och numera en fri stat är de fortfarande osäkra på vilket liv de vill leva.

Därefter besökte hon Berlin. Där fanns ju tidigare Berlinmuren som en gräns mellan Europa och Asien. Vi fick träffa Harald Jäger som gav order om att gränsen skulle öppnas den där kvällen. Men jag tänkte på när Ülo berättade för oss i Tallinn 1997 (tror jag) om när han hade varit i Östberlin på 1960-talet och stått bakom muren hela natten och tittat in på den västra sidan. Den fria sidan. Han glömde aldrig den längtan han kände då. Men när han kom till flygplatsen i Tallinn och möttes av sin lille son, då visste han att det ändå var i Tallinn han hade sitt hem. Nu är Ülo död, men han fick några år i frihet.

Kappelin var med vakterna vid gränsen mellan Grekland och Turkiet. De bevakar hela tiden för att ingen ska kunna smyga sig in i Grekland. Hon tyckte att det var hemskt att människor i nöd ska stoppas där. De gjorde inte det. De togs till ett förvar, fick veta att de inte fick stanna, men skulle ta sig tillbaka till sitt land själva. Vilket de inte gjorde. De fortsatte in i Europa med tåget. Frågan kvarstår dock. Hur ska vi sköta EU:s yttre gräns? I Estland finns ju gränsen till Ryssland. I Narva är kontrollen ordentligt normal. Men jag har åkt på en väg i Setumaa där vägen ett litet stycke gick genom Ryssland. Det sas att det var många ryska vakter där. Jag vet inte.
I Vatikanen var man inte så oroliga för islams utbredning i Europa som för ett Europa utan Gud.

Nästa gång ska hon besöka Sverige. Det får jag inte missa!

Frågan är också: hur blev det sen? Jag menar efter kommunismens fall. Det är det president Ilves diskussionsgrupper pratar om. Och när jag påminns om hur det var i Sovjetunionen, hur landet var fyllt av vakter av alla de slag. Överallt var de bevakade. Gränserna kantades av vakter. Dirigenten Siiak som hoppade på bussen när vi skulle lämna Tallinn 1978 och bad Ants att byta pass med honom. Han sa det på skoj, men vi visste att det var allvar ändå. Han ville bort! Åtminstone för en tid, men sovjeterna lät honom inte åka eftersom han träffat en man som arbetade för Estlands frihet på kaféet på Estniska huset i Stockholm förra gången han fick utresetillstånd.

Eller tänk lilla Ave som då var drygt 20 år och reste för första gången över gränsen till Sverige. Hon skulle bli mött av en bekant som inte kom. När hon stod där på kajen och inte visste vad hon skulle göra kom det en man i uniform gående mot henne. Hon blev spå fruktansvärt rädd att hon började gråta. men han hjälpte henne, och dagen efter var hon hos oss som en jättefin överraskning.
De måste komma ihåg hur det var. De måste veta alternativet och vi måste göra det bästa vi kan alla tillsammans för att vi alla ska leva ett så bra liv som möjligt. Alla måste hjälpa till!