.

Jag sitter och tittar på fotot av Õie när hon var i Sibirien. Jag minns när jag fick det av henne. Vi satt på övervåningen i hennes hus, det hus hennes pappa fått som tack för sina insatser under frihetskriget. Det hus de lämnat den 14 juni 1940 för resan till Sibirien. Pappan sköts troligen redan första dagen, den boskapsvagn männen placerats i försvann på ett sidospår. Õie och hennes mamma fortsatte resan ovetande om hans öde.
Õie som var 18 år den där dagen i juni var den enda som kom tillbaka. Hon släpptes fri efter Stalins död. När hon så småningom kom hem till sitt hus, då bodde där många ryssar. Hon fick tillåtelse att flytta in i ett rum. Hon arbetade på kolchosen och lyckades lägga undan så mycket pengar att hon kunde köpa tillbaka huset och förmå alla andra att flytta ut. Pengarna fick hon tillbaka när Estland åter blev fritt.
Vi satt alltså och tittade på fotografier. Hon såg att jag blev stum när jag såg hennes sorgsna ögon på en av bilderna. "Ja, det var inte så roligt i Sibirien." Så gav hon mig bilden. Nu är hon död, men jag har bilden kvar. (Jag har skrivit lite om henne tidigare)

Orlando Figes berättar om hemska öden i Sibirien. En som blev bra för den deporterade, men inte för andra handlar om en man: Naftalij Frenkel, en judisk affärsman som hade sysslat med smuggling av varor till Sovjetunionen och därför arresterats av den sovjetiska polisen 1923.Han blev chockad av ineffektiviteten och skrev ett brev där han formulerade sina förslag om hur fängelset borde drivas. Brevet nådde Jagoda, OGPU-chefen. Frenkel skickades till Moskva; fick berätta hur han tänkte för Stalin, hur han menade att fångarna kunde utnyttjas. Det tilltalade Stalin. Frenkel frigavs 1927, utnämndes till chef för det fångläger han tillhört. Han skulle göra SLON-lägret vinstgivande. 1927 var det 10 000 fångar där. 1931 var det 71 000. Arbetet gällde: fälla timmer, bygga vägar i Karelen, driva nyinköpta fabriker i område. Fångarna fick mar efter hur mycket de arbetade. De starka överlevde. De svaga dog.
Frenkel fick också ansvaret för bygget av Vita Havskanalen.  Ett enormt arbete med primitiva redskap.
En fånge minns:
När arbetsdagen var slut låg det döda kroppar kvar på byggarbetsplatsen. Snön pudrade deras ansikten. ... Det rörde sig om bondpojkar, de bästa arbetare man kunde föreställa sig.... De tog med sig de enkla regler som gällt hemma i byn; de sparade inte på några krafter och blev snabbt svagare för att sedan frysa till döds med händerna om varandra. På kvällen körde man ut i slädar och samlade ihop dem. På sommaren låg det kvar ben från lik man inte hunnit flytta, de hamnade tillsammans med gruset i cementblandarna. På det sdättet hamnade de i betongen i den sista slussen i Belomorsk och där kommer de att finnas bevarade för all evig framtid.

Ett stort problem för människorna var skapandet av den nya människan, homo sovjeticus.En partimedlem i ledande ställning skrev 1929:
Alla är vi människor som kommer ur det förgångna och vi bär alla på det gamla samhällets brister och sämre sidor. Vi har därför alla mycket att åtgärda, vi måste alla arbeta med oss själva.

Ett problem för partiledningen var att alla som fötts som "kulaker", in i adeln eller kyrkan måste dölja sitt ursprung. På den här tiden fanns inga personnummer eller inrikespass. Man kunde flytta till en annan by och ge sig n ny identitet. Sedan måste man vara mycket noga med att inte på något sätt avslöja varifrån man kom. Att detta var vanligt visste partiet, och det enda sättet att kunna avslöja folk var att predika allas skyldighet att hitta och avslöja bedragarna. Det blev naturligtvis en stor osäkerhet bland människorna, och det blev därmed början på "den stora terrorn".

Jag minns en man som arbetade på samma arbetsplats som kusin Anne. Han hade gjort som så många andra. Han hade mycket effektivt glömt sin familj. Han hade växt upp på ett barnhem, och där fått den ”rätta” uppfostran och blivit en sann Stalinist. Han trodde på allt som sas uppifrån. Han var ”en nyttig idiot”. Ifrågasatte aldrig någonting, och när så Gorbatjov lättade på utresebestämmelserna och hans arbetskamrater började ta båten till Finland (med vakter förstås) och sedan kunde berätta hur man levde i grannlandet, då trodde han dem absolut inte. Han krävde att få åka iväg med dem han också för att se hur finska poliser mördade barn på gatorna. En dag bestämde han sig för att åka utan dem. Han hade ju chefens förtroende som en sann komunist, så han fick till och med ta med sig chefens filmkamera. (Det sades att kameran var en gåva från partiet till arbetsplatsen, men den hade chefen tagit som sin egen). Han for till Helsingfors och kom tillbaka dagen därpå. Under tiden pratade arbetskamraterna om vad som skulle hända? Vad skulle han säga? Han kom till arbetet på morgonen som vanligt, men han svarade inte på några frågor. Han hade inte tagit några bilder. Han sa ingenting över huvudtaget. Han var helt tyst därefter.

Efter pensionen kunde Anne se honom ute på gatan och innan hon hann säga något sa han bara: ”Men den kommunistiska tanken var god.” Sedan gick han.