Jag läser fortfarande boken Ryssland. Ett annat Europa.
Det var inte första gången stormakter delade upp länder i Europa mellan sig när Molotov-Ribbentroppakten skrevs under. Nej, Frankrike och Ryssland gjorde det redan 1807. Ryssland fick då Finland, Estland, Lettland.
Så där enkelt kan det vara. Kan vi lära oss något av det? Kanske att EU har stor betydelse för freden i Europa och är värd att bevaras. Kanke att vi måste anstränga oss att förstå verkligheten och inte hastigt svälja lögner och propaganda.
Det var inte ryssar som i första hand bosatte sig i S:t Petersburg. På sid 69 läser jag:
Under 1710 till 1917 härstammade en åttondel av Rysslands alla höga ämbetsmän från de tre små baltiska guvernementen. /.../ I det nordiska S:t Petersburg kunde man för övrigt länge klara sig någorlunda utan ryska, förutsatt att man talade tyska eller franska med företrädare för de högre stånden, och finska eller estniska med de lägre.
Så många ester hade alltså flyttat till den nya staden. Intressant! Och detta var under tiden som livegenskapen fortfarande existerade i Estland och Lettland. Man kan misstänka att de nya historikerna har rätt när de omprövar huruvida alla ester verkligen var livegna och "icke-tyskar" under alla hundra år som ockuperade stater.
Just detta avsnitt i boken är skrivet av Hein Rebas, född i Tallinn 1943 men uppväxt i Sverige, 1980-2008 professor i nordisk historia vid Kölns universitet. Estlands försvarsminister 1992-1993.
-----
Postimees:
Andrei Hvostov är en estnisk journalist, essäist och författare. Han skriver om det estniska språket i dag.
Om det estniska språket ska överleva måste esterna använda det när de skriver. Det bor ester över hela världen, men den estniska kulturen förändras efter det land esterna lever i. Jag har en känsla av att esterna, som flyttar till en stor nordamerikansk eller västeuropeisk miljonstad, snabbt förlorar sin kulturella identitet.
Gemenskapen på ön Teneriffa liknar en koloni i Kaukasus, Krim eller Sibirien under tsartiden. På Teneriffa finns redan ett hundratal familjer med barn som de vill bygga sin söndagsskola åt. Kanske detta är något som kommer finnas kvar av deras estniska rötter.
Kanske vi skriver på ett utdöende språk, men det behöver inte betyda att det dör ut helt. Vi ska skapa något som är omöjligt att ignorera i den globala kulturen. Vi kan berätta om sådant som är av intresse för andra som endast vi kan berätta. Det kan ske i en kulturell transfusion.
Just det! Det är av stor vikt att esterna, som alla andra, får berätta på sitt vis om sin historia. Liksom vi svenskar vill göra. Vi kan lära oss av varandra. Och visst är det intressant att vi bor så nära varandra och har så helt skilda erfarenheter!
