aug 27 2012, Andres Küng 3
Jag såg en krigsfilm häromkvällen, och jag har helt klart för mig, att det vill jag aldrig mer göra! Aldrig har jag känt så stort obehag av att männskor lider, skadas, sörjer och springer för sina liv. Jag har sett många, många krigsfilmer tidigare och läst så många romaner om kriget, men nu verkar det som om den kvoten är fylld för min del. Jag vet att det inte är någon idé att fråga sig varför vi måste ha krig. Varför vi alltid har krigat. Varför vi dödar så obarmhärtigt i krig. Varför vi lurar oss att bara man följer krigets regler så... Att döda är alltid att döda. Men det är en del av mänsklighetens kultur! Vad är vi för varelser, vi människor?
Allt detta för att jag såg en film.
.....
Jag fortsätter med Kommunismen och Baltikum.
Rahva Hääl, 15 Augusti 1940. Rubriken: Det estniska folkets käraste önskningar har infriats!
Andres Kung skriver:
På årsdagen av den nazist-kommunistiska pakten skrev tidningen Rahva Hääl /Folkets Röst i Estland:
...från försäljning och annan spridning undandra all antisovjetisk förtals- och uppviglingslitteratur, litteratur som rättfärdigar och förordar de storborgerliga utsugarnas ideologi och utsugning, chauvinistisk litteratur som underblåser fiendskap och hat mellan folken samt all slags religiös litteratur som strävar efter att uppnå politiska mål genom att vädja till människors religiösa känslor. Detta beslut omfattar såväl tidningar och tidskrifter sopm skön- och facklitteratur.
Och man förstörde böcker! Med kniv, yxor och annat gick man in på bibliotek och förstörde och brände upp de böcker de ansåg inte var tillräckligt kommunistiska. Tre veckor var de sysselsatta med detta.
Men jag kan inte låta bli att tänka på vad det egentligen står i texten: Var det verkligen så att alla de här bönderna plötsligt hade blivit utsugare? Vilka människor talas det om? Och: Vem talar om hat och fiendskap? Estland var en synnerligen ung republik, där man varit tvungen att lära sig allt från början, eftersom så många ester hållits som livegna i många hundra år. Man kan faktiskt höra i dag när det talas om andra länder: “Men de har ju bara varit fria i tjugo år!” (t.ex. Ryssland) som försvar för att allt inte fungerar till hundra procent. Vad vi vet är att esterna hade nått upp till Finlands nivå och närmade sig alltmer den svenska standarden. T.ex. införde man tre veckors semester innan Sverige gjorde det.
Självklart fanns det fattiga människor i Estland.Det finns ju fattiga människor i Sverige i dag 2012. Vi är alla olika. Vi har olika förutsättningar. Vi tänker olika. Vi har olika ambitioner. Vi ska hjälpa alla att komma på fötter, men vi måste ändå acceptera att många ger efter för enkla lösningar, såsom olika missbruk, vilket spolierar ett tryggt liv och kan vara svårt att avstå ifrån. Vi ser det fortfarande överallt i världen.
Tillbaka till bokbålen:
Under den sovjetiska ockupationen förstördes ca 150 000 titlat bara i Tallinns Bibliotek. Under den nazistioska ockupoationen var det ca 400, och det handlade fr.a. om böcker utgivna under den första sovjetiska ockupationen.
Den estniske författare Aivo Lõhmus i Tartu har beskrivit det så:
Att en så stor del av ett folks kulturvärden förintas kan omöjligen skyllas på tidsandans eller enskilda människors misstag. Man handlade systematiskt när hela vår tidigare kultur och historia bekämpades som dödsfiender. på samma sätt som likvideringen av tiotusentals människor måste också allt detta räknas till brotten som aldrig kan förlåtas.
Alla historielärare skulle i fortsättningen undervisa enligt den sovjetiska undervisningsplanen. Vi har träffat sådana lärare, bl.en som har berättat om de svårigheter han hade att inte berätta sanningen. Han skäms men det fanns inget alternativ. I början av den nya friheten var det oroligt i gymnasieskolorna när eleverna fick klart för sig att lärarna ljugit. Alla var så kontrollerade och det fanns KGB-agenter på alla arbetsplatser.
Jag har också skrivit om de förbjudna estniska sångerna, som var nästan alla de brukade sjunga. Om någon nynnade på en sådan kom alltid en arbetskamrat rusande och frågade vad hon/han gjorde. Var man på en privat fest och råkade sjunga en sådan visa blev man kallad till förhör, och vad som helst kunde hända. Jag har också berättat om Enno som kallades till KGB för att vi lämnat kvar en IKEA-katalog 1978.
Allt gick ut på att i bästa Orwellstil förinta folkets historiska medvetandet. skriver Küng.
Det som räddade de små folkens kultur var att Stalin dog. Det gick lättare att andas, och kontrollen var inte riktigt lika hård. På 1960- och 1970-talen blommade den estniska kulturen upp, även om den fortfarande var kontrollerad.
Ett stort misstag Moskva gjorde var när de inte stoppade Lydia Koidulas dikt Mu isamaaa, mu õnn ja rõõm (Mitt fosterland, min lycka och glädje) som sjöngs som en ny nationalsång. Mina tårar rann när jag såg videon från Sångfestvalen 1975 när jag var i Tallinn tre år senare. Den känslan de sjöng med är svår att överträffa.
Detta är alltså ett annat exempel på kommunismens brott. Vi ska följa Andres Küngs kartläggning av dessa brott för att kunna värdera dem så rättvist som möjligt. Vi ska komma ihåg att de pågick t.ex. i Estland i nästan 50 år, i Ryssland i drygt 70 år! Hur många människor fick sina liv spolierade?
...från försäljning och annan spridning undandra all antisovjetisk förtals- och uppviglingslitteratur, litteratur som rättfärdigar och förordar de storborgerliga utsugarnas ideologi och utsugning, chauvinistisk litteratur som underblåser fiendskap och hat mellan folken samt all slags religiös litteratur som strävar efter att uppnå politiska mål genom att vädja till människors religiösa känslor. Detta beslut omfattar såväl tidningar och tidskrifter sopm skön- och facklitteratur.
Och man förstörde böcker! Med kniv, yxor och annat gick man in på bibliotek och förstörde och brände upp de böcker de ansåg inte var tillräckligt kommunistiska. Tre veckor var de sysselsatta med detta.
Men jag kan inte låta bli att tänka på vad det egentligen står i texten: Var det verkligen så att alla de här bönderna plötsligt hade blivit utsugare? Vilka människor talas det om? Och: Vem talar om hat och fiendskap? Estland var en synnerligen ung republik, där man varit tvungen att lära sig allt från början, eftersom så många ester hållits som livegna i många hundra år. Man kan faktiskt höra i dag när det talas om andra länder: “Men de har ju bara varit fria i tjugo år!” (t.ex. Ryssland) som försvar för att allt inte fungerar till hundra procent. Vad vi vet är att esterna hade nått upp till Finlands nivå och närmade sig alltmer den svenska standarden. T.ex. införde man tre veckors semester innan Sverige gjorde det.
Självklart fanns det fattiga människor i Estland.Det finns ju fattiga människor i Sverige i dag 2012. Vi är alla olika. Vi har olika förutsättningar. Vi tänker olika. Vi har olika ambitioner. Vi ska hjälpa alla att komma på fötter, men vi måste ändå acceptera att många ger efter för enkla lösningar, såsom olika missbruk, vilket spolierar ett tryggt liv och kan vara svårt att avstå ifrån. Vi ser det fortfarande överallt i världen.
Tillbaka till bokbålen:
Under den sovjetiska ockupationen förstördes ca 150 000 titlat bara i Tallinns Bibliotek. Under den nazistioska ockupoationen var det ca 400, och det handlade fr.a. om böcker utgivna under den första sovjetiska ockupationen.
Den estniske författare Aivo Lõhmus i Tartu har beskrivit det så:
Att en så stor del av ett folks kulturvärden förintas kan omöjligen skyllas på tidsandans eller enskilda människors misstag. Man handlade systematiskt när hela vår tidigare kultur och historia bekämpades som dödsfiender. på samma sätt som likvideringen av tiotusentals människor måste också allt detta räknas till brotten som aldrig kan förlåtas.
Alla historielärare skulle i fortsättningen undervisa enligt den sovjetiska undervisningsplanen. Vi har träffat sådana lärare, bl.en som har berättat om de svårigheter han hade att inte berätta sanningen. Han skäms men det fanns inget alternativ. I början av den nya friheten var det oroligt i gymnasieskolorna när eleverna fick klart för sig att lärarna ljugit. Alla var så kontrollerade och det fanns KGB-agenter på alla arbetsplatser.
Jag har också skrivit om de förbjudna estniska sångerna, som var nästan alla de brukade sjunga. Om någon nynnade på en sådan kom alltid en arbetskamrat rusande och frågade vad hon/han gjorde. Var man på en privat fest och råkade sjunga en sådan visa blev man kallad till förhör, och vad som helst kunde hända. Jag har också berättat om Enno som kallades till KGB för att vi lämnat kvar en IKEA-katalog 1978.
Allt gick ut på att i bästa Orwellstil förinta folkets historiska medvetandet. skriver Küng.
Det som räddade de små folkens kultur var att Stalin dog. Det gick lättare att andas, och kontrollen var inte riktigt lika hård. På 1960- och 1970-talen blommade den estniska kulturen upp, även om den fortfarande var kontrollerad.
Ett stort misstag Moskva gjorde var när de inte stoppade Lydia Koidulas dikt Mu isamaaa, mu õnn ja rõõm (Mitt fosterland, min lycka och glädje) som sjöngs som en ny nationalsång. Mina tårar rann när jag såg videon från Sångfestvalen 1975 när jag var i Tallinn tre år senare. Den känslan de sjöng med är svår att överträffa.
Detta är alltså ett annat exempel på kommunismens brott. Vi ska följa Andres Küngs kartläggning av dessa brott för att kunna värdera dem så rättvist som möjligt. Vi ska komma ihåg att de pågick t.ex. i Estland i nästan 50 år, i Ryssland i drygt 70 år! Hur många människor fick sina liv spolierade?
Kommentarer
Trackback
