.

Generalens artikel fortsätter. Jag tror det är nyttigt för oss alla att se hur snabbt man tar livet av en befolkning. Vi ser faktiskt liknande saker i Syrien just nu.

Strikt konfidentiella dokument har inte varit tillgängliga för historikerna. Endast rapporter till Stalin och Molotov, som lyckligtvis innehåller de viktigaste militära planerna.

Krigsplanerna var mycket hemliga och de var avsedda för en liten grupp bland generalstabenes  operativa ledande befattningshavare. Särskilt intensiva var planerna för det andra halvåret 1940.   

Den första planen gällde den planerade offensiven i riktning mot de viktigaste områdena i Vitryssland - Warszawa och Ostpreussen. Det visade sig att den sovjetiske fokkommissarien Marskalk Timosjenko inte ansåg att Vitryssland och Warszawa var rätt mål. Efter nya analyser föreslogs att man skulle gå mot Ukraina istället.

Den 18 september 1940 var man så redo för den nya planen. Man föreslog att huvudmålen för Röda armén skulle både gå mot norr (Vitryssland) och mot söder (Ukraina). Man talade om den nordliga och den sydliga vägen.

Den 5 oktober nådde planen Stalin och Molotov. Den 14 oktober kunde de godkänna den södra vägen till Ukraina efter vissa förändringar som den viktigaste av de två. Men det beslutades att den nordliga vägen ändå skulle förberedas noga. Först i maj 1941 var planerna slutdiskuterade efter  ytterligare förändringar.

Krigsplanerna vandrade mellan Röda arméns generaler i högkvarteret under januari 1941.

Det första som hände var en mindre offensiv mot nordvästra Vitryssland eller i riktning mot Ostpreussen. Det andra var en strategisk militär offensiv i södra Polen med huvudsaklig riktning mot Ukraina och sedan mot Ungern och Rumänien i syfte att skära av tillgången av tyska råvaror och tyskt bränsle. Behovet att försvara sig i framtiden såg man inte.

Invasionen i Ostpreussen blev ett misslyckande, dock gjordes samtidigt framsteg i väster.

Som ett resultat ändrades huvudriktning mot söder. Operationsplanerna förfinades samtidigt som en ny befälhavare utsågs av generalstaben i februari  Det var general Georgi Zjukov.

Den slutliga krigsplanen var färdig 15 maj 1941. I planen ingick att Röda armén skulle, som sin “första strategiska uppgift”, angripa Polen ca 300 km in i landet, Wehrmacht hade förminskat motståndet genom sin erövring av  Polen och Ostpreussen. Operationen var planerad att pågå under 30 dagar. Detta var en ren följd av den tyska invasionen.  

Arkivhandlingar har försvunnit men historiker bekräftar att under 1940 och 1941 utarbetade generalstaben planer, inte på att försvara utan offensiva operationer.  Ingen planering av vare sig strategiskt eller operativt försvar. Detta var till en början en icke-fråga.

Den stora tillströmningen av sovjetiska soldater och utökade offensiver i Ukraina och Vitryssland skedde under stor sekretess. Enheterna flyttades med mörkret som skydd.

Stalin insisterade på att de viktigaste transportmedlet - järnvägen - skulle fungera i sitt normalläge eftersom den kunde transportera soldater.

Röda armén måste avsluta förberedelserna senast den 15 juli 1941, och kriget kunde inledas i slutet av juli eller början av augusti.

Röda arméns förfärdigande av den strategiska offensiven och frånvaron av försvarsförberedelser visar varför  Sovjet aktiverar sina sovjetiska trupper den 22 juni.

Vid operation var man tvungen att använda militära grupper på fem fronter: Norra fronten (22 divisioner) mot Finland, Nordvästra fronten i de baltiska länderna (23 divisioner),  I Ostpreussen västra fronten i Vitryssland (53 divisioner) gäller också i Polen och Ostpreussen, den södra fronten. Den största var sydvästra fronten i Ukraina (123 Division), gick i krigsplanens huvudriktning. Rumänien vid sydfronten (27 Division) var ett nästan 700 km brett ansvarsområde där man genomföra en defensiv operation mot rumänska och tyska trupper.

De två huvudfronterna, den västra och den sydvästra, grupperades i två kraftfulla förband fokuserade på det stora slaget;

I den norra sidan i Vitryssland var de placerade vid Belostok- i södra Ukraina vid Lvovgränsen.

Under den första utmaningen stod ytterligare 77 divisioner strategiskt placerade trupper. Efter den första dagens strider återstod dock bara 17-20 man. Hela arméer med andra soldater var på väg. Även den stalinistiska historien berättar om att de tyska trupperna var fler än de sovjetiska i juni 1941, men uppgiftyerna kan inte bekräftas.

Den 22  juni hade den röda armén vid västfronten 190 divisioner och avsevärt större antal vapen och teknik än Wehrmachten:

15687 stridsvagnar, tyskarna 4171,

kanoner 42.601 mot 59.787 tyska,

10.743 flygplan mot tyska 4846

Endast antalet soldater var färre

Röda armén:. 3.289.851 man

Wehrmacht: 4.306.800 man

Röda arméns större antal militära flygplan och vapen förklarar nog också varför Stalin blev så överraskad den 22 juni vilket gjorde att han var uträknad under flera dagar. Han var säker på att Hitler kände till hans tekniska övertag och inte skulle våga attackera först. Führern kände på fölrnuftsmässigt och instinktivt att om han inte slår till först då gör Stalin det.

Hitler bestämde helt enkelt att striden skulle börja den 22 juni mot Stalin.

Stalins armé var fullständigt otillräcklig och räckte inte till för att genomföra planen att organisera det stora offensiva, mekaniserade och tanksrika angreppet mot den tyska anstormningen. Allt hade misslyckats.

Den sovjetiska propagandan har många gånger beskrivit den stora patriotismen och fosterlandskärleken folket hyser. Under sommaren 1941 visade de tyska styrkorna att Röda armén agerade agerande var som barns och att de förlorat motivationen för att skydda hemlandet i koncentrationslägren. Hela Röda armétrupper lät sig placeras i fängelse eller sprang därifrån. Enligt den ryske historikern Gurkini uppgick förlusterna för de båda parterna mellan 22 juni - 31 december 1941 enligt följande.

Röda armen:    802.191 dödade; sårade 1.269.978; saknade 3.906.965;

Tyska trupper: 273.816 dödade; sårade     802.705; saknade     57 245

I den stora euforin över sin stora seger börjar Hitler omorganisera Wehrmacht för att krossa Sovjetunionen och sedan ge sig på England och USA. Den galne Führern förstod inte att han stod inför sitt livs missta - invasionen av Sovjetunionen.

Även om "Barbarossa" hade fått ett  lyckligt slut, skulle det inte ens 150-160 tyska divisioner kunde hålla jätteriket ockuperat. Rikets kris kom redan på hösten 1941. I december var de tyska trupperna besegrade i Moskva. Den östra krigszonen hade förlorat.

I april 1945 stod den jättelika Röda armén redan vid Elbes och Donaus stränder. Vi kan bara gissa vad som skulle ha hänt om Stalin 1941 hade klarat den första anstormningen. Kanske skulle Sovjetunionens västra gräns gått längs östra Atlantkusten.

Andra världskriget tog nästan 50 miljoner människors liv. Mer än hälften av dem - 27 miljoner - var invånare i Sovjetunionen.

Huvudorganisatörerna av denna katastrof var två herrar med ambitioner att bli ett nytt världsherraväldes diktator: Hitler och Stalin. Allt vad dessa gjorde var att släppa lös ett krig, vilket bidrog till västvärldens unkna linje:  "icke-inblandning-" och "avslappnings-" politik. När nazisterna ställdes till svars vid en internationell domstol, då skulle domstolen också åtalat stalinisterna. De största offren för kriget har aldrig fått en rättvis upprättelse för sitt lidande efter Stalins brott mot de sovjetiska folken. När man försöker få saken belyst då visar imperiet snabbt vapen och talar för ett återupprättat Ryssland och vardagliga problem och frågan drunknar i prat. Istället talas det om något liknande kan hända igen: München, Molotov.Ribbentroppakten eller Jalta 2?