.

Det är intressant att se hur våra grannländer ser på vår nya solidaritet. Det handlar om att bistå varandra och därmed även de baltiska staterna. Hur ska de nordiska länderna hjälpa Estland vid ett angrepp?
I boken “Till bröders hjälp” skriver Tommi Koivula och Stefan Forss, båda forskare i Helsingfors, om Finlands solidaritetsdeklaration, och jämför den med den svenska.

Först gör slår de fast: Rysslandsfrågan är dessvärre alltjämt olöst. De menar också att Finland kanske ligger i det mest ofördelaktiga hörnet av Europa. Landets geografiska läge, de historiska erfarenheterna och kanske även den utrikespolitiska traditionen är väsentliga faktorer att väga in för att göra den säkerhetspolitik som landet driver begriplig.

Några för Finland avgörande händelser under 1900- och 200-talet:

1. Redan i början av 1930-talet såg Ryssland Finland som en fiende. Det kejserliga Ryssland skulle återförenas. - Minns det kommunistiska försöket till kupp i Tallinn 1927.
2. 1932 nonagressionsavtal med Ryssland.
3. 1935 Säkerhetspolitiken lades om mot Norden.
4. 1939, november. Sovjetunionens anfall mot Finland. Inget västland ställde upp direkt för att hjälpa Finland. “I farans stund kan vi inte lita på någon annan än oss själva.” Men ändå: biståndet från de nordiska broder folken var betydande. Svenska Frivilligkårens insats och numerär var av en dimension som numera knappast är möjligt. Och det var Englands och Frankrikes engagemang som gjorde att Stalin tyckte det var säkrast att gå med på fredsförhandlingar. Och republiken fick en korts tids respit.

 

5. 1941, juni Fortsättningskriget. ...hjälpen från Tyskland hade avgörande betydelse för finska arméns möjligheter att stoppa det sovjetiska storanfallet under de avgörande striderna på Karelska näset. … “Avvärjningssegern 1944 innebar att Finland två gånger på kort tid hade hindrat sovjetväldets utbredning i Norden. … detta är det självständiga Finlands största insats för Europa.” Så sa Stefan Foprrs i oktober 1994 i Kungliga Krigsvetenskapsakademin. Både Carl Bildt och Göran Persson har tackat Finland. De fick inte hjälp från optimalt håll, men Tysklands militär var av avgörande betydelse. (Jag kan inte visa er den finaste bilden jag sett från dern här tiden. Min väninna Dagnys pappa kom hem på en permission från kriget. På bilden sitter han i vagnen bakom hästen med lilla Dagny i knät, och allt ser så idylliskt och bra ut.)
6. 1961, 30 okt. Sovjet spränger “Tsarbomben” på 57 megaton över Novaja Zemlja. Finland får samtidigt en not från Moskva. Kekkonen är just då på statsbesök i USA. Han förstår att han snabbt måste ta sig till Moskva och lämnar hastigt USA. Han tvingades ända till Novosibirsk där de sovjetiska ledarna var. Kekkonen hade visat för stort iontresse för Väst.
7. Kekkonen gjorde utspel för att tillfredsställa Moskva. T.ex. la man fram förslag om en kärnvapenfri zon.
8. 1980, 20-21 aug. Mauno Koivisto och Torbjörn Fälldin m.fl. träffas för att diskutera aktuella utrikes- och säkerhetsfrågor.
9. 1990, 21 sept. Finlands regering förklarade ensidigt att bestämmelserna i fredsförhandlingarna från Paris 1947 som begränsade Finlands suveränitet hade förlorat sin betydelse.
10. 2002. EU-inträde. För Koivisto och Finland var EU-medlemsskapet en rent säkerhetspolitisk fråga.
11. I förhållandet mellan Finland och Sverige: 14 maj 2009. Ett historiskt regeringsmöte som leddes av statsministrarna Reinfeldt och Vanhanen gemensamt.

 

 

12. 2012. 7 juni. President Niinistö förklarar för den ryske generalen Makarov, chef för den ryska armén,  att Finland självständigt beslutar i frågor som gäller landet. Mycket kraftig markering. (Mitt tillägg.)

Finlands solidaritetsförklaring innefattar både de nordiska länderna och Baltikum. För Finland gäller den dock bara länder inom EU. Därmed gäller den inte Norge och Island.  Man poängterar att Sverige skär ner sitt försvar. Nu kan Sverige inte längre spela den trygga roll man gjorde tidigare. Och: hur kan Sverige betona den baltisk-nordiska solidariteten när man beskär sitt försvar så radikalt?

Finlands försvar är uppbyggt på att försvara det egna landet. Här tycker jag att EU skulle ta vara på de speciella kunskaper som Finland och de tidigare sovjetrepublikerna har. Deras erfarneheter skiljer sig så från andra EU-staters.
Sverige skiljer sig från alla andra eftersom vi inte deltagit i krig på 200 år. Det var väl orsaken till att Göran Persson kunde begära av Lettland att de skulle göra upp med sin historia och del i förintelsen innan de dragit andan efter andra världskriget som för deras del tog slut 1991. Förstod verkligen inte Sveriges statsminister vilket trauma letterna levt i under 50 år?

Lissabonfördraget, som gäller biståndet mellan EU:s stater, bygger på att varje stat självt ansvarar för de militära hjälpinsatserna. Inget gemensamt försvar finns. Tolkningen av förpliktelsen synes i avgörande utsrträckning vara beroende av den politiska och militära kontexten och de förhållanden som då råder.  Men: Det är anmärkningsvärt att solidaritetsdeklarationen innebär att det i EU-fördraget nu för första gången konstateras att medlemsländernas resurser kan användas inom unionens territoriella område och inte enbart i krishanteringsuppgifter utanför EU:s gränser.
Inom överskådlig tid kommer EU dock inte att vara någon särskilt handlingskraftig aktör ifall ett militärt angrepp skulle äga rum mot något medlemsland. Däremot kommer den säkerhet som EU kan erbjuda via samarbete myndigheter emellan att förstärkas.

Och så frågan om solidariteten med Baltikum.
De säger att det är Finland och Sverige som kommer i frontlinjen vid ett angrepp på Baltikum. I Stoltenbergrapporten från 2009 talar om en svensk-finsk amfibieenhet som kunde användas i internationella operationer och på längre sikt även i Arktis. Om denna enhet förverkligas kan man seanvändningsmöjligheter för den även i Östersjöområdet.
Men: Vad gäller baltstaternas säkerhet ligger ansvaret entydigt hos Nato. Den ståndpunkten är grundmurad även i Tallinn, Riga och Vilnius. … Förhoppningsvis ska vi inte behöva uppleva att baltstaternas säkerhet flyttas som en het potatis från en aktör till en annan.

Men Finland kommer ändå väga in riskerna för det egna landet vid en aggressionshandling mot Baltikum.

Sedan kommer en intressant mening: Nato betraktar Ryssland som en partner, som i sin tur betraktar i sin nya militärdoktrin från februari 2010 NATO som en fara, ett potentiellt hot. Det har vi verkligen blivit varse i efter Makarovs utspel.

Vad är överenskommelser med Ryssland värda? När har Ryssland verkligen hållit en överenskommelse med stater som finns i deras intressesfär?

Dessutom får vi inte glömma faran med att Ryssland förlorade så mycken prestige vid Sovjetunionens splittring. De har så mycket att bevisa för att räknas som en reell stormakt i dag. Kanske är det just det de försöker med sin hållning i Syrienfrågan.
Varför ska företag i Ryssland ange sig som “utländska agenter” för att de får pengar från utlandet? Förbereder Ryssland en strypning av affärssamarbete länder emellan i landet? Är IKEA en utländsk agent? Vad är det Putin vill med detta? Är det en ny mur mot omvärlden som förbereds?
Många ryska företag arbetar i utlandet. Hur ska vi beteckna dem?

Ingen av oss i Väst önskar väl ett krig! Ändå måste vi alltid se realistiskt på världen och de människor som bebor den. Vissa länder har ett bättre geografiskt läge än andra. Både Finland och Estland har långa gränser mot Ryssland. Båda har varit delar av Tsarriket. Det där med att andra länder har anspråk på ett landområde som bebos av människor som vill vara fria, det är så märkligt. Tidigare var det viktigt för Ryssland att ha hamnar i Finska viken. I den moderna världen där det viktigaste färdmedlet inte är fartyg borde det vara mindre intressant. Ändå vet vi att Makarov hade en karta med sig när han gjorde sitt sensationella uttalande om NATO och Finland-Sverige. En karta där de numera helt fria staterna åter ingick i den Ryska Federationen.

Det här skrev jag redan i går, den 8 juli.
I dag den 9 juli skriver Bo Pellnäs på DN debatt om Sveriges försvar.   

”Moderaterna blundar för det nya hotet från öst”
Det problem som Moderaterna ställer oss inför är att de fortsätter slakten på försvaret, trots en stark och mycket målmedveten rysk upprustning. En exekutionspatrull om tre statssekreterare skall hålla i yxan, styrda av finansdepartementet. De är också tydligt att de har ett mandat som inte tar någon hänsyn till det säkerhetspolitiska läget. Besparingar är ett mål i sig och påverkas inte av verkligheten.
/.../ En optimistisk syn på världen som gynnar starka statsfinanser är förstås inte lätt att överge. Ändå måste seriösa politiker i alla läger inse att nedmonteringen av försvaret inte kan fortsätta. Pengar måste till så att vi åtminstone ordentligt hinner fundera över vårt säkerhetspolitiska läge och behålla en handlingsfrihet att agera enligt de slutsatser vi kommer fram till. De risker Moderaterna nu tar är helt oförsvarliga och utgör ett oansvarigt spel med vår framtid.
För övrigt anser jag att Gotland måste för­svaras.
Och apropå Gotland: Det finns inte längre några förband på ön. Slite hamn ägs numera av Ryssland. De har rustat upp hamnen “för bevakningsbåtar och förråd till gasledningen.” Förråd för vad?  Och de fick göra det! Hur naiv får man vara? 1939 tvingades Estland upplåta mark för ryska baser, som absolut inte skulle störa esterna, de skulle inte ens visa sig ute på gator och torg. Hur gick det? Hur lång tid tog det innan Estland var ett ockuperat land?