.

Först en artikel i DN som berättar om hur det är i Ryssland:

 

En yrvaken björn söker sina fiender. /SvD Krister Eduards

 

Den officiella ryska hotbilden kretsar i mycket kring maktbalans, territoriella aspekter och yttre eller inre hot om angrepp av skilda slag mot landet och dess institutioner. Ett återkommande tema är hotet från Nato. Sett ur en rysk synvinkel har Natos expansion i Europa medverkat till att krossa en allierad regim i Belgrad och ryckt undan en för den ryska vapenindustrin viktig marknad i östra Centraleuropa. Den har vidare militariserat den västerländska demokratioffensiven in på det forna sovjetiska territoriet, vilken därmed i sin tur för många ryssar kommit att framstå som ett instrument för fortsatt Nato-expansion. Perspektivet att denna tvåfaldiga expansion skulle fortsätta in i ytterligare några forna sovjetrepubliker, såsom Georgien och Ukraina, uppfattas som ett ödesdigert hot i Moskva och var ett avgörande skäl till det ryska militära ingripandet i Georgien 2008.

 

Jag har själv av min läsning och vad jag sett på TV förstått att ryssen i gemen är rädd för Nato, men vet egentligen inte vad Nato är. Kanske är det inte lika illa som under den sovjetiska tiden, när alla hade lärt sig, att Nato står hela tiden på språng för att bomba Sovjetunionen. Efter Bronsnatten 2007, när esterna flyttade en staty, fick man i Rysslands radio höra, att Estland nu rustar för att anfalla Ryssland. Det var skrämmande för folket. I själva verket vet de inte hur litet Estland är. När de stod utanför den estniska ambassaden och protesterade mot flytten framkom det vid intervjuer att de inte visste vad det var för land de protesterade mot. De ryska historieböckerna skiljer sig i allt väsentligt från våra och Estlands.

 

De ryska säkerhetspolitiska bedömningarna grundar sig logiskt nog på motpartens militära kapacitet snarare än på dess uttalade intentioner – Washingtons och Bryssels upprepade försäkringar att Nato inte är ett hot mot Ryssland lugnar inte.

 

Naturligtvis inte. De vet väl hur de själva arbetar, eller som en man sa som vi hade en affär med: ”Ett namn på ett papper, vad löjligt.” Och så rev han sönder överenskommelsen, och arbetade tvärtemot den. Han var utbildad i Sovjetunionen.

Andra bedömningar gör sig dock hörda i Moskva. Så menar den ryske historikern Dmitrij Trenin att Moskva har fastnat i idén att ”Väst är fast beslutet att med alla tänkbara medel försvaga och ytterst stycka landet och förvandla det till underdåniga satelliter.”

 

Det fanns en tid under 1990-talet när USA kunde arbetat så, men de valde att inte göra det.

 

EU har utvidgats och flera stater som funnits i den sovjetiska unionen tillhör nu både EU och Nato, Baltikum och Polen t.ex. Kanske har Moskva nu börjat förstå hur EU fungerar, men måste lära sig att arbeta med den synpunkten.

 

När Ryssland nyss tog beslutet att sluta importera grönsaker från EU, var det inte då en maktuppvisning? Har de någonsin brytt sig om ifall människor blir sjuka?

 

Det största problemet i framtiden menar författaren är förhållandet till Kina.

 

Ett problem är att Kina beslutar sig för att skydda sina flera miljoner medborgares intressen i Sibirien, i likhet med hur Moskva skyddade ryska medborgares intressen i Sydossetien i Georgien. För en sådan eventualitet saknar den ryska säkerhetspolitiken enligt den inhemska kritiken helt beredskap. 47 procent av befolkningen i Vladivostok bedömer Moskvas politik som det främsta hotet mot de ryska intressena i Fjärran Östern, medan hotet från Kina sätts på andra plats. Även andra regionala hot, som den ryska politikens misslyckats med att effektivt bemöta, uppmärksammas av kritikerna. Ett är det säkerhetshot mot Ryssland, som utvecklingen i Tjetjenien och andra nordkaukasiska ryska län utgör.

 

I ett dystopiskt scenario skissar den oppositionelle politiske analytikern Andrej Piontkovskij hur Ryssland om tio-femton år kommer att se Kina svälja den ryska Fjärran Östern och Sibirien, för att sedan förlora kontrollen av norra Kaukasus och Volgaregionen till deras växande muslimska befolkningar. (Det södra federala distriktet är det enda som växer i Ryssland, med 12 procent mellan 1989 och 2003, medan landets befolkning minskar från dryga 148 miljoner 1991 till knappt 143 miljoner 2010.) För resten av den Ryska Federationen återstår därefter att ansluta sig till Ukraina. Efter 1000 års kontinental expansion och kontraktion skulle Ryssland därmed komma att ha ”fullgjort en hel cirkel och ha återvänt till det ryska Kievriket”. Tankefiguren är ett sönderfall av Ryssland, som dock inte har åstadkommits av yttre fiender utan av den egna inkompetensen.

 

Det är en större fara för Ryssland än att Baltikum vänder dem ryggen.

 

Kanske faller de på eget grepp:

Behovet av stöd för landets modernisering framförs också ofta av ryska representanter, senast av premiärminister Putin vid hans besök i Stockholm den 27 april i år. Moderniseringen är tänkt att rå på den ekonomiska och tekniska efterblivenhet, som nu även landets ledning ser som ett hot mot dess fortsatta utveckling. Inte minst svenska företag inbjuds till samarbete. Men som väl känt tvekar tilltänkta samarbetsparter ofta inför bristerna hos det ryska rättssystemet, den omfattande och växande korruptionen och den organiserade brottsligheten. Ledningen har uppmärksammats på att sådana problem i många fall står i vägen för – och därmed utgör ett hot mot – den hett eftertraktade moderniseringen av landet. Med tanke på frågans betydelse för Rysslands fortsatta utveckling finns på detta område en riskabel brist på handling. Så är korruptionen ett kärt ämne i retoriken men har ändå tillåtits att växa ohämmat under de senaste tjugo åren.

 

Det saknas

1. en adekvat säkerhetspolitik i bemärkelsen en politik, som förutser och bemöter allvarliga hot mot landet, som inte baseras på att rädsla och respekt är synonymer.

2. en samhällsstyrning, som skulle kunna kanalisera krav på politiska reformer och strategiskt omtänkande. För att långsiktigt säkerställa det egna maktinnehavet har den nuvarande ledningen under det gångna decenniet, genom att framställa den demokrati som kunde utgöra ett hot mot dess egen maktposition som ett hot mot Ryssland, framgångsrikt ägnat sig åt att neutralisera och bryta ned de demokratiska institutioner och organisationer, som hade börjat byggas upp under 90-talet. Därmed har i praktiken också förändringstrycket minskat kraftigt – regimen kan nu tillåta sig att stelna utan kortsiktig risk. Men, som den förra året bortgångne historikern Moshe Lewin har framhållit, både tsardömet och sovjetväldet föll på grund av statens rigiditet och oförmåga att möta tidens dynamik, i kombination med dess stora dominans i samhällslivet.

 

Till dess att en ledning tar över i Moskva, som ansvarar för sin politik inför landets befolkning, riskerar de nuvarande säkerhetspolitiska bristerna att bestå. I den bemärkelsen är det svårt att avvisa intrycket att landets ledning faktiskt själv utgör ett hot mot landets säkerhet. I ett Moshe Lewinskt perspektiv framstår den också som ett hot mot sin egen fortsatta existens.

 

 

Och med alla dessa problem som Moskva har är det egendomligt att de ägnar så mycken kraft åt att fördöma Estland. Men enligt Postimees har ingen kritik riktats mot något annat land angående brist på mänskliga rättigheter, bara Estland. Och de tror absolut inte på den ryske studenten som påtalade att det var fel, som jag berättat tidigare om (18 och 19 Okt 2009, 29 dec 2009 och 7 sept 2010)

 

Det ryska utrikesministeriet kritiserade  bristen på mänskliga rättigheter för minoriteter i Estland.

 

Det ryska utrikesministeriet gjorde ett uttalande på torsdagen, där de uppmanar till regelbunden översyn av de mänskliga rättigheterna i Estland.

 

Den estniska delegationen i Genève informerade det internationella samfundet om deras syn på rekommendationerna. De bekräftade sitt åtagande att ge alla fullständigt skydd både lokalt och internationellt. Estland lovade också att ta hänsyn till rekommendationerna för  internationella, regionala och lokala organisationer beträffnde mänskliga rättigheter.

 

Det ryska utrikesministeriet sade på sin webbplats att "de mest akuta problemen i Estland är problemen med internationella mänskliga rättigheter, nationalism och fascism ».  Därför uppmnar Ryssland Estland att på nytt tänka över sin strategi och genomföra alla nödåtgärder som krävs för att minoriteternas rättigheter kommer i full överensstämmelse med Geneveöverenskommelsen när det gäller statslöshet samt utrota all diskriminering.

 

I Genève diskuteras på torsdag en bred översikt angående mänskliga rättigheter för etniska minoriteter som bor i Estland och deras utbildning, samt rättigheter för sexuella minoriteter och människor med funktionshinder.

Saxat ur Postimees i dag.

 

Jag undrar vad det är för begränsningar man ska diskutera. Och vilken utbildning? Det finns ryska skolor på alla nivåer i Estland. Den enda förändringen man gör nu, det är att alla skolor ska införa mer undervisning på estniska, och böckerna ska vara desamma för alla skolor. Är det diskriminering? Då måste Ryssland säga hur de gör. De tillåter t.ex. inga utländska lärare i historia, eftersom det då finns risk att eleverna får lära sig historien som vi i övriga världen lär oss. Är det inte diskriminering att inte tillåta utländska medborgare att äga mark i Ryssland. Trots att den är ärvd i samma familj i många hundra år.

 

Och så några bilder från Punkfestivalen i Rakvere:

 

 

Ni ser att det var mycket folk! Och att det var många som var "utklädda". Alla säger att det var jätteroligt.