.

I debatten om prästen som också var Stasi-agent har Benjamin Katzeff Silberstein skrivit en mycket bra artikel. Han reagerar på samma sak som vi alltid gjort.

Naturligtvis undrar man hur en präst kan ange sina medmänniskor, men ännu allvarligare är frågan hur det kan komma sig att Sverige accepterade kommunismen som ett “rent” parti.

 

 

Inte bara Stasiprästen arbetade för diktaturen.

Nu har den så kallade ”Stasiprästen” erkänt. Igår redogjorde DNför ett expertutlåtande som styrker att den tidigare kyrkoherden i Luleå stift varit elitagent åt den östtyska säkerhetstjänsten. I ljuset av de nya uppgifterna blev det omöjligt för honom att fortsätta neka.
Fallet väcker många funderingar, inte bara om Stasis verksamhet i Sverige utan också om Stasiprästen själv. Det är lätt att undra hur en person i Sverige, med fri tillgång till information om den östtyska diktaturens verklighet, kunde välja fortsätta som dess agent.
Förstod han inte vad som kunde hända med dem han spionerade på? Varför hindrades han inte av sitt samvete?

Svaret ligger kanske delvis i dåtidens politiska anda. Före murens fall var det inte särskilt kontroversiellt att ta ställning för kommunismen och mot den liberala demokratin.
I Sverige fanns till exempel ett östtyskt vänskapsförbund med nära band till regimen. Där var den ledande socialdemokratiske skolpolitikern Stellan Arvidson ordförande under nästan tjugo år från och med 1968.
Idéklimatet var sådant att dåvarande Vänsterpartiet kommunisterna kunde väljas in i riksdagen gång på gång, trots sina goda relationer med Östblockets diktaturer, utan att någon blev förvånad.

Kanske tyckte Stasiprästen att säkerhetstjänstens terror mot befolkningen var ett nödvändigt ont i byggandet av socialismen. Många inom dåtidens svenska vänster resonerade snarlikt i sina ställningstaganden för kommunistiska diktaturer.

Ja just det! Jag minns när jag låg på den hårda träbänken i köket. Jag vet inte hur gammal jag var. Kanske 17 år. Jag lyssnade på valdebatten, och kommunistpartiets Hilding Hagberg gjorde ett uttalande. Och det han sa var helt fel! Och ingen opponerade sig. Det blev ytterligare något  jag la på minnet för att förstå när jag blev äldre. Men jag har inte förstått det nu heller. Hur kunde en kommunist få säga en massa lögner i radion? Alla måste ju veta att det inte var sant! Var socialdemokraterna så beroende av kommunisterna i minoritetsregeringarna, att de inte ville förlora deras stöd?

Och så var det TV-programmet där kommunisten Frank Baude kfml(r) som i en diskussion med en av “O-na” menade att om kommunisterna kom till makten skulle den andre inte få leva. Ni vet: “Några offer krävs det alltid.” Che Guevara var en husgud i många svenska hem. Hur många hade han dödat?

Jan Myrdal gjorde sig känd som de röda khmerernas mest entusiastiska vän i Sverige, och trots att han aldrig tagit avstånd från sina hyllningar släpps han fortfarande in i debattens finrum. Senast förra månaden tyckte Aftonbladet Kultur att Myrdal var tillräckligt rumsren för att publiceras (6/2). Tidningen skulle säkert inte ha gjort samma bedömning om någon som försvarat andra folkmördare än kommunistiska.
Samtidigt som vi fördömer Stasiprästen måste vi minnas att han inte var ensam i att stå nära en diktatur.
Den regim han arbetade för hade vänner inom det politiskt etablerade Sverige. Och de kommunistiska idealen delades av ett sorgligt stort antal svenskar. Det kanske lättade hans samvete.

Alla vet vi att en kulturchef på en svensk dagstidning förordar kommunismen och Lenin. Och hon bara fortsätter sitt arbete.

Jag tror att det är dags nu att våga tala om hur vi i Sverige egentligen tänker oss vår framtid.
Ska vi våga ha en moral. Accepterar vi verkligen att det i vissa fall är helt moraliskt att döda massor av människor men i andra fall kan man inte ens diskutera invandringens storlek.
Ska vi våga ha en kultur, eller rättare: ska vi våga erkänna att vi har en svensk kultur?
Ska vi kunna säga att vi lever i ett bra land, och att vi inte vill gå tillbaka i vårt rättstänkande, att vi anser att människor som begår brott ska straffas.

Jaha, är jag högerextrem nu! Ok det är så lätt att få den stämpeln.

Läs förresten också den “högerextrema” tidningen Axess.