.

I dagens Postimees finns ett uttalande av Aili Aarelaid, chefsforskare vid universitetet i Tallinn om den sociala och kulturella identiteten hos det estniska folket. Det är intressant, inte bara för att hon ställer frågan på sin spets, utan också för att hon självklart menar att kultur inte är statiskt. I Sverige tror vi felaktigt att vi inte har en kultur för att vi fått influenser från så många håll, att det är fråga om vad som är ”svenskt”, men i Estland har man sin egen tusenåriga kultur och dessutom har man tagit in den utifrån komna kulturen och gjort den estnisk.

Tallinns universitets vetenskapliga ledare Aili Aarelaid säger i ett yttrande:

Vår identitet är inte oföränderlit men den kan inte heller förändras över en dag.


Social identitet skapas genom deltagande i gemensamt tänkande och ett beteendemönster som av nationen bedöms som viktigt och värdigt. Varje nationell identitet förändras ständigt, både  i relationer människor emellan och i relationer mellan stater.

Under Estlands första frihet var det speciellt de baltiska länderna och Finland som intresserade oss. Under sovjettiden talade vi om ”Pribaltiki”. Då menade man litauer, letter och estländare inte som en identitet utan som en gemensam önskan om bättre levnadsvillkor. Idag är det ingen som känner någon längtan efter den baltisk-ryska autonoma kultursfären.

Önskan att tillhöra den nordiska regionen är när det gäller esternas identitetshistoria en historiskt ung företeelse, vilken är baserad på kulturella rötter. Sverige ligger ju mycket närmare än säg Japan eller Mexiko. Svenskarna hade lyckats bli en skandinavisk härskare över området i århundraden och vi kan känna det nordiska hjärtat klappa i oss sedan dess. Under 1600-talet talet gav de oss, som var en liten nation, möjligheter till universitetsutbildning, medan det svenska riket självt förändrades. Idag är vi på samma finansiella lekplats som Sverige. Mitt SEB kort gick trots det inte att använda på banken varken i Stockholm eller i Uppsala när jag behövde kontanter, därför att min legitimation inte kunde kontrolleras eftersom jag är estnisk medborgare. De avvisade mig artigt och förklarade att det är två helt olika system i Sverige och Estland. (Man måste ha en svensk leg. i Sverige och en estnisk i Estland. Det vet jag av erfarenhet.)

Historiskt finns det en balt-tysk kultur. Det är betydligt lättare att besöka och resa i Tyskland numera än i Spanien eller Italien, även om det nu är lättare för oss att förstå några vanliga ord i de länderna. I den lilla staden Unna kunde jag med stor förvåning se en kopia av S.t Olofskyrkan (eller vem som nu är kopian). Att söka sina tyska rötter kan vara mycket intressant, eftersom Tyskland är ledande i EU.

Nej, jag gillar inte känslan av att vara förtryckt.

Dagens estniska identitet kan inte längre vara enkelriktad, från Stockholm, S.t Petersburg, Berlin, Bryssel, eller ens New York-djungeln. Den historiska identiteten kommer nu huvudsakligen från två håll: vår egen finsk-ugriska omgivning är början och dagens influenser kommer från globaliseringen. Hur mycket globaliseringen kommer betyda för vår kultur och hur stora förändringar som kommer komma därav är svårt att se idag. För tjugo år sedan kändes "Estlands Sak " på ett helt annat sätt och för tio år sedan kunde man redan tala om en ny ”Sak”.

I dag genomförs en enkät om Tallinnborna vill ha gratis kollektivtrafik. Man kan antingen rösta på nätet eller besvara frågor personligen i staden.

Frågan är om människorna tycker att det är värt att åka gratis. Någonstans måste då pengarna tas. Tallinn stad har inga avsatta medel för gratis kollektivåkande.

”Jag ska rösta nej, eftersom det finns viktigare saker” säger den 18-årige studeranden Kevin. ”Om någon vill resa, får han väl betala för det.”

”Det verkar som om alla ska rösta ja”, säger en annan ung man. Han var också irriterad över att undersökningen kostar 259 000 Euro. ”Det är helt vansinnigt! Vart går de pengarna? Varifrån tas de?”

En elev, Mihkel Mäesalu, röstar ”nej”. ”Jag har rest mycket med buss. Det finns väldigt många människor som är obehagliga och stinker. Jag tycker att det är bättre att vi betalar för att hålla en hög standard. Dessutom är det tufft att dra igång en sådan här undersökning före kommunalvalet. Jag kan förstå att stadens mäktiga gör allt för att behålla sin makt.”

Tallinns borgmästare Edgar Savisaar har andra planer också: Bidragen som betalas ut till stadens pensionärer ska ökas med 66 procent, är hans förslag. Han vill också att pensionerna ska öka med 120 Euro dvs. 2000 EEK. ”Vi kan inte bara ge pengar till grekerna” ska Savisaar ha sagt. Han ligger just nu sjuk efter en stroke.

Dessutom ska alla kommunalanställdas löner höjas under 2013. Har Savisaar meddelat. Glöm inte heller gratis kollektivtrafik. Låter allt det här bekant? Var ska han ta alla pengarna ifrån? Det finns en dag efter valet också.

Eller ska beslutet tas efter valet....

Minns ni kommentaren jag fick från Norge den 16 februari?

Hej Karin,

tack för din intressanta blogg!
Jag är norsk-svensk med estnisk anknytning, och har antagligen ett annat perspektiv på detta med ett (litet) lands suveränitat än den gängse svensken. Jag tänker på alla egendomliga fördömanden av Estland som efter 1991 förekommit i svenska media. Detta med kravet att för att bli estnisk medborgare måste man behärska åtminstonde grundläggande estniska, vilket i svensk press beskrevs som förtryck av den ryska minoriteten. Eller staty-konflikten i 2007, när Moskva lade sig i vad det fria demokratiska Estland gjorde med sina statyer - och svenska media igen framställde Estland som orimligt och ärkenationalistiskt. Nu, låt oss anlägga ett norskt perspektiv på det hela, och antag att tyskarna suttit kvar i Norge fram till 1991, med massor av tyska barn födda i Norge etc etc. 1991 blir alltså Norge fritt: inte skulle man underlätta för tyskar att stanna kvar i Norge! Inte ens i det verkliga Norge av idag är tyskarna särskilt populära. Inför omröstningen angående norskt EU-medlemskap, kunde upprörda tyska turister rapportera att de i Trøndelagen sett att korna hade ordet NEIN! målat på sidan. Man vill inte vara i union med Tyskland.

Varför svenska media är så Baltikumfientligt är en gåta. Kanske handlar det om att rationalisera baltutlämningen, kanske handlar det om den gamla ryss-skräcken. Eller det underliga missförståndet att kommunistiskt våld liksom är lite bättre än nazistiskt våld... Man vill inte se att det är samma gamla fascism i olika uniformer. Man viftar bort Molotov-Ribbentrop-pakten, det är som om Sovjetunionen blev OK-förklarad i och med att Hitler gick till angrepp på Sovjet, enligt formeln mina fienders fiender är mina vänner. Eller?

Jag svarade Astri med ett mail först i dag.

Tack för din kommentar. Det är så roligt att få lite respons på vad man skriver. Förlåt att jag väntat så länge med att svara.

Jag letar hela tiden efter svar på varför svenskar har så märklig inställning till ester. Jovisst fanns rysskräcken länge, men nu äger ju Ryssland en hamn på Gotland, och vi har inget försvar där längre, så den är nog borta sedan en tid. Och jämförelsen med tyskar/norrmän är väldigt bra eftersom svenskar accepterar att norrmännen led. Man vill däremot inte riktigt tro att esterna led. Man vill i alla fall inte diskutera det. "Ryssarna led ju också." Att det inte är en självklarhet att ester ska dras in i lidandet bara för att ryssar lider, kan man inte diskutera.

Kanske ligger förklaringen i något helt annat. Att man inte riktigt ville erkänna att Sovjet var en omänsklig statsbildning. Vi vet ju att de svenskar som kom tillbaka från ett immigrationsförsök till Sovjet och försökte förklara hur vidrigt det var, inte blev trodda eller t.o.m. misshandlades för detta påstående.

Numera tror jag att de flesta svenskar tänker på semester i Pärnu eller någon resa till Tallinn och "gamla stan" när det talas om Estland. Men jag fortsätter att söka svar.

Varma hälsningar

Karin

…..

En viktig del av mina studier i ”historien om Estland” gäller naturligtvis hjärnan.

I Nisse Simonsons bok ”Glöm inte minnet”, 2011,  sid 132 står det

Ett folk utan kollektivt minne är inget folk.

Javisst. Utan kunskapen om den fria tiden och vetskapen om att de haft ett liv långt före alla ockupationer av främmande makter sedan 1200-talet, utan den kuskapen skulle esterna aldrig känt sin gemenskap och aldrig arbetat för en ny frihet. I Sovjetunionen försökte de verkligen döda det kollektiva minnet. De lyckades inte i de baltiska länderna, men de andra har svårt att hitta tillbaka till en gemensam kultur, t.ex. Ukraina och Vitryssland.

Det finns liknande tankar, se utdrag ur en artikel i Postimees:

Mare Muik, lärare i estniska: "Mindre folks identitet finns i språket"

Mare Muik.

Modersmålets dag (14.3) ger oss ett tillfälle att reflektera över esterna och vårt språk lite mer än vanligt. Det är inte bara språkets utan hela den estniska identitetens dag för eftertanke.

Språket är viktigt, modersmålet är grundläggande. Modersmålsdagen erinrar oss om våra etniska rötter. För en liten nation bygger identiteten mer på språket än för stora nationer. 

Vad som oroar mig mest är följden av att ungdomar som reser utomlands för att bosätta sig där. Barnen som föds kanske inte undervisas i estniska. Barnet kan då inte kommunicera med sina mor-och farföräldrar i Estland.

Det är ett äkta exempel på en nationell känsla av underlägsenhet, eller vad man ska kalla det, om folk inte vet hur de ska värdera sitt eget språk. (Man kan se på våra invandrare som har svårt i Sverige p.g.a. sin dåliga svenska.)

Under Sovjettiden var det annorlunda. Då fanns det människor som medvetet ”förestniskade” barnen. De gav barnen tillsammans med det estniska språket och litteraturen en särskild, starkare estnisk känsla. Estniska språket var en skyddsfunktion. (Precis så gjorde Hanno. Han vågade trots faran som låg i att trotsa kommunistiska påbud.)

Men det fanns andra som konverterade till den röda ideologin.

I dag påverkar internet språket. Serietexter också. Vad som helst kan forma en ung person. Jag minns hur förvånad jag blev när en elev i sista ring frågade mig vad ordet ”kätkema” (vagga) betyder. Samma elev frågade vid en annan tidpunkt vad ordet ”söandama” (våga) betyder. Det innebär att det estniska ordförrådet går förlorat.

(I svenskan kan jag räkna upp mängder med ord som gått förlorade. Hur många svenskar klarar i dag av att läsa de gamla böckerna med originalsvenskan?  Jag har berättat om en diskussion jag hade med en förskollärare som inte ville läsa Elsa Beskows sagor för barnen ”De förstår inte vad ett ämbar är.” Att man kan förklara svåra ord fanns inte i hans huvud. Vi har också gjort det svårt för yngre människor att läsa gamla brev när den nya skrivstilen infördes. Jag har också så många gånger hört hur pronomen och småord försvinner i svenskan: ”Tåget var 10 minuter sent, Programmet börjar nitton femtio” osv.)

Kanske kommer ordförråd och läsning i framtiden inte längre vara viktigt. En förvandling sker nu i alla fall, men vi kan inte veta vad det innebär.
Jag vill tro att estniskan inte försvinner.

Som vetenskapsspråk vet vi inte om det estniska språket fortsätter att utvecklas, eller om det engelska språket helt tar över. Till exempel har doktorsavhandlingar mest skrivits på engelska. Det kommer säkert att vara en risk för att estniskan inte kommer bestå som ett vetenskapsspråk, det som formades så fint under den första republiken inom alla vetenskapsområden.

Vi var på ett seminarium där en tysk vetenskapsman sa detsamma om tyskan. Alla skriver sina avhandlingar på engelska. ”Hur ska det gå med tyskan?”

Vi var på biltur i går kväll och lyssnade samtidigt på radion. I Pi började just en radioteater: Efter föreställningen. Brott och klass. Ett program av Dmitri Plax.

Plax, som växte upp i Sovjetunionen började med att berätta att han en gång som 15-åring lyssnade till när läraren talade om den farliga aggressiva västvärlden. Där hetsades människorna och ett tydligt exempel på detta var the Beatles. Eleven Plax blev irriterad. Han frågade om läraren kunde förklara sig bättre och gjorde en översättning på de inledande meningarna i låten All you need is love. Det visade sig, vilket Plax redan förstått, att läraren inte kunde någon engelska alls. De grälade och läraren hotade med att arkebusera Plax på skolgården.

Det är ett bra exempel på hur man i Sovjet ljög hejdlöst i sin propaganda och påstod saker om västvärlden som var helt osanna.

…..

SvD i dag under strecket:

Estlands jord fylld av gömda minnen.

Mats Burström, professor i arkeologi vid Stockholms universitet skriver om vad som gömts i jorden när esterna flydde från sitt land 1944.

De ester som flydde undan den framryckande Röda armén ställdes inför ett mycket konkret problem: Vad skulle de göra med alla de ägodelar som de inte kunde ta med sig i flykten? Ombord på flyktingbåtarna fanns det endast plats för det absolut mest nödvändiga, allt annat måste lämnas kvar. Det fanns flera lösningar på detta problem. Många saker och även djur lämnades i förvar hos släktingar och grannar som stannade kvar. Andra saker gömdes i hus: under golv, i hålrum mellan inner- och ytterväggar, eller på vindar.

Det fanns dock en välgrundad rädsla för att husen skulle brännas ner av ockupanterna och många valde därför att istället gömma sina ägodelar i jorden. Det var sällan några egentliga värdeföremål som grävdes ner, det var istället saker som skulle komma till praktisk användning när man kom tillbaka igen. Ofta rörde det sig om husgeråd som glas och porslin, bestick samt grytor, kastruller och stekpannor. Även fotoalbum, dagböcker och böcker var sådant som grävdes ner. Eftersom man räknade med att snart kunna återvända litade man på att föremålen inte skulle hinna ta skada.

Jag har hört berättelser om hur de grävde ner sina värdesaker även före flykten. När de visste att röda armén var på väg grävde Hannos mamma ner silverbestick, andra silversaker och kristallglas. En tid därefter började nedbränningen av estniska hem som Stalin hade beställt 1941. – Inget fick lämnas kvar till tyskarna eller esterna.–  När deras hus inte längre fanns där och det blivit lite svalare grävde hon upp silvret och kände hur brandlukten fastnat i silvret.

Anne var i Södra Estland på sommarstället med sin familj. De kunde på håll se hur elden sprteds från den ena byn till den andra. Deras värdesaker var nedgrävda i skogskanten. När de förstod att just deras by skulle klara sig, då grävdes allt upp och de togs med när de återvände till Tallinn. Ants familj tog med sig vad de kunde men det mesta lämnades kvar i deras lägenhet. Deras saker stals av ryssar eller togs om hand av släktingar, som tyvärr inte var benägna att lämna tillbaka det när friheten kom och vi kunde resa till Estland igen.

Berättelserna om de nergrävda föremålen i Estland förändrar inte bilden av den stora historien, men de bidrar till att ge det förflutna ett mänskligt ansikte. De påminner oss om alla dem för vilka de storskaliga historiska skeendena fick mycket konkreta konsekvenser. Livet i exil präglade familjers liv i flera generationer. I Estland ligger ännu många saker kvar i jorden som ett slags tysta vittnesbörd om både hopp och förtvivlan; föremålen vittnar om människors framtvingade flykt, men också om deras hopp om en ljusare framtid.

…..

Enel Melberg har skrivit i SvD tidigare om ”Estland stiger fram ur sin historia” där hon presenterar den estniska litteraturen. Hennes avslutningsstycke:

Förhoppningsvis kommer mer av den litteratur som skrivs i Baltikum nå de nordiska läsarna i översättning, så att man här, i dag, 20 år efter att Estland förnyat sin självständighet, får lära känna hur så nära grannar tycker och tänker, hur historien har gestaltat sig i dessa länder och så att Estland inte bara utmärks av deportationer och trafficking, utan framstår mer som det moderna grannland det är. Och så att Östersjön träder fram som det lilla innanhav det ändå är.

Där skriver hon om just det jag så gärna vill förmedla, att Estland har en egen kultur, en mycket speciell historia och en fantastisk utveckling under 20 fria år. Att Östersjön binder oss samman med så många länder, som vi borde veta mycket mer om. Det är otroligt att vi vet så lite om Finland t.ex. trots att det var en viktig del av Sverige i många hundra år. När vi lärde oss att Gustav Vasa enade Sverige talas det mycket sällan om att det handlar om Finland också.

.....

SvD igen:

Gummor slog ut ryska festivalfavoriter

Kommer ni ihåg dem? Udmurterna.

Storfavoriter i Rysslands uttagning i Eurovision Song Contest var förre segraren Dima Bilan tillsammans med Julia Volkova från gruppen Tatu.
Men de besegrades – av Buranovskie Babushki, en grupp med sex äldre damer i folkdräkt.

Buranovskie Babushki består av sex damer från Buranovo i ryska Udmurtien. Gruppen startade 2008 och har sedan dess blivit känd för sina folkmusikinspirerade covers på bland annat Beatles, uppger SVT.

De vann alltså, de udmurtiska damerna som jag skrev om den 8 mars. Då måste jag titta på finalen från Baku. Jag undrar hur Putin klarar att en minoritetsgrupp ska representera Ryssland. ”Ryssland åt ryssarna” är en viktig paroll där.

Igor Taro i arbete.

I morse började domstolsförhandlingarna med den estniske journalisten Igor Taro, som jag skrev om i går. Förhandlingarna avbröts efter en stund därför att det inte fanns något att åtala honom för, uppger Taro. Han fick tillbaka sin utrustning, och det visade sig att innehållet i kameran var kvar. Taro säger att han är mycket tacksam mot de estniska myndigheterna och hoppas att kunna återvända till Estland under dagen.

…..

Somliga av våra bekanta menar att vi överdriver Estlands värde. Att vi är för stolta helt enkelt. Men nu har vi an annan som tycker som vi:

F.d utrikesministern i Finland nuvarande utrikeshandelsministern Alexander Stubb sa på en ekonomisk konferens i dag att det borde bildas en ”estnisk-finsk ekonomisk union”! ”När man ser sig runt om i världen finns det många som kan avundas den framgång Estland haft under de senaste åren. Estland och Finland har aldrig liknat varandra så mycket som nu.”

"Och jag kan säga detta för att jag under de senaste åren tillbringat så mycket tid tillsammans med Urmas (Urmas Paet.) ", sade Stubb och tillade att både Estland och Finland jämfört med många andra länder har gjort ett mycket bra jobb under och efter finanskrisen.”

"8,4 procent ekonomisk tillväxt under 2011 innebär att du (Estland)  är Polstjärnan. Du kan tänka på hur andra europeiska länder ser med avund på dig ", sade Stubb och påpekade att Estland inte är rädd för nedskärningar om det behövs.

"Och jag tänker på Urmas. Vilken annan minister väljer ekonomiklass?"

Stubb konstaterade att Finland kunde vara i precis samma situation "om vi gjort likadana investeringar som esterna, då skulle den ekonomiska situationen vara ännu bättre för oss." Dessutom betonade ministern att Estland är Europas drömland.

Och här en beundrare till:

Chefen för Estonian Air: Tero Taskila menar att Estland fortfarande skulle kunna ses som ett mycket marginellt område, som man gjort hittills, men från flygplatsens horisont  kan Estland också ses som världens centrum.

Tero Taskila.

"Företaget har alltid sett sig som ett perifert företag, men nu har staten fått  90 procent av aktierna, och vi börjar tro något annat.", säger Taskila.

Taskila säger vidare att Estonian Air har fått en mycket bra chans, eftersom det förra året var det mest innovativa av flygbolagen. "Även om SAS har en annan åsikt." tillade han.

Taskila säger att goda flygförbindelser är en förutsättning för att utveckla en kunskapsbaserad ekonomi, vilket är nödvändigt. Men med enbart billig arbetskraft kommer man inte långt i världen. Med kunskapsbaserad ekonomi blir arbetskraften lättrörlig.

"Det finns många länder, inklusive EU-länderna, där arbetskraften är billigare än i Estland. Vi har en utbildad arbetskraft och unga ester talar bra engelska. Estland går samma väg som Finland, där många unga välutbildade människor vägrar att arbeta för låga löner ", sade Stubb.

Andra transportmedel spelar i händerna på Estland. Estland är ett välbesökt land, och exempelvis hamnen ligger redan på topp i världen.

Det är nödvändigt att fokusera på utländska kunder från Finland, Sverige och Ryssland. I Finland har resenärerna bekräftat att Estland är mycket attraktivt, sade Taskila.

Och just detta måste vara ett mål för Sverige också. Satsa på god utbildning med mening och kunskap, och Sverige kan åter bli ett land med många utvecklingsmöjligheter och industrier. Det ska inte läggas ner viktiga forskningsindustrier längre! Sverige och svenskarna kan, men de måste följa Estlands exempel

Det är inte bara Estland och Lettland som blivit förföljda och svartmålade i ryska medier. Georgien har det kanske till och med lite jobbigare. Lyssna på Kaliber på lördag. Då ska vi få höra mer.

…..

I dagens Ringvaade, ett nyhetsprogram på TV som Studio 1 i radions P1, intervjuades den ryske chefen på Kanal 4 i estnisk TV.  Programledaren hade frågat många ryssar i Lasnamäe i Tallinn vem de kommer att rösta på i ryska presidentvalet. Det finns ca 100 000 ryska medborgare boende i Estland. Alla svarade ”Putin”. ”Han är en så bra människa.” ”Han har så ärliga ögon.” etc. etc. Vi ska komma ihåg att de tittar på rysk TV och får all sin information där. Och just det är så oroande när det gäller förtalet om esterna. Det är skarp censur i ryska medier, vilket betyder att nästan alla ryssar i Ryssland och annorstädes är itutade att ryssar behandlas illa i Estland och Lettland. Jag har för länge sedan berättar om den ryska gruppen pensionärer som i mitten av 1990-talet reste till Tallinn från östra Estland och demonstrerade framför parlamentet för att de krävde samma förmåner som de estniska pensionärerna. Se var mycket upprörda och buade ut de estniska parlamentsledamöterna som försökte förklara för dem. Inte förrän en rysk-estnisk parlamentariker kom ut och på ryska talade om för dem att alla pensionärer har samma förmåner gav de upp och for hem igen. De hade alltså i rysk TV fått veta att de var illa behandlade. Det här var inte ägnat att göra förhållanden bättre för ryssarna i Estland. Det ska frambringa uppror så att ryssarna kan komma och befria dem. ”Narva är ockuperat av esterna.” sa den unga guiden till oss i Narva. Hon fick säga det två gånger för att vi skulle vara säkra på vad hon sa.

Det goda i historien är att den ryska chefen för Kanal 4 menade att programmet Ringvaade bara hade intervjuat äldre människor. De unga är mer kritiska till Putin och känner sig mer som ester.

…..

Att kulturen är viktig för esterna är utan all tvekan. Det är språket och kulturen som är orsaken till landet och dess frihet, sa någon i somras.

Postimees berättar att:

I Viru län har en tävling utlysts gällande ett program för traditionell kultur.

En öppen tävling för den "traditionella kulturen i Viru under perioden 2011-2014" har startat som ett projektet den 16 Februari. Slutdatum 16 mars.

Det övergripande målet är att värdera och vitalisera Viru läns speciella traditionella kultur och folklore som livsstil och ska ge en känsla av identitet och kontinuitet och därmed främja kulturell mångfald och kreativitet.

Den fullständiga texten till det föreslagna programmet och villkoren för att ansöka om bidrag finns på Folk Art Center http://www.rahvakultuur.ee/?s=1713 . Du hittar ett program i formuläret.

Naturligtvis kan man fråga sig varför man firar nationaldagar. Vi fick dagen som en helgdag så nyligen. Det är inte den rätta känslan. I andra länder firar man dagen kanske för att man vill tala om att vi hör ihop. Att vi har gemensamma intressen. Gemensamma traditioner. I Estlands fall är det också för att manifestera friheten att leva i sitt eget land med en gemensamma kultur. Men paraden då? Alla militärer. Måste man ha alla dessa soldater och militära fordon? Precis som alla andra länder som har den traditionen vill man visa den egna befolkningen: Se vad vi har, vi kan verkligen försvara oss. För sina fiender vill man visa att det är inte bara att komma att ta oss nu. Vi kommer att slåss! Till siste man! Se vilka moderna vapen vi har.

Numera har Estland inte bara de avlagda vapen de fick när de blev ett fritt land igen. (Som de då var tacksamma för.) Nu kan de själva välja det bästa, det mest effektiva. De vet, som både ÖB och presidenten sa, att deras friheten alltid är hotad. ”Utan EU och Nato hade vi inte stått här i dag.” Så sa presidenten. Och ÖB sa att tack vare de estniska soldaterna och deras fantastiska arbete i Afghanistan kommer Natoplanen för evigt flyga och bevaka landets luftrum. Estland vet varför man måste delta i internationella uppdrag; de känner väl sin egen belägenhet och vet att de måste ge för att få. Så utsatta som de var 1939 vill de aldrig bli igen.

Vi ser i dagens Aktuaalne Kaamera att barnen får lära sig tidigt att känna stolthet över försvaret. Det är inte av andra skäl än det vanliga: de måste lära sig att aldrig mer, aldrig mer, ger esterna upp sin frihet utan strid! Friheten är så oerhört betydelsefull.

Några bilder från kvällens mottagning med festmiddag.

Presidentparet log och pratade med alla.

Svenska ambassadörsparet Palmstierna.

Rainer Vakra kom tillsammans med farfar.

ÖB håller sitt tal, presideten, regeringen och parlamentets talman och delar av deras familjer lyssnar. Barn är som alltid med.

Presidenten hälsar på militären eskorterad av ÖB.

Vilken dag! Vilka känslor som hela tiden strömmar igenom mig. Det började redan i morse. När vi såg paraden från Tartu såg jag på presidenten och undrade för mig själv: ”Kunde du någonsin föreställa dig när du växte upp i Amerika, att du en dag skulle fira Estlands Nationaldag som president i Estland?” Han gick förbi alla militärer som paraderade och hälsade dem med ”Head vabariigi aastapäeva!” Men det blev lite enformigt, så hn ändrade det några gånger; tills han såg framför den sista gruppen: ”Ilusad vabariigi aartapäeva teile kõik!” ”En vacker nationaldag önskar jag er alla!”

Den nye ÖB, general Riho Terras, höll ett mycket bra tal på paraden. Jag återger några valda stycken:

Framför universitetets huvudbyggnad står en bronsstaty av kung Gustav IV Adolf av Sverige, en briljant strateg och befälhavare. För 380 år sedan skrev han en handbok om att föra krig, som lade grunden för vår "alma mater". Några månader senare föll kungen i strid i Lützen. Vi känner till historien om Gustav Adolf som en stor strateg, men jag visste inte att upprättandet av universitetet i Tartu kom att bli en kunglig garanti för oberoendet för Estland.

Tankefrihet, suget efter kunskap, att stå upp för sin tro, sina värderingar bärs av Tartuandan. Dessa värden skulle inte finnas i vår kultur och nation utan den svenske kungen.

Estland är ett land som för alla oss något speciellt.

Historien har format oss till balanserade och kloka människor som vet att bevara och skydda sitt sinne och sin tunga.

Storbritanniens flotta vände situationen till vår fördel i Östersjön när vi stred för vår frihet. Finländare, svenskar, danskar, amerikaner och fransmän hjälpte folket i Estland. Och utan dem hade det , bokstavligen varit svårt att hålla frontlinjen. Fast och livskraftig allians var viktigt då och det är oerhört viktigt idag.

Kriget var den ultimata överlevnadskursen, men framför allt var det ett krig. Kriget, som kom med misär, splittrande av familjer och förlorade liv.

Estland måste skyddas och varje dag och varje timme!

Estlands militära försvar kostar 2 procent av landets bruttonationalprodukt, mer än för de flesta andra länder. Det är ett tecken på vår trovärdighet. Det är ett tecken för våra allierade att vi inte ger vårt nationella försvar rabatter.

Estlands ansvar är att skydda varje medborgare. Värnplikt är en fråga om heder. Försvar är en hederssak. Man måste vara ärlig mot sig själva och andra. Det borde vara uppenbart.

Estlands folks självständighet och frihet har aldrig varit och kommer apldrig att tas för givet. Frihet för folket i Estland och den estniska staten skapas av oss.

Vivat, crescat, Floreat Estoniae i aeternum!Länge leve Republiken Estland!

I bilder från sommarfesten Maa ja ilm, som jag skrev om i somras, fick vi senare se bl.a. när de alla sjöng Lydia Koidulas: "Mu isamaa on minu arm", den  nationalsång som fick sjungas under ockupationen (sovjeterna hade inte förstått vad den betydde för esterna). Den sång som jag hört så många gånger i Estland. Första gången 1978. Sedan under Den sjungande revolutionen. Under hela sången rös jag av alla minnen. Jag kunde verkligen känna med dem alla; nu lever vi i frihet. Det är så svårt för människor som inte levt under sådana omständigheter, att förstå vad det innebär att få sin frihet.

Sedan såg vi några avsnitt av Wickmanns pojkar, filmen som bygger på Jaan Kross bok om ungdomarna under de sista frihetsåren och ockupationerna fram till 1944. Den serien gjorde inte någon succé i Sverige när den sändes på 1990-talet. Naturligtvis. Man uppfattade inte vad den egentligen handlade om, och jag själv har lärt mig allt mer, och känner spänningarna när de gamla klasskamraterna träffas 1943 och 1944 som offer för historien. Inget blev som de tänkt sig. Starkare krafter hade styrt deras liv. De var då rena offer.

Kvällens begivenheter återkommer jag till.

De två sista inslagen i dagens ”Studio 1” var särskilt intressanta.

1.      Ska vi säga ”hen”  istället för han eller hon? Feministen som intervjuades menade att det skulle bli en lättnad för alla barn att själva komma underfund med vem de är. Mot honom stod socionomen som menade att det finns ingen forskning som bekräftar detta. Slutrepliken blev mannen. Han sa att det finns länder som har könsneutrala ord för personliga pronomen. Han nämnde några länder, men glömde Estland. Min fråga är: Är barnen i dessa länder olika än barnen i Sverige? Är de friare i sina lekar? Behandlas de annorlunda än de svenska barnen? Ätligt talat: Jag tror inte det. Jag har aldrig lagt märke till något sådant, men kanske vore det intressant med forskning i ämnet.

2.      Befolkningen i Lettland röstar i morgon om landet ska bli tvåspråkigt. Ryssarna i landet har skrapat ihop 175 000 namnunderskrifter och på så sätt fått fram en folkomröstning.

När Lettland blev fritt talade 40 % av befolkningen inte lettiska, i dag är de färre än  10 %. Jag tror att det är alldeles för tidigt att rösta om språket. Sovjettiden ligger för nära. Tänk er att tyska skulle bli officiellt språk i Israel!

Man får inte glömma att den ryska befolkningen var i överläge under ockupationen. Att letterna längtade efter att få ett eget land där de hade fullt människovärde. Däremot växer det fram en mer naturlig hållning till den rysktalande befolkningen med tiden. Tvåspråkig reklam, nationell information, information på dagligvaror och mediciner t.ex. är självklar redan.

Även i Estland har man arbetat för att alla elever ska ha vissa lektioner på estniska, och redan på 90-talet hade vi besök av Ave tillsammans med ryska lärare från Estland som skulle lära sig estniska. Tyvärr var lärarnas intresse alldeles för ljumt. De lärde sig inte språket trots allt. Fortfarande protesterar de ryska skolorna, och tror att det aldrig ska bli verklighet. Ibland verkar det som om de är övertygade om att Ryssland tar över landet igen, och då ska ju alla istället tala ryska!

…..

Det har varit mycket prat om de estniska lärarlönerna. Demonstrationer och andra protester har vi sett mycket av.

Strejkande lärare.

Nu har hälso- och sjukvårdspersonal beslutat att sympatistrejka med lärarna.

Jag tänker då på den där lunchserveringen i Tallinn jag såg i början på 90-talet. Den hade mycket låga priser där för att läkare och lärare hade så låga löner. Här skulle till och med de ha råd att äta!

"Vårdpersonal har god förståelse för lärarnas problem med de höga arbetsbelastningen och mycket låg lön. Vi vill uttrycka vår solidaritet i handling. Det är dags att lärarens viktiga och ansvarsfulla arbete belönas efter förtjänst ", säger läkarnas fackliga ordförande, Andres Cork, VD för Cork Medicinska Centrum. Han menar att detta skulle vara en solidaritetsstrejk.

"Målet är inte att patienterna ska lida utan vår aktion är avsedd att stödja lärare," sade Cork. Alla sjukhus i Tallinn och Tartu deltar, sade han.

…..

Museet.

Vi skrev om Väike Maarja Muuseum. Jurgen och jag. Där Marju, vår vän, är ny chef. Hon hittar på nya spännande saker hela tiden, och nu ska museet ge ut en årsbok som e-bok.
Boken kommer att innehålla personliga berättelser, bilder och beskrivningar som förra årets utställningar och skrifter mm.

Boken ska kunna läsas på nätet, men kommer också ges ut i bokform för skolorna och biblioteken.

På museet finns också en bok att köpa av Asael Truupõld, Sind Surmani.

Den berättar om olika personer från trakten. Deras öden under åren 1939 – 1941 samt 1949 – 1991. Det är en hemsk bok, men mycket lärorik. Tråkigt nog är den inte översatt ännu, kanske Marja Talgre kan göra det? Alla borde läsa den för att förstå hur livet var under sovjetisk ockupation. Svenska vänstermänniskor skulle väl inte tro att det är sant! Men så var det. Fruktansvärt! Hemskt!

Hello Karin,
thanks a lot for your mail.
I was very pleased to read that Muriku Mois ts in a goof shape

The Hoffmanns have a website
http://www.familiehoffmann.com.ar/newSite/
which might interest you though it愀 in German
Yours
Jurgen

I was thinking:
you & I are probably relatives - Leontine Hoffmann nee von Breustedt
is my great-grandmother
http://villagetop.homepage.t-online.de/home.htm
(click on the images, please)

By the way: does Vaike Maarja Virgin Mary Kirik
still look like that
http://www.familiehoffmann.com.ar/newSite/v-ike-maarja-kirik-klein-st-marien/#kirik
Regards
Jurgen

Här kommer mitt svar:

Hello Jurgen.

No, I am sorry, we are not relatives. I am a Swede. My husband is born in Estonia, but he is not born in this part of the country, but his family arises from this area.

However I can tell you, that the man Hoffman, who had a drugstore, used some sort of machine to make the water free from dirt. This little thing (perhaps: filter) is now owned by one of our relatives and is now to be seen in the Väike Maarja Muuseum.

About the church: no, I´m sorry to tell you that the tor now is on the ground. Last summer there was a hurricane, and the tor blew down. They are repairing it now, and in May it will be back again. Our relatives told us that all your relatives’ graves are in very good shapes.

Väike Maarja Kirik as it looks like today.

Slå upp de där fina sidorna som han gett oss!

Jag fick en kommentar som gäller mina anteckningar den 24 nov 2011.:

Müüriku mõia.

Müüriku mõis “Marienhof” paikneb Väike –Maarja Simuna maantee ääres umbes 1 kilomeetri kaugusel Väike – Maarjast Simuna poole. (GoogleEarth -----> 59° 7' 46.65", +26° 15' 55.49 )
Mõis on rajatud 19. sajandil (1817) Tallinnast pärit kaupmehe P. J. "Papachen" Hoffmanni poolt, kes avas siin kaupluse. Konkurentsi puudumise tõttu osutus äri edukaks. Mõisahoone ehitati ühekorruselise pika puumajana mis on säilinud tänapäevani. Veel ehitas PJH mõisahoone kõrvale väikese maja ametnikele. Aastal 1891 müüs "Papachen" mõisa oma pojale Georgile. Georg H. müüs Müüriku mõisa eestlasele Jaan Allikule, kes oli rikastunud kõrtsipidamisega. Hoones, mis paiknes ametnikemajast tagapool (ei ole säilinud), avati 1902. aastal Väike-Maarja tütarlastekool. Ametnikemajas avati hiljem Väike-Maarja esimene nelja voodikohaga haigla kus arstideks olid Hoffmannid. Tänapäeval on nii mõisa peahoone kui ka ametnikemaja kasutusel korterelamutena

(Det är faktiskt den texten som jag också använde den 24 nov. Men han har väl inte sett den och översatt den. Jag tycker att det är roligt, att familjen Hoffman är hans anfäder. Det känns lite historiskt, men ändå inte lika spännande som när vi satt och pratade med vår vän Cedric från Chile och fick veta att Cedrics pappa deltog i Thor Heyerdahls färd i vassbåten Ra till Påskön; den uppgiften finns inte på nätet, men Cedric försäkrar att pappan var med som representant från Universitetet i Chile.)

Hello,
incidentally I came across your blog.
My great-grandmother, Leontine Hoffmann in 1886
married the grandson of Johann Peter Hoffmann
(who bought "Marienhof" in 1817.)
Have you got any info ?
Regards
Jurgen

Hello Jurgen,

Nice to hear your story. I don´t know so much about Müüriku mõis. Nowadays the big house is used for poor people, who gets their home in the house. We know the man "Metsa-Jaan", "The wood´s-Ian" who lives in the house. Earlier he had an apartment of his own in Väike Maarja, but in the moment he could see the sun, he moved to a little hut a bit outside Väike Maarja. Now the social office has moved him to this appartment i Müüriku. The others in the house are mostly Gipsies and Russian.

Müüriku has got a wonderful color. It is called Falu-red, whick is a special Swedish color. The house is in a very good shape.

Kind regards.

“Estlandskarin”

Snön ligger blixtrande orörd över de vida åkrarna i solgasset. Bondgården är inramad av snö i stor stillhet. På den lilla vägen springer de två hundarna. De bästa vännerna. Jag läste att hundar aldrig kan bli vänner; det är ingen idé att köpa sig en andra hund för att få sällskap med den första. Jo, jag vill hävda att de här två är de allra bästa vänner. De gör allt tillsammans. Den yngre lärde sig att jaga bilar av den äldre.

Kvällen kom med den mest fantastiska solnedgången, orange himmel och molnskyar bakom åkrarna, bakom ladan.

…..

Fler och fler ryssar söker sina rötter i Estland för att bevisa sitt estniska medborgarskap och därmed få estniskt pass. 
Estlands ambassader i Moskva och St. Petersburg samt konsulatet i Pskov lämnade ut totalt 2066 estniska pass förra året, vilket var det största antalet under senare år. Majoriteten av pass lämnades ut i Pskov. Nästan hälften av alla dessa skrevs ut till barn vars föräldrar aldrig haft några estniska identitetshandling.

"Intresset har varit stort", säger medlemmar av en kommission med uppgift att undersöka situationen för det estniska konsulatet i Pskov i september. Temat diskuterades senare i utrikesutskottet hörsel.

"Det är människor som bor i Ryssland och är lagliga ättlingar till estniska medborgare," sade medlemmen av parlamentets utrikesutskott Marko Mihkelson. "Det är underförstått att värdet av estniskt medborgarskap och pass har ökat med möjligheten att resa inom Schengenområdet och amerikanska visumfria resor."

Det gäller personer vars föräldrar eller mor-och farföräldrar varav åtminstone en var estnisk medborgare före kriget och för närvarande bor i det egentliga Ryssland eller inom områden som under frihetstiden var estniska såsom Petserimaa och Ivangorodområdet.


Dessa människor behöver inte ansöka om estniskt medborgarskap eller bosätta sig i landet eftersom de  enligt lagen redan är medborgare i Estland. Det finns inte något språkkrav eller krav på bosättning i Estland för dem. De behöver inte heller avbryta sitt ryska medborgarskap eftersom dubbelt medborgarskap tillåts i Estland

Det krävs att man kan visa att man är barn eller barnbarn till någon som var estnisk medborgare före den 16 Juni 1940 eller fortfarande är medborgare i Estland.
Beslutet huruvida beviset på medborgarskapet är tillräckligt för att ge estniska pass avgörs av polisen. Av förra årets ansökningar godkändes 853, medan 9 avslogs.

Eftersom ett estniska pass har en så stor betydelse finns det vissa som hoppas att förtjäna en hacka på att förmedla uppgifter. Sommaren 2010 grep Petersburgpolisen den estniske medborgaren Alim Danheli som åtalades i en brottmålsrättegång för förfalskning av dokument. Danheli krävde personer på mellan 20 000 och 70 000 Euro för papper som kan ge medborgarskap, och trots det höga priset fanns det människor som utnyttjade möjligheten. De som var utan pengar kunde inte få medborgarskap genom honom.

I dag diskuterades svenskt slavsystem i P1. Slaveri förbjöds 1335. (utanför våra gränser förbjöds svenskt slaveri senast 1813.)

Ibland blev man frivilligt slav för att hamna hos rätt man och kunna göra karriär, eller om en bonde blev gammal och inte kunde sköta sin gård, då sålde han den och blev ”slav” hos den nye ägaren.

I Estland var i stort sett alla ester livegna hos den balttyske adelsmannen. Den enda möjligheten att bli en fri man var om han kunde hålla sig gömd i en stor stad som Tallinn under ett år. Det berättas om godsägare som sökte noga genom staden för att hitta en förrymd est.

Slaveriet, livegenskapen, förbjöds i Estland och Lettland 1816, i övriga Tsarryssland skedde detsamma på 1860-talet. Under den ”svenska tiden” 1560 - 1720 var det ett uppehåll, men livegenskapen återkom med ryssarna 1780.  PÅ 1880-TALET gavs möjlighet för de tidigare livegna att köpa en mindre gård, och bli fri på riktyigt. Köpte man av godsherren blev man anställd ungefär som en svensk statare; köpte man av staten blev man en helt fri bonde. - Det var lite finare. (se den 23 dec. 2009) Men, det mest anmärkningsvärda är, att det var ett rent slaveri som återinfördes under den sovjetiska ockupationen. Framför allt i Sibirien och i kolchoserna. Alltså i modern tid.

Ett vackert exempel på en traditionell gård i Estland. De första husen av den här sorten började byggas på 1200-talet. "Rehetuba" heter byggnadsstilken och jag skrev om en fest i en rehetuba i aug 2009.

.....

Vi har informerats både i I Finska Yle FST, i estnisk TV och i svensk TV om att Sveriges socialdemokrater har fått en ny ordförande. Det var intressant.

Baruto - världens bästa sumobrottare.

Den stora turneringen i Hatsu-Basho gav 14 segrar och en förlust.

Baruto, Kaido Höövelson, höll ett emotionellt tal. "Detta är beviset för att det är möjligt att nå drömmar. Jag var väldigt fokuserad varje dag ", sa hjälten.

Vid prisutdelningen var också hans mor, Tiina Pudel, närvarande och överräckte stolt till sin son en gåva från Rakvere stad: en flagga med påskriften "Till Kaido, Baruto. vår stads magiska stjärna."

"Jag tror att jag har möjlighet att bli yokozuna i år, och om jag kan fortsätta med samma känsla som nu, då ska jag fortsätta att tävla", säger Baruto.

Del av Tallinntapeten.

Tapeten upptar fem scener ur kung Salomos historia, återgiven i Konungaboken i Gamla testamentet. Men dessa kan också läsas som ett inlägg i de religiösa och politiska konflikter som präglade 1500-talet, även med svensk/dansk anknytning genom kung Christian II. Scenerna kan tolkas som en vädjan till Tallinn att återgå till den sanna tron under Rom och under kejsaren Karl V i Bryssel. Denne försökte skapa ett katolskt EU redan för 500 år sedan, ett försök som havererade på grund av växande nationalism och religiös splittring.

 

 

Min bror, Brorsan, var på ett sammanträde i går. Sedan skickade han ett mail:

/…/ Nåväl när jag berättade att jag nyss kommit hem från Estland berättade en av dessa historiskt väl bevandrade herrar – det är mest herrar – att på rådhuset i Tallinn finns en tapet (gobeläng) från 1547 som är ytterst märklig. Den är en gåva från kejsare Karl V, som syftade till att få esterna att återgå till den katolska läran. Den visar en biblisk hjälte som i realiteten föreställer Karl V.

Bo Göran Hellers som den historiebevandrade killen heter har skrivit om tapeten och hade mycket att berätta om estnisk historia. Sällskapet blev nästan tänt på en kollektiv resa till Tallinn. Sent omsider har man kommit underfund med tapetens extremt höga värde så nu hänger en kopia för allmänhetens beskådande.

Jag förstår att jag måste läsa det nya numret av Populär Historia också. Han skriver: I senaste numret av Populär historia finns en mycket intressant artikel om Estlandssvenskarnas historia. KGB är dock numrets huvud artikel. Jag har inte orkat med att läsa om hemskheterna än, men även den ska läsas.

Sedan skickade han ett mail han fått från historikern ifråga:

Tack för trevlig kväll igår. Min utläggning om Tallinn-tapeten blev kanske långdragen men den var mitt stora intresse under en tid. Jag sammanställde mina föreläsningar i en engelskspråkig rapport från 2007, "The Tallinn Tapestry - a second reading". Jag skickar den lilla boken med förhoppningen att Du ska ha nöje av läsningen. Men min tolkning har avvisats på högsta ort, vilket vill säga av Guy Delmarcel, världsauktoritet på tapeter, verksam vid det katolska universitetet i Löwen. I Tallinn har jag en svuren motståndare i Sulev Mäeväli, medan Stadsmuseets chef, Maruta Varrak, i hemlighet gillade min tolkning, eftersom den gick emot specialisternas övertygelse. Hon bjöd in mig som gästföreläsare vid museets 70-års jubileum. Men jag fick ingen plats, inte ens ett omnämnande, i jubileumsskriften!

Med vänlig hälsning

Bo Göran

Då var jag bara tvungen att ta kontakt med honom. Jag undrade om jag fick publicera mailen och fick följande svar:

Jag tror nog, att din bror överdriver, men det är säkert välmenat och därmed är jag förstås nöjd. Jag har nu avsänt min lilla bok och får väl hoppas att den ska bereda honom visst nöje. Det är alltså en tolkning, eller omtolkning, av en tapet, inköpt 1547, som visar fem scener ur Salomos liv men som också kan läsas som ett politiskt/religiöst inlägg i den dramatiska tid, då tapeten vävdes. Jag har hållit flera anföranden om detta, senast för precis ett år sedan i Tallinn, då turistguiderna hade en världskongress där. Reaktionen var nog rätt blandad. Amerikanerna, som har humor, gav mig beröm, medan andra, speciellt alla asiater, verkade förvånade. Du får naturligtvis använda mina texter efter eget omdöme.

Med vänlig hälsning

Bo Göran (Hellers)

Jag ska också läsa den boken! Så det så.

Erik-Niiles Kross, som söks av Interpol på uppdrag av Ryssland för medverkan i kapningen av fartyget Arctic Sea (se 13 jan 2012) kan slippa utlämning. Interpol har nämligen stadgar som förbjuder ingripande i ärenden av politisk, militär, religiös eller rasistisk natur.

Att just Kross valts ut som misstänkt deltagare av kapningen beror på att han för fyra år sedan hjälpte den georgiska sidan att vinna kriget mellan Georgien och Ryssland genom att arbeta med information.

…..

I Väike Maarjas Böndernas hus har en ny föreståndare utsetts. Det är regissören Kalev Pärtelpoeg.

Kalev Pärtelpoeg.

"Den nye föreståndaren för allaktivitetshuset förväntas leda olika aktiviteter som kulturella evenemang, amatör- och hobbyarbeten samt fritidsaktiviteter för befolkningen och dessutom också bidra till att främja det lokala sociala livet", säger Ilve Tobreluts på kommunen.

Kalev Pärtelpoeg har hittills varit ledare för kultur-och fritidsaktiviteter för ungdomar och ledare i många delar av Jõgeva, Järvamaa, och andra evenemang som anordnats över hela Estland.

Det ska bli roligt att se vad han kan åstadkomma. Jag tycker annars att det är så roligt att se att han heter Pärtelpoeg i efternamn. Det finns många med –sonnamn i Estland, Jansson, Svenson m.fl. men han har verkligen valt ett äkta estniskt namn. Poeg betyder son, han heter alltså Pärtelsson.

.....

Jag läser nu boken Stormaktsdrömmen, I svenskarnas spår under tusen år i Finland, Ryssland och Baltikum av Christer Nilsson, 2009.

Till att börja med läser jag om de områden som intresserar mig mest, dvs. Viborg, Sankt Petersburg, Narva och Tallinn.  Kapitlen före dessa ska jag läsa sen. Eftersom vi var i Rakvere i dag, börjar jag med historien om Narva, staden som genomlevt så många krig. Ivan IV, den förskräcklige, utfärdade en krigsförklaring mot svenska och polska besittningar i Estland och Livland med målet att fullständigt etniskt rensa området. Vilket han på ett övertydligt sätt demonstrerade mot de överlevande tillfångatagna i Weissenstein (Paide). Med den finske överbefälhavaren Hans Boije i främsta ledet spetsades offren på spjut som kycklingar på ett spett och stektes till döds över glödande kol. Bygderna runt om i Estland ända bort till Reval (Tallinn) förhärjades sedan å det gruvligaste.

Krig är så oerhört grymma. Estland drabbades så hårt av sitt läge med Ryssland som granne. Långa tider var Estland skyddat av träskmarkerna mellan de två länderna, som inte var ”länder” då. Men med utveckling kunde man ta sig runt träsken och när Peter den store hade byggt upp sin nya huvudstad Petrograd just över träsken, då var det bara rakt på. Då var Estland ett område som andra, uppfartsområde till Sverige t.ex. Kan man skydda sig mot krig genom att vägra ha en krigsmakt, som jag hört några riksdagsmedlemmar föreslå. Nej. Vi såg hur det gick i Tibet. Kina gick in i landet, och de hade ingenting att stoppa dem med. Om vår tids Estland inte vore medlemmar i Nato och EU, då hade vi inte längre haft ett land med det namnet.

Vi tog alltså en biltur i går för att njuta av vintern och den snö som äntligen kommit. Den var bara några centimeter djup, Men den dolde många skavanker, och jag drabbades av känslan att "här finns jag mitt i historien." Så många hus är fortfarande av äldre typ, fortfarande ser vi ju de gamla "rehetuba" som började byggas runt 1000-talet.

Det såg ut likadant i vårt område för många hundra år sedan, som i dag.

Så en liten solskenshistoria via Georgien:

Georgiens ambassadör.

Georgiens ambassadör i Estland hade estniska barn som förebild under uppväxten, har han berättat för Postimees. Här är hans berättelse:

På den näst sista dagen av sitt besök i Lääne-Virumaa fick vi ett samtal med ambassadör Ruslan.

Rakvere och den georgiska staden Senak var under sovjettiden vänorter, men arrangemanget upphörde när Sovjetunionen föll ihop. Nu vill Georgiens ambassadör att detta vänortsförfarande återuppstår.

Hur kommer det sig att ni blev ambassadör i Estland?

Min mamma är volgatysk, utbildade sig till lärare i engelska och bosatte sig i Georgien då hon gifte sig. Hon placerades som lärare i Salme bys estniska skola. Jag gick emellertid i en annan skola, och fick en bra utbildning men mitt beteende var uselt. När mamma kom hem från jobbet påpekade hon ofta att jag inte betedde mig som de estniska skolbarnen. De uppförde sig nämligen mycket bra, lyssnade noga på sina lärare och var väldigt disciplinerade. Hon framhöll hela tiden estniska elever som förebilder. Hos mig blev detta en positiv stereotyp för jag hade inga kontakter med Estland.

När jag år 2009 skulle välja vilket land jag skulle vilja fortsätta min diplomatiska karriär i, då fanns bland alla de stora länderna också Estland som förslag. När jag såg Estland i formuläret mindes jag omedelbart mammas berättelser och vad jag trodde mig veta om ester, så valet var lätt för mig.

När jag nu lever i den estniska verkligheten är jag tvungen att erkänna att mammas berättelser var i stort sett sanna och jag behövde inte bli besviken över att jag hade tänkt fel om ester eller trott dem vara bättre än de är.

Jag uppskattar esternas disciplin, deras inställning till livet och arbetet, att de behåller sin kultur så levande och att de är laglydiga. Just det som mamma alltid påpekade.

Jag tror också att jag kan säga att beteckna förhållandet mellan Estland och Georgien som ”bra” är alltför blygsamt. Snarare skulle vår relation kunna vara en förebild för andra stater. Relationerna är bättre än bra.

För Georgiens önskan att nå Europeiska unionen och Nato, är det avgörande att ha en partner och vän som hjälper till, som kan säga till när vi gör något misstag. Där finns Estland.

Estland har genomfört stora reformer, och de flesta av de reformer som genomförts i Georgien har kopierats från Estland.

Detta var mitt första besök här i staden och jag är mycket positivt överraskad eftersom staden Rakvere har en så lång historia och har kunnat hålla allt i minnet och visa upp det.

Rakvere slott har gjort ett mycket djupt intryck på mig, men hela staden är mycket vacker.

För mig är det även en glad överraskning att i en så liten stad som Rakvere det utges en dagstidning, och till och med fem dagar i veckan.

Alexandra Pascalidou har gjort ett fantastiskt bra program om Grekland. "Vad är det för fel på grekerna?". SvT1. Det behandlar ett svårt ämne lättsamt och ingående. Den som sett det vet vad som hänt i Grekland. naturligtvis har hon mer programtid än Rapportinslaget om Lettland, men hon belyser problemen så ingående och tydligt. Det blev meningsfullt; inte som lettlandsinslaget som inte förklarade någonting. Nu har vi på några dagar fått vet att människor i arbetsför ålder flyttar från Lettland, Moldavien och Grekland, men jag är helt övertygad om att vi bäst vet varför det är så i Grekland.

Jag reagerade också för att någon sa: ”Vi har bara varit ett fritt land i fyrtio år. Vi har gjort en del misstag.”

Estland hade varit ett fritt land halva den tiden, i tjugo år, när den svenska regeringen dömde landet till slaveri, fattigdom, svält, ständig oro och skräck genom att erkänna Sovjetunionens ockupation som första land i världen. Ändå hade Estland inte gjort sig skyldigt till annat än att de försökt klara svårigheterna vid den stora finanskrisen och det den medförde. Det fanns andra europeiska länder som gjort sig skyldiga till många riktiga brott, men som hjälptes upp på fötter istället. Hur ska jag någonsin kunna förstå hur mina landsmän tänkte? Jag accepterar statsministerns ursäkt med tacksamhet, men jag vill förstå!

…..

Så till något roligare. President Ilves ställer frågan: ”Varför är det bra att leva i Estland?

Jag läser i Virumaa Teataja och lyssnar på Facebook:

Estlands president Toomas Hendrik Ilves har presenterat ”hundra skäl till varför det är bra att leva i Estland”. Presidentens presentation har gjorts i stor värme och vill ge glädje, lust och en tankeställare för människor. (säger tidniongen) Det är bara att lyssna. (på estniska)

Estland är det estniska hemmet. Hemmet är fortfarande gott att leva i. Hemma känner man sig trygg, man vet vad jag kan göra och vad man inte bör göra. Man vet var och hur man äter och vad man ska göra för att bli varm och mysig och slippa frysa.

Ester är medlemmar av familjen Estland. Esterna vet hur man ska leva i Estland för att man ska kunna känna sig trygg. Vi är främlingar och frågande för andra människors seder, mat, frasering och för våra grannars främmande sätt att leva.

Vi kanske inte alltid älskar det estniska klimatet, dock finner vi att i de fyra årstiderna finns också gott om vackra dagar för att njuta av omgivningarna. Vår natur är vår rikedom: smultron, doftande sommar, höst: färgstarka landskap, vinter: snödrivorna och vårens motionsmöjligheter i det fria.(presidenten har börjat träna och tappat många kilon.)

Här finns plats. Den som vill kan gå ut i skogen och lyssna på naturljud. Den som vill kan sola på stranden helt ensam, utan att någon stör privatlivet. Och den som vill kan flytta till en tätort för att leva stadsliv - trots allt är hela vårt lilla land nära till hands.
Estland är en bra plats att leva, eftersom vi är födda i Estland och landet är tillgängligt för alla. Och det är vårt ansvar att behålla vårt land och vårt språk.
I Estland har vi ett hem och familj, vänner, här kan vi kommunicera på vårt modersmål - här kan vi vara oss själva.
Och naturligtvis har vi svart bröd, handplockade bär, e-förvaltning, och hundratals fler av livets goda innehåll. Och alla har fortfarande ett annat liv i minnet.

…..

Rakvere sjukhus.

När jag hade varit inlagd på Rakvere sjukhus 2009 satte vi in en tackannons i Virumaa Teataja. I dag ser jag att Mati Mohnilt också vill tacka sjukhuset. Och det här brevet tycker jag är bra, för man kan förstå problemen med att bo på en ö, eller hur, läs:

Jag bor på ön Mohn. Jag hade insjuknat och behövde kontakta läkare.
Eftersom det inte stormade kunde jag ta mig till Tallinns sjukhus där jag blev undersökt och fick en remiss för vidare undersökningar.