.

Jag har dragit ut på det. Jag orkade inte riktigt läsa sista kapitlet i Borgelins bok "Det befriade Baltikum". Boken är ju tryckt 1941. Det kan inte handla om befrielse när titeln är: Järnridån går ner.
Jag tänker på dem som levde där. Det var ett helt folk som berövades allt. Våra släktingar, Babu, Tedi (mormor och morfar), Ira, Morits, Tanja, ja alla var ju kvar då.

Jag skulle vilja skriva av hela kapitlet ord för ord så att ni förstår. Det här fanns tillgängligt redan 1941, innan esterna spreds över världen, de av dem som lyckades rädda sig därifrån.

Redan 1939 när de sovjetiska trupperna paraderade in i landet började vissa affärsmän, som anade vad som kunde hända, placera sina tillgångar i utlandet. Flera av dem lämnade landet. Men den första inledande tiden var bra. Det blev ingen märkbar skillnad så många återvände hem igen.
När de ryska trupperna utökades förändrades allt över en dag. Nu satt alla fast. Det beviljades inga utresetillstånd. Alla ester var instängda.

Bankerna slutade sälja utländsk valuta. Man måste rädda vad man kunde och grävde ner sina värdesaker i trädgårdar eller i skogen på nätterna. Alla stod under ständig uppsikt. Bar man stora paket under armen blev man stoppad och undersökt. Det iakttogs t.o.m. hur länge man var i en affär. Var man där för länge betydde det att man inte hade något riktigt arbete och det kunde bli tal om tvångsarbete. Med andra ord: De var oupphörligen iakttagna.
När bolsjevikerna kom steg alla priser. Visserligen fick arbetarna högre löner 20 - 25 % mer, men priserna steg flera hundra procent. Kvinnorna som gick till torget fick gå därifrån tomhänta, det var för dyrt. De hade inte middagsmat åt familjen.

För att göra det tydligt: allt man gjorde antecknades i passet t.o.m. om man halvsulade sina skor.

Så nästa chock:
... det värsta var att efterhand som dagarna gick så försvann alla moderna nya maskiner från fabrikerna och ersattes med gamla sovjetiksa skrammelverk. De moderna maskinerna monterades ned förpackades omsorgsfullt och sändes till Leningrad eller Moskva.

Dessutom: Ingen hade rätt att byta sysselsättning utan sovjetmyndighetens tillåtelse, och det hörde till sällsyntheterna att ett sådant tillstånd beviljades. Den 26 juni 1940 kom en förordning från Moskva som ytterligare poängterade arbetarens plikt att inte lämna något arbete utan arbetsledarens tillåtelse. Går han därifrån utan tillåtelse kan han straffas med fängelse i flera månader. Kom man för sent till jobbet fick man extraarbete och halverad lön.

Nu var han (esten) mera livegen än hans förfäder någonsin varit på godsen.

Och de aktiva estniska kommunisterna då? Ja, de hade fina titlar, men de fick inte bestämma något. Allt bestämdes i Moskva och för dem gällde det att hela tiden ta reda på vad som sas där. En av dem, Johannes Vares - Barbarus kom i ordstrid med GPU och är sedan dess försvunnen, skriver Borgelin 1941, men i själva verket flydde han in i Ryssland och begick självmord i sin lägenhet där 1946.

Då var han känd som författare.

Några paragrafer i stalinkonstitutionen, som skulle råda i Estland.
Paragraf 93: Alla medborgare i Sovjetrepubliken äger rätt till kostnadsfri skolgång och kostnadsfri tillgång till universitet.

Men: Bara de med rätta åsikterna får den förmånen, de andra får mycket högre avgift än tidigare. Åsikten bedöms av en kommunist.
Paragraf 96 Tros och religionsfrihet.

Men: Präster och kyrkobesökare förföljs, de teologiska fakulteterna på universiteten avskaffas.
Paragraf 97 Frihet i ord och skrift. Församlingsfrihet och demonstrationsfrihet.

Men:...ett oförsiktigt ord lätt kan kosta en friheten, då en spion, angivare eller GPU-man står på lur i varje gathörn. Tidningarna ...uteslutande med de direktiv som lämnas av det kommunistiska partiet. Inte bara politiska skrifter förbjöds utan t.o.m. icke-bolsjevistisk skönliieratur har förbjudits och förstörts. Endast kommunistpartiets möten är tillåtna (bara om de fått tillstånd från högre ort, dock).
Så fortsätter det. Paragraf efter paragraf ljuger och begränsar i själva verket livet på ett fullkomligt orimligt sätt för de baltiska folken.
En paragraf nämner brevfriheten. Pytt! Vi skickade ett paket till Anne på 1980-talet. Det kom i retur, öppnat i Moskva, där all post undersöktes noga, och allt var nedsmutsat av det kaffe från burken vi lagt i paketet. Fortfarande på 80-talet alltså.

Nu har jag skrivit om de första sidorna av lidandet som beskrivs här. Kan vi nu tänka oss in i hur det var för dem, helt vanliga normala människor som under bara tjugo år skapat en stat med gott välstånd och frihet och som nu kastas in i helvetet med kedjor runt armar och ben. Det enda som i realiteten är tillåtet är att arbeta i verkstäder etc. Allt intellektuellt arbete är förbjudet. Alla med ledaregenskaper tas av daga och livet måste gå vidare trots att det då fanns och fortfarande finns kommunister överallt. Vi får aldrig sluta hoppas på att alla människor ska få leva ett anständigt liv i frihet.