.

Vi satt och talade om IQ och EQ. Det är en stor fördel om människor på viktiga poster har både hög IQ och EQ. -Att ha hög EQ betyder att man förstår andras (och sina egna) känslor.- Men är det så? Naturligtvis inte. Det är nog snarare tvärtom. Några som måste ha saknat EQ totalt, det är väl 1900-talets diktatorer. Att kunna besluta om andra människors död på det sättet som både Stalin och Hitler gjorde kräver att man inte förstår vad man sätter igång. Att värdera olika människors rätt att leva och sedan se till att de, som man inte ser något värde i, dödas så effektivt som möjligt, utan att man får några skuldkänslor eller vad man ska kalla det när det rör sig om så oerhört många människors liv.

Tänk om vi kunde få försäkran om att minst några stycken i varje regering har en hög EQ. Men sanningen är nog den, att om man har hög EQ, då vill man inte tävla med de känslokalla klättrarna som avancerar mot höga poster. Vi människor är så olika. Vi behöver vara olika. Alla behövs. Men om vi ändå kunde trolla, och få med kloka, medkännande människor på beslutandenivå, då skulle världen se annorlunda ut.

-----

I Tallinn har de gjort ordning en stor-bild-TV på Frihetsplatsen där de visar de viktiga fotbollsmatcherna i VM. I går var det över ett halvt tusen åskådare som såg bronsmatchen. I morgon visas finalen. Undrar hur många som kommer dit då?

-----

I dag är det sista dagen för Medeltidsdagarna i Tallinn. Det ska tydligen bli ett fantastiskt program i kväll- för alla åldrar! Centrum för festligheterna är Riddarhustorget.

 

-----

I dag bekräftade Ivar Arpi det vi har kunnat konstatera under många år. Der är i SvD jag läser: Han menar att det är alldeles för många vänsterjournalister i Sverige, och att de alltid har ett försvar när vänsterextremisterna går till angrepp och t.o.m. mordhotar: De vill ju bara gott.

Han skriver:

VÄNSTERNS GODA, FINA HAT

Politiker som hotas och misshandlas. Journalister som trakasseras och avstår från att skriva om ämnen som kan provocera. Den autonoma vänstern i Sverige är ett hot mot demokratin, men ändå försvaras den av många i offentligheten.

”Din äckliga borgarhora, den dagen vi ses bör du frukta för ditt liv.” ”Det vi ska göra mot dig är bara självförsvar, äckel.” ”Hur har du mage att klaga på våldet från oss, när samhället vi lever i slår tillbaka mot oss, tack vare kapitalister som dig.” ”Du ska dö en plågsam död.”

Det ovanstående är bara ett axplock av alla de hot som 21-åriga Svea Hasanbegovic fått utstå på nätet. Han skriver om många andra som hotats på liknande sätt också.

Antingen förstår de extremisterna vad de utsätter människor för och njuter av det eller också bara trakasserar det för nöjet att göra det utan att förstå att de är ett hot mot demokratin.

För att återgå till min första punkt i dag: Jag undrar om de har någon EQ. Jag förstår inte hur man kan anse att det finns ett hat som är bättre än något annat.

Det största hotet mot demokratin i Sverige kommer från autonoma vänsteraktivister, menar åtminstone Säpo. ”De har större förmåga än vit makt-anhängarna att använda våldsamma metoder”, enligt Säpos chefsanalytiker Ahn-Za Hagström.

En mycket intressant dag. Först läste jag ett svarsmail jag fått från Astri Kleppe och hittar en verklig meningsfrände. Hon är författare (poet) och doktor i teoretisk fysik. Dessutom har hon ett specialintresse för historia. Hon skickade med ett utdrag från en kommande bok (på norska)

Ikke lenge etter at Berlinmuren ble revet, snakket jeg med en venn fra DDR.

Alle rundt ham var sjeleglade, og selv var han selvfølgelig også lettet over at

muren var fjernet.

"Men," sa han, "det er en ting som ikke lar meg ifred, og det er at jeg ikke

skjønner hva som var meningen med all denne lidelsen. I årevis har de holdt

oss fange og til og med drept oss fordi vi ville besøke tante Marie på andre

siden av muren. Så er muren plutselig vekk, og tvangen og volden med den.

Det er som om de i alle disse årene med kniven på halsen tvang oss til å døpe

alle barna våre til Petter; og så, en tirsdag ettermiddag, var det noen som sa:

'men la dem for faen kalle ungene sine hva de vil!' - og så var allting plutselig

fritt igjen. Javel, så er vi frie. Men hva handlet det om, alt sammen, og hvorfor

i all verden måtte alle disse folka dø?"

Så mycket i historien handlar om meningslöst dödande. Under alla tusentals år har människor dödat varandra. På många olika infernaliska sätt. Men många, många sticker numera huvudet i sanden och deklarerar att ”Vi är alla lika värda och ska visa tolerans mot varandra”, ”Vi behöver inget försvar, någon måste våga sluta rusta för krig”,” Låt oss tala med varandra istället.” osv. osv. Den som inte tänker så, den är det något allvarligt fel på. Låt mig då svara: ”Den som inte såg grymheten i Sovjetunionen, den som inte förstår vad som händer när ett land inte längre har ett försvar”, den är det något allvarligt fel på. Vi vet att ockupationen av Tibet var synnerligen enkel för Kina, eftersom det inte fanns något försvar att slåss emot. Vi kan inte tänka med känslan, med ”hur vi vill att sanningen ska se ut”, vi måste tänka med förnuftet. Att vara politiskt korrekt betyder kanske att man tänker mer på hur man vill att verkligheten ska se ut, mer än resonerar sig fram till en verklighet baserad på realiteter. När vi har tagit emot alla invandrare i vårt land, då har vi mer tänkt på hur deras liv har varit än hur det ska komma att bli här i Sverige för dem och för oss. Är det verkligen så rasistiskt att anse att den största tjänsten man kan göra för alla parter det är att förbereda oss alla för vad det innebär att många, många kommer till Sverige med en annan kultur? Jag tror att i och med att vi inte erkänner ATT vi har en kultur gör vi det svårare för våra invandrare att förstå att vi vekligen tänker och lever på ett annat sätt än de har lärt sig…

Esterna har en kultur. De är stolta för den, och vet vad en gemensam kultur betyder. De, liksom människorna i hela f.d. Sovjet, vet också hur det är att leva i ett land (sitt eget) och underkasta sig en helt främmande kultur.

Här ska jag sticka emellan mot den andra händelsen för dagen: En artikel på SvD Kultur

”Journalister ska inte uppfostra medborgarna.” skriven av Ingrid Carlqvist, ordförande i Tryckfrihetssällskapet (som jag inte vet något om).

Få har förstått att Sverige numera är ett land där ingen verklig yttrande- eller tryckfrihet råder, skriver hon. /…/ Låt mig citera min namne Knut Carlqvist: ”Svenska medier har aldrig insett, att deras uppgift är att hålla ett öga på staten och makten. De tror att deras uppgift är att uppfostra folket.”

/…/ Så i stället för att bemöta oss i sak och visa hur enkelt det är att ha en avvikande åsikt i Sverige utan att kallas rasist, nazist och islamofob gör de sitt bästa för att smutskasta Tryckfrihetssällskapet.

/…/ Häromdagen vann dessa ”journalister mot yttrandefrihet” en pyrrhusseger. Tryckfrihetssällskapet tvingades ställa in mötet med rubriken ”Genusforskning på universiteten – vetenskap eller vansinne?” Detta sedan två av de tre föreläsarna hoppat av efter en klappjakt på Twitter – av bland andra journalisterna Lindberg och Forssberg.

Jag fortsätter med Astri Kleppes skrift:

Gustaf Mannerheim, Finlands hjälte.

Med demokratiets sårbarhet i mente - det var tross alt i et demokratisk Tyskland som Hitler kom til makten. Hverken demokratiet eller den folkelige vilje klarte jo å forhindre utviklingen av det nazi-fascistiske Europa med alle dets uhellige allianser; Molotov-Ribbetropp-pakten, paktenen mellom aksemaktene Italia, Tyskland og Japan, og

med alle de mindre landene som mer eller mindre frivillig gikk inn på aksemaktenes side.

/…/

Etter Hitlers angrep gikk russerne så å si over til den andre siden, de ble allierte. Dette ifølge ganger-regelen minus ganger minus blir pluss eller: dine fienders fiender er dine venner.

I Estland och andra av tyskarna ockuperade länder dödades judar. Men visste ni att i Finland som benämns allierade med tyskarna, där särbehandlades inte judarna, helt mot Hitlers vilja. (8 judar deporterades; 8 för mycket) Finnarna ser sig inte alls som allierade, de var helt enkelt tvungna att välja sida. De var attackerade av Sovjet. De visste vad det betydde…

Den svenske journalisten Henrik Arnstad skriver i boken ”Skuld”:

/…/”Dermed gjenstår to alternativer. Enten fortsatt nøytralitet. Eller Nazi-Tyskland."

Vilken naivitet! Neutralitet! Undrar om han tror att den möjligheten fanns för esterna också. Det är att tänka med känslorna och inte med hjärnan! Se hur verkligheten såg ut istället, Arnstad.

/…/ Det store antallet døde underSovjetregimet utgjør ingen hindring for denne OK-erklæringen; det er som om Sovjets ofre blir vurdert med en annen matematikk, liksom prissatt i en annen valuta, enn andre ofre. Som om matematikken er modifisert i lyset av den historiske nødvendighet. Eller kanskje er det enda enklere, kanskje handler det om basal prosentregning. Som en gammel AKPml-er en gang betrodde meg: "kameratene sier at Stalin var 30 % dårlig og 70% god." Dette har smak av det klassiske patriarkale skjemaet: vinneren.

Det här visste jag inte heller, att Sten Andersson förutom påståendet att Estland aldrig var ockuperat sa i maj 1990: "Förändringarna i Östeuropa får aldrig uppfattas som en förödmjukelse eller som ett nederlag för Sovjetunionen." Alltså: Sovjeterna har aldrig gjort några fel! Eller?

Astris utdrag avslutas:

Landet (Finland) ble skadet og plyndret, men det forble autonomt, og unngikkbdecennier av deportasjoner, folkemord, sivilisasjons- og miljø-ødeleggelse. Dette vet vi, for vi har facit i hånden: vi vet hva som skjedde i Baltikum og andre land som ble okkupert av Sovjetunionen. I ettertid er det blitt bekreftet at finnenes forsvar (av Tienhåra og Tali-

Ihantala) sommeren 1944, også betød mye for sikkerheten på andre siden av

Østersjøen. I 2004, på 60-årsdagen av våpenhvilen, sa den svenske statsministeren Göran Persson:

vi vet att där Röda armén stod vid krigsslutet, där drogs också järnridån i

Europa... Det kom att spela en avgörande roll för Sverige under efterkrigstiden.

Tack Astri för det du skickat till mig. Det var verkligen intressant att läsa. Vi hörs!

Minns ni kommentaren jag fick från Norge den 16 februari?

Hej Karin,

tack för din intressanta blogg!
Jag är norsk-svensk med estnisk anknytning, och har antagligen ett annat perspektiv på detta med ett (litet) lands suveränitat än den gängse svensken. Jag tänker på alla egendomliga fördömanden av Estland som efter 1991 förekommit i svenska media. Detta med kravet att för att bli estnisk medborgare måste man behärska åtminstonde grundläggande estniska, vilket i svensk press beskrevs som förtryck av den ryska minoriteten. Eller staty-konflikten i 2007, när Moskva lade sig i vad det fria demokratiska Estland gjorde med sina statyer - och svenska media igen framställde Estland som orimligt och ärkenationalistiskt. Nu, låt oss anlägga ett norskt perspektiv på det hela, och antag att tyskarna suttit kvar i Norge fram till 1991, med massor av tyska barn födda i Norge etc etc. 1991 blir alltså Norge fritt: inte skulle man underlätta för tyskar att stanna kvar i Norge! Inte ens i det verkliga Norge av idag är tyskarna särskilt populära. Inför omröstningen angående norskt EU-medlemskap, kunde upprörda tyska turister rapportera att de i Trøndelagen sett att korna hade ordet NEIN! målat på sidan. Man vill inte vara i union med Tyskland.

Varför svenska media är så Baltikumfientligt är en gåta. Kanske handlar det om att rationalisera baltutlämningen, kanske handlar det om den gamla ryss-skräcken. Eller det underliga missförståndet att kommunistiskt våld liksom är lite bättre än nazistiskt våld... Man vill inte se att det är samma gamla fascism i olika uniformer. Man viftar bort Molotov-Ribbentrop-pakten, det är som om Sovjetunionen blev OK-förklarad i och med att Hitler gick till angrepp på Sovjet, enligt formeln mina fienders fiender är mina vänner. Eller?

Jag svarade Astri med ett mail först i dag.

Tack för din kommentar. Det är så roligt att få lite respons på vad man skriver. Förlåt att jag väntat så länge med att svara.

Jag letar hela tiden efter svar på varför svenskar har så märklig inställning till ester. Jovisst fanns rysskräcken länge, men nu äger ju Ryssland en hamn på Gotland, och vi har inget försvar där längre, så den är nog borta sedan en tid. Och jämförelsen med tyskar/norrmän är väldigt bra eftersom svenskar accepterar att norrmännen led. Man vill däremot inte riktigt tro att esterna led. Man vill i alla fall inte diskutera det. "Ryssarna led ju också." Att det inte är en självklarhet att ester ska dras in i lidandet bara för att ryssar lider, kan man inte diskutera.

Kanske ligger förklaringen i något helt annat. Att man inte riktigt ville erkänna att Sovjet var en omänsklig statsbildning. Vi vet ju att de svenskar som kom tillbaka från ett immigrationsförsök till Sovjet och försökte förklara hur vidrigt det var, inte blev trodda eller t.o.m. misshandlades för detta påstående.

Numera tror jag att de flesta svenskar tänker på semester i Pärnu eller någon resa till Tallinn och "gamla stan" när det talas om Estland. Men jag fortsätter att söka svar.

Varma hälsningar

Karin

…..

En viktig del av mina studier i ”historien om Estland” gäller naturligtvis hjärnan.

I Nisse Simonsons bok ”Glöm inte minnet”, 2011,  sid 132 står det

Ett folk utan kollektivt minne är inget folk.

Javisst. Utan kunskapen om den fria tiden och vetskapen om att de haft ett liv långt före alla ockupationer av främmande makter sedan 1200-talet, utan den kuskapen skulle esterna aldrig känt sin gemenskap och aldrig arbetat för en ny frihet. I Sovjetunionen försökte de verkligen döda det kollektiva minnet. De lyckades inte i de baltiska länderna, men de andra har svårt att hitta tillbaka till en gemensam kultur, t.ex. Ukraina och Vitryssland.

Det finns liknande tankar, se utdrag ur en artikel i Postimees:

Mare Muik, lärare i estniska: "Mindre folks identitet finns i språket"

Mare Muik.

Modersmålets dag (14.3) ger oss ett tillfälle att reflektera över esterna och vårt språk lite mer än vanligt. Det är inte bara språkets utan hela den estniska identitetens dag för eftertanke.

Språket är viktigt, modersmålet är grundläggande. Modersmålsdagen erinrar oss om våra etniska rötter. För en liten nation bygger identiteten mer på språket än för stora nationer. 

Vad som oroar mig mest är följden av att ungdomar som reser utomlands för att bosätta sig där. Barnen som föds kanske inte undervisas i estniska. Barnet kan då inte kommunicera med sina mor-och farföräldrar i Estland.

Det är ett äkta exempel på en nationell känsla av underlägsenhet, eller vad man ska kalla det, om folk inte vet hur de ska värdera sitt eget språk. (Man kan se på våra invandrare som har svårt i Sverige p.g.a. sin dåliga svenska.)

Under Sovjettiden var det annorlunda. Då fanns det människor som medvetet ”förestniskade” barnen. De gav barnen tillsammans med det estniska språket och litteraturen en särskild, starkare estnisk känsla. Estniska språket var en skyddsfunktion. (Precis så gjorde Hanno. Han vågade trots faran som låg i att trotsa kommunistiska påbud.)

Men det fanns andra som konverterade till den röda ideologin.

I dag påverkar internet språket. Serietexter också. Vad som helst kan forma en ung person. Jag minns hur förvånad jag blev när en elev i sista ring frågade mig vad ordet ”kätkema” (vagga) betyder. Samma elev frågade vid en annan tidpunkt vad ordet ”söandama” (våga) betyder. Det innebär att det estniska ordförrådet går förlorat.

(I svenskan kan jag räkna upp mängder med ord som gått förlorade. Hur många svenskar klarar i dag av att läsa de gamla böckerna med originalsvenskan?  Jag har berättat om en diskussion jag hade med en förskollärare som inte ville läsa Elsa Beskows sagor för barnen ”De förstår inte vad ett ämbar är.” Att man kan förklara svåra ord fanns inte i hans huvud. Vi har också gjort det svårt för yngre människor att läsa gamla brev när den nya skrivstilen infördes. Jag har också så många gånger hört hur pronomen och småord försvinner i svenskan: ”Tåget var 10 minuter sent, Programmet börjar nitton femtio” osv.)

Kanske kommer ordförråd och läsning i framtiden inte längre vara viktigt. En förvandling sker nu i alla fall, men vi kan inte veta vad det innebär.
Jag vill tro att estniskan inte försvinner.

Som vetenskapsspråk vet vi inte om det estniska språket fortsätter att utvecklas, eller om det engelska språket helt tar över. Till exempel har doktorsavhandlingar mest skrivits på engelska. Det kommer säkert att vara en risk för att estniskan inte kommer bestå som ett vetenskapsspråk, det som formades så fint under den första republiken inom alla vetenskapsområden.

Vi var på ett seminarium där en tysk vetenskapsman sa detsamma om tyskan. Alla skriver sina avhandlingar på engelska. ”Hur ska det gå med tyskan?”

Här samlades en stor del av den estniska befolkningen 1988.

Estlands befolkning minskade med ca 3 000 personer

Den 1 januari 2011 bodde1 318 000 människor i Estland, rapporterar statistikbyrån, och den 1 januari 2012 beräknas invånarantalet till 1 316 500 människor.

"Den preliminära osäkerheten är främst beroende på antalet invandrare", förklarar Helerin Rannala på statistikbyrån. "I januari hade vi fler människor som mottagit uppehållstillstånd."

Befolkningsantalet under 2011 påverkades av nedgången i födelsetal och ökning av utvandringen.

2011 föddes 14 679 barn, 15 244 personer dog, 3 709 immigrerade och 6 214 personer emigrerade.

Kvinnorna, som alltid är något fler var i början av år 2011 707 700 och männen var 610 300. 2011 minskade antalet kvinnor med 2300 och antalet män minskade med 670 stycken.

Antalet i arbetsför ålder (15-64 år) fortsatte att minska. Den första januari i år minskade antalet med nästan 7000 personer i arbetsför ålder än föregående år. Samtidigt ökade antalet barn (0-14 år). I städerna bodde 63 procent. Nästan en tredjedel av befolkningen bor i Tallinn.

…..

Ture Nerman.

I häftet Friheten möter Chrusjtjov skriver Ture Nerman

(1886-1969, journalist, radikal politiker, antimilarist, författare.

Politiska partier: socialdemokratiska arbetarepartiet, 1908-1917, Sveriges socialdemokratiska vänsterparti/Sveriges kommunistiska parti 1917- 1929, Socialistiska partiet 1929-1937, Socialdemokratiska arbetarpartiet 1939-1969.)

Diplomati och moral.

Stater har som sådana, i varje fall ännu, inte moral. De söker bara sitt, delens, mot andra delar, därmed i motsättning även till helheten, mänskligheten.

Eller med andra ord: Stater dvs. makthavarna, tänker bara på sin egen storhet. Jag läste en intressant artikel i DN om där man skrev att moral inte är något positivt, det skapar bara nya gränser som skapar problem mellan folk eftersom moralen skiftar. Empati är vad vi ska eftersträva istället. Eller som jag brukar säga: vi ska mötas med positiv nyfikenhet.

Nerman fortsätter lite längre ner:

Men det är farligt när den statliga diplomatin drar med sej även folket och drar ner dess moral. Och sådant sker (!). Det går inte att förneka, att svenska folket i stor utsträckning, och inte minst arbetarklassen vars regering på olika sätt beter sej ”neutralt” vänlig mot den ryska diktaturen, har trubbat av i sin känsla för friheten, den relativa i väst, och sin motsättning till ofriheten i öst. /…/  Före 1914 hade socialdemokratin en stark internationalistisk känsla på klar frihetsgrund. /…/ Man lovade t.o.m. på tre internationella kongresser att med alla medel, även revolution hindra kriget. /…/ Och efter andra världskriget har t.o.m. staternas international, FN, antagit en ny upplaga av Människans rättigheter. /…/ Vi vet mycket väl vilka stater som är utpräglade diktaturer och vilka som är demokratier relativt, fullt är ännu inga. Vi vet att Människans rättigheter är okända för Rysslands folk, inte får tryckas där.

När slutade vi veta det? När började svenska socialdemokrater tro att Sovjet var ett bra land att leva i?

Ryssland kommer aldrig glömma Lenin. Naturligtvis. Men de kommer heller aldrig sluta högtidlighålla hans minne. Den 21 januari i år hade 88 år gått sedan hans död. Kommunisterna firade dagen med att lägga blommor och kransar vid mausoleet, och dessutom: med blommor på Stalins nya gravplats.

Räcker månne blommorna till alla deras offer också?

.....

I harpsundsekan.

Jag läser just ett litet häfte: Friheten möter Chrusjtjov, som Baltiska kommittén gav ut i samband med att den ryske ledaren skulle besöka Sverige. Den gavs ut redan 1959 och berättar sanningen om Chrusjtjov.

Birger Nerman  börjar med artikeln Friheten möter diktatorn. Han talar om vad Ch. har gjort t.ex:

Ryssarna har bortfört många millioner av randstaternas medborgare till slavläger i Rysslands och Sibiriens ogästvänliga trakter. De flesta av de deporterade har gått under genom övermäktigt arbete, svält och sjukdomar eller avrättats, ofta efter tortyr. Men alltjämt lever i slavlägren millioner av dessa olyckliga människor. De får inte återvända till sina hem eller resa till den fria världen.

Men Chrusjtjov kommer som en ärad gäst till Sverige.

/…/

Om Raoul Wallenberg lever, försmäktar han alltjämt i fängelse och får icke återvända till sitt hemland.

Men Chrusjtjov kommer som en ärad gäst till Sverige.

/…/

Svenskarna har sedan urminnes tider byggt sitt samhälle på lag och rätt. I Sverige gäller endast laga rannsakning och dom. I Sverige finns inga slavläger, och ingen deporteras. I Sverige hindras ingen att bosätta sig var han vill eller att lämna landet.

Ja, det är ännu mer. Och avslutningen låter så:

Detta är den verkliga svenska hälsningen till Chrusjtjov vid hans ankomst till Sverige.

Det var märkligt att en diktator inbjöds officiellt till Sverige då. Visst hade vi fått veta att det blivit lättare att leva i Sovjetunionen när Chrusjtjov tagit makten, men han hade mycket blod på sina fingrar. Han var en lika grym kommunist som de andra.

Jarl Hjalmarsson säger:

Hundratusenden av de fredliga människor som bodde och arbetade i Estland, Lettland och Litauen drevs bort i flykt. Av dem som inte hann undan blev hundratusenden dödade eller förda till tvångsarbete långt borta.

Tragedin har upprepats med obönhörlig känslolöshet i andra länder — Ungern är det namn som starkast lever i allas minne. (Ungernrevolten 1956: Sovjet krossade ett folkligt uppror och visade världen att de inte tänkte tillåta något land att lämna deras inflytelseområde; då var Chrusjtjov ledare i Moskva och hade hållit sitt berömda tal där han tog avstånd från Stalin.)

Trots allt var Chrusjtjov välkommen till Sverige…

Utrikesminister Urmas Paet.

Utrikesminister Paet meddelade i dag att han känner stor oro för den ökade ryska militära närvaron i Östersjön. I Kaliningrad har antalet raketer ökat kraftigt och i S:t Petersburg, som kallas för Leningrads militärområde, likaså. De ryska raketerna når över hela området runt Östersjön. Andra riksdagsmän bekymrar sig över att det finns länder i grannskapet som nedrustar. Själv är jag bekymrad över att det inte finns några militärer på Gotland, samtidigt som Slite Hamn numera ägs till stor del av Ryssland.

I Paldiski hamn undersökte estninskapoliser och bl.a. polska poliser de lastbilar, som kom till hamnen. En förare var berusad, många hade dåliga däck, några hade urusla bromsar. Det kunde de se med hjälp av en värmekamera.En polsk bil saknade alla dokument. Två flickor blev dödade av en sladdande lastbil häromdagen. Nog måste det heta ”mord” när man kör en tung bil på hala vägar utan ordentliga däck och bromsar.

…..

I dag har debatten i Sverige gått vidare om ”kulturvänstern” och de åsikter de företräder. Jag lyssnade på Obs, kulturkvarten och läste i DN:

Vänstern vägrar att tala om hela verkligheten, Fredrik Ekelund, författare, bosatt i Malmö.

/…/ Att Jobbikrörelsen i Ungern är otäck och att högerextremism är ett stort problem i Europa, råder det inga tvivel om men att många människor också har dött av islamistiskt våld de senaste tio åren i Europa (bomberna i Madrid och London) förbigås med tystnad, liksom att en mängd hot från det hållet skapat något som den brittiske författaren Kenan Malik kallar för en ”internaliserad fatwa” hos många konstnärer och intellektuella. Lintons ambition tycks vara att seriekoppla en mängd olika företeelser (Jobbik, Fortuyn, Wilders, Merkel, Hägglund, Axess och så vidare) för att leda dessa till slutbilden: Breivik, massmördaren, som en logisk symbol för stämningarna i dagens Europa.

Min mening är, att vem som helst kan få obehagliga epitet på sig; vem som helst kan betraktas som ”högerextremist” utan att det behöver förklaras varför man är det ena eller det andra. Jag minns ju så tydligt när vi levde med en annan sanning, och när man inte ansåg att Sovjet var ett av de bästa länderna på jorden, då var man fiende. Och det intressanta är, att det är samma människor som talar. Varför lär man sig aldrig? Varför kan man inte förstå att man måste diskutera. Kanske har man fel, fast man absolut inte ”vill tro det”. Som jag sagt så många gånger: Först måste vi veta vad som finns i vår egen ryggmärg, i vår egen kultur, sedan blir det så mycket lättare att se hur vi skiljer oss från andra människor, från andra kulturer. Det handlar inte om att svartlista andra människor, det handlar om att förstå sig själv och sedan andra. Alla minns vi Gudrun Schyman som sa att alla svenska män är talibaner, det finns inget som heter hederskultur. Mona Sahlin menade att svenskarna inte har någon kultur utom midsommar. Att Jimmy Åkesson går i nationaldräkt är en skam etc. etc.

Jag har en dröm. Jag vill vara svensk. Utan att skämmas. Jag vill tro att den rättsordning vi har kommit fram till under århundraden är framgång. Att sluta se mord som en lagvidrig handling anser jag är en tillbakagång. Jag vill vara svensk, jag vill klä mig som jag tycker är rätt. En fri klädstil. Jag vill inte bli tvingad att gå i tält och gömma mig. Jag vill äta vad jag tycker om. Jag vill att mina barnbarn ska uppfostras till fria människor i ett fritt samhälle i en skola med kvalitet, utan att bli omskurna, att de uppfostras med kunskap om de svenska lagarna. Jag anser att den viktigaste uppgiften vi har, det är att hjälpa barn att bli fria, tänkande människor som känner sig själva och sina möjligheter utan att vara begränsade av traditioner som vi har gjort oss fria ifrån. Jag tror att vi har mycket att lära andra, och lära oss av andra, men jag vill inte att vi tar ett steg tillbaka i vår utveckling.  Jag tror inte att svenskarna är några övermänniskor. Jag vet att vi är människor som alla andra. Jag tycker det är fantastiskt (som jag sa i går) att leva i två kulturer. Man har så mycket att lära sig om man är öppen i sitt sinne. Men jag vill inte ta ett steg tillbaka, och jag vill inte att Sverige ska göra det heller. Det är min dröm.

I dag ber jag er läsa:

"Maria Sveland, din tolerans ger högerextremisterna spelrum." (Svar på ett inlägg av M S)

Den finns på SvT:debatts sida: http://blogg.svt.se/debatt/category/asyl-och-migration/.

Bahareh Andersson

Här några saker jag tycker är intressanta:

Hur långt kan våra nordiska samhällen sträcka sig innan politiker och mina systrar (feministerna) inser att mångkulturalism inte måste inkludera brott mot mänskliga rättigheter, hedersmord och oskuldsterror mot ungdomar?, skriver feministen Bahareh Andersson.

/.../

Snälla Maria förstår du att just den blinda toleransen som har skapat ett spelrum för högerextremisterna? Jag brukar kalla det ”omvänd snällhet”...’

/…/

Exempel som kan nämnas är hedersmord, övergrepp mot homosexuella, barn- och tvångsgifte, svenneförakt samt kvinnlig könsstympning. Så fort jag tar upp dessa frågor så stämplas jag som kulturrasist, islamofob eller förrädare. Dessutom är skillnaden mellan oss att dina ord publiceras i DN och SvD utan censur men mina publiceras inte alls efter många försök.

/…/

Det paradoxala är att ett öppet samhälle samtidigt är väldigt sårbart på grund av den tanklösa eller kanske likgiltiga toleransen som politiker och samhället visar mot det religiösa och etniska intolerans som odlas fritt i många etniska enklaver.

/…/

Många människor, inklusive mig själv som kommer från mellanöstern, tycker det är en överväldigande otäck tanke att de hemska diktaturernas verklighet som vi har lämnat bakom oss nu skall breda ut sig i vår svenska demokrati och beskrivas som ”mångkulturalism”.

Hur långt kan våra nordiska samhällen sträcka sig innan politiker och mina systrar (feministerna) inser att mångkulturalism inte måste inkludera brott mot mänskliga rättigheter, hedersmord och oskuldsterror mot ungdomar? Eller skall vi finna oss att leva här med samma könsapartheid som i Iran bara för att inte störa Era mysiga mångkulturella relationer?

Det finns mycket jag känner igen. Hon skriver att hennes bidrag aldrig tas in i tidningarna. Tidigare, under de sovjetiska ockupationen, var det estniska bidrag som inte togs in. Varför, varför är det så fel att debattera. Varför kan man inte få förklara sina ståndpunkter? Är det därför den politiska korrektheten frodas? Att aldrig få veta den andra sidans tänkesätt skapar stela och orubbliga åsikter. Det är verkligen viktigt att vi vågar prata, att vi vågar tycka. Att vi kan läsa olika åsikter. Jag säger än en gång: Jag är så tacksam att jag tillhör två olika kulturer. Det är så utvecklande att få allt belyst på olika sätt.

Jag glömde ett viktigt skäl till att vi ska berätta om vår kultur för människor som vill leva i Sverige.

Kommer ni ihåg domaren som inte dömde en pappa till fängelse när han dödat sin dotter av hedersskäl i Sverige? Jag minns det, och jag blev upprörd. Mord är aldrig tillåtet i Sverige. Eller hur? Men tänk er nu att ingen berättat för den här mannen att det är förbjudet att mörda alla, och till och med sina egna döttrar, i vårt land. Kanske han inte visste. Jag vet helt säkert, att det är många fler viktiga saker ingen talat om för honom, och tänk er då, att det kanske är vårt eget fel att han inte vet. Är jag högerpopulist när jag tänker så här också?

Jag har ägnat mycket tid till att forska i vad det innebär att leva. Jag har studerat alla i min omgivning för att jag vill förstå. Jag kan inte låta bli. Men om man inte är sån som jag. Om man bara tror att alla andra lever likadant som man själv. Att hedern är lika viktig för alla människor. Fast svenskarna är ju konstiga förstås, ”De ser inte bara konstiga ut i sina kläder som avslöjar så mycket, de umgås öppet med varandra över könsgränserna också. Men allt det är ju svår synd, och så vill absolut inte jag leva”, kanske de tänker.

Tidigare hade vi andra umgängesregler i Sverige också. För några generationer sedan fick man inte pussas offentligt t.ex. Och i Estland fick man inte vara ensam i ett rum med någon av det andra könet om man inte var gift. Jag har berättat om Ants mormor, Jelena, som sågs gå ut ur ett rum tillsammans med mannen hon ville gifta sig med. Det var fest i huset; flera såg dem. Det var bara att göra slut. Den unge mannen bosatte sig i Ryssland och efter några år gifte sig Jelena med Joosep, den förste fästmannens bror. Till vigseln blev han kallad hem för att vara marskalk på sin yngre brors bröllop. Han stod bredvid dem när prästen talade till dem. ”Det är ju mig du ska gifta dig med. Det är ju mig…” malde han en lång stund till prästen avbröt honom med en tillsägelse att hålla tyst. ”Detta är ett bröllop!” Apropå kultur.

När jag gick i skolan fick jag lära mig att kommunisterna ansåg att historia inte var ett aktuellt ämne att lära sig i skolan. Nu lever vi nu. Historien är ointressant. Det var också kommunismen som introducerade att familjen inte hade något värde. Vi skulle alla vara fria människor att umgås med vem vi vill. Vi skulle inte ta hand om våra barn. I Estland fanns det ”riktiga” dagis där barnen träffade sina föräldrar endast på lördag – söndag. ”Och då var pappa full.” berättade en man som vi pratade med.

Och inte skulle vi läsa de gamla sagorna, Elsa Beskow och sådant. Nej, det skulle handla om annat t.ex. barnradion hade en teater på sommarmorgnar som handlade om en prostituerad flicka. Det är saga det!

Vi skulle göra slut med vår kultur. Helt enkelt.

Har vi någon kultur i Sverige? Någon svensk kultur? ”Nej” svarar många. Men, om vi inte har det, om man är ”högerpopulist” som de sa i radion i dag om man vill hävda den svenska kulturen, hur ska vi då kunna acceptera andra kulturer?

Hur kan det komma sig, att vi som levt i Sverige så länge inte har någon egen kultur?

Därför att invandringen har varit så stor. Vi är påverkade av alla invandrarkulturerna.

Men vi har ju levt och firat, sjungit, spelat och skrivit svenskt. När holländaren Cornelis skrev sina visor, då skrev han med svensk tradition i botten. De är så ursvenska, trots att han inte är svensk. Det är väl inget fel med det. Han var bara ett vanligt geni.

Har det ändå inte alltid funnits något som man kan kalla svensk kultur?

Självklart har det det.

När ni ser den här bilden:

hur känns det då?

Jag minns när jag varit i Spanien sommaren 1961 och vandrat bland vita stenhus, småsmutsiga stenhus, och for med tåget genom Sverige på väg hem och såg de faluröda stugorna, då kände jag mig hemma. Ända ner i tårna. När jag hör visorna från min barndom, då känner jag mig hemma. När jag äter ärtsoppa och pannkaka med sylt på torsdagarna.

När man har levt i en påtvingad främmande kultur under en lång tid, då vet man vad det är som är den egna kulturen. Den kultur som talar till mig. Där jag inte måste fundera på allt jag gör, om det är ”rätt”, farligt eller illavarslande det jag gör. Skillnaden mellan oss och det estniska folket är att de kan sin kultur. De behöver inte fråga. Ingen, absolut ingen, förnekar den estniska kulturen, men de är inga högerpopulister. Alla som vill och är intresserade får delta.

Om vår egen kultur inte erkänns, då är risken stor att vi också vänder oss mot de ”andras” kultur. Om vi kan säga: ”Jaha du gör så. Vi brukar göra så här. Men då förstår jag.” Jag vet en lärare som berättade för invandrarelevers föräldrar om hur vi gör i Sverige, och fick ett tack till svar. ”Ingen har berättat det här för oss tidigare.” Sverige är fyllt av omvänd snällhet. Vi tror att vi gör alla nya landsmän en tjänst om vi inte pratar om vår kultur. Istället gör vi dem en stor otjänst.

Jag blev så upprörd när jag hörde att jag ska vara högerpopulist för att jag uppskattar våra länders speciella kultur.

.....

Jag har fått en fråga: ”Georgiens ambassadör talar om en estnisk by, Salme. Finns den i Georgien?”

Ja, Katarina II fortsatte Peter den stores ansträngningar att locka européer, och under hennes tid kom hundratusentals immigranter, främst tyskar och bosatte sig i Volgaområdet, på Krim och i Kaukasien. (Se mer: 11 mars 2011).

Det var även en hel del ester som flyttade, bl.a. Ants farmors mamma med sin nya familj. Det föll sig så, att esterna sökte sig till samma områden; till sina landsmän. Ungefär som svenskarna som flyttade till Minnesota, eller som turkarna som flyttar till Rinkeby.

Bengt Ohlsson fortsätter i dag diskussionen i DN om vad man ska få tycka i Sverige, och jag kan säga att jag hoppas han inte ska bli utfryst, utan att vi svenskar kan visa oss mer mogna och acceptera att människor är olika, att vi har mognat helt enkelt.

När ska det röda rinna av kulturens fana?

Går det att vara kulturutövare i Sverige och samtidigt ifrågasätta vänstern? Kan man känna empati utan att rösta rött? Det frågar sig Bengt Ohlsson som hellre gillar läget än ansluter sig till Kulturslussens dundrande appeller.

Som konstnärligt verksam får du inte vara höger. Så är det bara. Eller, egentligen räcker det med att inte vara vänster. Det möts av förvåning och förvirring; men vänta ... jaha ... så du bryr dig inte om människor? Du tycker att det bara är pengar och profit som räknas?

Han diskuterar Slussenombyggnaden:

– Jag vet ingenting om de olika Slussenförslagen, men jag litar mer på Lars Norén än på någon fet moderat.

Orden yttrades av en ung vuxen i min närhet. Och de sammanfattar allting ganska så flagrant.

Hur många av dina ställningstaganden i olika komplicerade frågor, säg Palestinakonflikten, grundar sig på ett öppet och förutsättningslöst sökande efter kunskap, och hur mycket grundar sig på vad ”Lars Norén” tycker?

Här talar han om just det jag menar är så tydligt bland de ”korrekta”, ofta saknar de ordentlig kunskap om vad de anser, ändå är de så bestämda. Som jag brukar säg: Svenskarna visste bättre om hur det var att leva i Sovjetunionen än esterna; de som flytt från helvetet och de som levde kvar i det.

En gång var jag på middag hos några kompisar i Enskede. Stort och smått avhandlades, Gaza­kriget var på tapeten och det talades mycket om ”sexdagarskriget”, markområdena som Israel ockuperade under ”sexdagarskriget”, och till sist frågade jag, inte retoriskt eller spetsigt på något sätt, utan uppriktigt nyfiket:

– Det här sexdagarskriget. Vad var det som utlöste det?

Det mumlades olika ofullständiga meningar.Men jag fick ingen kläm på det. Så jag gick hem och slog upp sexdagarskriget i Nationalencyklopedin. Där stod att spänningen ökade vid gränsen mellan Israel och Syrien i början av 1967, och sen vände sig Syrien till Egypten och de gjorde gemensam sak, sen anslöt sig Jordanien, sen hängde även Irak på, och det slutade med att Israel var omringat av stater som ville kasta varenda kroknäsa i havet.

Så Israel slog tillbaka. Och slog tillbaka ordentligt.

Jag tyckte att det här var intressant. Jag menar inte att det urskuldar några israeliska våldshandlingar. Det var bara en bakgrund och en omständighet som sällan blivit omtalad.

Det här känner jag också igen. Vi var hos vänner. Vi talade om deportationerna till Sibirien. Vi berättade om de oskyldiga människorna som deporterats. ”Det är klart att de gjort sig skyldiga till något!” sa de andra. ”Nej, vi vet, för det var släktingar som drabbades.” ”Äsch, det är klart att de var förrädare!” Naturligtvis visste de bättre. De vännerna träffar vi aldrig mer.

/…/

Jag blir irriterad när jag hör vänstermänniskor komma hem från USA och prata om hur feta och dumma och ignoranta amerikanerna är eftersom de gillar dödsstraff och att bara sextio procent av dem röstar. Hade de kommit hem från en resa i Burundi och utgjutit sig lika förklenande om de puckade infödingarna som tror på regngudar hade vi anmält dem för hets mot folkgrupp. Det finns förstås en historisk och kulturell bakgrund till amerikanernas låga valdeltagande. Men den behöver man inte ta reda på, eftersom USA representerar Överheten.

Jag tycker om att sätta fingret på sånt här och skriva om det. Helt enkelt eftersom få andra gör det.

Om alla människor är lika mycket värda, då kan det i vissa lägen och på vissa kultursidor vara viktigt att påpeka att ett moderat finansborgarråd inte är mer värt än en afghansk papperslös flykting – men faktiskt inte mindre heller.

Under den sovjetiska tiden var alltid tillståndet värre i USA än i Sovjet. Om jag sa något om vad jag sett och upplevt i Sovjet 1978, då fick jag alltid veta att det var värre i USA.

/…/

Allt ont förläggs utanför en själv. Eller som Sartre sa: Helvetet, det är de andra.

Hur många av dem som tillhör eller tillhörde ”intelligentsian” har inte låtit sig luras som Sartre? Ohlsson vill visa i sin artikel att så gott som hela kultureliten var/ är drabbad.

Han menar också att trots sin kommunism vill de ta bilen till sitt flotta sommarställe på Värmdö, de vill betala så lite skatt som möjligt. Det är ”de andra” som ska leva kommunistiskt.

Men vi tar det som något självklart att Den Radikala Kulturchefen inte vill skatta bort miljon­inkomsterna från sin bästsäljare, utan att hon köper en skrivarlya för att gneta åt sig lite till. Sen hänger hon på sig sin lilla röda stjärna och skriver något flammande inlägg.

Det är så självklart att någon ena veckan kan skriva ett manifest som vänder sig mot tillväxttänkandet, och veckan därpå kräva ökade anslag till sin statligt finansierade verksamhet. (Jag vet vem hon är.)

/…/

Jag är less på den där uppfostrarniten.Folk får leva sina liv som de vill, så länge de inte skadar någon annan. Men om de sköljer sig med fluor eller går på experimentteater har jag faktiskt inte med att göra. Jag tror människor om att själva klara av att söka upp experimentteatern, om de skulle känna för det, och om de inte vill det har jag ingen lust att lirka eller manipulera dem till det. Jag tror att de kan gå igenom ett helt liv utan att ha sett experimentteater, och att de kan bli riktigt bra människor ändå.

Jag börjar vänja mig vid tanken att det finns en massa människor som inte bryr sig ett piss om det som jag ägnar mina dagar åt – böckerna, pjäserna, artiklarna – och ändå kommer jag att gå upp och göra samma sak i morgon som jag gjorde i går, för det är upp till mig och ingen annan att skapa en mening åt mitt liv.

Vad vänsterrörelsen beträffar har min tillhörighet varit total. Jag är fostrad i den, uppvuxen i den och i stort sett alla jag umgås med säger samma fina grejer som Malin Ullgren. Och vi tjafsar konstant. Att röra sig bort från vänstern känns som att närma sig en kant, att världen och verkligheten plötsligt ska ta slut och man ska störta ner i helvetets eldar.

Jag skulle kunna berätta mycket mer om hur vi betraktats som mindre vetande för våra åsikter om Sovjet, men jag nöjer mig med dessa. Faktum kvarstår dock, att vår vänkrets har decimerats med diskussionerna.

Hela artikeln finns här: http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/nar-ska-det-roda-rinna-av-kulturens-fana