.

Jag frågade tidigare: Vad händer om Ryssland vill testa Nato och EU, om de ger sig på Narva?

 

Just det exemplet tar Krister Wahlbäck upp i sitt kapitel “Nordisk solidaritet - en problematisk historia" i boken “Till bröders hjälp”. red. Bo Hugemark. 2011. Han menar att det är en möjlig aggressionshandling.  Om det bara är en mindre del av ett EU-land som angrips. Om… det skulle “uppstå” oroligheter i Narva-området, som estnisk polis fick ta till hårda medel att kontrollera, och där det följde en förhandsplanerad rysk snabbockupation av denna del av nordöstra Estland.

 

 

Det är kanske en möjlig händelse, och jag känner oro. Narva är en stad som nästan helt bombades ut av sovjetikt bombflyg under kriget. Länge sas det att det var tyskarna som förstört staden, men det var en lögn. Överlevande ester flyttades av strategiska skäl längre in i landet och in kom ryssar, och plötsligt var nästan hela befolkningen rysktalande.
Sedan är det problemet Edgar Savisaar, Tallinns borgmästare. Han som fick pengar från Moskva för att bygga en rysk-ortodox kyrka i Lasnamäe, (en förort till Tallinn med en befolkning på 116 273 invånare 1.1 2012. 58% av dem är rysktalande och endast 65 % är estniska medborgare.) Det var dessa pengar från Moskva som föranledde president Ilves att säga att en sådan partiledare, som reser till ett annat land för att få pengar till ett kyrkbygge i sin stad aldrig kan bli regeringschef. Dessutom fick han pengar till annat...
Alldeles nyligen var Savisaar i Moskva igen; han är ofta gäst när Enade Ryssland har större möten.
Nåväl, den här gången berättade han bl.a. om just Ilves uttalande. Till saken hör att det anses klart att Bronsnatten i Tallinn 2007, upproret och förstörelsen av stadens centrum, var iscensatt för att Putin ville ha Savisaar till nästa statsminister i Estland. Kan ni tänka er ett stort upplopp i Stockholm. Det största i fredstid. Alla politiker uttalar sina bekymmer över händelserna. Alla, utom stadens borgmästare, som är fullständigt knäpp tyst. Han har i sitt parti samlat flertalet av landets ryssar.


Boken tar alltså upp problemen med den svenska solidaritetsförklaringen:
… som omfattar EU-medlemmar samt Norge och Island. /.../ Sverige kommer inte förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas. Sverige bör därför såväl ge som ta emot militärt stöd.

Presentationen från Kungliga Kigsvetenskapsakademin säger:
Bokens syfte har varit att konkretisera innebörden och konsekvenserna av Sveriges nya säkerhetspolitiska doktrin – solidaritet i stället för neutralitet – enkannerligen ”möjligheterna för insatser till stöd för de baltiska staternas suveränitet mot presumtiva ryska hot” (s 12–13). Flera av kapitlen utgår därmed från hur Sverige skulle kunna tänkas agera i samband med tre på förhand definierade scenarier:

1. en fredskris utan omedelbar krigs- risk, där svenska åtgärder skulle kunna bidra till en fredlig avveckling av krisen,

2. en situation där ryska militära åtgärder upplevs som hotande och där svenska insatser inom ramen för en större västlig insats skulle kunna förhindra en väpnad konflikt, och

3. en krigssituation där Sverige direkt berörs av och deltar i Natos operationer för att försvara de baltiska staterna.

Bo Hugemark skriver i kapitlet "Historisk bakgrund till den svenska solidaritetsförklaringen" bl.a. om hur de svenska regeringarna reagerat vid förändringar i Baltikum. Ingen trodde att de nya staterna skulle finnas kvar npågon längre tid, därför var det vanskligt att ge dem stöd. 1945 menade Östen Undén att: Förhoppningar om deras framtid som suveräna och självständiga stater “äro enligt min tro rena illusionspolitiken”. Undén ville rekommendera en annan baltisk patriotism - “att acceptera det nya Ryssland och den politiska utformning, som de baltiska republikerna fått såsom anslutning till Sovjetunionen.”  
Ska man säga att han såg klart? Eller ska man fråga om han verkligen inte visste något om Moskvarättegångarna, svälten i Ukraina, “den stora terrorn”, utrotningen av vissa grupper som utbildade och bönder. Jag är i alla fall övertygad om att USA visste, eftersom de särskilt ålade Sverige att ta hand om de  intellektuella balterna. Undén dömde därmed medvetet ester, letter och litauer till döden eller ett helvete på jorden och inget annat.

Jag tycker också att det är intressant när de skriver om den estnisk och lettiska hållningen mot den rysktalande befolkningen som lever i landet efter ockupationens upphörande. Frågar man tyska företrädare om de inte exempelvis är betydligt besvärligare för en turkisk invandrare att få tyskt medborgarskap än föe en rysk att få estniskt eller lettiskt. får man inget (eller möjligen något formaljuridiskt) svar. Tyskarna bedömer småstater som gränsar till Ryssland med andra mått än sig själva, fast de förstås inte medger det, eller begriper det.
När det gäller Sverige och svenskarnas förhållande till invandring säger Krister Wahlbäck:
Mitt intryck både från 1991 - 1994 och de femton åren därefter är att dessa betänkligheter grundas dels på tanklös okunnighet om en rad fundamentala skillnader, dels på den vanliga svenska bristen på förståelse för de historiska trauman som drabbat grannfolken.