.

Nu övergår jag till boken Terror och tystnad. Sovjetunionens krig mot den egna befolkningen, skriven av Klas-Göran Karlsson, historieprofessor vid Lunds Universitet.

 

Författaren beskriver och genomlyser den sovjetiska terrorn i detalj: forskning, aktörerna, faktorerna, historien, mekanismerna, perspektiven, minnet och det högre syftet. Det är så innehållsrikt att det kan vara svårt att sammanfatta hans bok.

En intressant sak är, att jag har haft den uppfattningen att det egentligen aldrig var någon riktig revolution i Ryssland. Maktövergångarna gick relativt lugnt. Karlsson däremot menar att man kan se på revolution på olika sätt och att det i själva verket var två ryska revolutioner. Den första var Lenins röda revolution med den efterföljande terrorn och den andra var “den stora terrorn” under Stalins tid. Då kan jag hålla med.
Lenins terror har av vissa kallats den “goda” revolutionen. Den var inte god. Lenin har i flera böcker gett uttryck för att man ska ta livet av alla som inte är kommunister. “Det är bättre att döda en oskyldig för mycket, än att låta en skyldig gå fri.” När Lenin dött kontaterar författaren: de exploaterande krafterna hade likviderats. Det rör sig om ganska många människor, ja hundratusentals.

När det började diskuteras om att Forum för Levande Historia även skulle behandla den kommunistiska terrorn, då var det många som protesterade. Vice statsminister Lena Hjelm-Wallén t.ex. menade att skillnaden var stor eftersom “kommunismen till skillnad från nazismen är på utdöende.”  Hon har också sagt att “Förintelsen var ju ett beslut om att människor skulle förintas. /../ Många fler människor har dött av kommunismens framfart... det blev resultatet av deras politik. Det ena får inte skymma det andra”
Politiker skulle inte få uttala sig utan att veta vad de talar om! Det gäller inte minst Lena Hjelm-Wallén.

Till skillnad från en tidigare författare jag skrivit om kallar han inte terrorn för “gamla oförrätter” utan “en traumatisk tid”. Vilket bättre stämmer med min bild av den. Det är en tid som satt spår i alla människor som genomlevt terrorn, och de spåren kommer finnas kvar i flera generationer.

Den enda gången han specifikt nämner Estland är när han talar om hur man undanröjde mellankrigstidens ledande politiska gestalter och grupper i de nyinfogade republikerna. Särskilt i Estland byttes nära nog hela den inhemska ledarkadern ut mot inflyttade grupper. Många, även inhemska kommunister försvann spårlöst. Så hade även skett i Finland och Sverige om Sovjet kommit dit.

Chrusjtjov har inte bara hållit det senare berömda talet där han kritiserade Stalins politik. Chrusjtjov var partichef i Moskva under de blodigaste utrensningsåren, och sa 1937:
“Den som rest sin hand mot Stalin, har rest den mot det allra bästa som mänskligheten äger, för Stalin är hopp, Stalin är strävan. Stalin är en fyrbåk för hela den progressiva mänskligheten.”

Den mycket viktiga frågan ställs: “Hur kunde ett helt samhälle låta sig styras av angiveri, fruktan och godtycke?"
Ett bestämt svar ges inte. Ett möjligt svar är att Lenin lade grunden till en folkliga mentalitet, präglad av auktoritetstro, passivitet och underkastelse.

 

Ett annat: Kanske är det så att Stalin följde de stora tsarernas exempel, Ivan den förskräcklige och Peter den store, som inledde förslavningen av folket. Folket kände igen sig, och såg utvecklingen som naturlig.

Ett inslag i terrorn var att skapa homo sovieticus, den sovjetiska människan. (Ett begrepp som ingen vi talade med i Sverige då hade hört talas om) Detta var inte enbart ett resultat av våldsutövning, utan i lika hög grad av att människor genom utbildning, propaganda, administrativ kontroll och militarisering av samhällslivet förvägrades individuella, från staten och den hegemoniska ideologin skilda identiteter. Kommunismen kräver att vi alla är lika, har samma behov, samma önskningar och rättar oss efter vad makten säger. Vilket samhälle!
De totalitära regimernas drivkraft var hat, deras uttrycksform våld (Pipe).



GULAG var en stor arbetsplats för slavar. Slaveriet återinfördes den 23 juli 1918, då Lenin lät inrätta det första koncentrationslägret för revolutionens fiender.
Karlsson diskuterar siffror. Hur många som mördades, deporterades eller svalt ihjäl. Det rör sig om miljoner och åter miljoner. Antalet varierar beroende på vem som presenterar dem. Om man är på vänster- eller högerkanten. Trots att man är forskare och ska vara neutral! De som trodde på kommunismen vill ju inte att det ska ha varit så fruktansvärt som det verkligen var.
GULAG hade en annan funktion också. Inte bara slavarbetsplats utan också korrektionsfunktion. De motsträviga sattes i läger för att bli “rättroende”, t.ex utrikesministern Molotovs fru, och den s.k. presidentens fru. Medan männen deltog i maktapparaten.

Och när han ger oss ett utdrag ur en reseberättelse från Sovjet 1952:

 

Gori är en vallfartsort. Ett stort, modernt hotell håller just på att uppföras bredvid den historiska födelseplatsen (Stalin). Barndomshemmet är inbyggt i ett skyddande palats: ett litet naket tegelhus, ännu obetydligare och mer patetiskt innanför överbyggnadens mäktiga pelare. Husets ägare upptog själv en del av utrymmet, Stalins far hyrde bara ett enda rum, där familjen levde, och källaren nedanför där han hade sin skomakarverkstad. De fåtaliga, enkla möblerna och husgeråden finns kvar, nu reliker betraktade med vördnad och respekt. Mer än en gammal härdad  bolsjevik står där och stryker något vått ur ögonvrån.

...och det visar sig att det är Svenska Akademiledamoten Artur Lundkvist som skrivit detta i boken "Vallmor i Tashkent". Då. Då tänker jag på att det är väldigt lätt att slå blå dunster i ögonen på den som vill det. Och därför för de blå dunsterna vidare. Det var Artur Lundkvist som sa till den store estniske författaren Jaan Kross att han aldrig skulle få Nobelpriset, eftersom han var emot kommunismen. Inte förrän jag hörde det, förstod jag hur politisk Akademin är.
Det finns så mycket att beskriva och berätta från den här boken. Jag fortsätter i morgon.