.

Ett bildgalleri från Postimees:

http://translate.googleusercontent.com/translate_c?hl=sv&rurl=translate.google.se&sl=et&tl=sv&u=http://www.postimees.ee/%3Fart%3D670094%26g%3D6676&usg=ALkJrhh8dTEPxtps2TfLOHKdYl_yH8j_cg#249630

Detta är Jultomten i estniska parlamentet som kommer med julklappar till alla snälla ledamöter (och de andra också).

…..

FÖDELSEDAG 15:e DECEMBER

Endel Weasel, 86 , litteraturvetare och kritiker

Selma Teesalu, 81, medicinska forskare, professor emeritus vid universitetet i Tartu

Mihkel ZILMER, 63, biokemist

Dagmar Kutsar, 60, samhällsvetare

Indrek Metskits, 55, poet och konstnär

Tõnu Raadik, 54, violinist och kompositör

Jaak Johanson, 52, Skådespelare, sångare och grafiker

Toomas Tulemus, 48, musiker

Aivi Parijõgi, 44, journalist

,,,,,

Idag erbjuder han ryska rubel.

Europeiska unionen kommer att använda dagens toppmöte med Ryssland som en möjlighet att trolla fram det sista av IMF: s löfte att skaffa fram mer pengar, sade en EU-tjänstemän.

Det är känt att rådets ordförande Herman Van Rompuy och EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso under gårdagens middag i Bryssel med Rysslands president Dmitrij Medvedev före toppmötet förberedde sig. Många av tidningens källor uppger att samtalen gäller ett belopp på omkring 10 miljarder euro.  arje donation från Ryssland är mycket uppskattad av IMF när det gäller EU: s kampanj för att öka köpkraften i euroområdet.

EU-ledarna lovade förra veckan att överväga en extra tilldelning på 200 miljarder euro till centralbankerna - i hopp om att det utanför Europa blir ett kraftigt gensvar.  Rysslands EU-ambassadör VladimirTšizov uttalar sig i Financial Times i en vänskaplig ton. Han noterade att ryska centralbanken har 40 procent av reserverna i euro och insisterade på att Rysslands största handelspartner är EU. "Vi har inte förlorat tron på euron ", sa Tšizov. ”Moskva har länge velat ha ett större inflytande på tillväxtmarknader i IMF.”

Medvedevs delegation vid toppmötet kommer dock att betona Moskvas växande förbittring mot EU: s energipolitik mot liberalisering av lagar som tvingar Gazprom att sälja pipeline till Litauen vilket kan begränsa Rysslands inflytande på andra marknader.

Tsizov talade också om en lettisk avsikt med en: "väsentlig nationalisering av infrastruktur." Han jämförde EU: s regler - som är avsedda att värna om konkurrensen – med ”det värsta i Sovjetunionens politik".

….,.

Nu till DN Kultur, Idé och kritik

Det har skrivits mycket upprörda inlägg angående vår drottnings pappa. Våra journalister vill tvinga henne att ta avstånd från sin far pga. hans åsikter. I dagens DN skriver Gregor Nowinski om hur ämnet kom upp och vad det kan betyda för vår generation och våra efterkommande att ha en nazistisk förälder.

Att älska sin nazistiska pappa.

Vår drottning med sin pappa.

I en TV-serie Nowinski gjorde ”Bernadotte”, som sändes våren 2010 berättar drottningen alldeles spontant att hennes pappa var nazist.  Efter det blev det diskussioner om att hon kallade den nazistiska makten som ”ett maskineri”. När så ”Kalla Fakta” ett år senare visade en film om Walther Sommerlath där stora delar av Nowinskis intervjuer med drottningen återgavs, då kom diskussionerna igång. Själv minns jag kravet på en neutral genomgång av vad W S gjort sig skyldig till, för att ge drottningen möjlighet att offentligen ta avstånd.

Nowinski blir upprörd och skriver ett inläögg som han nu återger i dagens tidning. Han talar om yngre tyskar, vars föräldrar aldrig talat om nazitiden och vad de själva haft för roll då. Hur problemen växer framför dessa yngre tyskar. De har uppfostrats med kärlek och ömhet, som tex. Martin Pollack, respekterad journalist och historiker.

”Ändå är han medveten om den kärlek han fått från dessa människor. Särskilt från sin farmor – en hängiven nazist in i det sista, långt in i efterkrigstiden. Denna farmors ömma kärlek dröjer fortfarande kvar i honom.”

Vilken svår situation! Samma svåra situation som många andra nazist- och kommunistbarn genomlider.

Vi svenskar låtsas inte om vår egen historia. Vi vill inte lära våra barn något om den svenska stormaktstiden t.ex. eftersom det bara är skam, skam. Vi skäms över vad som hände, men förstår inte att historien inte får förvanskas eller glömmas bort. Vi vill inte veta att svenskar varit grymma och omoraliska, men vi påpekar gärna att andra gjort allvarliga fel i historien som de måste bearbeta. Vi som lever nu ska inte vara ansvariga för vad som hände i en annan historisk tid långt innan vi var födda. Det måste komma till ett slut med skuld och ansvar för vad tidigare generationer gjort.

De här vi nu talar om har fäder och mödrar som kanske inte straffats för vad de gjort, men trots allt har utfört eller varit beredda att utföra svåra brott. Ibland kan vi fråga oss hur det är att i Tyskland heta Göring, Himmler eller Hess. Måste de alltid vara beredda att stå till svars? Lenin och Stalin och många andra Sovjetledares namn är ju bara alias, så där finns inte samma problem. Dessutom finns det många i Ryssland som fortfarande hyllar dessa ledare och skulle bära deras namn med heder. Varför är det så? Varför kan vi inte få ett definitivt avslut på även dessa grymheter?

Nowinski avslutar sin artikel med ett citat av Virginia Wolf ”Mot fyren”:

”Att ivra för sanning med en sådan brist på hänsyn till andra människors känslor, att så obetänksamt, så brutalt slita sönder hyfsningens tunna slöja var för henne en så fruktansvärd förolämpning mot en vanlig mänsklig anständighet att hon yr och förblindad böjde huvudet liksom för att låta hagelskurens piskande korn, störtfloden av smutsigt vatten, motståndslöst skölja över sig. Det fanns ingenting att säga,”

I dag ska det handla om Ryssland och Putin – och så Estland förstås.

Boris Nemtsov, en rysk liberal politiker som var vicepremiärminister i Ryssland från 1997 till 1998, citeras i Expressen att: Korruption stavas "putinism" på ryska.

Mutor grasserar ohämmat samtidigt som svågerpolitikens omfattning saknar motstycke, skriver Boris Nemtsov. …
En av de värsta konsekvenserna av Vladimir Putins styre är att Ryssland sjunkit ner i en avgrund av korruption. Än värre är det faktum att korruptionen bland de högre makthavarna i Ryssland i alla avseenden har blivit ett faktum, utan rättsliga konsekvenser. Putins gamla vänner - även sådana som inte hade någon speciell ställning innan han kom till makten - har alla blivit dollarmiljardärer. …

Vid Putins tillträde år 2000 låg Ryssland på plats 82 i Transparency Internationals rankning över global korruption. Under Putins presidentskap gick situationen från att vara dålig till katastrofal. 2009 hade landet halkat ned till plats 146, jämsides med Östtimor, Sierra Leone och Zimbabwe. Transparency International uppskattar att värdet av korruptionsmarknaden i Ryssland uppgår till 300 miljarder dollar, vilket motsvarar en fjärdedel av landets BNP.
När Dmitrij Medvedev blev president 2008 utsåg han "kriget mot korruptionen" till sin prioritet. Sedan dess har Ryssland dalat ytterligare i världsrankningen. Mutor grasserar ohämmat samtidigt som svågerpolitikens omfattning saknar motstycke sedan 1990- talet.

Vid sidan av att genom korruption gynna sig själv och sina vänner är uppnåendet av internationell prestige det viktigaste politiska projektet för Putin. Det kanske mest absurda åtagande som han företagit sig i syfte att sprida internationell glans över Ryssland är vinter-OS i Sotji 2014.
Ryssland är ett vinterns land. Det krävs en rejäl ansträngning för att där hitta platser som aldrig upplever snö eller is. Putin har emellertid lyckats att hitta en sådan - den subtropiska semester­orten Sotji där han beslutat att vinter-OS ska hållas 2014. Utgifterna kommer att överstiga 15 miljarder dollar, varav hälften tas från den ryska federala budgeten. I jämförelse kostade OS i Vancouver två miljarder dollar, och spelen i Salt Lake City och Turin ungefär lika mycket. Nästan hälften av den totala budgeten kommer att gå till byggandet av en motorväg från flygplatsen till en kostnad av 150 miljoner dollar per kilometer.
Långt innan de olympiska spelen inletts har euforin över att Internationella olympiska kommittén (IOK) valt Sotji ersatts med allmän bestörtning hos stadens invånare.
Sotjis fortsatta existens som semesterort har blivit osäker, liksom det framtida livet där för tusentals medborgare. De astronomiska kostnaderna för vinter-OS hotar stadens fortlevnad.

De estnisk-kaukasiska byarna i Sotji har jämnats med marken. Invånarna har tvingats flytta. Vart? Någonstans.

Efter mer än tio år med Putin vid makten är svaret på frågan ”Vad betyder putinism?” glasklart. Korruption, censur, råvaruberoende, social ojämlikhet och avfolkning av landet. Avputinisering är Rysslands enda väg ur denna återvändsgränd.

I Postimees skriver den välkände ryske statsvetaren och publicisten Andrei Piontkovski: När Putin återvänder till makten kommer vi se hur hatet mot de baltiska staterna kommer tillbaka.

"Attityden mot dessa stater är lika fientlig nu som hans första och andra period som president. Medvedev var en fiktiv president som bara hade till uppgift att hålla tronen varm”, sa Piontkovski vid en konferens i Vilnius som handlade om tolerans.

Enligt statsvetaren behandlas de baltiska länderna fientligt av den ryska eliten eftersom de numera är en del av västvärlden.

Han säger också att i sovjetiska filmer har litauiska skådespelare ofta gestaltat fascistiska generaler och amerikanska spioner.

"Hata västvärlden, inklusive de baltiska staterna. De baltiska länderna är en del av västvärlden; det ska uppfattas som en mycket allvarligt eftersom väst aldrig var en del av Sovjetunionen och därmed var en fiende. Detta är ett exempel på den västerländska utvecklingen, och det kan vara mycket smittsamt för Ryssland ", förklarar han elitens syn på saken.

Piontkovski menar dock att det är ännu allvarligare att Ukraina och Georgien närmar sig väst.

"Moskva är rädd för ukrainska och georgiska ev. närmande västerut - de har alltid varit nära Ryssland. Baltikums utveckling är inte så trevlig, men inte så hemsk som Ukraina eller Georgien. Därför har mycket arbete gjorts för att undergräva den orangea revolutionen i Georgien ", säger den ryske statsvetaren.

…..

I Expressen läser vi också rubriken:

Ett hån mot Castros offer.

I lördags samlades Jonas Sjöstedt, Ulla Andersson, Hans Linde och Rossana Dinamarca till utfrågning i Göteborgs Folkets hus och på ­frågan om USA eller Kuba är mest demokratiskt var det ingen som ville svara.
Det går inte att gradera brott mot de mänskliga rättigheterna, menade Hans Linde, och motkandidaterna nickade instämmande, som om han hade sagt något klyftigt. Det hade han inte.
Visst är alla brott mot mänskliga rättigheter förkastliga, men likafullt i olika grad. Att hålla människor inspärrade utan rättegång, som på Guantanamo, är oförsvarligt men kan inte likställas med folkmord. Och så vidare.

USA har i samband med kriget mot terrorismen gjort sig skyldigt till flagranta människorättsbrott. Det är alla amerikaner fria att protestera mot. Den kubanska regimen bygger däremot på att förneka människors grundläggande rättigheter och den kuban som påtalar detta hamnar i fängelse.
Hans Linde & Co borde tala med de anhöriga till Luis Enrique Labrador, David Piloto och Yordani Martínez - några av dem som i våras dömdes till mångåriga fängelsestraff i den senaste vågen av gripanden av oppositionella. Deras enda brott var att de hade delat ut regimkritiska flygblad. Nog vore det intressant att höra Hans Linde förklara för deras sörjande mödrar, barn och partners på exakt vilket sätt de inte lever under större ofrihet än amerikaner, som är fria att rösta på vilka de vill, bilda föreningar, och uttrycka sig fritt.

Att Vänsterpartiets kandidater vägrade talade klarspråk kanske hade med publiken att göra. Bland partiets gräsrötter finns många Castro-­kramare, och det är partifolket som avgör vem den nya ledaren blir. Men en så självklar sanning som att USA, med alla sina fel och brister, är mer demokratiskt än Kuba borde sitta i ryggmärgen. Och om det nu är så att exempelvis Jonas Sjöstedt valde att inte säga det självklara, att USA är mer demokratiskt än Kuba, av taktiska skäl så är det en taktik som är frånstötande utanför den lilla kretsen av ortodoxa vänsterpartister.
Partiets smutsiga historia av att bagatellisera dikta­turer har varit en stor belastning i väljarnas ögon. Att partiledarkandidaterna fortsätter svaja i demokratifrågorna bådar inte gott för Vänster­partiet. Men mest av allt är kandidaternas mumlande ett hån mot Castro-regimens alla offer. Skäms.

Här är det också skillnad på människors värde. Pinochet lät mörda ca 3 000 personer i Chile och anses som en fruktansvärd makthavare. Castro har dödat tio gånger fler på Cuba. Han hyllas av många som en hjälte.

Det är naturligtvis intressant att läsa hur de som ”inte är kommunister” ändå försvarar ett kommunistiskt land och dess brott mot människorna i sitt land.

Det är också ett så tydligt exempel på hur det sedan 70-talet har varit för oss som visste vad kommunismen i Sovjet och andra stater var, hur det var för oss att försöka säga något om det i Sverige. Så oförstående var många vi mötte till, att det begicks brott mot mänskliga rättigheter i Sovjetunionen. ”Några offer krävs det alltid”, sa man. Varför har inte alla människor samma värde? Är det inte det vi ska lära oss i vår moderna värld? Varför ska vissa människors liv inte räknas som värdefulla? Nu är jag inne på det som jag anser att allt handlar om. Vem blir makthavare? Hur väljer vi dem? Ingen människa kan förbli opåverkad av makt och pengar. Det som gäller då, det är att vi har kontrollapparater som ser när det barkar iväg. ”Kom ihåg att du är människa”, ska någon alltid viska i maktens öra.

I Sovjetunionen var de ständigt närvarande gränsvakternas vapen riktade mot … just det: mot den egna befolkningen.

Skillnaden mellan dumhet och genialitet är att geniet har sina begränsningar.

Albert Einstein

I den nya läroplanen som trädde i kraft i höstas lyfts också de särbegåvades behov fram: ”Barn och elever ska ges stöd och stimulans så att de utvecklas så långt som möjligt.”

Det här är avgörande för många barn och ungdomar i Sverige. Antingen kastar man bort deras skolår på en meningslös soptipp eller ger man dem en intressant grund att stå på när de fått upptäcka vem de egentligen är, vad de har för förmågor och hur de ska använda dem. Så arbetar de i Estland. Där finns det ingen som gömmer undan ett barn med särbegåvning.

......

Snö i Jõhvi, nordöstra Estland! Eller rättare sagt hagel.



Nu är det bara lite slask kvar.

.....

Polen, som jag berättat så mycket om några dagar, hade parlamentsval i går. För första gången har en premiärminister lyckats sitta kvar efter ett val. Grattis Donald Tusk! Man hoppas nu på lugn och ro. Alltså ingen polsk riksdag. (Det skulle vara roligt.)

Både Svenskan och Dagens Nyheter skriver om bokmässan i dag, bokmässan med den tyska inriktningen.

Naturligtvis är vi alla upplärda att tro att Hitler är Djävulen, men att vi inte har slutat fördöma hela tyska folket visste jag inte. Lina Kalmteg skriver i SvD om sportjournalisten Richard Olsson som sa:

”Det är svårt att ens tycka synd om dem när de får storstryk i fotboll. Man tänker bara Hitler, Hitler, Hitler, Hitler, Hitler.”

när Tysklands damlag förlorade mot Brasilien i OS-semifinalen 2008.

Han fick be om ursäkt, men förklarade sig med att han trodde alla kände detsamma.

Ebba Witt Brattström som är Dag Hammarskjöldprofessor på Humboldtuniversitetet i Berlin skriver i DN under rubriken:

Tyskland är som Sverige – fast bättre.

Hon har just demonstrerat i Berlin för mer bildning i skolsystemet.

Smaka på B-ordet. När hörde ni det senast? I Sverige tillhör ”bildning” samma eftersatta grupp som, säg, ”nationalkanon”, ”klassiker”, ”historiemedvetande” eller ”tradition”. Termer för den civilisationsprocess som traderar det förgångna in i nutiden.

Historiemedvetande är A och O för ett folk som inte vill göra om sina fäders misstag (krig, totalitära system).

Det är ett pinsamt faktum att det finns fler studenter som studerar svenska på den tyska högskolan (närmare 4.000) än det finns skolelever som väljer tyska som B- eller C-språk i vårt land. Inom skandinavistiken, som finns på 13 tyska universitet (och i Wien, Zürich och Basel), är svenska det största ämnet. Men det är en obesvarad kärlek. För trots att Tyskland är Sveriges största handelspartner, så misstror svensken reflexmässigt allt tyskt (utom möjligen den billiga ölen). Ändå är våra länders historia sammanflätad.

… Det är hjärtskärande att se hur Schwedenpommern, avträtt av Sverige 1815, ännu vårdar minnet av den goda ”svensktiden”. Vi får lära oss i våra svenska historieböcker att svenskarna var förfärliga (om vi får lära oss något) under stormaktstiden. Men tydligen anser både ester och tyskar att de levde i ”den goda svenska tiden”. Intressant. Har de något att jämföra med?

Hon nämner många gemensamma namn i vår historia, och jag kan tillägga att många tyskar flyttade mellan Sverige och Estland. Vart språk har förändrats med de tyska invandrarna, men ibland blir det roligt. När vi reste från ett hotell i Tyskland stod en stor skylt med ett avskedsmeddelande på parkeringen: Wie bedanken uns für Ihre Besuch. Borde betyda: Vi betackar oss för ert besök. De vill inte ha oss tillbaka! Nej, vi har missuppfattat! Det tyska bedanken betyder det motsatta i svenskan. Så kan det gå.

Vi kan bara tänka på vad svensken i gemen har för uppfattning om Lidl, ett av många matvaruhus i Sverige.

Tillbaka till artikeln:

Efter kriget fick DDR:s ideologiskt styrda, ”klasslösa” skola stå modell för Stellan Arvidson när han skapade den svenska grundskolan.

Tyskarnas beundran för Sverige som jämställdhetens och modernitetens paradis på jorden har liten verklighetskontakt. Men den kan förklaras med utopifaktorn: Sverige uppfattas som ett bättre – och möjligt – Tyskland. Efter tre år i Berlin skulle jag vilja hävda att det förhåller sig tvärtom: Tyskland är i många avseenden, inte minst bildnings- och kulturpolitiskt, ett bättre Sverige. Det är nämligen, håll i er, ett kulturland. Och det handlar inte bara om att Tyskland har 80 offentligt finansierade operahus som spelar 52 veckor om året.

…I Tyskland tar man kultur på största allvar. Och vidare: Tysklands sätt att hantera hela sin historia är exemplariskt. Bara i Berlin finns över dussinet museer och minnesplatser som skildrar Tredje rikets förbrytelser. (Min anmärkning: Hur många museer och minnesplatser finns i Ryssland över Siovjetunionens förbrytelser?) I teve vittnar varje vecka överlevande från koncentrationsläger och krigsskådeplatser. Också representanter för de i krigets slutskede 14 miljoner fördrivna tysktalande får numera berätta om sina lidanden som barn. Man förstår att nuet inte kan upplevas till fullo utan kunskap om det förgångna. (Hur många gånger uppträder Gulagfångar i rysk TV och talar om sitt helvete? Eller hur ofta hör vi föredrag i de svenska skolorna om helvetet i Gulag?)

…I tyska tv-debatter talar verkliga experter till punkt. (En nåd at stilla bedja om i Sverige.) De är inte valda enligt grundkursen i mediedramaturgi (en för, en emot, en skojig). Påfallande är frånvaron av flamsighet, såväl i kultur som i politik, där alla åsikter får komma till tals. Demokratin kräver hela spektret av politiska uppfattningar, det har tyskarna lärt sig den hårda vägen. Det enda som inte tolereras är antisemitism.

Visst är det intressant! I Tyskland finns mycket för oss att utforska. Och det roliga är, att så är det med alla våra grannländer. Jag tycker att det är så roligt att vi numera kan se både norska och danska program i vår TV. Jag vill se program från många fler länder. Vår TV-kultur är så präglad av den amerikanska, och det är ensidigt. Mångfald, mina vänner, det betyder också att vara öppen för andra länders kultur även om folket inte kommit invandrande.

Detta  är viktiga artiklar, det är ju helt klart. Tänk om smutskastningen av de baltiska länderna också kunde försvinna. De har alla fått fruktansvärt hårda straff för att de slog síg fria från Sovjetunionen 1920, och de vill nu leva i nuet.

.....

Postimees:

Presidenten.

President Ilves höll ett tal i FN i går. Han menar att Estlands framgång kan vara ett exempel för andra stater med auktoritära regimer. Efter tjugo år av frihet andas man numera frisk luft i Estland.

"Människor vill uttrycka sina åsikter fritt, göra sina egna val utan att känna rädsla, hotas och trakasseras av makten. Människor längtar efter demokrati, de vill ha demokrati och alla tillhörande rättigheter. Rättssäkerhet, yttrandefrihet, rätten att fritt samlas och uttrycka sin vilja "

"Att rösta är inte bara essensen av demokrati och fria val, även om de i ett fritt och demokratiskt samhälle är oskiljaktiga komponenter," påpekade han med hänvisning till FN: s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, vars bestämmelser alla FN:s medlemsstater är skyldiga att följa.

"Ett öppet samhälle är en hörnsten i de mänskliga rättigheterna och rättsstatsprincipen. Om du inte fritt kan uttrycka din åsikt och om du inte har rätt till en rättvis rättegång, spelar ett valbås ingen roll. Det som gäller är samma rättigheter och frihet för alla, oberoende av vem du är med eller utan förmögenhet."

…”Estland anser att alla länder bör se till att medborgarna har fri tillgång till Internet och därmed möjlighet att söka information och möjligheter till ett fritt utbyte av idéer. "

Han glömde inte vilken risk vi alla utsätts för vid cyberattacker.

”Cyberattackerna som drabbade Estland 2007 ökade vår medvetenhet om risken. Vi har vidtagit beslutsamma åtgärder för att säkerställa IT-säkerheten, men detta bör inte begränsa friheten för Internet-användare ", sade Estlands statschef.

Han citerade också rapporten från Freedom House  2011, enligt vilken Estland har den högsta Internet-friheten i världen.

"Vårt exempel visar tydligt att balansen mellan rättigheter och säkerhet är fullt möjligt.”

Han uttryckte stöd för en rad FN-verksamheter med anknytning till innovativa idéer och initiativ."Om vi inte kan få struktur på säkerhetsrådets arbete grundat på hur världen ser ut i dag, utan fortsätter att arbeta efter hur det var i 1945 års politiska verklighet kan vi vara säkra på att säkerhetsrådet kommer att förlora sin trovärdighet över tid."

"Därför föreslår jag att vi är öppna för förändringar, och börja agera därefter."

På tal om Israel och Palestina, sade president Ilves: "En hållbar tvåstatslösning kan vara en lösning som tar hänsyn till folkens önskan om en säker och blomstrande framtid."

En förkortad version av talet, men jag vill förmedla hur han och många andra  tänker och vad han arbetar för i Estland.

Nu har vi alltså fått svart på vitt att i Sverige fanns en sekt som utbildades till att döda, att ge hela ”sig” till sekten och helt lämna vanligt liv. I min värld är det mycket allvarligt och borde betyda att vi upprörs. Gör vi det? Jag har läst ganska mycket om boken, men hittar ingen som upprörs utom författaren själv. Och det anser jag är anmärkningsvärt.

De hade alltså Stalins som Gud. Vad vet vi om Stalin? Vad visste vi om Stalin på den här tiden, 1980-tal? Den som ville veta hade inga svårigheter att se. Men, som jag sagt tidigare, sökte man på kommunisternas hemsida, då var han ”inte så farlig” som Jenny Lindahl sa.

Nu gäller det här en svensk sekt, och då är vi toleranta och tycker att det är en intressant berättelse han skrivit.

Magnus Utvik skriver om Stalin som Gud

Detta har jag hittat på nätet:

Författaren och poeten Magnus Utvik får Svenska kyrkans kulturstipendium på 50 000 kronor för att skriva romanen Med Stalin som Gud, om hur det är att vara tonåring i en kommunistisk sekt.

Publicerad: Tisdag 2 november 2010 | 12:05

Det sker inga diskussioner på Svenska Kyrkans sidor! Han får bara pengar.
…..

Intervju med Utvik
(Läs mer: http://www.fria.nu/artikel/85825#ixzz1Y0dKPV81)

– Jag var med i den lilla kommunistiska sekten KPS, Kommunistiska partiet i Sverige, i början av åttiotalet. Först var jag medlem i Kommunistisk ungdom (dagens Ung vänster), men fick kontakt med en kille i min hemstad Värnamo som var med i KPS. Han var vänlig, charmig och väldigt skolad och fick mig att gå över till KPS.

Vilken sorts politik stod KPS för?
– Vår politik i KPS kunde sammanfattas på följande sätt: väpnad revolution. Enpartisystem. Förbud mot alla religiösa, borgerliga och revisionistiska organisationer. Oförsonlig kamp mot kontrarevolutionära element.
- När jag slutade vid tjugo års ålder i KPS var jag deprimerad och hade självmordstankar. KPS var en väldigt dogmatisk organisation, en sekt helt enkelt. Om detta vittnar också de före detta medlemmar som jag varit i kontakt med.

Vad hoppas du åstadkomma?
– Jag hoppas att min bok ska bidra till en diskussion om dogmatism i politiska och religiösa organisationer och hur fundamentalism bryter ner en människa. Jag vill tillägna boken till dem som fallit offer för stalinismen som verklig statsform i Sovjet, Albanien, Östtyskland och andra länder.

Hittills har inga sådana diskussioner kommit.

…..

Josef Stalin. Mannen som förstörde livet för många miljoner människor.

Mera:

Magnus Utviks bok är en stark personlig berättelse, ett drama om sökandet efter en sorts auktoritär makt med svar på allt, men som till slut enbart leder till tvivel, tunga grubblerier och katastrof.

…..

Magnus Utviks självbiografiska dokumentär är stark och utlämnande. Den visar på djupet hur man kan dras med i en extremrörelse – här en kommunistisk sekt – samtidigt som den ger en målande bild av hur vänsterrörelsens olika schatteringar såg ut i början av åttiotalet. Några av nyckelmedlemmarna i KPS får också komma till tals om de ställningstaganden de gjorde då och hur de ser på saken i dag, trettio år senare.

När KPS stod på höjden av sin bana mot slutet av åttiotalet samlade det omkring ett hundratal medlemmar. Partiet upplöstes 1993. I oktober 2010 mottog Magnus Utvik Svenska kyrkans kulturstipendium för sitt arbete med den här boken.

…..

Jag har också sett honom intervjuas i TV, och hur interjvuaren inte är ckockerad utan lite road av det han får höra.

Var är indignationen? Handlar inte det här just om det som är viktigast av allt? Att vi måste veta vad barn och ungdomar gör? Att vi måste diskutera med dem och komma underfund med om de är på väg in i något farligt. Den här sekten var helt igenom farlig. Den påminner om de värsta religiösa sekterna jag läst om, där det gäller att hålla medlemmarna så isolerade som möjligt för att de inte ska kunna diskutera med andra.

Och nästa viktiga fråga: Finns det några lika vidriga sekter i Sverige i dag?

Vi får inte veta några namn, liksom vi inte får veta namnen på svenskarna som var Stasiagenter. Varför? För att deras liv inte ska bli förstört. Men de har ju spionerat på Sverige! De är landsförrädare. Men det är klart, de är ju på den vänstra sidan, då är det inte så allvarligt, eller…

Så skönt att de inte var ester…

I dagens expressen.se kan vi läsa om att Magnus Utvik i en ny bok ”Med Stalin som gud” berättar om en vänstersekt i Sverige som han tillhörde i sin ungdom. Det är chockerande läsning. Visste någon vad som egentlige hände i vårt land?

Magnus Utvik och hans bok.

De planerade en väpnad revolution i landet.
- Om någon hade frågat om vi skulle ha kunnat döda... Ja, det kunde vi alla, säger han.

Kommunistdiktaturen Albanien var himmelriket och Stalin var gud. Det vänsterextrema partiet KPS var stalinistiska fundamentalister och kallades för kommunisternas Jehovas Vittnen.
Partiet bildades 1982, just när den breda vänsterrörelsen på 70-talet hade lagt sig. De var ett hundratal personer som planerade en väpnad revolution. De ville införa enpartidiktatur, stänga ner alla kyrkor och fängsla eller sätta en kula i huvudet på alla som gjorde motstånd.
- Det är ett brutalt budskap. De som var med var extremt hängivna. Ingen backade för att våld var nödvändigt, säger författaren Magnus Utvik.

- Partiet hade alla sekteristiska drag. …Det fanns hårt reglerade ramar för hur man skulle leva som partimedlem. Allt från hur det var tillåtet att klä sig till hur man umgicks och vad man lyssnade på för musik till hur man skulle spendera sina pengar och hur mycket pengar man skulle skänka till partiet.

När han lämnade partiet var han 20 år. Tillvaron rasade samman och han försökte ta sitt liv.

Nästan ingen av de tidigare parti­kamraterna vill i dag prata om tiden i partiet. De är nu rektorer, författare och högt uppsatta akademiker. Är det förklaringen till att vi inget hört? Är det förklaringen till att man med mild röst säger att ”är man inte vänster i sin ungdom har man inget hjärta”?

Detta är inget som oroar svenskarna. Ingenting vi behöver ”göra upp” med.

De var inte ensamma. Vad planerade kfml/r att göra i Sverige? Medlemmarna i den sekten är nu vanliga medborgare som gör uttalanden i media. Människor vi ska respektera. Har ni läst vad vänsterpartiet kommunisterna skrev om Stalin på sin webb? Jag sparade det inte, bara läste, och jag förstod varför deras Jenny Lindahl inte tyckte att Stalin var så farlig.

Jag är fortfarande upprörd över Nordegrens program i går. Ingvar Lundin grät i det programmet över två judiska unga pojkar som fått ge sitt namn till en skola, en elitskola någonstans. Jag skulle kunna gråta över många, många estniska mördade barn som aldrig fått ge sitt namn till någonting. Inte ens en gravsten.

Feank Baude? Tänkte han mörda oss?

Jag minns  när en av O-na (jag tror det var Ortmark) i TV sa till Frank Baude att om han, Baude kfml/r, fick makten skulle han, O, skjutas, medan däremot Frank Baude får leva under en socialdemokratisk regering, och Baude höll med. (min blogg Sept. 24, 2010)

Har vi någonsin varit så duktiga och rena människor som vi velat att alla ska tro, så fina att vi har rätt att döma andra folk utan att se bakgrund och orsak? Måste vi inte tro att om Sverige dragits in i kriget, då skulle det ske utrensningar. Måste vi inte lugna oss lite i våra fördömanden och se människorna i ögonen. Det vi är så dåliga på när det gäller våra barn. Se dem i ögonen och be dem berätta vad som hänt. Kanske har vi felinformerats! Kanske har vi själva inte gjort upp med vår egen historia, utan föredragit att de grymheter de svenska soldaterna utsatte människor för istället ska glömmas, och vi har strukit det från historieundervisningen så ingen ska få veta.

…..

Ur vänsterpartiet, Nackas program

”De föräldrar som inte har sina barn i samhällets fritidsverksamhet för ut sina barn i utanförskap.” … Att barnen inte får vara på fritids ”kommer att kosta mycket längre fram i barnens liv. Barn som springer lösa ute på eftermiddagarna, hamnar i negativa gäng och får då dåliga vanor.” (Nackalistan)

Jag undrar: det värsta ödet ett barn kan råka ut för, är det att vara med föräldrarna?

…..

På Saremaa vill man skjuta den varg som setts på ön.

Det har funnits vargar på ön tidigare, men ingen vill egentligen ha dem där. Borgmästaren tycker dock att man måste acceptera naturen som den är, och accepterar inte att den ska sakjutas.

Thomas Nordegren

Du har helt rätt. Jag måste skriva igen.

Nu har du i P1 försökt belysa judeförföljelserna i Baltikum. Jag skulle vilja veta hur många som du tror fortfarande anser att de grymmaste människorna under andra världskriget bor i Baltikum, som Ferenc Göndör påstod. Troligtvis de samma som tidigare.

Estland har ett speciellt museum och minnesplats för de mördade judarna.

Har de gjort upp med sin historia? Nej, säger Ingvar Lundin.

Lundins bok.

Det land som togs som exempel i programmet var Litauen. Jag vet inte tillräckligt mycket för att diskutera det. Jag har bara specialstuderat Estland; historien, litteraturen och språket. Estland var det land som först förklarades ”judenfrei” av den tyske befälhavaren. Man måste ha klart för sig att detta var drivkraft och en fjäder i hatten för honom.

Jag kan inte hjälpa att jag blir så upprörd över att de tusentals ester som mördats under kriget är helt ointressanta! Det finns ingen som diskuterar vem som gjorde det och varför de måste dö. Lidandet är detsamma för en est och en jude (est eller inte) som dör i ett krig. Var esterna skyldiga till något? Tja, Stalin ansåg det, eftersom de befriat sig från hans rike i krig mot Sovjet och Tyskland. Är det ett tillräckligt stort brott för att dömas till helvetet?

Har judar någonsin dödat någon? Är det i så fall ett brott? Var det några judar i Förintelsebataljonerna som mördade ester under den första sovjetiska ockupationen?

Jag tycker inte om att skriva så, men det hela är så fruktansvärt presenterat. Finns det verkligen INGEN, ingen i hela Sverige som kan försöka förstå vad esterna var med om under och efter andra världskriget? Försök!

Jag såg ett program om de baltiska fängelserna i SvT i början av 1990-talet. Vi fick se hemska förhållanden. Länderna hade varit fria ett par år. Länderna måste byggas upp i stort sett från grunden igen. Hela infrastrukturen förföll. Inget var ännu gjort åt fängelserna. Varför visade SvT detta program? Inte för att visa hur det ser ut i sovjetiska fängelser. Absolut inte! Man ville ifrågasätta att Sverige gav bistånd åt länder med så dåliga fängelser. (Undviker vi att hjälpa alla länder som har dåliga fängelser?) Dessutom ville man visa hur dåliga människor som lever i de baltiska länderna. (Rasism?)

I avsnittet om Lettland hade man ett reportage om en nybliven änka. Hennes man hade arbetat som vakt på en bank. Några ryska rånare hade planlagt en kupp för just den banken, och där ingick att skjuta ihjäl vakten och lägga honom utanför banken. Kvinnan, hans hustru, var förtvivlad. Hon grät under intervjun och sa, att hon önskade att rånarna skulle dömas till döden. Intervjuaren gjorde en stor affär att detta var ett typiskt exempel på de blodtörstiga balterna. (Rånarna dömdes till fängelse)

I avsnittet om Estland lade man in ett reportage om hur fruktansvärt esterna hade förföljt judarna och sett till att de mördades. Tala om vinklat program.

Jag ringde TV och fick prata med en sekreterare som bara sa, att de hade väntat sig protester, sen var det inget mer. I svensk TV och radio får man smutskasta de baltiska folken hur mycket som helst. Säg detsamma om några folk lite längre bort från vår gräns, t.ex. kurderna och du blir klassad som rasist, fascist, nazist och vad du vill.

Kräver vi svenskar att när de baltiska folken blir fria ska de ropa: ”Hurra! Nu kan vi förbättra för våra fångar!”?

Jag önskar att man slutar vinkla historien på det här sättet. Som jag skrev i mitt förra brev, är det bara dessa folk som skuldbeläggs för vad som hände när de var ockuperade. Naturligtvis fanns det nazister i Estland. Hur många nazister fanns i Sverige? Skulle allt detta kunnat hända i Sverige också. Då. Under andra världskriget?

Jag menar verkligen att när Göran Persson for till Riga och domderade och uppmanade (finns det ett starkare ord?) letterna att rannsaka sitt samvete och tänka på vad de gjorde mot judarna under 4 år av tysk ockupation. Innan de hunnit dra andan efter att själva varit utsatts i nästan 50 år!

Tilläggas kan att när Sveriges Radio påstod att judarna satt med väskorna packade i Baltikum, då hörde vi oss för med ordföranden för judiska föreningen i Tallinn. Hon bara skrattade bort det. ”Det var det värsta jag hört!”

Harry Schein

Kanske ska jag också nämna att Harry Schein hade en kolumn i DN på 90.talet där han jämförde esternas sånger på Sångfestivalplastsen som gav upphov till benämningen ”Den sjungande revolutionen”. Han förfasade sig och jämförde med sin ungdoms nazistiska massmöten i Österrike.

Det finns massor med program i radio, TV och tidningar som svartmålat Baltikum. Det är otvivelaktigt rasism, men så ointressant för den rättänkande svensken, att det bara får fortsätta. Jag berättade för dig tidigare att jag och många med mig försökt ställa till rätta, men det går inte, och på den estniska ambassaden gör de inget; de vet att det är ingen idé.

Jag lämnade allt jag skrivit till vår vän, den kände estniske författaren Arvo Mägi medan han ännu levde. Han läste det och kom sedan direkt hem till oss. Vet du, det första han ville reda ut var beskyllningarna att esterna utpekas som nazister. Sedan kunde vi lugnt prata om allt annat.

Jag tyckte att du, Thomas Nordegren, lät mindre övertygad om deras skuld i dag. Jag hoppas jag hörde rätt.

Fortfarande varma hälsningar

Före detta ryska medborgaren Yana Toom, som lämnade sin plats som vice borgmästare i Tallinn, har aldrig gjort hemlighet av att hon tänker ryskt och har en rysk syn på världen. Hennes uttalanden i media visar med all tydlighet att hon hatar den estniska staten. Kriget att rädda den ryska undervisningen i de ryska skolorna börjades av henne och har tagits över av Mikhail Kõlvart, som tillbringade delar av sin ungdom bakom galler, och som en gång inbjöd en estnisk delegation till det kända lägret Seliger (organiserat av pro-kreml-rörelsen Nashi) där estniska poltikers huvuden visades genomstuckna av pålar.

I dagens Postimees läser vi:

Mikhail Kõlvart vill nu att alla ska visa sin mening när det gäller beslutet i skolverket att de rysktalande eleverna i statliga skolor ska få all undervisning på estniska och med estnisk undervisningslitteratur. Man ska visa sitt missnöje med ett vitt band på kragen.

"Detta är inte att protestera, det är ett fredlig stöd för att de ryska skolorna ska kunna väljas med helrysk undervisning precis som det är föreskrivet i lag", betonade Kõlvart.

Han sa att ”bandet visar att människor inte är likgiltiga inför vad som sker i utbildningen i vårt land. "Vitt är ju färgen på vår fredliga natur och en symbol för politisk neutralitet och mänsklighetens sinnen under århundraden.” (Rysslands sinne??  Vad menar karln?  Jag vet att esterna inte upplevt det så. Dessutom kan det vita bandet ha andra betydelser)

Michail Kõlvart, som lanserat Vita bandet-idén stör utbildningen, sa Irene Käosaar, chef för Utbildningsdepartementets allmänna avdelning.

"Medborgarinitiativ är en demokratisk rättighet, men jag håller definitivt inte med.", sa Käosaar till Postimees.ee  "Kampanjen verkar mest provocerande och det gör mig ledsen att skolorna dras in i det politiska spelet. Detta kommer att påverka eleverna, föräldrarna och lärarna känslomässigt."

Påståendet att det estniska språket ska införas för hastigt är helt galet. "Någon förändring har inte ägt rum  i de flesta ryska skolor trots propåer under 10-15 år. Att nu dra i bromsen är helt fel."

"Från och med idag ska Estlands gymnasier ha undervisning i estniska för dem som inte kan språket. Under våren hade vi sammankomster med alla skolor, och då var alla med på övergången till estniska i skolan, alla utan undantag. Då hölls möten på ett konstruktivt sätt. "

Irene Köossar.

"Faktum är att Tallinns tingsrätt stödjer ändringarna i skolans nätverk och de ryskspråkiga skolorna", konstaterade Käosaar. Hon förklarade att de ryskspråkiga eleverna i Tallinn blir färre och färre för varje år, men antalet skolor förändras mycket långsamt.

Det handlar alltså om likvärdig utbildning för alla Estlands skolelever.

Hon lovordade istället de ryska skolor som har gjort ett bra jobb; en gradvis övergång till estniska språket i undervisningen. "Visst, vissa skolor har fortfarande behov av att utvecklas något. Det finns också ett behov av att kommunicera med föräldrar och att stödja elever och lärare", säger Käosaar.

Hon betonade att målet är att garantera alla elever en hög kvalitet och rättvis utbildning. "För att våra ryska skolors studenter inte ska marginaliseras när de läser akademiska ämnen i mötet med akademiker som haft all sin utbildning på det estniska språket."

Kõlvart däremot sade att attityden hos hela Estlands befolkning är en viktig fråga och nu är det lätt att visa sin uppfattning med ett vitt band på kläderna.

"Det är så vi uttrycker vår negativa inställning till denna brådska, (?? 10-15 år!)

…..

En kommentar till Erik Helmerssons kolumn i DN i går: (V): Ny ledare, gamla teser.

Han menar att … det spelar ingen roll om man väljer en ny partiledare om det växer mossa på partiprogrammet.

Några axplock: ”Kapitalismen (är) per definition odemokratisk.” Sveriges utrikespolitik ”förutsätter att Sverige vågar utmana USA, EU och det internationella kapitlets maktanspråk.”

Och så programmets pärla: ”Det ekonomiska fåtalsväldet måste ge plats åt de arbetandes demokratiska förvaltning. Införandet av socialismen kräver kapitalismens avskaffande.”

Han menar att de skulle ha stor möjlighet att ta röster från ett förvirrat socialdemokraterna. Men med nuvarande partiprogram är sannolikheten stor att partiet antingen går under helt eller att dess sympatisörer åter splittras i nya kombinationer med outtalbara bokstavskonmbinationer, för den cirka 64:e gången sedan Stalins död.

Jag förstår inte vänsterpartiet. De har inte tagit avstånd från allt det fruktansvärda som hände i Sovjet, Kina, Kuba, ja alla kommunistiska länder. De var med i Kommunistinternationalen, som var dirigerad från Moskva. De har inte tagit avstånd från det heller. Däremot är de starkt upprörda över det som pumpats i dem att Estland som det första ”judenfrei”-landet påstås ha ägnat sig åt judeutrotning. Jag har kunnat visa att det var åtta gånger fler ester som förlorade sina liv under den nazistiska ockupationen. Men det är ju helt ointressant. Dessutom hände dessa förfärliga mord under tysk ockupation, och tyskarna togs emot som befriare av esterna eftersom de levt i helvetet under den första sovjetiska ockupationen. Ja, ja, alla ni som följer min blogg vet ju det.  Men jag förstår inte vänsterpartiet.

I Dagens ”Godmorgon Världen” diskuterade man  Ingvar Kamprads och drottning Silvias försvar för egen respektive faderns nazism för över 60 år sedan. Man talade om svårigheten att erkänna sin egen skuld. Det handlade om att de räknas som djävulens representanter. Ni vet Hitler är alltid = Djävulen.

Så småningom hörde vi äntligen någon tala om kommunismen. Det var Håkan Arvidsson som berättade om hur det var när han tog avstånd från kommunismen.

Jag anser att man kan inte hålla på och anklaga en dotter för vad hennes far gjorde, och sedan inte alls kräva någon avbön från dem som långt senare svor sig till den andre folkfienden i Europas 1900-tal, kommunisterna. Jag vet, att de ofta anser att det var en ungdomssynd och säger detta med ett leende, men det som de ledande kommunisterna då sa, handlade om folkmord och total underkastelse.

Håkan Arvidsson läste Werner Schmidts biografi över C H Hermansson 2005. Jag läste en artikel om detta  i Sydsvenskan nyss och fastnade för:

Schmidts bok lider av en allvarlig svaghet som består i att han ser distanslöst på den kommunistiska rörelsen. Han synar den aldrig i sömmarna och tycks inte förstå att kommunismens misslyckande i västvärlden berodde på att dess programmatiska och teoretiska vinkel var empiriskt felaktig. Den predikade sin utarmningsteori medan arbetarklassen oavbrutet förbättrade sin materiella standard. Den höll fast i idén om det revolutionära våldet, när folkets breda lager i västvärlden allt tydligare tog avstånd från våldet som politiskt verktyg. Och den höll fast vid en steril planekonomi medan marknaden gjorde ett formidabelt segertåg som ännu inte tycks avslutat.

Mina understrykningar.

Varför har det kommunistiska våldet aldrig bedömts lika allvarligt som annat våld? Den 24 sept 2010 nämnde jag Frank Baudes uttalande i svensk TV som aldrig diskuterades eller ens kommenterades i svensk media trots att han öppet erkände att svenska journalister skulle dödas om han kom med i en regering. Trodde verkligen de svenska journalisterna att det aldrig skulle hända något sådant i Sverige. Det var ju exakt det som hände i Estland. Journalisterna var de första man tog hand om, antingen arkebuserades de direkt eller skickades de till hårt arbetsläger.

….

De två presidentkandidaterna.

I morgon ska parlamentet välja president i Estland. Det hat varit en del skrivereier om Ilves, den nuvarande presidenten och Tarand som är Keskerakonds kandidat. I morgon vet vi vem det blir.

I dagens Postimees läser vi att den estniske politikern Jüri Adams jämför den estniske presidenten med de svensk kungen.

”I morgon ska Riigikogu välja en kungafamilj. Estland har en president som har lika mycket makt som kungen av Sverige.”

Ledare i dagens DN:

Nostalgi: Offren saknar inte kommunismen. Signerat – Erik Helmerson.

Först mina egna tankar om nostalgi. Jag minns när vi var i Haapsalu för flera år sedan och vi beundrade de vackra trähusen, dvs de hade vrit vackra en gång, då var de ganska förfallna. Ni vet ju hur Ilon Wikland gav oss Bråkmakargatan. Det var Haapsalu. Några andra svenskar som också var på tillfälligt besök hördes kommentera en bit bort: De kommer ta bort det här pittoreska! Och vi blev så upprörda. Även folket i Baltikum måste också ha rätt att leva ett anständigt liv!

I dag skriver alltså Erik Helmersson om ett besök i Riga på stadens 810-årsdag..

Nyligen kunde vi högtidlighålla två andra jubileer. Estland, Lettland och Litauen firade 20 år i frihet, och det var lika lång tid sedan den misslyckade kuppen i Moskva för att återinföra kommunismen.

I medierna kunde vi bland annat träffa någon överlevande kuppöverste som var besviken över Sovjetunionens förlorade glans. Vi såg också enkäter där missnöjda ryssar tyckte att det var bättre förr.

För den som ibland skriver om kommunismens fall blir det tydligt hur nostalgin lever kvar också i Sverige. Det kommer alltid respons från människor som pekar på vad de ser som marknadens och demokratins misslyckanden i öst.

Men. Vad man mycket sällan ser är enkäter där missnöjda balter, polacker, ungrare eller tjecker längtar efter den kommunism där de som barn lekt. För den som glorifierar Sovjettiden kan det vara nyttigt att tänka på de länder som tvingades att agera imperiets skyddsvall mot väst. Länder vars befolkning var lika berättigad till demokrati som vi men som aldrig fick chansen att ens lukta på den.

Det är ingen vågad gissning att de Rigabor som nyligen firade sin stad och sina 20 fria år är mindre anstrukna av den nostalgi som vi ibland ser prov på i Moskva.
Inte ens när balterna nyligen genomgick sin ekonomiska kris verkade de överväga att återinföra realsocialismen. I stället jobbade de hårdare och sparade mer. I de enkäter man då kunde läsa var ett vanligt svar: ”Det är i alla fall bättre nu än under kriget och Sovjettiden.”

Man ska nog inte förvånas över att de ockuperade ger annorlunda svar än ockupanterna.

I kommentarerna finns det naturligtvis någon som skriver om hur ryssarna lider i dessa länder. Jag minns när jag kom hem 1978 efter mitt besök i Tallinn och berättade för Kristina om vad jag sett i Tallinn. De sa till henne: ”Du ska inte tro på sådant. Du ska se med egna ögon.” Jag vill säga detsamma. Men jag vet ju också att propagandan är stark. De som vill att ryssarna far illa i Baltikum kan visa det genom att manipulera verkligheten. Nu går de inte längre att visa Lasnamäe, som de gjorde tidigare när Ants chef var där hon fick veta att i de fallfärdiga husen hade de tviongat ryssar att bo. Sanningen var tvärtom. När husen byggdes och esterna såg att de snart skulle få en egen bostad och slippa dela lägenhet med flera andra okända faniljer, då kom det folk från Ryssland med papper på att de skulle bo i de nybyggda moderna lägenheterna. Nu börjar det se riktigt bra ut i Lasnamäe också. Men det går säkert att hitta ett och annat förfallet hus. Det finns tyvärr fortfarande människor som inte hfta möjlighet att renovera. Men det gäller både ester och rysktalande.

En kommentar också till utdraget ur Elisabeth Åsbrinks bok: Och i Wienervals står träden kvar i Boklördag, DN. Hon skriver om att judar inte fick komma till Sverige. I Estland var de välkomna under den fria tiden 1920-1940 när esterna själva fick bestämma. Dessutom hade de autonomi, vilket esterna var ensamma om att ge judarna.

Raidma: försvaret av Östersjön och Mustvee är lika viktiga.

Ordförande i försvarsutskottet i Riigikogu Mati Raidma sade på Segerdagen:

"I Estland är vi övertygade om att ett komplett försvar är viktigt för oss. Det är lika angeläget att försvara  Mustvee, Tallinn, Östersjön, som sjön Peipsi. Varje person som bor i Estland måste förstå och känna att landets självständighet och en säker miljö för alla är vårt gemensamma arbete och ansvar.

I dag är det midsommarafton i Sverige. Vi ska helt enligt den enda tradition vi svenskar har enligt Mona Sahlin, hoppa ”små grodorna” och annat tjafs. Det tycker vi mycket om, och vi minns många midsommaraftnar under hela vårt liv tillsammans. Två har varit mer omstörtande än de andra. Först den midsommarafton vi träffades första gången, Ants och jag och så den när vi reste  till Tallinn 1978; mitt första besök i staden. I Stockholm lämnade vi sol, sommar, i ett stort vitmålat fartyg, vi passerade öar med midsommarfirande och båtar på väg till något, och vi kom till en fullkomligt tyst kust. Inga båtar, inget firande. Några måsar runt båten var det enda som påminde om sommaren. Nu är det annorlunda. Tack och lov!

Det har tagit 20 år för Estland att bli respekterat. Att bli som alla andra Europeiska länder. Kanske kan jag sluta skriva nu. Men det var just 20 år som Estland fick vara fritt förra gången. Det här året blir magiskt. Det får inte hända igen. Och det har landet arbetat för under alla tjugo åren. Sakta men säkert och med stor klokskap har man sett till att integreras i Europa. Att visa att de är européer. Att människor tidigare sa att "Det har ju varit ryskt så länge, det är klart att det ska tillhöra Ryssland." Det ha vi glömt. Vi har förstått, att skillnaden mellan Estland och Ryssland är som skillnaden mellan Kongo och Belgien

Jag läste nämligen Mats Johanssons  (riksdagsledamot (M) i utrikesutskottet och grundare av tankesmedjan Frivärld) kolumn i SvD i dag.

KGB:s egen våning har blivit museum.

Det pågår en konferens i Tallinn: Lennart Meri-konferensen. En årlig sammankomst för ett hundratal av västvärldens säkerhetspolitiska kännare och Rysslandsexperter.

Omvalet i aprilav den liberalkonservativa regeringen under statsminister Ansip understryker att det går att vinna val även efter skarpa åtstramningar under en ekonomisk kris som den just genomlidna. Medborgarna kan känna stolthet över kontinuiteten under de två första decennierna i frihet; partipolitisk mognad, stram marknadsekonomi som förebild för fuskarna i EMU, en markerad värdegemenskap med väst manifesterad i medlemskapen i EU och Nato. (mina understrykningar)

Det känns länge sedan dagarna under ockupationsslutet, då den svenska opinionen var delad. Å ena sidan alla de svenskar som stödde balternas frihetssträvanden i Måndagsrörelsen, startad i denna tidning och manifesterad under 79 måndagsmöten på Norrmalmstorg 1990-91, å andra sidan en socialdemokrati som med utrikesminister Sten Andersson i spetsen varnade för äventyrligheter som kunde förarga Moskva och förnekade att de baltiska staterna skulle vara ockuperade. (mina understrykningar)

Tjugo år senare är firandet av den baltiska friheten en del av officiell svensk utrikespolitik, vilket symboliseras av Baltiska året i regi av UD. Ett av inslagen är måndagsmötet den 15 augusti klockan 12 på Norrmalmstorg, nr 80 i ordningen. Vi ses där.

Ja, det lilla, unga Estland kan vara en förebild. Det har man inte hört så ofta. Och Sveriges svek under åttiotalet visar egentligen samma rädsla för Ryssland som vi såg under 1940-talet, egentligen under hela Sovjetunionens historia. Att vi nu nästan har lagt ner vårt försvar, betyder det att all Rysslands-rädsla är borta? Är det klokt eller helt vansinnigt? Hur gör Finland t.ex.?

Att KGB-s hemliga våning på hotell Viru numera visas för allmänheten skrev jag om den 14 januari i år.