.

Det var inte bara jag som reagerade på Stefan Hedlunds artikel om Rysslands upprustning av försvaret. I en artikel, också i SvD, skriver Jonatan Berggren, Liberal ungdom, en lång betraktelse som han avslutar:

 

På SvD opinion skriver Jan Pie, generalsekreterare Säkerhets- och försvarsföretagen

Man undrar varför artikeln skrevs. Kanske är det dags att fråga esterna, dags att samarbeta med människor som har verklig erfarenhet av hur ryssar tänker och fungerar.

-----

En intervju med sonen till lägerfången Jaan Raagmets i tidningen Maaeht/Landsortsbladet.

 

På hösten 1952 när Jaan Raagmets (J R) gick i gymnasiet, han var då 17 år, sa han till några klasskamrater att han ville studera i väst. Bara det.

Efer massiv propaganda i 10 år om att Sovjet var frihetens stamort på jorden; att alla andra stater var diktaturer bebodda av fascister; att man i Sovjet fick säga och tycka vad man ville, vilket naturligtvis "alla" visste var lögn, men ändå... hände det.

J R sa det mest förbjudna. Han sa att han ville studera i Väst. Någon eller några klasskamrater vände sig omedelbart till de "rätta" personerna.

 

Några dagar senare blev han hämtad och utslängd från skolan.

Två dagar efter sin 18:e födelsedag arresterades han. Anledningen till väntan var att det var enklare om personen ifråga var myndig. Han påstods vara med i en underjordisk antisovjetisk org. ingen vidare specifiering. Ingen visste vad det var för organisation. Man pekade ut en estnisk sovjetarmékapten, som satt inne för amtisovjetisjk verksamhet, som ledare för gruppen. I cellen hade han bla sagt till medfå¨ngarna "Vad ni än gör: försök behålla livet. En dag blir vi åter fria." 

Allt detta smordes ihop till grava beskyllningar. Den 23 feb 1953 strax före Stalins död fick J R sitt straff. 25+5 år. (25 år i läger och 5 år i landsförvisning, dvs han fick inte återvända hem under de 5 åren.)

Vid domens avkunnande reste sig J R och vände sig till domaren och sa: "Detta accepterar jag inte."

 

Som politisk fånge nekade han fängelsevaklterna att sätta på honom handklovar, och han lämnade salen rak i ryggen.

Första resan förde honom till Ural. Där träffade han brottaren Filipp Fischer, som frågade honom om han sysslat med någon sport. När han hörde att Jaan hade sysslat med boxning blev de vänner. Det var bra för dem bägge. Eftersom de kriminella ryssarna i lägret avskydde både ester och judar. Fischer var av judisk börd. Först gav de sig på Filipp. Han svarade med att slänga "typen" in i en vägg.  J R gav samtidigt en annan ryss en smäll på käften. Därefter lämnades de i fred.

Svår magsjukdom gjorde att J R fick använda sin list. Han låstes in i sjukstugan. Där var det väldigt hemskt. Men man slapp att marscera ett tiotal kilometer till arbetsplatsen med avföringen rinnande längs låren. 

Men som straff för att han ansågs ljuga slog vakterna in sjukrummets fönster, och det blev minusgrader i rummet. Men de stoppade en skjorta i vatten, vred ur den och spände upp den framför fönstret. Skjortan blev till is och höll kylan borta till en viss del. 

1958 skickades Jaan från Ural till kinesiska gränsen till Irkutsk oblast. Till Taiset koncentrationsläger.

Det fanns ingen mat. Ett dussintal karlar insåg att de inte skulle överleva vintern. En grupp litauer började planera flykt. De beslöt att gräva en tunnel, som så småningom blev 26 meter lång. Alla i lägret kände till företaget, men eftersom det bara fanns politiska fångar där, skvallrade ingen.

I gänget fanns också en zigenare som samlade sina kompisar kvällen innan flykten och meddelade att han inte skulle överleva flykten. Han hoppades att istället bli skickad till ett sjukhus och pga sin sjukdom bli frisläppt. En hederlig lkarl. Han tog fram en stor kniv ur skjortan och la på bordet. "Jag vänder er ryggen, och ni slår mig med knivskaftet i huvet så jag tuppar av. Annars sägs det sen om någott går snett att zigenaren skvallrade". Man lugnade ner honom. Ingen slog honom, men senare fick man veta att han dött i sin sjukdom. 

 

Den grävda tunneln gick rakt ut i skogen. Alla gick åt var sitt håll. I början var alla jätteglada. Alla trodde att de skulle hitta något ätbart i skogen. J R har senare berättat att det enda ätbara djur han såg var en fågel. Skorporna han hade med sig tog snart slut. Han började äta bär av olika sorter.

För att orienrtera siig hade alla gjort egna kompasser och klockor. Jaans första plan var att försöka ta sig till väst, men sedan ändrade han sig och bestämde sig för att ta sig till Estland och gömma sig där. Han kom aldrig till Estland. Han togs till fånga vid Birjufloden vid gränsen mellan Irkutsk och Kransnoyarsk. För att lyckas fånga honom användes 26 uthungrade hundar.

Efter flykten höjdes hans straff Han skickades till Vladimir, där var han satt i isoleringscell i 6 månader; därefter i delad cell. Han kom bra överens med fängelsebibliotektets bibliotikarie. Det visade sig att bibliotekarien, som också var fånge, hade gömda böcker från tsartiden.

J R:s mammam lyckade skicka honom Hemmingways bok "Den gamle och havet". Den lästes av alla. Den blev kvar i fängelsebiblioteket och blev J R:s present till sovjetsystemet. 

 

I samma läger satt en av mördarna från Katyn och en annan känd fånge var amerikanen Gary Powers vars flygplan sköts ner 1960. Powers levde ett helt annat fängelseliv än de andra.

Därefter hamnade J R i Mordva-lägret. Därifrån minns han estniska grupper som åkte runt i lägren och sjöng för fångarna. Bl.a. var den kände estniske sångaren Artur Rinne med i en sådan grupp.

Poesikvällar ordnade NKVD-officeren Uno Laht, som då läste egna dikter. Senare gick en fånge Heinar Kondi, till Laht en poesikväll och gav honom en present. Laht var tacksam och rörd ända tills han öppnade paketet: En ros av taggtråd. 

 

I Estland jobbade J R:s mamma som en slav för att få honom fri. Hon uppsökte olika myndigheter och hävdade att allt var ett misstag. En känd advokat, Simon Levin, tog sig an fallet. Till slut fann man att Jaan R:s straff var bara för mycket. för trots allt var han minderårig när han sa det förbjudna, 1965 blev han äntligen fri. 

 

J R berättade att när han steg av tåget vid Tallinns Centralstation att han då tänkte: Vad pratar folk för språk? Efter ett tag förstod han att det var estnikska.

Man erbjöd honom som första arbetsplats att bli fångvaktare på ett ungdomsfängelse. Han vägrade naturligtvis. Men NKVD släppte honom inte. 1966 krävde man honom på utsagor om medfångar. Hans son Fred berättar att han är uppvuxen med skräck för morgondunknigar på dörren. Ofta på morgnarna vid 5-tiden bankades det på dörren och nån skrek: "Öppna! Staten säkerhetskommitte!" J R kallades till regelöbundna förhör.

 

Pappa arbetade till pensionen som chaufför. Statens säkerhetskommitte kallade honom till förhör så sent som 1988. Alltså: 1953 sa han: Jag vill studera i Väst.  Därmed var livet förstört.

 

På en stor bild visas J R med två medfångar och en björn. Historoen är denna:

Kockarna var tvungen att ute i skogen söka mat och kryddor av olika slag och blev inte sällan rånade och mördade av rövarband ( detta var i Ural-lägret) Vid diskussioner med lägerledningen föreslog fångarna att de skulle samla ihop pengar och av ortsbefolkningen köpa - en björn, vilket var ett vanligt husdjur där. Sagt och gjort. Björnen köptes. De försökte tämja den Kockarna hade den i kedja när de gick i skogen.