.

Vi har just nu besök av Mai Maddisson från Australien. Hon är på sin sista resa runt jorden, säger hon. Tiden går och hon är snart för gammal.      

Mai Maddisson är född i Pärnu i Estland. Hon bodde några år på flyktinglägret i Geisslingen, Tyskland. Därefter flyttade hon med sin mamma till Australien, där hon hela yrkeslivet har arbetat som allmänpraktiserande läkare.

Att hon är i Estland nu, beror på att den tredje delen av hennes böcker om barnen i lägret och deras liv i de nya länderna har kommit ut. Där har hon samlat många berättelser, skrivna av lägerboende och med många egna tankar och upplevelser.p Även Ants och jag har varsin berättelse där.

Det var presentation på Ockupationsmuseet i Tallinn i måndags och i dag är det samling i Väike Maarja Muuseum. 

Jag vill så gärna berätta för er om vad som står i böckerna, men jag måste läsa mer. Men vid presentationen talade Mai om barnens liv i flyktingläger och hur deras framtida liv präglas av de erfarenheterna. Efteråt sa jag till henne, att barnens erfarenheter och att barn är tänkande människor precis som vi vuxna, det glöms ofta bort. Och just så menar hon också. Här finns tre tjocka volymer med just barns erfarenheter berättade med deras egna ord. Kanske minnena har förändrats något med åren, men många av dem har träffats på senare tid vart fjärde år någonstans i Europa och har talat om det som hände.

Det kändes lite spännande att dagens huvudperson följde med oss därifrån och nu bor i vårt hus. I går visades hon runt i omgivningarna, och i dag har hon sett kärnvapenbasen och skogsbroderns bunker i skogen. Hon var överförtjust när hon kom tillbaka efter det. "Detta var höjdpunkten på min resa! Detta ska jag skriva flera artiklar om i tidningar i Australien! Ingen vet att det fanns något sådant i Estland."

Vi blev bjudna på lunch i går hos Hanno och Malle. De hade två egna gäster, förutom oss. En av dem var Evi Juhani, som blev deporterad till Sibirien när hon var sex år. Hon sa nu, att hon då blivit dömd som kriminell. 6år!!

Jag berättade hur svårt det var för oss att få andra svenskar att förstå sådant. "Det är klart att de var skyldiga till något, de som deporterades!" Sa man till oss, när vi försökte.

Nu sa lunchgästerna, att det är självklart att ingen förstod. De övergreppen var så märkliga, att det helt enkelt inte kan vara sanna."

Ja, kanske är det så, men ändå önskar jag att man reflekterat mer. Att man sökt efter berättelser, som fanns utgivna då, men man bara litade på vad Sovjet sa. "Esterna är fascister och de är inga att bry sig om,"