Mars 13, 2016. En estnisk gigant.

 Året var 1905. Kommuniströrelsen var aktiv i Baltikum och i S:t Petersburgsområdet. Petersburg var då Rysslands huvudstad. Där lyckades man stoppa upproren innan alltför allvarliga saker hände, men i Estland hann agitatorerna bränna ner 60 gårdar. Tsaren blev naturligtvis mycket upprörd, och beordrade armén att fängsla förövarna. De som ansågs skyldiga, dömdes till döden och sköts ihjäl.

Detta blev början till en fantastisk hjältesaga, som ändå slutade i sorg.

 Jaan Tõnisson föddes i Viljandi på Mursi gård. Hans mor var estniska, och hans far var balttysk godsherre. Det var en tradition i Estland på den tiden, att om en estnisk flicka blev med barn med den balttyske herrgårdsmannen, då såg han till att hon fick en bra äkta man, och att barnet fick en bra uppfostran och god utbildning. Jaan utbildade sig till advokat.

När det blev känt att människor dödades av soldater tsarens armé utan riktig rättegång, då blev Tõnisson mycket upprörd. Ingen annan vågade protestera. Visst, man satte sig inte upp mot tsaren, men det tog han ingen hänsyn till den här gången. Brottet var för grovt. Han skrev en upprörd artikel i sin tidning Postimees. Den lästes av många, och den kom till officerarna i straffbataljonens kännedom. Tõnisson och några av hans medarbetare hämtades till rättegång förhör. Officerarna hade för avsikt att skjuta ihjäl honom, men han lyckades få generalens öra. Han protesterade mot anklagelserna och förklarade att detta var absolut inte rätt. På det sättet fick han igång ett samtal om rättigheter och demokrati, och fick officerern att till slut släppa honom.

Dagen efter hemkomsten till Tartu upptäcktes den redan färdiggrävda graven straxt utanför staden.

Ryska tidningar skrev då om hur lögnaktigt den estniska tidningen skrev om tsarens Ryssland. Alla ryska tidningar, som alla var tsaristiska, skrev om det, och många började fråga vad det var som var fel. Inte skjuter väl tsarens armé ihjäl folk? Det är ju inte krig! Vad har hänt? Och vad har inte hänt? Ryktesspridningen gjorde det hela mycket pinsamt för tsaren och hans män. Generalen fick förklara för tsaren vad som hänt, och tsaren drog tillbaka sina satraffbataljoner. Tõnissons protest var inte bara modig den lade grunden för fortsatt arbete med demokratin som mål.

När tsaren abdikerade, under Kerenskis socialliberala regering, skulle man välja representanter för alla delfolk till en duma/parlament. Tõnisson blev en av delegaterna för Estland. Men Lenin och Trotskij gjorde sin blodiga statskupp, och allt gick fel. Man såg inte ens röken av demokratitanken. Tõnisson flydde till Tartu, och arbetade för ett fritt Estland.

När Sovjet ockuperade Estland 1940, då fängslades Tõnisson och fördes till Patareifängelset, och hans fortsatta öde är okänt. Det man talat om är att han krävde vatten att tvätta sig i varje dag. Han fortsatte med detta trots tortyr och hunger. Han menade att en civiliserad människa tvättar sig varje dag.

Sedan vet man inte vad som hände, men man antar att han blev ihjälslagen av fångvaktarna 1941 i fängelset, men man vet inte datum, och man vet inte var hans kvarlevor finns.

-----

En intressant tanke är, att när Estland slapp livegenskapen 1816, började man sakta men säkert ett arbete för ett fritt Estland. !850 började herrgårdarna sälja hus och mark till de tidigare livegna. De som bodde i sina gamla hus köpte loss dem, men sålde produkterna till herrgården. Till det pris köparen bestämde. Det var samma arbetare, samma jord, men större inkomst för alla. Större lönsamhet alltså. Detta var ett europeiskt tänkande.

I Estland fanns det sedan 1850-talet en visningsgård att besöka för dem som ville lära sig modernt jordbruk. Det var en driftig est som skapat den.

I Ryssland däremot bodde lantarbetarna kvar i byarna, skapade av herrgårdarna. De brukade jorden tillsammans enligt herrgårdarnas anvisningar. Ingen särskild utbildning krävdes, så man gjorde inte som i Estland, där man förtutom kurser i allt som behövdes också hade gården där alla fick komma och studera arbetet. Alla skulle utvecklas!

-----

 

En sak till:

1941-46 leverare USA mat och krigsmaterial till Ryssland enligt ett lend-leaseavtal de undertecknat. Men för att USA skulle skriva under avtalet hade de tre krav som först måste uppfyllas:

  1. Alla judar skulle få autonomi (som i Estland under frhetstiden).

  2. Kyrkorna och synagogor skulle öppnas

  3. Officerarna skulle ha epåletter på sina uniformer.

 

Stalin kunde ju inte erkänna att han öppnade kyrkorna pga tvång från USA, han trodde att rysarna skulle slåss bättre mot tyskarna av nostalgiska skäl, de skulle älska sitt fosterland allt högre.

Det är inte många som vet detta, men Hannos pappa var god vän med en sovjetisk ambassadör. De hade suttit i samma fångläger i Sibirien. I lägret fanns också en kinesisk general, en tysk general och general Terentejv, som var chef för Röda armén när de intog Berlin. Han var också med när matleveranser kom från USA, och berättade om en 5 km lång konservburksväg i Arkhangelsk. USA höll ryssarna med kläder, skor, mat och krigsmaterial, som tanks, flygplan, amunistion etc.

Terentejv såg direkt vilka av fångarna som fängslats av politiska skäl. Det var de kloka och begåvade. Själv var han övertygad om att han snart skulle släppas, så han lovade föra de andras talan när han var fri. När han återkom till Moskva skulle han se till att de kom ut. Så dog Stalin. Terentejv släpptes direkt. Men vägrade lämna lägret utan generalsuniform. Han fick en uniform och lämnade lägret medan lägerorkestern spelade för honom.

De andra fick vänta två år innan de släpptes, och en av dem sökte genast upp generalen i Moskva, som sedan två år låg sjuk i hemmet! Vilken sjukdom? Osäkert, men han visste säkert för mycket; han var general; han var krigshjälte. Men KGB (NKVD) ville bli av med honom. Så var det då. Och nu?

Apropå det berättas det också om när Stalin fick långa dödslistor av sina män. Han gick noga igenom dem, och konsekvent strök han två namn. Varför? Han spelade någon sorts teater. Han sa till tjekisterna: Men varför vill ni skjuta dessa människor? Att ni inte skäms! - Vad hade han för psyke egentligen?

Han fick också bedöma allt som skulle sättas upp på teatrarna. Han fick två dramer i taget. Gillade han det han läste fick författaren medalj och berömelse. Gillade han det inte försvann de.

-----

 Artur Lundkvist

Jag har tidigare nämnt att den estniske stora författaren Jaan Kross fick veta av Artur Lundkvist att han aldrig skulle få Nobelpriset eftersom han var emot Sovjet. Nu får vi höra att Artur Lundkvists böcker gavs ut i mängder av exemplar i Sovjetunionen och i Östeuropa. Han fick stora honorar, ett sätt att betala honom för hans insatser. Om böckerna verkligen lästes är mera tveksamt.

 
Michail Sjolochov är kanske mest känd för romanen Stilla flyter Don (volym 1–4, 1928–40), som i den ryska realismens tradition kraftfullt och färgrikt skildrar kosacksamhällets sönderfall under revolutioan och inbördeskrig . Han omarbetade romanen 1953, vilket innebar en tydlig anpassning till det socialistiska samhället.(wikipedia). Han fick nobelpriset 1965.

Det diskuteras fortfarande om han verkligen skrev Stilla flyter Don. Kan han ha fått priset pga Lundkvists kontakter med Moskva? I Estland anser man att det är så.


Varför berättar jag allt detta?
Därför att om man ska få en riktig bild av ett samhälle, då ska allt upp i ljuset.
Det finns fortfarande människor i Sverige som t.ex. tror att Stalin var en god människa.
Det finns fortfarande människor i Sverige som tror att Sovjet var ett bra land att leva i.
När Stalin dött blev det lättare för människorna i Sovjetunionen. Det berättar människorna själva, som levt i den verkligheten. När ska vi verkligen försöka förstå hur det var där? Lite nytt kommer det fram hela tiden, men ännu inte så starka berättelser, att de övertygade kommunisterna verkligen inser vad en diktatur med en ledning utan högre utbildning och utan människokunskap kan åstadkomma. Eller är de hjärnskadade? De vill så gärna att ett kommunistiskt samhälle ska vara ett samhälle med en varm människosyn, där alla delar på det som finns. I själva verket har kommunismen hittills visat sig skapa ett inhumant samhälle, där alla försöker sko sig och allt som sker är godtyckligt. Visst, alla led inte, men om ett samhälle dödar miljoner och åter mijoner av sina medborgare, och ingen vet när det är “min” tur. Hur blir livet då?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0