juli 6, 2014. Sista festivaldagen för i år.
Hela dagen i dag och hela dagen i går. Sångfestival På TV.
I går var det en sång eller ett musikstycke från varje festival vi fick höra. Jag blev trött, gick och la mig med TV:n på så jag skulle kunna höra i alla fall. Det sjöngs och applåderades. Jag njöt. Men så sjöng de sången som Lydia Koidula skrev. Den handlar om Isamaa, fäderneslandet och blev av misstag godkänd av sovjeten trots att den var estnisk på 1980-talet. Den festivalen regnade det, och kommunisterna gick hem och körerna och publiken sjöng den gång på gång hela natten. Det var då. Nu sjöngs den, och publiken applåderade och applåderade och ropade "en gång till!". De sjöng den igen. Publiken applåderade mne då fick det vara nog. Efter det hörde jag att Tönis Mägi sjöng med körer en sång, som han också fick ta om. Det blev liksom mer fart på festen framåt natten. Men jag somnade ifrån.
I dag började de med symfoniorkestrar och lite högtidlighet.
Det ska vara sammalagt 32000 på scen i dag, och en publik på drygt 90000 personer. Ni förstår att det är stort. Jag måste sticka emellan med en tanke:
Har ni någon gång sett en människa som för första gången upplever sig bli sedd och att hans åsikt är av betydelse?
Jag tror att man kan jämföra det med det som det estniska folket har upplevt två gånger under det senaste århundradet. Från att ha varit ett folk som inte fick bestämma i sitt eget land som oftast var livegna arbetare På andra folks herrgårdar. Ett folk som inte hade någon riktig historia bakåt i tiden. Och så efter krig och hårt arbete blir de ester. Och börjar söka sina rötter. Tjugo år senare är allt förlorat igen. Men den här gången glöms inget. När de åter blir ester, då har de en grund att bygga på, och kan njuta av sin frihet att göra sådant som gagnar det egna folket. Ingen kräver deras arbetskraft för sådant som inte gagnar dem. De är fria. De är ester. Men de är inga illasmakande extremister trots att de sjunger sånger om sitt land, sitt språk och sin kultur. De är bara så otroligt nöjda med att åter vara ester och får leva i sin egen kultur där de hör hemma.
Det är detta som genomströmmar Sångfestivalen. Glädje, lycka och sammanhållning.
I dag blir det mer moderna toner. Temat är: Vilka är vi? Vart går vi?
Det blåser varma vindar. Och programledaren i TV säger: "Kom hit! Men glöm inte solglasögonen."
Först fylls scenen av olika orkestrar och vi njuter av skön musik.
Sedan går de ut och in kommer småbarnskörer; jag missade hur många barn det var, men de sjunger av all kraft och visar glädje; somliga vinkar till oss i sofforna.
Därefter går de ut och in kommer flickkörer. 5600 flickor sjunger. En ensam flicka spelar fiol solo, och jag beundrar henne för att hon kan stå ensam och spela framför över 90 000 människor. Och så alla framför TV-apparaterna. Hon får en varm applåd efteråt.
I pausen intervjuas några estnisktalande ungdomar från Australien, som berättar att den estniskan de kan har de lärt sig av sina föräldrar, och det är många ord i Estland nu, framför allt slang, som de inte kan. Men de pratar i alla fall.
Dirigenten Pärt Uusberg intervjuas också. Han föddes 1986. Hans mamma är dirigent, så han har varit på allla festivaler sedan 1990. Han har alltid älskat det och tyckt att det är jätteskojigt. Det mest märkliga är att 3 av sångerna den här gången här har han skrivit!
Sedan är det pojkar som kommer in. Först leds de av en setuensembel, och jag gillar ju det. Jag tycker om setukeserna.
När pojkarna lämnat scenen är 1 200 män kvar på scenen. Kvinnorna därefter är 3 200. Förstår ni hur det låter?
Men jag minns 1978, när vi fick se Sångfestivalen från 1976 (tror jag det var) på video. När de sjöng Eestimaa, då grät jag. Vilken känsla de sjöng med! Och det gör de fortfarande.
Ja, allt kommer fortsätta hela kvällen. Gissa vad alla ester gör i dag?
Ants ringde till en god vän för att fråga något. Var var hon? I Tallinn på Sångfestivalplatsen förstås. Så är det bara.
Den högt älskade sångaren och låtskrivaren Tonis Mägi mindes i en intervju med Postimees sina första sångfestivaler, och sade att det inte bara är sången, det har blivit en ritual. "Vi tycker att det är viktigt att Mihkel Lüdigs"Gryning"är det första spåret och "Mitt fosterland är min kärlek"den sista berättelsen. Och det som är däremellan gör hela nationen tillsammans."
Kommentarer
Trackback
